stigstrombergsson

Det tuffar på.

Ungdomslägret alltså.

Gårdagen nämnde jag en del om i förra inlägget.

Morgondagen har vi bara planer för.

Nu kan jag skriva om idag – i vart fall det mesta.

Ni var döda genom era överträdelser och synder den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta – och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. (Paulus brev till de kristna bland annat i Efesos kapitel 2 verserna 1 till och med 6)

Är detta som Paulus skrivit för magstarkt för alldeles nykonfirmerade?

Skall man verkligen ta upp tockena allvarligheter? Om synd och sånt?

Varje dag på lägret börjar och slutar med gemensam andakt. Vi följer en ordning med Bibelläsning och en kommentar samt bön i fokus. Och då helst bön. Och förbön. Ofta enligt mallen Tack-Förlåt-Hjälp.

Men det är lite svårt med avvägningarna. Kommentarer har en tendens att bre ut sig – åxå för mig. Det blir lätt så – och detta är generellt i kyrkan – att man i andakter och gudtjänster mer pratar till människor om Gud än med Gud om människor. Det kan ju – men det har inte hänt här (än) – pratar om bön, nästan inte ber.

Jag var ansvarig för aftonbönen igår kväll och morgonbönen idag. Pratade mer än vi bad. Dumt nog.

Det Bibelord jag valde igår tog jag fritt – vi har kommit överens om att aftonbönaren får göra så. Jag tog några rader ur Apostlagärningarna kapitel 2, de rader som Petrus använder för att förklara vad som skedde den första kristna Pingsten. Han citerar ju profeten Joel om att i de yttersta tiderna skall Gud kommunicera genom hött och bött och på flera vis. Och med det som utgångspunkt resonerade jag om hur Gud meddelar sig med folk.

Läsaren kan vara lugn! Givetvis betonade jag Bibeln! Men också annat i samklang med eller inte stridande emot Bibeln som ju är tidigare profetior och Gudsbudskap i skriven form. Medmänniskor är en annan kanal för Gud. Men också ”rena uppenbarelser”, visioner och liknande.

Med det sagt berättade jag om den tyska nunna som på 1800-talet såg tillvaron genom Jesus mammas Marias ögon och vars syner låg till grund för att man fann Marias hus utanför Efesos, det ställe vi skall besöka på torsdag.

Morgonbönerna har vi bestämt skall plockas ur Efesierbrevet. Idag, andra dagen, skulle det vara ur kapitel 2. Och det blev de kursiva orden ovan. Med ungefär denna kommentar:

• Paulus tar upp förhållandet göra fel och vara fel.
• Vi tänker ofta: om man gör fel blir man fel. Och då blir man ju mer eller mindre fel beroende på hur mycket fel man gör. Och vilka fel man gör.
  Effekten blir att det finns mer och mindre älskvärda personer.
• Bibeln är annars! …av födseln var vi vredens barn, vi som de andra.
  I Bibeln är vi fel och det gör att vi gör fel. Alla. Är oälskvärda.
• Och Gud är tvärtom. Gud … har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda…
  Gud älskar den oälskvärde. Vi älskar den hygglige, Gud alla ohyggliga.
• Det är något att tro och lita på!
• Det är något att härma, ha som program för idag.

Sedan blev det lektioner som arbetskamrater hade ansvar för. I grupper om 12 var man på olika platser, i olika små kyrkor som det dräller av på Samos. Varje dussin sysslade utifrån Apostlagärningarna 2:42 med något av Ordet, Nattvarden och Bönen. Hela förmiddagen. I morgon får varje grupp nästa tema och på fredag kommer Gemenskapen också med – om jag minns rätt.

Jag promenerade in till stan för att ta ut pengar. Det blåste. BLÅSTE! Och sjön slog mot vågbrytare längs med vägen. Som bilden visar.