stigstrombergsson

 

Någon gång i min tidiga ungdom fanns ett prog-band med namnet Fläsket brinner*. Fullt så illa är det inte men definitivt är det så att skinnet svider. Sol, vind och vatten tar och tär på huden. Riktigt varm och skönt är det också, väldigt nära gränsen till för mycket skönt.

 

Det är lördag och ungdomarna har åkt in till centrum av Kusadasi – ca 7 km härifrån. Jag är kvar på hotellet tillsammans med tre stycken som på grund av lätt krasslighet och i ett fall ytligt glastrampad fot valt att avstå. Nog tror jag att också de kunnat fixa stadsturen – värre är det inte – men det är bättre att spara kraft till Efesus-utflykten om ett par dagar. För egen del mår jag prima men någon stor och stark bör ju vara kvar när några små och klena inte orkar.

 

De som åkte stuvades av oss ledare in i den lokala kollektivtrafiken och skickades iväg. Busseriet här är inte organiserad som hemma med ordnade tider och SMS-biljetter. Här går en strid ström av fullpackade minibussar av vilka bara en bråkdel skulle finna nåd för Svensk Bilprovnings kritiska tjänstepersoner.

Det gäller snabbt in i bussarna och hitta sig en plats så att man kommer iväg. Föraren tar emot pengar under gång – Euro eller Lira – på så sätt att man skickar pengarna framåt. På ett förunderligt sätt kommer rätt växel genom hjälpsamma medpassagerares försorg tillbaka till där man sitter bakerst i det på durkarna gående fordonet. I bussarna är ungdomarna instruerade att när de ser hamnen och en ledare vid en hållplats skall de kliva av. Inte innan. Inte senare. Just där!

Vad är det för poäng med sådant resekaos? Svar: Komma sig in i stan! Öva egen förmåga att observera, inte lita på andras. Kanske öva engelska.

 

Lyckligt avklivna och troligen lättade över att fortfarande vara vid liv skall de vandra i grupper och lösa olika uppgifter. Allt är noga planerat och problemen är av olika slag. Låt mig ge några exempel.

 

Det finns ett monument i hamnen. Vilken historia eller anledning som ligger bakom har ingen av oss någon aning om. Alltså måste man gå andra vägen och själva försöka tolka vad monumentet kan stå för. Det skall de göra. Se konstverket, bedöma och ur kunskap och eller fantasi skapa en händelse eller en berättelse som monumentet skulle kunna vara ett monument över. Eller en önskan om.

Poäng? Inget svar blir fel, samarbete, värderingsdiskussion, samtal.

 

Ett annat monument de passerar kopplar tydligt och direkt till det moderna Turkiets historia. Där finns bilder att se och en textplatta att tolka – om man kan turkiska. Uppdraget blir att fråga – då på engelska – någon passerande ortsbo om vad texten betyder och fundera över vad bilderna står för, kanske tillsammans med ortsbon.

Poäng? Kunskap, samarbete, mod att kommunicera, insikt om att människor faktiskt oftast är hyggliga och försöker hjälpa till.

 

Vid en fiskmarknad under tak lite längre fram är uppgiften att under total tystnad gå fem meter in i lokalen, andas djupt tre gånger och sedan – fortfarande tyst – gå ut och där beskriva lukten utan att använda svordomar.

Poäng. Ren språk- och karaktärsövning!

 

Besök i en moské med uppdrag att observera skillnader och likheter med en kyrka.

Poäng? Reflexion över mångfald, nyfikenhet på andras kultur – och den egna.

 

Det finns också några saker av mer skämtsam och lekfull karaktär med den enda poängen att tillfredsställa ledarnas lust att retas. När man gått banan klart blir det tid för shopping som det inte alls är någon poäng med.

 

Allra sist bestämmer grupperna själva när de ska resa tillbaka med ovan nämnda busstrafik – bara så man hinner till middagen 19.30. Poängen med den självständigheten är att ge både frihet och erfarenheten att man klarar sig själv också när ingen curlar.

 

Det är ett bra gäng! Det har jag skrivit förr.

De har förmåga att ta ansvar, till och med förmåga att tackla lägen då någon eller några brustit i ansvar. De reflekterar klokt, moget, modigt och insiktsfullt både om livet och om tron. Trettio sekunder senare kan de helt plötsligt verka vara lika blåsta som rälsbussar. Fullt normala 14-15-åringar alltså som jag är väldigt glad att jag har väldigt svårt att tycka illa om.

 

Medan de är i Kusadasi har jag alltså haft möjlighet att skriva detta.

Inne på mitt rum så skinnet slipper svida.

Med luftkonditionering som hindrar att Fläsket brinner. 

 

---

*  Allmänbilda dig gärna i saken här.