stigstrombergsson

Det är nu några dagar sedan jag skrev här på min blogg. Den 23:e var det närmare bestämt. Alltså på söndag. På eftermiddagen när barnbarnen sov. Och de andra utom de och deras föräldrar farit.

 

De andra – våra vuxna barn med tillbehör – kom alla till mitt 60-årsjubileum som framfödd levande och välskapt. Äldsta dottern med fästman for tillbaka till Luleå redan på midsommaraftonens kväll. Hennes syster med sambo stack på söndag vid tvåtiden tillbaka till Björkliden för att arbeta. Sedan jag publicerat det nämnda förra inlägget skjutsade jag yngste sonen till Luleå – han skall också arbeta. På måndag eftermiddag reste Tyra och Adrian med föräldrar. Resultatet blev att jag och madammen är ensamma semesterfirare i fastigheten. Kontrasten är stor. Mycket stor. Det är lugnochroare nu.

 

Jag gillar det ordet – lugnochroare.

Är det egentligen inte en oerhört kreativ nyskapelse?

Är det inte både fiffigt och smart att av flera ord skapa ett adjektiv i komparativ – om jag minns grammatiken rätt?

Vittnar inte lugnochroare om ett snille och en smak värdigt Svenska akademin?

 

Det är inte jag som skapat ordet. Tyra 3 år är den kreatös som skall äras.

Jag går ner. Det är lugnochroare i lillrummet! sa hon när frågan gällde var hon skulle kunna sitta och klippa och pyssla. Och med det skapade barnet ett begrepp som också vuxna – i var fall närstående – kommer att använda. Barn gör så. Och vuxna. Orden kekkarpaka, katafontelelog, pjomamas och bledettask är exempel på var sina glosor de numera vuxna ättlingarna introducerat i huset och som då och då faktiskt brukas. Och nu ger en ny generation sina bidrag.

 

Vi har alltså semester. Det betyder att det är lugnochroare nu. Nästan helt lugnochroigt. Inga måsten – i alla fall nästan inga. En racklande motorgräsklippare till mekaniker, goda vänner på fika (måndag kväll) samt hopsnickrande av ny utetrappa – vi bor i suterrängkåk – har fyllt dagarna denna vecka. När jag inte bara gonat mig i värmen alltså. Eller slappat vid datorn. Eller läst i ett par böcker. Samt bokat en resa fram på höstkanten. Och till sist kommit till skott vad gäller att redigera en liten film. Den kan man se här. Och till sist har jag fått ihop detta blogginlägg.

 

Den första bilden är ett fruset ögonblick i filmen.

Och gissa vilken kategori detta inlägg hamnar under...

Den lilla bilden är tillbaka, den bild jag hade på toppen av varje inlägg jag skrev när jag för dryga veckan sedan tillsammans med 5 andra vuxna och 36 ungdomar var i Efesus i Turkiet. Helt färdigskrivet var det tydligen inte.

 

Innan, under och efter resan har jag till och från – efter mest från – läst om det vi skulle till, det vi var på och det vi har varit på. Flera böcker och mer eller mindre noggrant blev det. En av dem är av den halten och digniteten att berättelsen om den här och nu hamnar i kategorin Exe-geten bräker – därav bilden. Ett alternativ hade kunnat vara Predikaren 12:12 men det sparar jag till inlägget efesierbrev 13:14 – böcker vilket faktiskt gör att inte alla lillabildenbeprydda Efesus-inlägg blir insorterade under Speciella resor.

 

Efter denna meningslösa utläggning kring min bloggs klassificerings- och organisationssystem kommer jag nu till själva saken som är boken St. Paul´s Ephesus – Texts and Archaeology av Bibelforskaren Jerome Murphy-O´Connor. Jag fann den via länken nere till höger coh lät kommunbiblioteket ta hem den åt mig. Där har man chockhöjt priset för den sortens service till den kunskapstörstande allmänheten. Förr kostade det 5 kronor att få sig ett fjärrlån, nu vrider bibblan en hel tjuga ur händerna på en när man lånar sådant som inte kan transporteras från ett annat bibliotek i Norrbotten. Då är det gratis. Bokens alla knappt 300 sidor hör hemma i Carolinabiblioteket i Uppsala så jag fick finna mig i att bli en femtedels hundralapp fattigare och på så sätt ge mitt bidrag till portokostnaderna.

 

Bokens olika delar är av lite varierande karaktär – och kvalitet.

 

I en första del har Murphy-O´Connor dammsugit alla möjliga och omöjliga antika skribenter på uppgifter om staden Efesos*. Förskräckligt lärorikt och torrt som Marie-kex i en öken. Oftast rör det sig dessutom om marginalanteckningar hos historiker eller brevskrivare samt korta notiser hos poeter. Jag skall erkänna att jag läste denna första och mest omfångsrika del sist (och ganska slarvigt).

 

Bokens andra sektion innehåller en pärla och en rejäl tveksamhet.

Pärlan är en fiktiv berättelse om hur Paulus kan ha uppfattat saker och ting när han kom till staden. Här vävs arkeologifynd samman med Bibeltexter på ett intressant sätt och det är definitivt läge att ha det med sig när man besöker staden, särskilt eftersom man kommer in i det som nu är ruiner samma väg som Paulus kom den gång det begav sig. 15 sidor pärla ungefär. Värt att fotokopiera.

Men sedan blir han lite dålig dendär Murphy-O´Connor. I alla fall tycker jag så. Under rubriken Paul´s Ministry in Ephesus söker han väva samman vad Paulus skriver i sina olika brev med vad Lukas berättar i Apostlagärningarna. Det är i och för sig helt OK att göra så men jag tycker han blir för spekulativ. Att av en och annan bisats sluta sig till känslor, antipatier och rena konflikter mellan en tjurskallig Paulus och några andra blir lite för mycket. Murphy-O´Connor hemfaller åt detta till den grad att jag var helt övertygad om att han var en Bibelforskare sprungen ur amerikansk protestantism. Dock gav lite efterforskningar vid handen att han är katolik från Irland – vilket förvånade mig. Hur som helst föredrar jag ett mer återhållsamt tonläge och mindre koka-soppa-på-en-spik – faktiskt.

 

Men det är klart att boken bör läsas om man tänker sig besöka platsen. Då handlar det ju om att få kött på upplevelsernas ben och för det ändamålet är den bra. Finns på Bokus för ett par hundralappar.

 

---

*  Efesos är den tidigare grekiska stavningen, Efesus den senare latinsk-romerska.

I dessa dagar har godmodigheten intagit mitt sinne. Med barn och barnbarn runtomkring ler livet i så stor omfattning att jag minsann inte är lätt att få ur humör. Glad och tillfreds är jag men förbryllad kan jag ju ändå bli.

 

Ta till exempel det förförförra inlägget med titeln rörig regering. Efter ett intro om hur jag organiserar min blogg publicerar jag en längre artikel tagen ur den israeliska tidningen Haaretz. Artikeln visar på ett tydligt sätt att det i den israeliska regeringskoalitionen finns delade meningar om staten Palestina över huvud taget skall få skapas i framtiden. Delar av regeringen erkänner att det finns ett palestinskt folk med (på sikt) rätt till en egen stat medan andra delar av regeringen förnekar detta. Klart dubbel hållning – typ*.

 

I kommentarsfältet berörs blogginläggets huvudärende – alltså artikeln – inte alls!

 

I stället påstås hur det svenska biståndet går till terrorister. När jag efterfrågar konkretion får jag veta att det finns palestinska kartor som inte låter Israel finnas utan kallar hela området för Palestina. Jag tycker kanske inte riktigt det är värsta terrorgrejen, men det var ett svar jag fick. Inför detta måste jag erkänna: Det terrorvapnet finns i min ägo!

 

Jodå! Så är det! Jag har terroristmateriel. Inte raketer eller sprängmedel men en karta. Jag köpte den själv i en arabisk bokhandel i östra Jerusalem. Ordet Israel finns inte någonstans på bladet. Kartan visar vad vi kallar Israel, Västbanken och Gazaremsan men allt kallas Palestina och naturligtvis är det en tydlig markering. Västbanken och Gazaremsan har en annan färgton så de går att skilja från resten av området väster om Jordan andra men alltsammans kallas Palestina. Ordet Israel finns inte. Det ”terrorvapnet” är jag utrustad med. 

 

Två dagar innan jag köpte terrorkartan besökte jag och gruppen jag följde Förintelsemuseet i Jerusalem. Ett oerhört bra museum! I bokshopen såldes kartor. Jag köpte en. En officiell israelisk karta. Den markerar inte något Palestina och inte gör någon färgtonsskillnad mellan Israel väster om den så kallade ”Gröna linjen” och de ockuperade territorierna. Med yttersta svårighet går det att se skönja en svag svag prickning av det som brukar kallas 1967 års gränser gentemot Västbanken. De syriska Golanhöjderna som intogs under sexdagarskriget är helt kartmässigt integrerade med Israel.

 

Är den ena kartan ett terrorvapen som visar på oförsonlighet och hat är väl också den andra det. Eller tillämpas olika måttstockar? Min slutsats blir att jag nog äger två terrorvapen. Kanske betyder det ett dubbelrum i Guantanamo som bilden visar...

 

Men jag är godmodig till sinnes dessa dagar. Jag blir varken arg eller upprörd över hur man kommenterar. Men jag kan inte låta bli att tycka att de som kommenterar på min blogg – för att inte tala om en del av dem som ”debatterar” på bloggen minstabröder – skulle kunna göra sig omaket att kommentera vad som är inläggens huvudsak. Och dessutom argumentera bättre. Givetvis vill jag också att man spara in på de personangrepp och spydigheter som en och annan – mest en – gärna hemfaller åt. Jag har dock i all min godmodighet låtit sådant stå kvar för att de som läser kommentarerna ska kunna se hur lågt en och annan så kallad ”Israelvän” kan argumentera – alltså egentligen inte alls.

 

---

*  Detta påminner inte så lite om en liknande splittring på den palestinska sidan. Fatah på Västbanken ledd av Abbas godtar ett Israel att samexistera med men andra grupper (främst i Gaza) inte gör det. Tack vare den hållningen utsätts Gaza för internationell bojkott av bland annat EU som Sverige är med i. Samtidigt gynnas Israel som i sin regering har liknande dubbelheter av generösa handelsvillkor med EU – trots Bennet & Co. Det är en märklig dubbelmoral som har fäste inte minst i den svenska regeringens göranden och låtanden.

 

Så är då sommarsolståndet – alltså den 21 juni – avverkat och jag har fyllt 60 år. År fyller jag alltid på årets ljusaste dag. Det är en vana jag har. Hängt med hela livet. Och nu var det jämt – 60.

 

Egentligen är det inte så pjåkigt att fylla år på Midsommarafton.

Födelsedagsorgien blir lätt återhållsam allldenstund massor av människor runt Midsommarhelgen har annat för sig än att uppvakta jubilarer. I familjens sköte firades jag med alla fyra barnen på plats – plus de de dragit in i sammanhanget. Plus barnbarnen Tyra och Adrian. Å det är grejer det!!

 

(…)

 

Mer text än ovan fixade jag inte i Midsommarnattens svala timme strax efter det att Midsommaraftonen tippat över till Midsommardag. Beslöt att inte då skriva mer utan i stället likt alla de andra permanenta eller tillfälliga villainnevånarna inta horisontell position för sussning efter en god och innehållsrik dag.

 

Min 60-årsdag blev så väldigt lagom. Att säga så är egentligen en paradox. Eller snarare en oxymoron. Orden väldigt lagom alltså. Och ändå var det så. De allra viktigaste människorna, den nära familjen, fanns med i all sin praktfulla fullständighet. Grannen vi samäger motorgräsklippare med tittade in på kaffe. En svägerska, två svågrar och ett par kusiner ringde. På kvällskvisten kvällen dök tobbe lindahl med tvillingbror och dennes hustru upp. Till detta grattades jag mer eller mindre varierat av drygt 60 så kallade vänner på facebook.

 

Hela dagen blev faktiskt väldigt lagom.

Så börjar då folket samlas för Midsommar. Hela kvartetten ungar väntas. I tre fall medför de var sin viktig andra person och i ett fall dessutom två små som tillhör nästa generation. Alltså skitkul. Nu natten mot Midsommarafton är tre på plats – och då även barnbarnen Tyra och Adrian.

 

Om den yngste – Adrian lite mer än ett år gammal – kan sägas: Nu klättrar han! Drar sig upp överallt. Utan förstånd i skallen. Alltsammans i en farlig fart. Bilden invid blev i och för sig en misslyckad historia då jag inte använde blixt men den blev ändå lyckad i vad den framställer: Gossen rör sig som ett suddigt streck! Hans klätterförmåga får mg att ana att Darwin hade fel – han som menade att människorna härstammade från aporna. Det är precis tvärtom! Den lilla apan härstammar från människor! Detta är dock inte en ny insikt. De egna barnens barnbordsskick för många år sedan fick mig att fundera i samma banor. Då formulerade jag min ”Strömbergssonska devolitionsteirin”, alltså läran om ”oarternas uppkomst”.

 

I detta läge är humöret är med andra ord ganska gott. Till och med mycket gott. Ids inte ens bli irriterad av att kommentarer till förra blogginlägget noga ser till att undvika vad som är den översatta artikels poäng – att regeringskrafter i Israel vill skrota den fredsplan landet ändå gått in för. Tycker i all min enfald att det är ett allvarligare problem än att ett och annat torg har uppkallats efter någon arabisk terrorist. Detta särskilt med tanke på att en hel stad i Israel uppkallats efter grundaren till den terroristgrupp som bland annat mördade den svenske fredmedlaren Folke Bernadotte.

 

21 juni gryr snart. Årets ljusaste dag. Hädanefter mörknar det!

På bloggen sorterar jag mina inlägg under olika kategorier. Listan finns till höger. Speciella resor har genom Efesusresan nu fått sig en rejäl dos och Farfar funderar kommer att få sig ett och annat då barnbarnen Tyra och Adrian kommer till Midsommar. Under kategorin Politik var det länge sedan jag skrev något. Genom åren och detta år har det som hamnat där oftast berört situationen Israel-Palestina.

 

Att det är just Israel-Palestina som jag låter vara på tapeten betyder inte att jag anser annat oviktigt – situationen i Irak, Syrien, Turkiet, Sudan, Korea för att nämna några exempel – utan bara på att jag har valt att åtminstone i någon mån följa främst situationen på och kring Västbanken och ibland dela med mig av funderingar och annat här. Mycket är det inte. Detta år 8 blogginlägg av totalt 110*. Eller 9 av 111 om man räknar detta.

 

Mitt intresse för regionen beror på att det är ”det Bibliska området”, att konflikten ”tippar in” i många andra konflikter, att jag själv rest i området (i och för sig bara en gång) och säkert också annat. Till detta skall sägas att jag väljer att i det lilla jag gör utgå från främst ledare och en och annan nyhetsartikel i den israeliska oppositionstidningen Haaretz. Det mesta jag skriver här är faktiskt översättningar av vad jag läst där.

 

Så är det också nu. Igår den 17 juni läste jag en nyhetsartikel av journalisterna Barak Ravid och Jack Khoury om splittringen i den israeliska koalitionsregeringens vad gäller vägen framåt, fredsprocessen och tvåstatslösninen. Flera ministrar vill överge tidigare ingångna avtal och avfärdar tanken på ett självständigt Palestina vid sidan av Israel – tvärt emot vad FN, USA, EU och en hel värld verkar för. Jag lät Google göra en grovöversättning som jag sedan putsade till. Den engelska texten finns här.

 

I detta läge väljer den svenska regeringen att blunda med alla åtta ögonen.

I stället vill man straffa palestinierna – läs här. Vemodigt...

 

 

 

 

Tanken att inrätta en palestinsk stat i Landet Israel har nått sin "återvändsgränd" sa ekonomiminister Naftali Bennett på måndagen och därmed fortsatte regeringen att ge dubbla budskap vad gäller konflikten med palestinierna.

"Försöket att upprätta en palestinsk stat i vårt land har upphört” sade Bennett, medlem av regeringens säkerhetskabinett, vid en konferens i Jerusalem med bosättarnas Yesha-råd. Bennett gjorde sitt uttalande samtidigt som den amerikanska utrikesministern John Kerrys ansträngningar att förnya fredsprocessen pågick.

 

Bennett betonade att inrättandet av en palestinsk stat är en meningslös fråga samt uttalade att palestinierna inte har någon rätt till självbestämmande eller en egen stat mellan Jordanfloden och Medelhavet.

"Vi måste gå vidare från att försöka övertyga oss och andra om att en palestinsk stat är inte lämpligt till att bete oss som om denna idé ligger bakom oss," sade Bennett. "Alla som vandrar runt i Judéen och Samarien vet att vad de säger i korridorerna i Annapolis och Oslo är fjärran från verkligheten. Idag finns 400.000 israeliska invånare i Judéen och Samarien och ytterligare 250.000 i östra Jerusalem".

 

I att likna det palestinska problemet vid en splitterskada, berättade Bennett om en vän som drabbats av granatsplitter i ryggen. "De berättade att de skulle kunna operera men han skulle förbli handikappad", sade han, "Så han bestämde sig för att fortsätta leva med det. Det finns vissa situationer där strävan efter perfektion kan leda till mer skada än nytta".

 

Bennett sade också att Israel bör intensifiera byggandet i bosättningarna. "Det viktigaste i landet Israel är att bygga, bygga, bygga," sade han. "Det är viktigt att det blir israelisk närvaro överallt. Vårt största problem är fortfarande att Israels ledare inte enkelt vill säga att landet Israel tillhör Israels folk.

"Det måste sägas att detta land har varit vårt i 3.000 år," tillade han. "Det fanns aldrig en palestinsk stat här och vi har aldrig variit ockupanter. Huset är vårt och vi är bosatta här, inte ockupanter".

 

Strax efter ekonomiministerns tal attackerade vetenskaps- och teknikminister Jacob Perry från partiet Yesh Atid högröstat Bennett. "Hans uttalanden underminerar fredsansträngningarna och skadar ... försök att bygga förtroende mellan Israel och palestinierna," sade Perry. "Etableringen av en palestinsk stat ligger i Israels existentiella intresse. Tanken på två stater är den enda lösning som hindrar upprättandet av en bi-nationell stat som skulle innebära slutet på sionismen".

 

Att det fanns skarpa meningsskiljaktigheter inom regeringen vad gäller den palestinska konflikten stod klart från den dag koalitionen bildades. I regeringens grundläggande riktlinjer saknas engagemang för att genomföra tvåstatslösningen och detta på grund av invändningar från Habayit Hayehudi och de flesta av Likuds Knessetledamöter.

 

Premiärminister Benjamin Netanyahu har flera gånger meddelat att han håller fast vid principen om två stater för två folk, men gjorde tydligt klart att Danons anmärkningar speglade hans egen personliga ståndpunkt, inte regeringens. De senaste fem åren har Netanyahu konsekvent undvikit att föra saken till omröstning eller ens till diskussion vid regeringens sammanträden.

 

Flera incidenter under de senaste veckorna stryker under i vilken utsträckning regeringen är splittrad i denna fråga och att de som motsätter sig fredsprocessen och en palestinsk stat nu har övertaget.

 

Som exempel angreps justitieminister Tzipi Livni, som också är ansvarig för förhandlingar med palestinierna, när hon talade inför Knessets utrikes-och försvarsutskottet, av Knessetledamöter från Habayit Hayehudi som uppgav att hennes ståndpunkt i frågan inte representerar regeringens.

Flera dagar senare sade vice försvarsminister Danny Danon i en intervju med The Times of Israel att de flesta ministrar motsätter sig upprättandet av en palestinsk stat och kommer att hindra saken om det kommer på dagordningen. Efter Netanyahus svaga fördömanden av Danons kommentar upprepade vice försvarsminister det hela i en intervju i Kanal 1 och konstaterade att lösningen för en palestinier skall sökas i Jordanien.

 

I kontrast till detta uppmanade Livni Netanyahu att klargöra regeringens hållning i den palestinska frågan, och antydde även att hon skulle överväga att lämna regeringen om det inte gjordes några framsteg på den diplomatiska fronten. Flera dagar senare sa ledamoten Ofer Sela (Yesh Atid) att om det inte sker framsteg i samtalen med palestinierna kommer sannolikt Israel att bli likt apartheiderans Sydafrika.

 

Trots Livnis kommentarer svarade den palestinske chefsförhandlaren Saeb Erekat på Bennetts uttalanden på måndagen med att anklaga den israeliska regeringen för att officiellt dödförklarat tvåstatslösningen.

 

"De senaste dagarna har flera högt uppsatta israeliska tjänstemän från utrikesministeriet, försvarsministeriet och ministeriet för religiösa angelägenheter gjort tydliga uttalanden om sin hållning för att aktivt motarbeta den internationellt godkända tvåstatslösningen”, sade Erekat. "Dessa är inte isolerade händelser utan en bekräftelse på politiska plattformar och radikala åsikter," sade han. "Israel har officiellt dödförklarat tvåstatslösningen".

 

---

*  Som jämförelse kan tas just Farfar funderar som fått 12 skriverier här plus nästan lika många inlägg på andra bloggen.

Denna söndags gudstjänst i Älvsby kyrka var den näst sista arbetsuppgiften innan fyra veckors semester*..Om nu präster skall ha semester egentligen. Inte så att jag inte tycker det, alltså att man under några veckor skall vara befriad från konkreta arbetsuppgifter och tider att passa. Visst skall det vara så. Inget snack om saken. Men jag undrar om eller i vad mån man så att säga ska ta ledigt i huvudet. Kallelsen att vara präst kvarstår ju. Och uppdraget att bygga församling. Hur går det ihop med att ha semester – egentligen?

 

 I vart fall går jag på ledighet nu efter att ha predikat i nattvardslös gudstjänst denna Tredje söndagen efter Trefaldighet med temat Förlorad och återfunnen. Inför den ville jag inte tänka gudstjänsten helt på egen hand. I samråd med musikern delades av den anledningen för några veckor sedan i körer och andra sammanhang ut ett blad med en text jag senare lade ut som blogginlägget 16 juni – mellanspel. För efterlysa tankar placerades samma text i facebook-gruppen Älvsbygudstjänster**. Dessutom inbjöds Efesus-ungdomarna i fredags i avskedets vemodiga stund att till gudstjänsten forma en tack- och förbön för resan samt själva komma och kanske vara dem som bad bönen.

Ett par av dem kom till kyrkan men de hade inte skrivit någon bön. Utifrån papiren hade ett mail kommit med en persons funderingar – ett helt A4. I kommentarer här på bloggen eller på facebook bidde intet. Jag blev i alla fall liksom nästan ensam i förberedelsen – musikern valde dock psalmerna.

Skam den som ger sig! Bara så att du vet, noble Bloggläsius, är jag envis som en grön gris. Jag tänker fortsätta att inbjuda till tankeverkstäder inför gudstjänster jag ges förtroendet att leda. Inte alla kanske – men de flesta. Efter semestern.

 

Nåväl. Två texter var på tapeten idag. Efesierbrevet kapitel 2 verserna1-10 och Lukas Evangelium kapitel 15 verserna 8-10 om tanten med slanten. Till att ha hört texterna läsas var gudstjänstfirarna försedda med ett A5 med de fyra bilder som nu kommers i detta inlägg som ungefär återger vad jag sade efter att ha läst Lukas-texten.

 

Jag kommer att försöka belysa två av de texter vi lyssnat till. Inte enbart evangeliet.

 

Episteln ur Paulus brev till församlingen i Efesus har snurrat i min hjärna den sista tiden när jag med ett stort gäng ungdomar var just i Efesus. Där tog jag tre av bilderna på bladet och det var dit Paulus skrev – men då var det naturligtvis ingen ruinhög. Tvärtom. En storstad. För att förstå Paulus bättre kan det vara läge att se lite på hur de hade det, dem han skrev till.

 

Första bilden visar ett myller av människor. Nu. Liksom då. Då var det nästan en kvarts miljon som bodde där. Med den anda som rådde där. Med det liv man levde där.

Ekonomin var viktig! Profiten. Staden var ju en handelsplats av stora mått.

Religionen var viktig. Gav också vinster. Det stora Artemis-templet drog religiösa turister från alla håll. Som skulle ha bostad, mat, nöjen.

Så sexualmoralen var lössläppt. Massor med bordeller, prostituerade som marknadsförde sig. Vi pratar ibland om att det är omoraliskt och lössläppt hos oss nu men det var inget mot Efesus.

Slaveriet var etablerat – alltså att man såg människor som saker möjliga att utnyttja.

Det var tidens och världens vis där och då där de styrdes av mänskliga begär, levde som kroppens och våra egna tankar ville för att citera Paulustexten.

 

Vad är de motsvarigheterna idag? Hos oss och här? Vad gäller ekonomi, utnyttjande, moral, kommersialism och annat? Värt att fundera kring.

 

I det livet de levde hade de som Paulus skrev till varit döda genom överträdelser och synder.

Det är diagnosen. Döda. Men det är något de varit.

 

Den andra bilden visar stadens teater. Stor. Enorm. Plats för 25000 människor. Dit togs Paulus i ett upplopp. Höll på att bli lynchad. Man tyckte att hans förkunnelse var ett hot. Utmanade livsstilen, tankarna, värderingarna, profiten.

 

Till de kristna i Efesus skrev Paulus sitt brev. Till dem han kallar heliga, som lever i tron. Ett brev som lästes upp där man brukade träffas – det är den tredje bilden. Visar ruinerna av ett hem, gissningsvis av lite halvhög standard med 4-5 rum plus ett kök. I sådana lokaler möttes man – inte i kyrkor som vi. Sådana kunde man ju inte bygga då. Man förföljdes ju i omgångar de första 250 åren ungefär. Så det var i ett hem med max – absolut max – så många som vi är som trångt fick höra Paulusbrevet läsas – om att de varit döda. Och vidare.

 

Inför idag har jag inbjudit folk att komma med tankar och ett brev har kommit. Där står bland annat: ”Gud står inte med någon pekpinne och begär av oss att vi skall utföra vissa saker för att få tillhöra himmelriket”.

 

Det är bara SÅ sant. Paulus säger ju samma sak – egentligen. Han ställer diagnosen Döda men ordar inte mer i saken. I stället beskriver han vad Gud gjort. Inte hur människor skall skärpa sig. Utan hur Gud vände upp och ner på allt: Gud har älskat... Gud har gjort levande... f Gud har rälst/befriad av nåd... Gud har gett plats i himlen. med avsikten att vi ska göra gott.

 

Den fjärde bilden visar detta. Det Gud gjorde. Vände upp och ned. Den himmelske blev jordisk för att föra till himlen. Korset är tecknet på det. Den bilden är inte från Efesus. Det är vårat kors. På vårat kyrktorn. Här. Tecknet på att den som är förlorad är återfunnen.

 

Här säger Evangelietexten bara SÅ tydligt samma sak:

 

1: Myntet är förlorat. Det är läget.

Ett mynt av några. Ett mynt i ett brudsmycke.

Hur myntet – myntet står för människan – kommit bort berättas inte. Spekuleras inte om. Det viktiga är att myntet/människan inte är där det skall vara. Det är Biblisk människosyn: Att man är borta. Viktigare att slå fast än hur man kom bort.

Synden är att myntet/vi är på fel plats, i fel läge. Det yttrar sig i att leva på tidens och världens vis, styrd av begär, egna tankar..

 

Citatet igen: ”Gud står inte med någon pekpinne och begär av oss att vi skall utföra vissa saker för att få tillhöra himmelriket”

Rätt! Gud väntar inte passivt på vår skärpning. I stället agerar Gud! Likt en desperat kvinna! Att Gud liknas vid en kvinna är värt ett OBS. Som vänder upp och ner på allt... ...tills Gud finner.

 

3: Myntet blir funnet. Det är det nya läget.

Hamnar på rätt plats i smycket så det blir fullständigt.

Myntet rullar inte fram självt – presterar inte något. Det kommer på rätt plats genom Guds iver, kärlek, nåd, åtgärd. Genom det som skedde på korset!

Att bli funnen känns som man funnit! Att man hittat något: Frid, harmoni, mening, balans, glädje. Så är känslan. Den känslan känns viktigt. Men är inte viktigast. Den är Inte målet. Kan mycket väl finnas i starten. Men är inte målet.

 

Guds mål är Jesuslikhet. Paulus skrev: skapade genom Kristus till att göra gott.

Det är inte att göra gott som frälser/befriar.

Det är inte att må gott som är frälsningens/befrielsens mål.

Det är att göra gott som är frälsningens avsikt.

Och det är att vara på rätt plats... i brudsmycket.

Infogad i dopet. Och fast i tron.

 

---

*  Den sista var ett dop klockan 13.

**  Här i bloggen och på facebook gjorde jag på samma sätt inför gudstjänsten den 2 juni. I inläggen 2 juni och högst högst upp gjorde jag på samma vis. I helgens andra kom resultatet.

 

Nu har jag varit hemma i lite mer än två dygn. Med hemma menar jag inte bara den del av jordklotets landyta där man hissar vår blågula korsflagga utan avser något mer specifikt – det parhus i Älvsbyn jag samäger med madammen i mitt liv. Det börjar därför dra ihop sig till någon sorts slutreflexion – eller ett par.

 

Vi åt i alla fall fredagens frukost på Scandic i Ö-vik. Ett listigt drag. Snacka om trött-sega ungdomar klockan sju på morgonen - se bilden. Men piggare efteråt med mat i magen och en busspilot som fått sin reglerade paus.

 

Hemma till byn – Älvsbyn kallas byn av oss ortsbor – strax före 13 möttes vi av förväntans- och längtansfyllda föräldrar beredda att ta sina ättelägg hem till respektive bostäder. Lite tilltufsade typer fick de med sig. Trötta, i några fall hostiga, less på folk, oduschade. Men också tillputsade med nya erfarenheter.

 

Just detta sista – tillputsningen – finns det många exempel på. I några fall är rent beundransvärda. Det märks faktiskt hos en hel del en tydlig skillnad mellan nedresan och hemresan. Ned – alltså i bussen mot Arlanda – är det ett gäng JAG som åker. JAG måste få ladda min telefon. JAG har aldrig rest förr. JAG ser ingen anledning att plocka upp skräp i bussen, i alla fall inte sådant JAG själv strött omkring mig. JAG måste få shoppa, JAG, JAG och JAG. Att sätta jaget före laget var en ganska stark tendens. Alla är inte så men det är de som mest är anstrukna av detta fjortisbeteende – i och för sig inte onaturligt för årsklassen – som hörs.

 

I slutet av veckan blev VI viktigare. Märkbart. Låt mig ge ett par exempel:

 

Ganska tidigt var det några som sa Måste alla åka med till Samos? JAG vill inte! Till och med JAG ids inte! kunde höras men vi ledare bemötte inte detta. Argumenterade inte. Lät bara tiden gå. Försökte inte övertala och på så sätt verka tjatiga, något som de är väl tränade att stå emot. Saken fick helt enkelt bero.

Väl framme vid den aktuella dagen kunde vi konstatera: Alla är på båten till Samos. Utan knot. Min tolkning är att att samvaron, nötandet, skratten och irritationerna lett till insikten Det är bättre att vara med i ett VI än att ensam får som JAG vill – typ. Några vuxenpoäng är det.

 

Eller som när det visade sig när hotellet kollade rummen sedan vi checkat ut och funnit att i ett rum hade en sak gått sönder och krävde 20 Europengar som bot. Problemet målades upp för hela gruppen så att enligt regelverket var det en som var skyldig att stå för saken - hon som kvitterat ut nyckeln och därmed påtagit sig ansvar för rummet. Alla andra skulle kunna strunta i alltsammans - rent formellt och utan att göra fel.

Hos några oskyldiga verkade saken därmed klar men majoriteten av gruppen accepterade det inte! De medboende töserna samt de pojkar som genom dörren och medelst balkongklättring besökt damerna ifråga tyckte att de hade ett gemensamt ansvar då man inte riktigt kunde säga när och hur skadan uppkommit eller exakt genom vem.

 

Lägger ni sex tre Euro var fattas bara lite och jag lägger en! sa jag och slängde ett mynt i min från huvudet lägligt avtagna kepa. Jag lägger två! sa en annan av ledarna - taktiken var uppgjord i förväg. Det klirrade i kepsen. Huvudbonaden sändes runt och innan det hela var över fanns en massa mynt i mössan, både Euro och turkiska Lira. Men om det blir för mycket då? undrade någon. Dricks till personalen! sa vi och många tömde då myntfacken i lagets kollektiva solidaritet - av egen vald vilja. De flesta kunde sätta laget före jaget - vuxenpoäng!

 

Läger av olika slag är drivbänkar för den typen av ökad mognad och växande social kompetens. Givetvis finns det fler exempel på saken. Exempel i samtal och förtroenden, konfliktlösning och inte minst detta med tro och Gud och Jesus och bön och allt. Tystnadsplikt och allmän respekt hindrar mig att berätta.

Dessutom: Helt klart är att det att det inte bara var högfungerande friska mvg-ungar från trygga stabila hem som reste med. Skaran var i sanning blandas både vad gäller förutsättningar och mognad. Och man tog hand om varandra. Många reste sig - i en del fall på ett rent förbluffande sätt.

 

Jag har nu i en mångfald inlägg skrivit om denna enstaka sak. Med detta inlägg säger jag DUR och skall inte plåga dig, noble Bloggläsius, mer i lovord över dagens ungdom. Jag återgår nu till det vanliga att i enfaldiga inlägg skriva om olika saker men jag ser att vad det lider kommer nog ändå ett Efesus-inlägg till. Det kommer dock att hamna under kategorin Predikaren 12:12 och handla om böcker jag läst, lånat och köpt med anledning av turen. Jag gissar att jag också på annat vis kommer att då och då återknyta till Efesus 2013. Nu är det i alla fall DUR.

 

Till sist till er som var med – ingen nämnd, ingen glömd:

 

 

Egentligen är jag för gammal för att åka buss genom hela huvva konungariket. Ungdomarna och en del av ledarna behärskar den ryggradslösa förmågan att vika ihop sig som tumstockar. De kan sova i vad som verkar vara vilken ställning som helst. Eller ligga på bussgolvet för att betrampas av var och en som behöver på toa. Alternativt sträcka ut sig från var sitt håll tvärs över mittgången och i sömnen peta varandras näsor med tårna. Och ändå sova!

Inget av detta förmår jag trots att det står i den Goda Boken att Allt förmår jag i honom som ger mig kraft. Det var Paulus som skrev det. Fast han behövde ju aldrig kombinera sova med att åka buss.

 

Sova kan jag alltså inte så jag får göra annat. Läsa går inget vidare. Jag är ju trött så efter ett tag flyter bokstäverna bara ihop. Så jag bloggar i stället. Det kräver inte lika mycket tankeskärpa. Som synes.

 

Det var alltså Paulus som skrev citatet jag anförde nyss. Om honom nämns bland annat I Bibelboken Apostlagärningarna att han passerade ön Samos. Den ön har jag kunnat skönja i diset varje dag vare sig jag var på stranden invid vårt hotell eller bara glodde ut från balkongen. Och på onsdagen reste vi dit. Från Kusadasi går nämligen dagliga båtutflykter till den grekiska ön.

 

Avsikten med trippen var att vi skulle kunna besöka och fundera kring en ortodox kyrka med utseende, symbolik och bruk. En transitbuss hämtade oss vid 8 och tog oss till båten som lade ut klockan 9 – om jag här i bussen minns rätt. Cirka två timmar tog sjöresan och väl landkrabbade där gavs ungdomarna tid att se sig omkring och i egen regi få något i magen. Vid ett-tiden samlades gänget på Pytagorastorget och delades i tre subgrupper som i tur och ordning skule gå till Den helige Nikolaus kyrka en bit därifrån. Jag och en av kollegorna – brunetten – rekade under lunchen som örberedelse för att kunna vara kyrkguider.

 

Redan vår research var en fascinerande upplevelse. Utan tvivel besitter både jag och kollegan tillräckligt mycket kyrkvett för att ta ner tempot och röstläget i ett kyrkorum men i just denna kyrka var det så påtagligt. Rummet hade rena ljuddämpareffekten på oss, något vi pratade om när vi gick för att möta alla de andra.

Tror du den fungerar likadant på …...? sporde kollegan och nämnde med varm röst ett namn jag väljer att utelämna här. Skall verkligen bli intressant att se! svarade jag. Om så har den rena exorcisteffekten!

 

Än en gång kunde vi tydligt uppleva hur läckra ungdomarna faktiskt är. Stoj, snack och stim utanför på torget när de till det yttre fixade till sig för att ta seden dit man kommer, täcka bara axlar, fixa byxor/kjolar nedom knäna och för flickorna – vilket faktisk inte behövdes – ha något på huvudet. Och tvärt tystna bara av att gå över tröskeln. Nyfikna. Frågvisa. Lyssnande. Förundrade. Rentav andäktiga – om man använder ett gammalt ord.

 

Än en gång blev jag imponerad! Och stolt. I kyrkan fanns samtidigt en och annan ortsbo som kommit dit för att be. De de blev inte störda. Tvärtom. En kvinna – lärare – berättade mer saker än vad vi ledare lyckats räkna ut själva och hjälpte på så vis till med att möta den samlade nyfikenheten.

 

Efter ”kyrko-lektionerna” – för det blev faktiskt tre sådana – var det bara att vänta på båten tillbaka. En del shoppade, några gick till en strand för att bada, andra WiFiade och jag och kollegan tog en fika på ett trottoarcafé. Slappt? Både ”ja” och ”nej”. Vi pratade om det. Visst kan det verka avslappnat att sitta och fika och låta tillvaron gå nästan på tomgång – men beredskapen finns alltid där. Det är tjusningen med lägerverksamhet av det slag det är frågan om. Saker sköter vissa tider sig själva men plötsligt blir frågan om noll till hundra på ingen tid alls. Det kan då gälla att besvara frågor, trösta någon ledsen, ge sällskap åt någon som söker kontakt eller på annat vis bistå. Det gäller att vara alert. Ungefär som i den gamla TV-serien MASH där all världens slapphet när inget händer plötsligt explodera i febril aktivitet när sårade kommer in.

 

På kvällen tillbaka på hotellet blev det uppklädd festmiddag med bordsplacering, kypare och allt. Det kan också verka slappt. Jag menar dock att det är ett vettigt srbete, alltså att sttah...

 

Nu uppenbart tupplursnödig!!

 

Några timmar senare:

Som synes slutade nattskrivandet lite abrupt. Nu har vi pausat med hotellfrukost i Örnsköldsvik och är nu stadda på vår sista resa – jag menar vår resas sista del.

 

Om lite mer än två timmar kommer bussen som skall ta oss från Kusadasi till Bodurum, alltså flygplatsen. Vid midnatt kommer vi till Arlanda där vår buss väntar. 12-13 timmar senare är vi hemma.

 

Det var inte vår vistelses varmaste dag när vi var i Efesos. Jag menar då som termometern visar. Men det var odiskutabelt den hetaste vad gäller hur kroppar och skallar mådde. Kav lugnt och bara sten! Ruinhögen är ju en god bit från havet som ju på närmare håll alltid svalkar lite.

 

Man kommer in i staden samma väg som aposteln Paulus måste ha kommit den gång han kom landvägen och i avsikt att stanna ett tag. Båtledes hade han gjort en snabbvisit vid ett tidigare tillfälle men nu var det allvar. Staden låg för hans fötter – denna gång också för våra.

En stor skillnad måste det ändå vara – mellan då och nu. Dels gick havet den gången ända upp till staden, dels kunde Paulus också se alltihop på bredden.

 

(slut på skriverierna. Annat påkallar uppmärksamhet!)

 

”...se alltihop på bredden” slutade jag med tidigare idag. Just nu sitter vi i planet ovanför Bulgarien på väg hem. Och jag fortsätter:

”se alltihop på bredden...” kan inte vi! Styrda av arkeologin måste vi följa huvudgatan från porten förbi rådsalen, bostäder, sjukhus och annat fram till det stora biblioteket (med lönngång till bordellen) för att där ta höger mot teatern med plats för 25.000 personer. Verkligen god akustik i teatern. När vi satt där i gasset var det en i en annan grupp – grupperna grupperade sig verkligen i täta trånga grupperingar – som sjöng och det var klockrent hörbart överallt.

 

Ett utgrävt boningshus tyckte jag var särdeles intressant och gav mig faktiskt något av ett nytt perspektiv på dedär breven Paulus skrev – och annat. Liksom av bara farten har jag som alltid ganska otänkt tänkt att när de lästes upp skedde det i någon form av hörsal eller aula. Så var det ju inte. Min tankeviktigt måste ju vara styrd av min egen erfarenheter av kyrkor, bönhus och kapell som – och detta är viktigt – de första kristna inte (ännu) kunde ha tillgång till. Man samlades ju i hemmen och i folks privatbostäder går det ju inte att stuva in hur mycket folk som helst. Smågruppsförsamling alltså. Inte lik våra sammankomster. Ganska kul faktiskt – men det är nog bara jag som tycker det är kul – att jag som är så väl medelåldersförankrad blev tvungen att revidera min genom alla år ingrodda föreställning präglad av både nutiden och det faktum ätt jag tillhör en prediko-protestantisk kyrkokultur.

 

Efesus var intressant mitt i all sin hetta – naturligtvis. Dock tror jag att Marias hus gjorde större intryck – på mig och ungdomarna. Nu mat på flyget!

 

I det sjunde inlägget jämrade jag mig över att jag låg efter i min skriftliga berättelse. Tro inte att jag ligger bättre till nu. Fullt program, samtal med ungdomarna, olika händelser och på detta värmen gör att till och med jag om nattkulorna är så trött att tankarna tappar det lilla vett och den lilla organisation de annars kan ha.

 

Det var alltså på måndag vi var till Marias hus och Efesus.

 

På tisdagseftermiddagen berättade jag om Marias hus och planerade att på kvällskvisten göra färdigt Efesus-dagen med ett inlägg till. Så blev nu inte. Mycket prat blev det i stället. Inte prästprat. Snarare präst-höra-på-prat. Man sliter ju en aning på varandra i ungdomsgruppen. När jag säger en aning är det inte ett nordsvenskt sätt att säga vanvettigt mycket utan just bara en aning – vuxet sett. Men tonåringar som har egna rum hemma och nu har hamnat med tre-fyra sovkompisar i hel en vecka tycker det blir slitigt. Nöter på varandra. Och så finns det ju andra saker man vill prata med en vuxna om. Vuxna som tiger.

Så det enda jag fick till innan natten var Bamse-inlägget.

 

Igår, onsdag, blev dagen milt uttryckt fullmatad. Tidig frukost, buss, drygt 1½ timme båt till Grekland, ”lektion” och tid på Samos”, drygt 1½ timme båt tillbaka, buss, uppklädd festmiddag med komplikationer som i alla fall fixade sig på ett bra sätt.

 

Nu torsdag klockan 12 skall rummen vara utrymda. Klockan 17 går bussen till flyget. Uret är drygt 11 när jag skriver detta som om det skulle kunna publiceras nu. Fast det går inte. Hotellets Internet är heldött. Dock kommer texten att senare läggas ut sådan den är just nu – typ aktuell fast i efterskott.

 

Nu ut-check!

 

 

Vårt hotell är inte litet. Mycket folk trots att det inte alls verkar fullbelagt. Gott om plats runt pooler och vid havet. Bara lite matsalstrångt. Alla – åtminstone vi – har all inclusive vilket innebär att det bara är att hugga in. Grönsaker i massor! Och folk! Barn som skriker, spring och tyskar som går motväg i köerna runt buffén. Inte riktigt vilsamt.

 

 

 

Den saken är viktig. Efesus alltså. Jag återkommer till den strax.

Först vill stjäla utrymme för en mer personlig sak. 

 

Idag den 11 juni är det på datumet 35 år sedan jag prästvigdes i Luleå Domkyrka. Då var datumet en söndag. Och i morgon är det 35 år sedan jag gjorde min första arbetsdag i Älvsby församling. En måndag 1978. Till sommaren 1990 jobbade jag sedan i församlingen, 12 år på min första tjänst. Sedan var jag pappaledig ett år för att därefter under 5-6 år pendla till Stiftets kansli i Luleå innan jag anförtroddes uppdraget att vara skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Från den tjänsten är jag tillfälligt ledig för att arbeta som präst i församlingen igen och i den egenskapen är jag ungdomsledare – jag – som igår besökte Efesus i Turkiet.

35 år alltså sedan jag blev präst. Och Älvsbybo. Det var det privata.

 

Hela flocken utom ett par som var lite krassliga och en av ledarna.

 

Det var varmt! Oerhört varmt! Samma väder som alla dagar med sol från en klarblå himmel och människor som pustar på marken. I detta enformiga väder går det väl an att vara vid havet men inne i ruinstaden Efesus ges ingen lindring. Det blev faktiskt en ganska jobbig dag då en del verkligen fick övervinna lusten att gnälla. Men man bet ihop och jag tror att det – som man säger – gav något. Kvällsrundfrågningen tydde i alla fall på det.

 

Vi var på fyra ställen: Marias hus, det av själva Efesus man grävt ut, en liten keramikfabrik och till sist den plats där Artemistemplet – ett av antikens sju underverk – en gång låg. Cirka 6 timmar tog hela turen och vi började hos Maria högt uppe på ett berg. Bussen slingrade sig upp i serpentiner och jag undrade verkligen vart det skulle bära hän. Fast jag visste ju målet – den plats där Jesus mamma Maria levde sina sista år.

 

Kan man veta sånt? Kan man vara säker på platser och uppgifter om något som var för så länge sedan? Eller gissar man bara? Spekulerar?

 

Sådana frågor gäller all form av historia, inte bara sånt som har med tro och religion att göra. Och egentligen kan man inte vara hundra – naturligtvis! Men man kan vara ganska säker. Och med Marias hus är det så. Dessutom faktiskt än mer speciellt.

 

Det man vet – eller i alla fall har uppgifter om hos författare från 400-talet och framåt – är att lärjungen Johannes tog ansvar för Maria och att hon följde honom till sin död. Johannes var i Efesus. Därmed också Maria. Det vet man med "normal" historisk tillförlitlighet vad gäller antiken.

Var i storstaden hon bodde fanns det ingen allmän kunskap om. Inte heller finns det nåt ställe där det står Mary was here. Hade ett sådant funnits – alltså om hon eller någon annan ristat nåt sånt på en sten – skulle det ha förstörts i de förföljelser och trakasserier som de kristna i perioder utsattes för de första 250 åren.

När man på 1800-talet av en annan anledning började leta fann man dock att det hos den lokala kristna minoriteten likväl som hos muslimerna fanns berättelser om en plats där Maria skulle ha bott och som man brukade besöka vissa dagar.

 

Vad som startade sökandet var i stället en kroniskt sjuk kvinna i Tyskland – Anna Katharina Emmerich. Bunden vid sjuksängen fick hon Maria-uppenbarelser som en annan person skrev ned. Uppenbarelser om bland annat Marias liv fyllda av detaljer om hur det såg ut, vad man kunde se frå platsen hon var på, hur hus såg ut osv. Anna Katharina hade aldrig varit någon annastans än i sin hemby, allra minst i den dåtida stormakten Turkiet, men uppenbarelserna var så detaljerade att några beslöt sig för att kolla upp dem på plats.

 

Man gör så i den katolska kyrkan. Då man tror på uppenbarelser från Jesus eller Maria eller någon annan blir det viktigt att kolla saken så att folk inte kommer med bedrägerier. Och för att vara säker låter man skeptikerna stå för kontrollerandet, inte anhängarna. För att göra en lång historia kort resulterade letandet i att man fann något som sedan man gjort arkeologiska utgrävningar stämde mycket väl med vad tyskan sett i sina visioner – och vad lokalbefolkningen kunde berätta. Uppenbarelserna var alltså äkta.

 

Och igår besökte Älvsbyungdomarna och deras ledare platsen Meryem Ana, Marias hus.

 

En full parkering med en massa bussar inklusive vår. Och ett litet kapell för pilgrimer – vilket vi alltså var. Ett kapell som är böneplats för både kristna av skilda sorter, främst katoliker och ortodoxer som ger Maria en större betydelse än vi avskalade protestanter. Muslimer ber också där. Maria nämns på flera ställen i Koranen och är högt aktad.

 

Man går genom kapellet. Ber. Kommer ut på andra sidan. Sedan längs en gångväg ner då man passerar en vattenkälla där det hänt och kunnat dokumenteras att sjuka som druckit vattnet blivit friska. Och så till en böne- och önskemur där man kan fästa just sin lapp med just sina böner. Den ”rensas” två gånger per år. På bilden är det två i vår grupp som önskar/ber.

Och sedan till bussen och ner till ruinhögen Efesus.

 

I Souvenirshopen köpte jag en bok: The house of Virgin Mary. Liten sak som idag smälte i solen. Värmen löste upp limningen och de 90 sidorna blev ett lösbladssystem. Men det får man ta.

 

 

Varje kväll ett tag efter solnedgången avslutas samvaron i den samlade gruppens med gemensam aftonbön**. Då vi bor på ett stotr all-inclusive-hotell har vi inte kunnat samlas kring traditionella lägerbål utan blivit tvungna att organisera myset på annat vis. Den andra bilden visar hur och vilken uppoffring det innebär.

 

För en uppoffring är det – att släppa greppet om telefoner och surf-manicker och musikleverantörer och allt vad det handlar om. När det görs med lamporna tända kan det dock bli frågan om myspunkten man samlas kring för att sjunga, prata och be. Lägerbål high tec – typ.

 

I morgon går turen till huvudmålet. Alltså Efesus. Eller rättare sagt ruinerna av den antika storstaden Efesus. Det tidiga kristna församling där hade aposteln Paulus på plats i omgångar och var (troligen) adressater till ett brev från honom. I vart fall finns i alla Biblar ett Efesierbrev om 6 kapitel – tre uppslag i min Bibel – som tar ca 20 minuter att läsa igenom. Gör det!

Bitvis kanske det är lite svårt att förstå. Paulus kan ju konsten att koncentrera framställning till något ganska kompakt. Ändå finns det också tämligen lättbegripliga saker med. Tankemuskeln mellan öronen bör man dock ha påkopplad när man tar sig max en ½timme till att läsa.

 

I Efesus levde enligt utombibliska källor också evangelisten Johannes som av den döende Jesus ombads att ta hand om Jesus mamma Maria. Hon var kanske också moster till denna sin ”extrason”. Hennes hus skall vi besöka. I morgon. Så jag slutar här.

 

---

*  Inläggets kursiverade ingress påminner väldigt mycket om ingressen till de tidigare. Det är ju faktiskt bara numret som ändrats. Och publiceringsdatum. Detta sjätte bidrag skrevs strax efter midnatt natten mot måndag i full vetskap om att hotellets internet har pajat. När det blir läsbart för en bredare allmänhet står därför i skrivande stund skrivet i stjärnorna.

**  Inte alltid har det varit det sista som händer. Någon kväll har det varit både lite spring, en del klättring mellan balkonger och barska ledarisängfösningar men på det stora hela taget har kvälls- och morgonvakningsrutiner fungerat bra.

Mitt i mitt Efesus-berättande sticker jag in med en annan sak.

Den 16 juni är det gudstjänst i Älvsby kyrka.

I almanackan är det då Tredje söndagen efter Trefaldighet.

Temat för dagen är Förlorad och återfunnen.

De Bibeltexter som hör ihop med dagen är Jesaja kapitel 51 verserna 1-3, Efesierbrevet kapitel 2 verserna 1-10 och Lukasevangeliet kapitel 15 verserna 8-10 – men gärna med hela kapitlet som sammanhang.

 

Säg att du skulle påverka innehållet i gudstjänsten med koppling till temat, texterna och/eller den egna vardagen och det egna livet…

 

Någon gång i min tidiga ungdom fanns ett prog-band med namnet Fläsket brinner*. Fullt så illa är det inte men definitivt är det så att skinnet svider. Sol, vind och vatten tar och tär på huden. Riktigt varm och skönt är det också, väldigt nära gränsen till för mycket skönt.

 

Det är lördag och ungdomarna har åkt in till centrum av Kusadasi – ca 7 km härifrån. Jag är kvar på hotellet tillsammans med tre stycken som på grund av lätt krasslighet och i ett fall ytligt glastrampad fot valt att avstå. Nog tror jag att också de kunnat fixa stadsturen – värre är det inte – men det är bättre att spara kraft till Efesus-utflykten om ett par dagar. För egen del mår jag prima men någon stor och stark bör ju vara kvar när några små och klena inte orkar.

 

De som åkte stuvades av oss ledare in i den lokala kollektivtrafiken och skickades iväg. Busseriet här är inte organiserad som hemma med ordnade tider och SMS-biljetter. Här går en strid ström av fullpackade minibussar av vilka bara en bråkdel skulle finna nåd för Svensk Bilprovnings kritiska tjänstepersoner.

Det gäller snabbt in i bussarna och hitta sig en plats så att man kommer iväg. Föraren tar emot pengar under gång – Euro eller Lira – på så sätt att man skickar pengarna framåt. På ett förunderligt sätt kommer rätt växel genom hjälpsamma medpassagerares försorg tillbaka till där man sitter bakerst i det på durkarna gående fordonet. I bussarna är ungdomarna instruerade att när de ser hamnen och en ledare vid en hållplats skall de kliva av. Inte innan. Inte senare. Just där!

Vad är det för poäng med sådant resekaos? Svar: Komma sig in i stan! Öva egen förmåga att observera, inte lita på andras. Kanske öva engelska.

 

Lyckligt avklivna och troligen lättade över att fortfarande vara vid liv skall de vandra i grupper och lösa olika uppgifter. Allt är noga planerat och problemen är av olika slag. Låt mig ge några exempel.

 

Det finns ett monument i hamnen. Vilken historia eller anledning som ligger bakom har ingen av oss någon aning om. Alltså måste man gå andra vägen och själva försöka tolka vad monumentet kan stå för. Det skall de göra. Se konstverket, bedöma och ur kunskap och eller fantasi skapa en händelse eller en berättelse som monumentet skulle kunna vara ett monument över. Eller en önskan om.

Poäng? Inget svar blir fel, samarbete, värderingsdiskussion, samtal.

 

Ett annat monument de passerar kopplar tydligt och direkt till det moderna Turkiets historia. Där finns bilder att se och en textplatta att tolka – om man kan turkiska. Uppdraget blir att fråga – då på engelska – någon passerande ortsbo om vad texten betyder och fundera över vad bilderna står för, kanske tillsammans med ortsbon.

Poäng? Kunskap, samarbete, mod att kommunicera, insikt om att människor faktiskt oftast är hyggliga och försöker hjälpa till.

 

Vid en fiskmarknad under tak lite längre fram är uppgiften att under total tystnad gå fem meter in i lokalen, andas djupt tre gånger och sedan – fortfarande tyst – gå ut och där beskriva lukten utan att använda svordomar.

Poäng. Ren språk- och karaktärsövning!

 

Besök i en moské med uppdrag att observera skillnader och likheter med en kyrka.

Poäng? Reflexion över mångfald, nyfikenhet på andras kultur – och den egna.

 

Det finns också några saker av mer skämtsam och lekfull karaktär med den enda poängen att tillfredsställa ledarnas lust att retas. När man gått banan klart blir det tid för shopping som det inte alls är någon poäng med.

 

Allra sist bestämmer grupperna själva när de ska resa tillbaka med ovan nämnda busstrafik – bara så man hinner till middagen 19.30. Poängen med den självständigheten är att ge både frihet och erfarenheten att man klarar sig själv också när ingen curlar.

 

Det är ett bra gäng! Det har jag skrivit förr.

De har förmåga att ta ansvar, till och med förmåga att tackla lägen då någon eller några brustit i ansvar. De reflekterar klokt, moget, modigt och insiktsfullt både om livet och om tron. Trettio sekunder senare kan de helt plötsligt verka vara lika blåsta som rälsbussar. Fullt normala 14-15-åringar alltså som jag är väldigt glad att jag har väldigt svårt att tycka illa om.

 

Medan de är i Kusadasi har jag alltså haft möjlighet att skriva detta.

Inne på mitt rum så skinnet slipper svida.

Med luftkonditionering som hindrar att Fläsket brinner. 

 

---

*  Allmänbilda dig gärna i saken här.

Detta är det fjärde inlägget kopplat till de nykonfirmerades resa till Turkiet och staden Efesus. Alla pryds av ovanstående bild. Trögt internet här innebär att inläggen nog kompletteras med bilder sedan vi kommit hem till Sverige. Sist påminner jag om att det är mina egna reflexioner jag skriver, inte en officiell reseblogg.

 

Mitt på dagen den fösta heldagen är det lagomt varmt. Sisådär runt 30 i skuggan. Eller strax under. Och fram och tillbaka lite moln.

Lindrigt sagt sov alla som klubbade sälar första natten på det första stället. Efter gemensam aftonbön minglade några runt men när de ledare som hade kvällsjouren runt midnatt sa Nu är det dags blev det inget knot alls. Och lugnt. Vad vi vet.

 

De 35 nykonfirmerade är fördelade på 8 rum, tre för boys och fem for girls. Innevånarna i tre av rummen bildar en arbetsgrupp för de ”lektioner” som blir, tre rum bildar en andra grupp och de två sista rummen en tredje. För fritids- och tävlingar göra andra indelningar – allt för att skapa både fokusering för uppgifter och sammanhållning hela stora gänget.

 

Efesos i Nya testamentet var vad gruppen Bamses vänner hade som tema i morse – tillsammans med mig. Kollegan Yvonne jobbade i en annan grupp med ”15 år gammal i Efesos” medan kollegan Anna-Karins grupp sysslade med Paulus liv. I morgon och övermorgon roterar vi ledare så att alla kommer att ha fått del av allt innan det bär iväg – till Efesus alltså.

 

Efter ”lektionspasset” blev det tid för egna aktivteter och när jag så småningom var på väg att äta lunch mötte jag ett glatt kvittrande gäng jag kunde hälsa på med utropet My beloved shopoholics! Det var en del av tjejerna som valt att ta det säkra före det ovissa och handla redan första dagen. Lätt gjort. Det var ju bara att strosa iväg till en basar 500 meter från hotellet. Tyngda och belamrade med påsar, kassar och emballage var de nu tillbaka till maten – om inte helt panka så i alla fall fattigare än innan. Och stolta över att ha prutat, ett sätt att göra affärer man inte är van hemma. Tydligen rena kampsporten här.

 

Om maten kan sägas att allt finns utom fläskkött. Lite kymig smak på en del tycker en del men flera går verkligen in för att smaka också på det okända. Bra tycker jag. Man skall vara nyfiken.

 

Är det arbete att vara här? Här halvligger jag nu i en solstol på stranden av Medelhavet och blir bränd. Minsann inte utbränd men väl svedd på annat vis. Ändå hävdar jag att jag arbetar. Ibland intensivt när det är samlingar och annat. Ibland mer passivt då ungdomarna har egen tid eller andra ledare ansvarar men ändå. Som ledare har vi något av ständig jour och ansvar. Så nog jobbar vi. Hela dygnet faktiskt. Fast arbetet inte är full kubbning hela tiden utan har vissa turistiska inslag. Kabinpersonalen önskade alla som lämnade planet Trevlig semester. De skulle bara veta.

 

(…)

 

I morgon – eller då jag återupptar skrivandet strax efter midnatt mer riktigt senare idag – skall hela gruppen in till staden Kusadasi för där lösa en del uppgifter av olika slag. För att förbereda detta for jag och ett par av de andra ledarna dit under sena eftermiddagen och smed planer. Vi tror att morgondagen skall ge inblick i Turkisk historia, kultur och religion såväl som att ”utbilda” i samarbete, eftertanke, språk och fantasi.

 

Väl tillbaka på hotellet blev det middag, prat, aftonbön och sedan mer prat. Och då menar jag inte bara småprat utan viktiga prat. Samtal med unga människor som växer, mognar, funderar, utvecklas. Och är tryggare på plats redan nu andra dagen. Och som tänker tankar som får en gammal prästgubbe som jag att vilja jobba ett år till – och ännu fler. Visst är det surrigt och visst måste saker sägas sjuttielva gånger och visst kommer det invändningar och visst drar det ut på sänggåendet men jag kan inte låta bli att tycka så väldigt bra om ungarna – om man nu får kalla dem så.

Och jag är glad att få ha förtroendet att vara med i sammanhanget.

 

Klockan är 14 svensk tid – 15 här – och vi är framme på Ephesia hotel i Kusadasi. Fått våra rum och ätit – men i omvänd ordning. Med tid för välbehövlig vila.

 

Klockan tre i går eftermiddag startade resan i Vidsel via Vistträsk och sedan Älvsbyn klockan fyra. I Piteå tillkom några och vi blev, som jag berättat, 42 stycken. Fram till 22-tiden var det fullt liv, stoj, stim och tjolahopp i bussen. Då några faktiskt försökte nicka till manades till tystnad och det efterlevdes i någon mån – i vart fall så det blev halvt möjligt att kunna sova för den som ville. Och som förmådde sova i en buss. Komforten gjorde att det nog blev mer av tupplurande och påvvernappande än en skön och stärkande sömn. Tonåringar kan på ett märkligt sätt sno ihop sig som hundvalpar på en pytteliten yta men gamla gubbar som jag är för stelskellettade för att göra så.

 

Jag gissar att ingen fick sig mer än max fyra timmars sammanlagd nattvila. Därför var det ett gäng zombier som traskade in i utrikeshallen på Arlanda drygt fyra på torsdagens morgon – men det kändes fortfarande som onsdag. På Arlanda gick det ju inte heller att sova. Eller blev tid till. Väl på planet blev det max samma sovsnutteri som i bussen. Så också under tvåtimmarsresan – med en annan buss naturligtvis – från flygplatsen till hotellet.Och hela tiden...

 

 

Jodå! Det är rätt uppfattat. Trettifem konfirmander med änglars tålamod i sällskap med sju mer eller mindre vuxna och luttrade ledare och ingen, jag säger ingen, fick ett bryt – av trötthet, hunger och värme.

Jag är impad!

 

Att flera av ungdomarna verkade nära sammanbrott när de inte under resan kunde ladda sina mobiler är liksom en annan sak. Jag får ångest! Jag har inte varit uppkopplad på två timmar! hörde jag en tös säga. Det verkade ändå inte vara så farligt. Hon tuggade inte på stolen framför – bara nästan.

 

Nu skall också jag gå ut i solen.

Skriver färdigt sen när – eller om – internet fungerar.

 

(…)

 

 

Det är alltså paus för vila och återhämtning. Om någon timme blir det samling, middag ½8, kvällsprogram och sedan Aftonbön runt 22 efter vilken jag tror det ganska så man- och kvinnogrant kommer att stupas i säng.

42 stycken är vi! Inte bara drygt 30 som jag skrev i förra inlägget. Och nu söder om Härnösand. Mellan 22 och 23 på onsdagskvällen. Visst lugn har dock intagit bussen. En del surrkusar har somnat och andra har blivit mer lågmälda. Inte helt fel. Ett tag var det faktiskt ganska stojigt.

 

Jag gissar att stojet beror på antalet. 35 konfirmander och sju ledare. Och på att förväntningarna är stora. Pirret också. Tjugo frågor haglar men alla är av samma typ: Hur blir det där? Vad ska vi göra då? Blir det mat? Får vi fritid? Hur ska vi bo?

 

Själv har jag slagit ihjäl en del tid med samtal, en tupplur och en del läsning framför allt om Efesos som det hette under den grekiska tiden innan romarna kom och stavningen blev Efesus. Intressant! Att sitta och skriva är också ett tidsfördriv – lätt obekvämt i en buss.

 

En bild till detta innehållslösa inlägg kommer vad det lider.

 

Vad gäller äktenskapet är ju ordet värre inte aktuellt alls. Tvärtom! Dock vad det den tredje denna månad 35 år sedan jag och madammen i mitt liv sammanvigdes i Nathanaelskyrkan i Tierp. Vi har fått 35 bra år. Om 15 år är vi guldisar – förhoppningsvis.

 

Den ”banderollbild” som överst löper tvärs över sidan kommer – också förhoppningsvis – att pryda inte bara denna trailer utan en uppsättning kommande inlägg. Bilden är ett montage. En bit av framsidan till boken ephesus and environs som jag fick alldeles gratis på en resebyrå i Stockholm när vi var nere på för att lyssna på Brucan. Och en bit med de flesta av de konfirmander som konfirmerades i april.

 

Det är den tonårshögen som nu ska tillsammans med en knippe ledare resa till ett ställe inte så långt från ruinerna av den antika storstaden Efesus i nuvarande Turkiet. Bloggande därifrån blir mina efesierbrev som givetvis är av en helt annan halt än Paulus brev till församlingen i Efesus. Alltså det som finns i våra Biblar och som skall studeras när vi är där. Siffrorna i rubrikerna visar vilket år det är frågan om – kanske upprepas alltsammans med nya ungdomar 2014 – och vilket brev i ordningen skriveriet är. Detta är alltså det första 2013.

 

Klockan 16 går bussen mot Arlanda varifrån vi beräknas täjkåffa 40 minuter i 6 i morgon bitti. Bodrum heter flygplatsen där vi ämnar dimpa ner runt 10 lokal tid och sedan blir det ett par timmar i buss till Kusadasi och hotellet Blue Star Ephesia Beach som skall vara vår bas.

Detta är faktiskt allt jag vet om det rent praktiska. Förra året gjorde församlingen samma resa – med ett annat hotell – och som visstidsanställd är det bara för mig att hänga på utan att behöva tänka på teknikaliteter. Det jag vet, anar och fokuserar på är att vi står inför intensiva kontaktdagar med andakter morgon och kväll, lektioner på förmiddagarna, fritid/bad, planerade aktiviteter, sammanhållna kvällsprogram, studiebesök och allt möjligt – allt för att fortsätta kontakten och fördjupa ömsesidigt förtroende med ungdomarna – drygt 30 stycken.

 

Mina skriverier här skall inte uppfattas som resans officiella och fullständiga dagbok. Bort det! Min blogg är fortfarande en alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet. Naturligtvis kommer det jag skriver att präglas av att jag är på ett tjänsteuppdrag och umgås med en massa unga intressanta människor i en intressant miljö en dryg vecka, med det är mina skriverier. Med snart 60 års erfarenhet av mig själv vet jag att i sådana lägen blir det en hel del händelser jag kommer att nämna, känslor jag kommer att beskriva och reflexioner jag völjer att dela med sig av. Allt i urval naturligtvis! Ingen kommer att bli utlämnad vare sig i text eller bild. Inte ens jag själv.

 

Om fem timmar är vi på rulle. Jag är snart packad och klar.

Funderar bara över hur många dosor snus jag måste ta med...?.

Det var söndag förmiddag som jag för andra gången samma veckoslut hade uppdraget att utifrån ett givet tema och tre upplästa Bibelavsnitt försöka förmedla vad jag fattat Gud hade på hjärtat. I blogginlägget 2 juni inbjöd jag läsare till tankar och reflexioner och påminde om saken i inlägget högst högst upp. I bägge fanns den lilla bild som jag även placerat här*.

När jag så på lördagskvällen på allvar satte mig att skriva de tankar jag själv hade fanns inga responser att ta tag i utan jag fick så att säga ”köra på egen hand. Söndag morgon renskrevs ett manus för hand. Nu i efterskott har det formats till ett blogginlägg – detta.

 

 

Vi har hört tre texter – alla på något sätt om Dopet.

Texten ur Gamla testamentet (Andra Moseboken, Exodus kallad, 14:21-22) om israeliternas uttåg ur Egypten på Moses tid. När Gud befriade dem.

Episteln (Titusbrevet 3:4-8) om dopet. Egentligen om frälsningen, befrielsen. Och att dopet frälser, befriar, förnyar. Oförtjänt.

Evangeliet alldeles nyss (Johannesevangeliet 1:9-34).om vad dopet ger – Helig Ande. Men framför allt om att Jesus är Guds Utvalde.

 

Allt detta är ”Dop-anknutet”. Det är viktigt att vi tar in. Det saknas lätt och ofta hos oss där...

...dopet ofta är något gulligt. Vi har ju oftast barndop. Med släkt, ung familj, högtidligt och privat. Inte nödvändigtvis fel men med en brist. Dopet blir en punkt, ett tillfälle. Och inget mer.

...där dopet ibland blir en check-point, bakåt i tiden. Har det skett? Blev det av? Är den och den döpt? Då?frågas ibland. Och hur blir det framöver med kyrkotillhörigheten och därmed ekonomin – som om den frågan var viktig.

Dopet har ett större sammanhang. Men för det måste jag göra en utvikning.

 

 

Gud är Livets Gud! Ända från början.

I Bibelns början står att ”jorden var öde och tom” och att Gud skapade liv. Växter, djur, människor. Just människoskapandet viktigt. I andra kapitlet formar Gud en gubbe av lera och blåser in sin Ande – Guds Ande gör och ger Liv. Det Gud vill. Och gör.

 

Det som hotar Livet är mot Gud – allt sådant som bryter ner Liv.

Synd – olydnaden – är grundorsaken. Ett ”religiöst” begrepp mot Guds Liv.

Fattigdom som hindrar Liv och skapar en för tidig död.

Förtryck som spärrar in Livet.

Okunnighet som hindrar människor att nå sin Livsförmåga.

Sjukdom och ohälsa – som hotar livet.

Allt sådant – allt – bryr sig Gud om och i. Allt som hotar Livet och utmanar Gud.

Gud bekämpar sådant. Allt sådant. På sätt Gud väljer. Valt.

 

På det sätt Gud valde befriade Gud israeliterna ur Egypten.

På Moses tid. Såg förtrycket och ingrep. Hade kunnat bara lyfta dem upp i luften och sänka ned dem i Kanaan men valde att leda dem genom Röda havet – döpa dem i havet som det sedan kallas på ett ställe i Nya testamentet.

Genom uttåget, Exodus, skapade Gud ett folk. I frihet. På resa. Inte stationära vilande solbadare på östra stranden utan ett folk på resa, med Liv, för att Leva.

 

På det sätt Gud valde befriade Gud oss – säger Paulus i episteltexten – genom dopet.

Inte för att vi förtjänade det utan bara för att Gud så ville. Kanske hade Gud kunnat göra det på annat sätt men Dopet blev den väg Gud valde. Och som gör att vi kan veta. Vi vet ju om vi är döpta. Då vet vi också vad som hänt oss. Vi har blivit befriade, frälsta. Det är ett ord att lita på!

 

Gud vill och gör alltså Liv. Därför ger Gud Anden – som vid människans skapelse.

Johannestexten – evangeliet – redde ut det när evangelisten Johannes berättar om att Johannes Döparen – alltså en annan Johannes – förklarar skillnaden mellan dop och dop, mellan Döparens dop och det dop Kristus instiftade, det kristna dopet.

Skillnaden har att göra med skillnaden mellan Döparen och Jesus. En är profet, en är den Utvalde.

Johannes Döparen förstod det när han döpte Jesus. Anden kom då i gestalt av en duva. Då fattade han att Jesus är den som ger Helig Ande i det dop han startar. Anden som ger Liv – som för Adam.

 

I våra dop, i ditt dop, gav Gud dig Liv. Med sig. Med Jesus – som är Guds Utvalde.

Det är ett ord att lita på! Amen.

 

---

*  Inför olika gudstjänster kommer jag att fortsätta bjuda in i förberedelsernas tankedanser. Det blir här på bloggen och via Facebook där en speciell grupp – Älvsbygudstänster – skapats för ändamålet. Nästa tillfälle då jag getts ansvaret för huvudgudstjänst i Älvsby kyrka blir den 16:e denna månad. Jag återkommer i ärendet.

 

Pastor in the shadow of violence – Gustavo Gutiérrez as a public pastoral theologian in Peru in the 1980s and 1990s alltså. En doktosavhandling av Olle Kristenson. Han och jag var kurskamrater på teologen i Uppsala i början av 1970-talet vilket i och för sig är kul. Av folk man känner dedicerade böcker, doktorsavhandlingar och andra, ger en extra intellektuell tråkig touche åt bokhyllan.

 

Per definition är doktorsavhandlingar tråkiga. Det hör till genren och är inget att göra något åt. Torrt och systematiskt presenteras ett problem, analyseras texter eller annat material och dras slutsatser. Alltsammans är lika underhållande som att titta på när färg torkar.

 

 

Att ta del av vad den peruanske teologen Gustavo Gutiérrez sa och skrev mitt i en tid av skarpa sociala, ekonomiska, politiska och militära konfrontationer under 80- och 90-talen kan på ett sätt verka avlägset. För gamla uvar som jag som minns den tiden faller dock många bitar på plats och stora minnesluckor stängs. Boken ger inblick i hur en pastoralt själavårdande och församlingsbyggande praktisk teologi formas av tre besläktade men samtidigt olika synsätt. Där finns ett radikalt politiskt och lite vänstrigt sätt att tänka och ett liberalt politiskt tankemönster med demokrati och mänskliga rättigheter i fokus. Tillsammans med god katolskt teologi – som i dessa stycken är allmänkristen – skapas en mycket intressant tankefläta.

 

 

Samhällsproblemen här hemma i Svedala är i jämförelse med Latinaamerikas som sardin-hostningarna i relation till jordbävningar. I proportion är vår fattigdom, marginalisering, utanförskap och liknande av mycket lindrig grad. Dock finns allt sådant också hos oss och öch ökar i den nuvarande tiden då marknadsekonomins driver sitt ohämmade spel intensivt coachat av den sittande regeringen. Problemen och klyftorna växer och antalet människor som kommer på undantag och hamnar på efterkälken ökar. Fler och fler känner vanmakt och hopplöshet inför framtiden. Att då som kyrka lägga sig till med ett befrielseteologiskt synsätt är helt nödvändigt just för att kunna vara kyrka.

 

Befrielseteologi räknar inte med överklassen och inte heller med den medelklass som dominerar Svenska kyrkans både ledning och fotfolk. I stället är det en teologi av, hos, genom, med och för dem som är nederst, dem som inte har plats i välmåendets villa-vovve-volvo-tillvaro. Det handlar om en teologi av, hos, genom, med och för flyktingar, invandrare, outbildade, arbetslösa, hopplösa i betydelsen de som saknar hopp, funktionshindrade, ungdomar – name it. En teologi nedifrån.

Min egen tillvaro är just välmåendets villa-vovve-volvo – dock utan vovven. Därför inspireras jag och måste låta mig inspireras och påverkas av teologiskt tänkande från Latinamerika, Mellanöstern och Afrika – Asien har jag (ännu) inte läst.

 

Jag fick Pastor in the shadow of violence av författaren. Gratis. Du, noble Bloggläsius kan också få boken gratis, fritt och för intet. Klicka bara här kommer du till en presentation. Skrolla ner till FULLTEXT01 och klicka där så kommer alla 270 sidorna i en enda maffig pdf-fil att läsa och begrunda.

Det finns mycket som ligger i aktiviteternas och bloggämnenas pajplajn just nu. En nyutläst bok, en hållen predikan, en reflexion till den, en notis om vårt äktenskap, en trajler för inlägg som skall komma med mera.

 

Viktigt blir då att prioritera!

Det viktigaste bloggämnet måste komma först – alltså nu.

Även om det inte blir det största inlägget.

 

Barnbarnen Tyra och Adrian hade ånyo ett föräldrafritt veckoslut hos farmor och farfar – alltså oss. I varmt, skönt och tröttande väder. De smås äldsta faster var också på plats vilket bara var bra. Farfar skulle ju predika om lördagskvällen samtidigt som farmor var bjuden på ett dam-50-års-kalas.

 

Med två små långt ifrån småaktiva blir tiden man kan tillbringa bakom kameran med dem framför oerhört begränsad. På ANDRA BLOGGEN finns i vart fall inlägget en badminut – the movie här. Njut!

 

Storstrand är EFS:s sommargård strax utanför Piteå med öppningshelg detta veckoslut. EFS – alltså Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen – sysslar med sådant. Har speciella gårdar till vilka man om sommaren omlokaliserar sitt i missions- och bönhuslokaliserade vintriga gudstjänstliv. Av tradition gör man så. I Älvsbybygden heter stället Lillstrand, i Piteå-området Storstrand.

 

Egentligen vet jag inte om arrangemanget är så lyckat. EFS är en missionsrörelse. Nya kontakter man har under året blir ju lätt avhängda när förflyttningen sker och man näst intill måste ha bil för att kunna delta. Samt känna sig rejält EFS-inne – typ. Inte alla är där.

 

I vart fall är det öppningshelg på Storstrand detta veckoslut. Vad som under sommaren där kommer att ske kan man säkert sluta sig till här. Jag var ombedd att predika. Det har jag aldrig gjort förr. Där alltså. 35 år som präst i Piteå Älvdal och aldrig varit ombedd att tala på Storstrand. Kanske säger det något – vad vet jag.

 

Nu var det i alla fall dags. Ämnet var givet: Det dubbla kärleksbudet. Beställningen byggde på att en till stället knuten nyckelperson var närvarande när jag för snart 3½ år sedan höll Bibelförklaring i sagda ämne å ett ungdomsläger. Ikväll passade kalendrarna – alltså Storstrands och min. Vad jag sa är en kortform av vad som sades här och här – för ganska länge sedan.

 

Nu vidare till förberedelse av förkunnelsen i morgon i Älvsby kyrka om Vårt dop. 11.00.