stigstrombergsson

Under rubriken dansk sanning 1 började jag förra inlägget sålunda:

Jag vet inte vilken dansk det var. Men det var en dansk – tror jag. Gruntvig eller Kirkegaard. Som sa Människa först, kristen sedan.

Bygger man på det hela kan det bli Människa först, kristen sedan, kanske också präst.

En blogg som denna löper risken att både bli och uppfattas som om ordningsföljden är den omvända – en präst å kyrk å tro å annat (ibland). Så vill jag inte det skall vara här.

Så jag startar något mänskligt.

Med det sagt – eller rättare sagt skrivet – redogjorde jag lite för händelseförloppet som fick sidoprodukten att min svärmor blev min svärmor. Ganska naturligt att tänka tillbaka på det sättet när det är begravning.

En präst- och kyrkfrestelse utbröt madammen i mitt liv tillsammans med sina syskon valde fredagen 3 juni för sin mammas begravning. Att jag som måg skulle vara med var ju självklart och att de ville att jag skulle leda begravningsgudstjänsten var både väntat och OK.

Trots detta  var jag så blåst att jag först funderade på att resa hem ganska snart, redan på lördagskvällen. Helgen hemma i Älvsby församling skulle ju bli ganska skickelsediger samtidigt som den i någon mån skulle vara personminimerad. I söndagens högmässa skulle församlingens nye komminister hälsas välkommen*. Efter det efterföljande kyrkkaffet var det av diakonifolket och många andra planerat en Internationell fest i Församlingsgården. Nationaldagen idag måndag genomförs av för mig obegriplig anledning med gudstjänst och musiksatsning och hela baletten i och utanför kyrkan och för kaffeförsäljning till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete skulle det behövas folk. Det var således många saker att bidra i samtidigt som personresurserna reducerats bland svenskfödda engagerade. Körerna med ordinarie musiker var ju på resa till Prag – något Ekot inte pejlat – och sjukdom hade drabbat 2 av de 2½ tjänst som finns på diakonisidan.

I den villervallan trodde jag att någon sorts plikt skulle bjuda mig att nästan direkt efter svärmors begravning fara hem. Som tur var gjorde jag inte så. Det mänskliga med familj och släkt fick gå före det prästligt-kristliga.

Givetvis ett riktigt val! Jag fattar inte att jag tänkt annat. Min fru förlorar sin mamma och våra barn sin mormor en gång i livet men festliga söndagar och annat går det tretton på dussinet av. Märkligt att jag över huvud taget tänkte som jag gjorde.

På Facebook och på sajten älvsbynews kan man läsa hur det gick – här, här och här – även om sajten som vanligt underräknar antalet människor som möter upp. Alltsammans klarade sig alldeles utmärkt utan mig. Det självklara att mänskligt går före det kristet och prästerligt besannades.

Nu är vi i vart fall på väg hem. Barnbarnen åker tåg med oss vilket är spännande. På grund av banarbeten och annat lämnade vi Järvsö strax efter 18 med tåg till Gävle. Där bytte vi tåg och är nu snart i full fräs tillbaka passerandes Järvsö. Märkligt men sant. Till Älvsbyn beräknas vi komma vid ½11-tiden imorgon. Det blir alltså i morgon tisdag som detta måndagskvällsinlägg kan publiceras på bloggen. Tåget saknar WiFi.

*  Jag har inte ännu för min blogg funnit på något smeknamn på honom. Förra kyrkoherden kallade jag för Översteprästen och de två komministrarna när jag började församlingstjänsten 2013 blev Blondinen och Brunetten. Den ena tjänstgör inte längre i församlingen och den andra har blivit Brunettherden –allt detta i all vänlighet. Men vad den nye långe unge skall kallas vet jag inte än. Men något kommer med tiden.