efesierbrev 13:12 – hemma

Detta är det tolfte – och sista – inlägget kopplat till de nykonfirmerades resa till Turkiet och staden Efesus. Alla pryds av ovanstående bild. Påminner om att det är min egen berättelse jag skriver, inte en officiell reseblogg.
 
Nu har jag varit hemma i lite mer än två dygn. Med hemma menar jag inte bara den del av jordklotets landyta där man hissar vår blågula korsflagga utan avser något mer specifikt – det parhus i Älvsbyn jag samäger med madammen i mitt liv. Det börjar därför dra ihop sig till någon sorts slutreflexion – eller ett par.
 
Vi åt i alla fall fredagens frukost på Scandic i Ö-vik. Ett listigt drag. Snacka om trött-sega ungdomar klockan sju på morgonen - se bilden. Men piggare efteråt med mat i magen och en busspilot som fått sin reglerade paus.
 
Hemma till byn – Älvsbyn kallas byn av oss ortsbor – strax före 13 möttes vi av förväntans- och längtansfyllda föräldrar beredda att ta sina ättelägg hem till respektive bostäder. Lite tilltufsade typer fick de med sig. Trötta, i några fall hostiga, less på folk, oduschade. Men också tillputsade med nya erfarenheter.
 
Just detta sista – tillputsningen – finns det många exempel på. I några fall är rent beundransvärda. Det märks faktiskt hos en hel del en tydlig skillnad mellan nedresan och hemresan. Ned – alltså i bussen mot Arlanda – är det ett gäng JAG som åker. JAG måste få ladda min telefon. JAG har aldrig rest förr. JAG ser ingen anledning att plocka upp skräp i bussen, i alla fall inte sådant JAG själv strött omkring mig. JAG måste få shoppa, JAG, JAG och JAG. Att sätta jaget före laget var en ganska stark tendens. Alla är inte så men det är de som mest är anstrukna av detta fjortisbeteende – i och för sig inte onaturligt för årsklassen – som hörs.
 
I slutet av veckan blev VI viktigare. Märkbart. Låt mig ge ett par exempel:
 
Ganska tidigt var det några som sa Måste alla åka med till Samos? JAG vill inte! Till och med JAG ids inte! kunde höras men vi ledare bemötte inte detta. Argumenterade inte. Lät bara tiden gå. Försökte inte övertala och på så sätt verka tjatiga, något som de är väl tränade att stå emot. Saken fick helt enkelt bero.
Väl framme vid den aktuella dagen kunde vi konstatera: Alla är på båten till Samos. Utan knot. Min tolkning är att att samvaron, nötandet, skratten och irritationerna lett till insikten Det är bättre att vara med i ett VI än att ensam får som JAG vill – typ. Några vuxenpoäng är det.
 
Eller som när det visade sig när hotellet kollade rummen sedan vi checkat ut och funnit att i ett rum hade en sak gått sönder och krävde 20 Europengar som bot. Problemet målades upp för hela gruppen så att enligt regelverket var det en som var skyldig att stå för saken - hon som kvitterat ut nyckeln och därmed påtagit sig ansvar för rummet. Alla andra skulle kunna strunta i alltsammans - rent formellt och utan att göra fel.
Hos några oskyldiga verkade saken därmed klar men majoriteten av gruppen accepterade det inte! De medboende töserna samt de pojkar som genom dörren och medelst balkongklättring besökt damerna ifråga tyckte att de hade ett gemensamt ansvar då man inte riktigt kunde säga när och hur skadan uppkommit eller exakt genom vem.
 
Lägger ni sex tre Euro var fattas bara lite och jag lägger en! sa jag och slängde ett mynt i min från huvudet lägligt avtagna kepa. Jag lägger två! sa en annan av ledarna - taktiken var uppgjord i förväg. Det klirrade i kepsen. Huvudbonaden sändes runt och innan det hela var över fanns en massa mynt i mössan, både Euro och turkiska Lira. Men om det blir för mycket då? undrade någon. Dricks till personalen! sa vi och många tömde då myntfacken i lagets kollektiva solidaritet - av egen vald vilja. De flesta kunde sätta laget före jaget - vuxenpoäng!
 
Läger av olika slag är drivbänkar för den typen av ökad mognad och växande social kompetens. Givetvis finns det fler exempel på saken. Exempel i samtal och förtroenden, konfliktlösning och inte minst detta med tro och Gud och Jesus och bön och allt. Tystnadsplikt och allmän respekt hindrar mig att berätta.
Dessutom: Helt klart är att det att det inte bara var högfungerande friska mvg-ungar från trygga stabila hem som reste med. Skaran var i sanning blandas både vad gäller förutsättningar och mognad. Och man tog hand om varandra. Många reste sig - i en del fall på ett rent förbluffande sätt.
 
Jag har nu i en mångfald inlägg skrivit om denna enstaka sak. Med detta inlägg säger jag DUR och skall inte plåga dig, noble Bloggläsius, mer i lovord över dagens ungdom. Jag återgår nu till det vanliga att i enfaldiga inlägg skriva om olika saker men jag ser att vad det lider kommer nog ändå ett Efesus-inlägg till. Det kommer dock att hamna under kategorin Predikaren 12:12 och handla om böcker jag läst, lånat och köpt med anledning av turen. Jag gissar att jag också på annat vis kommer att då och då återknyta till Efesus 2013. Nu är det i alla fall DUR.
 
Till sist till er som var med – ingen nämnd, ingen glömd:
Resan och umgänget med er gav mig oerhört mycket.
Jag är glad över att ha fått vara med och en tid dela er väg.
Jag är stolt över att känna er!
Tack ungar!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0