Gud – en kvinna?

Denna söndags gudstjänst i Älvsby kyrka var den näst sista arbetsuppgiften innan fyra veckors semester*..Om nu präster skall ha semester egentligen. Inte så att jag inte tycker det, alltså att man under några veckor skall vara befriad från konkreta arbetsuppgifter och tider att passa. Visst skall det vara så. Inget snack om saken. Men jag undrar om eller i vad mån man så att säga ska ta ledigt i huvudet. Kallelsen att vara präst kvarstår ju. Och uppdraget att bygga församling. Hur går det ihop med att ha semester – egentligen?
 
 I vart fall går jag på ledighet nu efter att ha predikat i nattvardslös gudstjänst denna Tredje söndagen efter Trefaldighet med temat Förlorad och återfunnen. Inför den ville jag inte tänka gudstjänsten helt på egen hand. I samråd med musikern delades av den anledningen för några veckor sedan i körer och andra sammanhang ut ett blad med en text jag senare lade ut som blogginlägget 16 juni – mellanspel. För efterlysa tankar placerades samma text i facebook-gruppen Älvsbygudstjänster**. Dessutom inbjöds Efesus-ungdomarna i fredags i avskedets vemodiga stund att till gudstjänsten forma en tack- och förbön för resan samt själva komma och kanske vara dem som bad bönen.
Ett par av dem kom till kyrkan men de hade inte skrivit någon bön. Utifrån papiren hade ett mail kommit med en persons funderingar – ett helt A4. I kommentarer här på bloggen eller på facebook bidde intet. Jag blev i alla fall liksom nästan ensam i förberedelsen – musikern valde dock psalmerna.
Skam den som ger sig! Bara så att du vet, noble Bloggläsius, är jag envis som en grön gris. Jag tänker fortsätta att inbjuda till tankeverkstäder inför gudstjänster jag ges förtroendet att leda. Inte alla kanske – men de flesta. Efter semestern.
 
Nåväl. Två texter var på tapeten idag. Efesierbrevet kapitel 2 verserna1-10 och Lukas Evangelium kapitel 15 verserna 8-10 om tanten med slanten. Till att ha hört texterna läsas var gudstjänstfirarna försedda med ett A5 med de fyra bilder som nu kommers i detta inlägg som ungefär återger vad jag sade efter att ha läst Lukas-texten.
 
Jag kommer att försöka belysa två av de texter vi lyssnat till. Inte enbart evangeliet.
 
Episteln ur Paulus brev till församlingen i Efesus har snurrat i min hjärna den sista tiden när jag med ett stort gäng ungdomar var just i Efesus. Där tog jag tre av bilderna på bladet och det var dit Paulus skrev – men då var det naturligtvis ingen ruinhög. Tvärtom. En storstad. För att förstå Paulus bättre kan det vara läge att se lite på hur de hade det, dem han skrev till.
 
Första bilden visar ett myller av människor. Nu. Liksom då. Då var det nästan en kvarts miljon som bodde där. Med den anda som rådde där. Med det liv man levde där.
Ekonomin var viktig! Profiten. Staden var ju en handelsplats av stora mått.
Religionen var viktig. Gav också vinster. Det stora Artemis-templet drog religiösa turister från alla håll. Som skulle ha bostad, mat, nöjen.
Så sexualmoralen var lössläppt. Massor med bordeller, prostituerade som marknadsförde sig. Vi pratar ibland om att det är omoraliskt och lössläppt hos oss nu men det var inget mot Efesus.
Slaveriet var etablerat – alltså att man såg människor som saker möjliga att utnyttja.
Det var tidens och världens vis där och då där de styrdes av mänskliga begär, levde som kroppens och våra egna tankar ville för att citera Paulustexten.
 
Vad är de motsvarigheterna idag? Hos oss och här? Vad gäller ekonomi, utnyttjande, moral, kommersialism och annat? Värt att fundera kring.
 
I det livet de levde hade de som Paulus skrev till varit döda genom överträdelser och synder.
Det är diagnosen. Döda. Men det är något de varit.
 
Den andra bilden visar stadens teater. Stor. Enorm. Plats för 25000 människor. Dit togs Paulus i ett upplopp. Höll på att bli lynchad. Man tyckte att hans förkunnelse var ett hot. Utmanade livsstilen, tankarna, värderingarna, profiten.
 
Till de kristna i Efesus skrev Paulus sitt brev. Till dem han kallar heliga, som lever i tron. Ett brev som lästes upp där man brukade träffas – det är den tredje bilden. Visar ruinerna av ett hem, gissningsvis av lite halvhög standard med 4-5 rum plus ett kök. I sådana lokaler möttes man – inte i kyrkor som vi. Sådana kunde man ju inte bygga då. Man förföljdes ju i omgångar de första 250 åren ungefär. Så det var i ett hem med max – absolut max – så många som vi är som trångt fick höra Paulusbrevet läsas – om att de varit döda. Och vidare.
 
Inför idag har jag inbjudit folk att komma med tankar och ett brev har kommit. Där står bland annat: ”Gud står inte med någon pekpinne och begär av oss att vi skall utföra vissa saker för att få tillhöra himmelriket”.
 
Det är bara SÅ sant. Paulus säger ju samma sak – egentligen. Han ställer diagnosen Döda men ordar inte mer i saken. I stället beskriver han vad Gud gjort. Inte hur människor skall skärpa sig. Utan hur Gud vände upp och ner på allt: Gud har älskat... Gud har gjort levande... f Gud har rälst/befriad av nåd... Gud har gett plats i himlen. med avsikten att vi ska göra gott.
 
Den fjärde bilden visar detta. Det Gud gjorde. Vände upp och ned. Den himmelske blev jordisk för att föra till himlen. Korset är tecknet på det. Den bilden är inte från Efesus. Det är vårat kors. På vårat kyrktorn. Här. Tecknet på att den som är förlorad är återfunnen.
 
Här säger Evangelietexten bara SÅ tydligt samma sak:
 
1: Myntet är förlorat. Det är läget.
Ett mynt av några. Ett mynt i ett brudsmycke.
Hur myntet – myntet står för människan – kommit bort berättas inte. Spekuleras inte om. Det viktiga är att myntet/människan inte är där det skall vara. Det är Biblisk människosyn: Att man är borta. Viktigare att slå fast än hur man kom bort.
Synden är att myntet/vi är på fel plats, i fel läge. Det yttrar sig i att leva på tidens och världens vis, styrd av begär, egna tankar..
 
2: Gud söker. Det är poängen.
Citatet igen: ”Gud står inte med någon pekpinne och begär av oss att vi skall utföra vissa saker för att få tillhöra himmelriket”
Rätt! Gud väntar inte passivt på vår skärpning. I stället agerar Gud! Likt en desperat kvinna! Att Gud liknas vid en kvinna är värt ett OBS. Som vänder upp och ner på allt... ...tills Gud finner.
 
3: Myntet blir funnet. Det är det nya läget.
Hamnar på rätt plats i smycket så det blir fullständigt.
Myntet rullar inte fram självt – presterar inte något. Det kommer på rätt plats genom Guds iver, kärlek, nåd, åtgärd. Genom det som skedde på korset!
Att bli funnen känns som man funnit! Att man hittat något: Frid, harmoni, mening, balans, glädje. Så är känslan. Den känslan känns viktigt. Men är inte viktigast. Den är Inte målet. Kan mycket väl finnas i starten. Men är inte målet.
 
4: Målet är förändring.
Guds mål är Jesuslikhet. Paulus skrev: skapade genom Kristus till att göra gott.
Det är inte att göra gott som frälser/befriar.
Det är inte att må gott som är frälsningens/befrielsens mål.
Det är att göra gott som är frälsningens avsikt.
Och det är att vara på rätt plats... i brudsmycket.
Infogad i dopet. Och fast i tron.
 

*  Den sista var ett dop klockan 13.
**  Här i bloggen och på facebook gjorde jag på samma sätt inför gudstjänsten den 2 juni. I inläggen 2 juni och högst högst upp gjorde jag på samma vis. I helgens andra kom resultatet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0