stigstrombergsson

 

 

Den saken är viktig. Efesus alltså. Jag återkommer till den strax.

Först vill stjäla utrymme för en mer personlig sak. 

 

Idag den 11 juni är det på datumet 35 år sedan jag prästvigdes i Luleå Domkyrka. Då var datumet en söndag. Och i morgon är det 35 år sedan jag gjorde min första arbetsdag i Älvsby församling. En måndag 1978. Till sommaren 1990 jobbade jag sedan i församlingen, 12 år på min första tjänst. Sedan var jag pappaledig ett år för att därefter under 5-6 år pendla till Stiftets kansli i Luleå innan jag anförtroddes uppdraget att vara skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Från den tjänsten är jag tillfälligt ledig för att arbeta som präst i församlingen igen och i den egenskapen är jag ungdomsledare – jag – som igår besökte Efesus i Turkiet.

35 år alltså sedan jag blev präst. Och Älvsbybo. Det var det privata.

 

Hela flocken utom ett par som var lite krassliga och en av ledarna.

 

Det var varmt! Oerhört varmt! Samma väder som alla dagar med sol från en klarblå himmel och människor som pustar på marken. I detta enformiga väder går det väl an att vara vid havet men inne i ruinstaden Efesus ges ingen lindring. Det blev faktiskt en ganska jobbig dag då en del verkligen fick övervinna lusten att gnälla. Men man bet ihop och jag tror att det – som man säger – gav något. Kvällsrundfrågningen tydde i alla fall på det.

 

Vi var på fyra ställen: Marias hus, det av själva Efesus man grävt ut, en liten keramikfabrik och till sist den plats där Artemistemplet – ett av antikens sju underverk – en gång låg. Cirka 6 timmar tog hela turen och vi började hos Maria högt uppe på ett berg. Bussen slingrade sig upp i serpentiner och jag undrade verkligen vart det skulle bära hän. Fast jag visste ju målet – den plats där Jesus mamma Maria levde sina sista år.

 

Kan man veta sånt? Kan man vara säker på platser och uppgifter om något som var för så länge sedan? Eller gissar man bara? Spekulerar?

 

Sådana frågor gäller all form av historia, inte bara sånt som har med tro och religion att göra. Och egentligen kan man inte vara hundra – naturligtvis! Men man kan vara ganska säker. Och med Marias hus är det så. Dessutom faktiskt än mer speciellt.

 

Det man vet – eller i alla fall har uppgifter om hos författare från 400-talet och framåt – är att lärjungen Johannes tog ansvar för Maria och att hon följde honom till sin död. Johannes var i Efesus. Därmed också Maria. Det vet man med "normal" historisk tillförlitlighet vad gäller antiken.

Var i storstaden hon bodde fanns det ingen allmän kunskap om. Inte heller finns det nåt ställe där det står Mary was here. Hade ett sådant funnits – alltså om hon eller någon annan ristat nåt sånt på en sten – skulle det ha förstörts i de förföljelser och trakasserier som de kristna i perioder utsattes för de första 250 åren.

När man på 1800-talet av en annan anledning började leta fann man dock att det hos den lokala kristna minoriteten likväl som hos muslimerna fanns berättelser om en plats där Maria skulle ha bott och som man brukade besöka vissa dagar.

 

Vad som startade sökandet var i stället en kroniskt sjuk kvinna i Tyskland – Anna Katharina Emmerich. Bunden vid sjuksängen fick hon Maria-uppenbarelser som en annan person skrev ned. Uppenbarelser om bland annat Marias liv fyllda av detaljer om hur det såg ut, vad man kunde se frå platsen hon var på, hur hus såg ut osv. Anna Katharina hade aldrig varit någon annastans än i sin hemby, allra minst i den dåtida stormakten Turkiet, men uppenbarelserna var så detaljerade att några beslöt sig för att kolla upp dem på plats.

 

Man gör så i den katolska kyrkan. Då man tror på uppenbarelser från Jesus eller Maria eller någon annan blir det viktigt att kolla saken så att folk inte kommer med bedrägerier. Och för att vara säker låter man skeptikerna stå för kontrollerandet, inte anhängarna. För att göra en lång historia kort resulterade letandet i att man fann något som sedan man gjort arkeologiska utgrävningar stämde mycket väl med vad tyskan sett i sina visioner – och vad lokalbefolkningen kunde berätta. Uppenbarelserna var alltså äkta.

 

Och igår besökte Älvsbyungdomarna och deras ledare platsen Meryem Ana, Marias hus.

 

En full parkering med en massa bussar inklusive vår. Och ett litet kapell för pilgrimer – vilket vi alltså var. Ett kapell som är böneplats för både kristna av skilda sorter, främst katoliker och ortodoxer som ger Maria en större betydelse än vi avskalade protestanter. Muslimer ber också där. Maria nämns på flera ställen i Koranen och är högt aktad.

 

Man går genom kapellet. Ber. Kommer ut på andra sidan. Sedan längs en gångväg ner då man passerar en vattenkälla där det hänt och kunnat dokumenteras att sjuka som druckit vattnet blivit friska. Och så till en böne- och önskemur där man kan fästa just sin lapp med just sina böner. Den ”rensas” två gånger per år. På bilden är det två i vår grupp som önskar/ber.

Och sedan till bussen och ner till ruinhögen Efesus.

 

I Souvenirshopen köpte jag en bok: The house of Virgin Mary. Liten sak som idag smälte i solen. Värmen löste upp limningen och de 90 sidorna blev ett lösbladssystem. Men det får man ta.