stigstrombergsson

Fråga 1

Tror du att ALLA gammalttestamentliga profetior är helt uppfyllda genom

a) det som sker redan under GT:s tid, tex uttåget ur Egypten och återvändandet från exilen

b) genom Jesus, dvs i de händelser som sker fr o m Gabriels besök hos Sackarias t o m Pingstdagen.

Fråga 2

Tror du att det finns (eller är du åtminstone öppen för möjligheten att det finns)gammaltestamentliga profetior som har sin uppfyllelse under kyrkans tid dvs under tiden fr o m dagen efter pingstdagen fram till (och med) Herrens återkomst så att dom antingen

a) redan haft sin uppfyllelse - för länge sedan eller för halvlänge sedan eller relativt nyligen

b) håller på att uppfyllas just nu - en del kan redan vara uppfyllt medan annat är på väg eller kommer

c) ännu väntar på sin uppfyllelse i framtiden, nära eller långt borta

Som rubriken antyder är mitt svar JA på bägge frågorna:

Givetvis kan det verka en aning sinnesslött men jag tror ändå att det är närmast hur jag fattat det. Innan jag går in i detaljer vill jag dock först orda något om profetior och profeter i allmänhet och det jag skriver har sin tillämpning både på vad Guds säger genom Gamla testamentets profeter samt profeter i senare tid. Och nutid. Och lite krångligt kan det verka. Jag tror det är såhär:

En profet förmedlar Guds ord/vilja/åsikt till sin samtid om samtidens situation. Detta är det första och grundläggande nivån och exempel finns i parti och minut i både Gamla och Nya testamentet. Så gormar till exempel Amos om den sociala misären i Nord-riket på 700-talet före Kristus och Jeremia bär budskap till Jerusalem innan staden faller för Babylonierna.

En profet förmedlar Guds ord/vilja/åsikt till sin samtid om samtidens nära framtid. De exemplen är också legio och många gånger får de budskapen i Gamla testamentet formen om ni inte bättrar er så går det åt pipsvängen - typ. Eller: Gud kommer att hjälpa er i den miserabla situation ni befinner er i - snart.

I detta stycke blir profeten lite av en framtidsförutsägare - för sin samtids nära framtid.

Dessa två aspekter är det grundläggande för profetia som alltså rör sig om Guds tilltal till de människor som profeten tilltalar. Till detta kan sägas att själva profeten i sig av sin samtid ofta uppfattas som en ganska kufisk figur, en som avviker på många sätt. Dels är han eller hon sällan lierad med makten i det samhället eller subkultur han eller hon vistas i och skulle så vara är ändå profeten något av en sten i skon för dem som styr och ställer eller på andra sätt anger tonen. Natan, Amos, Elia och Jesaja kan vara exempel på sådana kufar som i ord och åthävor framstår som enstöriga ganska udda gnällspikar. Med detta vill jag inte säga att alla kufar är profeter men jag tror att alla profeter hålls för kufar av sin samtid.

Dock: vidare i listningen:

En profet förmedlar Guds ord/vilja/åsikt till sin samtid om samtidens avlägsna framtid skulle kunna vara en tredje nivå men formuleras det så blir det lite meningslöst. Ett budskap om vad som skall hända om låt oss säga 700 år blir ju för dem som hör det ganska ointressant ock knappast värt att minnas. Därför skriver jag om denna min tredje krånglighet till:

En profet förmedlar Guds ord/vilja/åsikt till framtiden om framtidens samtid. Så uppfattar helt klart författare till skrifter i Nya testamentet saken då de till exempel förstår att det är i deras tid som Immanuelsprofetian från Jesaja fick (ytterligare) en uppfyllelse i Jesus - förutom den den rimligen fått redan på Jesajas tid. Detta är en viktig nivå som visar att profetiorna från fordom mycket väl och i stor utsträckning har en mening (till) som efterlevande generationer kan se långt senare. I och med detta förstärks onekligen insikten att profeterna förutom att vara Guds språkrör i sin samtid också förutsäger saker för framtiden.

En profet förmedlar Guds ord/vilja/åsikt till framtiden om framtidens nära framtid. Så sker när senare generationer i motsvarande situationer återanvänder de bevarade gamla profetorden och tänker: Tyckte Gud si då tycker Gud rimligen så också nu! Så om vi inte bättrar oss går det åt pipsvängen - typ. Eller: Om det gick väl då finns det hopp nu.

Om en profet förmedlar Guds ord/vilja/åsikt till framtiden om framtidens avlägsna framtid vette katten. Alltså om till exempel profeten Hesekiel på 500-talet före Kristus har något att säga oss om hur det kommer att bli på 2600-talet. Skulle så vara är det ändå i praktiken ganska ointressant eftersom ingen som läser detta rimligen kan räkna med att hänga kvar i 600 år till.

Utifrån allt detta drar jag slutsatsen att vi mer skall söka se och tillämpa vad Gud genom tidigare och samtida profeter har att säga oss nu om de situationer vi befinner oss i nu än se på hur de eventuellt spår framtiden. Dessutom bör vi nog särskilt ge akt på de röster eller personer som verkar lite kufiska och som inte säger det som är välkommet för makten i det samhälle eller den subkultur vi råkar ha vår hemvist i.

Så till Tobbes frågor mer exakt:

På Fråga 1 svarar jag JA. Paulus säger I honom (Jesus) har alla Guds löften fått sitt Ja.

Jag tror att det är viktigt att hålla fast vid detta och betona Jesus som Bibelns kärna och stjärna som uppfyller, kompletterar, modifierar och till och med korrigerar de tidigare profeterna. Då Jesus är Guds tydligaste självavslöjande blir han den lins genom vilken vi har att se både de gamla och eventuellt nya budskap och tankar vi ställs inför. Stämmer detta med Jesus sätt att vara och lära? är den fråga vi behöver ha med oss både vad gäller trons innehåll och etiken.

Fråga 2 besvarar jag också med JA. Man kan ju aldrig så noga veta. Jag håller det dessutom för troligt att det är så men det är i sanning inte lätt att urskilja. Ser man i Kyrkans liv eller i vår tid uppfyllelser av gamla profetior är det dock viktigt att pröva också dem, att "sålla" det man (tycker att man) ser utifrån filtret: Stämmer detta med Jesus och det Jesus åstadkom? Sett så kan till exempel förtryck eller byggande av murar rimligen inte vara ett Gudi behagligt skeende eftersom Jesus kom för att ge de förtrycka frihet och bryta ner skiljemurar mellan judar och ickejudar.

Till sist: Att profetord uppfylls är - menar jag - då något som mer faller över en än något man kan räkna eller spekulera fram. I detta tror jag dessutom att det är en poäng att inte behandla och förstå Bibelns apokalyptiska böcker är en speciell litterär genre - Uppenbarelseboken, Daniel och delar av en del andra - på samma sätt som man behandlar och söker första den profetiska litteraturen.

Fast om detta kanske jag skriver någon annan gång...

Inför, under och efter arbetet med förra inlägget har ovanstående skiss vuxit fram. Den är ett försök att grafiskt rita två sätt att tolka Bibeln och göra teologi med avseende på till exempel situationen i Palestina/Israel men också annars.

• Den vågräta röda linjen är en tidsaxel från ca 2000 före Kristus till i vår tid.
• Mitt på denna axel finns Jesus, Guds son, med vad han gjorde och sa.
• De svarta markeringarna markerar ungefär räknat från vänster: Abrahams, Moses, Davids och de stora Profeternas tid samt längst till höger vår tid.

Ovanför tidsaxeln

har jag försökt rikta hur jag uppfattar Stifan Ateek - och den kristna Kyrkan generellt - gör teologi. Händelser och skeenden före Jesus - till vänster - uppfattas som att de syftar på och leder fram till Jesus - han som är uppfyllelsen av alla Guds löften. Jesus är Guds uppenbarelse, Guds Ord, och är därmed - eller bör i vart fall vara - källan, inspirationen, normen och rättesnöret för tro, liv, lära, etik både i Kyrka och hos den kristne.

Så fattat ser nutidens Kyrka tillbaka på Jesus för att med Jesus som centrum söka förstå hur hon skall fungera och agera rätt i sin tid. Detta innebär inte att man enkelt och simpelt bara kopierar - ibland kan man göra så - utan mer att man söker transponera det som var då in i de situationer som råder nu. Därför kan - ibland måste - olika synsätt eller teologier eller värderingar eller tolkningar som inte står i samklang med hur Jesus agerade och undervisade avvisas - till och med när det gäller en del som står i böcker som ingår i Bibeln. Så har Kyrkan gjort i alla tider eftersom Hon tror på Jesus som Guds Ord, Guds tilltal, Guds avbild - så som författarna till skrifterna i Bibelns Nya testamente tror*.

Under tidsaxeln

har jag försökt rita hur jag uppfattar att en del så kallade fundamentalister gör sin teologi genom att dra linjer direkt från en händelse i Gamla testamentets tid till vår tid - utan att "mellanlanda" i Jesus. Så görs till exempel uttåget ur Egypten i Andra Mosebok och landerövringen i Josuas bok till direkta modeller för upprättandet av den nuvarande staten Israel och dess expansion under andra hälften av 1900-talet. Och profetlöften om hur judarna skulle få återvända från fångenskapen i Babel på 500-talet före Kristus - uppfyllt på 400-talet - "återanvänds" och får direkt syftning på skeenden i vår tid.

Att direktanvända Bibeln på det senare sättet måste inte vara fel. När en kristen för egen del söker lärdom, vägledning eller tröst återanvänds och till och med direktanvänds ofta gamla Bibelhändelser på ett bra sätt - så länge användningen står i samklang med Jesus. När direktanvändningen kommer på tvärs med hur Jesus - och andra delar av Bibeln - visar på Gud som försvarare av änkor, faderlösa, fattiga och främlingar behöver den rimligen avvisas - vilket till exempel Stifan Ateek också gör.

Om jag med denna skiss och detta resonemang tänkt färdigt - se tidigare inlägg - vet jag inte. Men som ett sätt att försöka beskriva saken kan det kanske fungera. Då inlägget är av principiell Bibelteologisk art publiceras det i kategorin Exe-get-en bräker. Nu griper jag mig an Stifan Ateeks andra bok och återkommer vad det lider kring den i kategorin Predikaren 12:12.

Den kristna Kyrkan - med stort K - drivs av tanken att Gud kommunicerar med oss människor. I detta är Gud alltså grundförutsättningen och utgångspunkten man tagit och tar för helt självklar. Kyrkan har envetet från sin första start och genom sin historia förfäktat detta.

Judendomen har i princip samma tanke men stannar så att säga tidigare med det vi kallar Gamla testamentet som auktoritet och Talmud som tolkning.
Islam resonerar också likadant men har jämfört med Kyrkan också en senare uppenbarelse genom profeten Muhammed på 600-talet. För de tre religionerna är det gemensamma att Gud vill kommunicera med oss människor och är grundförutsättningen och utgångspunkten för all teologi - alltså all lära om Gud.

Redan här blir det dags för ett sidospår:

Det finns nuförtiden tankegångar där detta inte verkar lika självklart. Ibland kan man höra och läsa resonemang som rör sig med ordvändningar som det begrepp som vi kallar Gud och liknande. Sättet man resonerar på gör att ordet Gud vill till att bli mer en tankekonstruktion hos oss själva i stället för en specifik någon som man kan ha en relation till. Om en klassisk kristen variant på ett filosofi-citat skulle kunna vara: Gud tänker, alltså finns jag till skulle en lätt travesti på samma citat kunna sammanfatta den tanken som: Jag tänker, alltså finns Gud till*.

Sedan finns det andra "tänkare" - också inom den kristna Kyrkan - som tänker tankar där en gud inte kan tänkas som någon existerande att alls tro på utan önskar en kristendom med som kommit förbi gudstron och ägnar sig åt goda insatser i medelklassig filantropiska anda**.

Men detta var som sagt ett sidospår..

Gud kommunicerar alltså med oss människor och har genom historien avslöjat sig själv successivt. I Guds kommunikation - uppenbarelsen - har det alltså skett en evolution. Före år 96 säger Hebreerbrevets författare detta med orden: Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son***. Matteus visar på samma stegvisa uppenbarelse när han berättar att Jesus själv flera gånger sa: Ni har hört att de är sagt till fäderna.... Men jag säger er...****. Johannes ger på 90-talet sin summering i samma anda: Ty lagen gavs genom Mose, men - eller och - nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Sedan fortsätter han: Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss*****.

Detta var tre Bibelexempel på insikten att uppenbarelsen, Guds självavslöjande, skett stegvis och genomgått en evolution - typ. De visar dessutom att Jesus Kristus är Guds självavslöjandes höjd- och slutpunkt.

Detta faktum - visat med andra Bibelställen än de jag här anfört - är grundbulten i resonemanget den anglikanske prästen Stifan Ateek för i sin bok Justice and only Justice - A Palestinian Theology of Liberation******.

Gud sådan Gud visar sig i Kristus och genom historien
är utgångspunkten när Ateek söker formulera en teologi för kristna i Palestina. Han låter insikten om Gud som rättfärdig, barmhärtig, medkännande och älskande och som vill rättvisa och upprättelse för de svaga - i Bibeln nämnda som änkor, faderlösa, fattiga och främlingar - möta den situation som palestinska kristna lever i efter fördrivningen 1948 och ockupationen i samband med sexdagarskriget 1967. Den gode Ateek är inte helt enkel i sitt resonemang. Men tankeväckande och fruktansvärt avslöjande bland annat när det gäller den gudsvanställande och politiserade "Bibeltolkning" man kan möta i västvärldens så kallade kristna Sionism .

Hur Gud genom Kristus visar sig vara blir alltså vad Ateek menar kan ge palestinska kristna hopp i den situation av fördrivning, särlagstiftning och ockupation som de lever under tillsammans med sina muslimska landsmän.

Ickevåld utifrån Jesus exempel
blir den metod han som kristen förespråkar för att nå upprättelse, rättvisa, säkerhet och fred i ett Palestina/Israel där judar och palestinier delar landet. Delar betyder hos honom dela med, inte dela upp.

Justice and only Justice - A Palestinian Theology of Liberation är dock utgiven 1989 och därmed 20 år gammal. Det betyder att utvecklingen de sista 20 åren inte finns med i hans berättelse. Av den anledningen fattar jag nu en andra bok av samme författare: A Palestinian Christian Cry for Reconciliation. Den är utgiven förra året och tar vid där den förra slutade. Är den lika grundlig i sitt resonemang väntar mig ytterligare en läsupplevelse - en upplevelse jag rekommenderar var och en som vill se, tänka och söka förstå vad som tilldrar sig i det område av världen vi kallar Det Heliga Landet.

Ateek är idag verksam vid Sabeel Ecumenical Liberation Theology Center. Han är givetvis omdiskuterad. Googlar man på hans namn och på Wikipedia läser om honom och institutet får man en noggrant uppställd lista på invändningar som riktas mot honom samt rena anklagelser. Noga har jag inte läst alla dessa men att Justice and only Justice skulle vara antisemitisk är så dumt att det bara inte är sant!

På lättläst skandinaviska finns Skandinavian friends of Sabeel för mer information.

**  Amerikanen Spong - om jag fattat honom rätt - kan representera denna syn.

***  Hebreerbrevet kapitel 1 verserna 1-2,

****  Matteus evangelium kapitel 5 verserna 21-22, 27-28, 31-32, 33-34, 38-39, 43-44.

*****  Johannes evangelium kapitel 1 verserna 17-18,

******  Ateek argumenterar dock företrädesvis med citat ur de Hebreiska skrifterna, alltså det vi kallar Gamla testamentet. Att han gör så är för att de skrifterna är auktoriteter både för kristna och judar och kan därför fungera som underlag för gemensam eftertanke och teologi.

Varför vet jag inte men 33 stadiga verkar gälla. I alla fall om jag kollar in besöksstatistiken på denna min blogg. Sistlidna torsdag, fredag och lördag visar diagrammet ett vågrätt streck på det antalet 33 som unika besökare. En av dem är givetvis jag själv men 32 andra datorer är uppenbarligen in och gluttar. I onsdags registrerades 34 unika IP-adresser, tisdag 31 men måndagen innebar antalet 42. Förra söndagen dock bara 24.

Några regelbundna läsare vet jag vilka de är och bedömer som illa drabbade besökskroniker. Kommenteraren Tobbe är till exempel en sådan. Samt signaturen Kyrkvärd som utifrån årstidernas växlingar tilläggsbeskrivit sig själv med ord som: på glid, på språng, på cykel och just nu på semester. Kommentarsärskrivaren Ann O Nym torde också vara en regelbunden återfallare.

Vilka andra är kan jag fundera över men jag grubblar mig inte tunnhårig i frågan. Troligen finns det både kroniker och insnubblare bakom siffrorna. Dock gör de alla att jag känner mig förpliktigad att inte undanhålla dem den livlina av kulturellt och intellektuellt högstående influenser som mina blogginlägg representerar. Således väljer jag ambitionsnivån att knappra om både ditt, datt och ingenting med ett intervall av 2-3 inlägg i veckan, ibland oftare när så tiden och metreologiska förhållanden så medger.

Apropå metreologi så regnar det idag och således skrev jag detta trots att gårdygnet inneburit två inlägg. Det vid regnväder i tidigare inlägg utlovade funderingarna kring befrielseteologi ur palestinsk synvinkel är ett vidlyftigt tema som kräver väldigt mycket regn och inga andra tids- och tankekonkurrerande inslag. Dröjer således.

Bilden är ett länkningsfenomen i sig.
Med sökordet 33 på google kom jag till Wikipedia på engelska och därifrån kunde associera till vad bilden föreställer. Hur återstår för läsaren att lista ut och eventuellt diagnosticera.
Wikipedia på svenska var innebar också goda fakta.

Innan jag fortsätter finner jag det dock nödvändigt att för säkerhets skull understruket, fett och trefaldigt skriva:

Jag är också kritisk till den nuvarande utvecklingen i Svenska kyrkan!!

Jag är också kritisk till den nuvarande utvecklingen i Svenska kyrkan!!

Jag är också kritisk till den nuvarande utvecklingen i Svenska kyrkan!!

Såja. Nu kan jag fortsätta. Var var jag?

Jo, det märkliga är att en del kyrkopolitiska grupper men också andra som är kritiskt inställda till nuvarande utveckling i Svenska kyrkan väljer att till orsak för sakernas tillstånd utse Socialdemokratin i kyrka och samhälle. Samma sak gör dessutom (s)-partiet när det prisar sig självt för allt gott som finns och är på väg att finnas i kyrkan. I det avseendet värderar man alltså på samma sätt.

Dock undrar jag om det är ett rimligt sätt att beskriva sakernas tillstånd?

Ser man på den bild över kyrkomötets sammansättning som fanns i förra inlägget finner man att de borgerliga sektorerna tillsammans är betydligt större än (s)-sektorn. Borgarna skulle tillsammans med de så kallat opolitiska grupperna kunna skapa en så förkrossande majoritet att ett sosseinlägg inte skulle vara värda saliven i talarens mun - om det nu verkligen var så att (s) stod för kyrkopolitisk (s)ärart på både ont och gott.

Är det inte i stället så att (s) tillsammans med många andra verkar och beslutar i en riktning som upplevs komma på tvärs med hur det är brukligt att uppfatta evangelisk-luthersk tro och bekännelse? Både vad gäller läroinnehåll och i moral-etiska frågor? Bär inte flera partier - förlåt: nomineringsgrupper - ansvar för sekulariseringen? Eller? Alltså i kyrkans eget högsta beslutande organ?

I landet som sådant har visserligen (s)-partiet regerat under långliga tider och då i riksdagen kunnat ta beslut som kan bedömas leda till sekularisering och avkristning - det är sant. Men det är också sant att man inte ofta man kunnat göra det med egen majoritet utan varit tvungen att i riksdagen få andra partiers stöd för sina förslag. Ofta har man i sådana lägen sökt och fått samverkan "högerut", bara sällan "vänstervart". Men hundhuvudet vissa vill dela ut får (s) bära ensamt. Men givetvis också den hemflätade ärekransen.

Och - för att fortsätta frågeresonemanget när det gäller den "vanliga" politiken: Kan man på fullt allvar hävda att de perioder då vi haft borgerliga regeringar präglats av någon form av återställarpolitik i kristlig riktning så att de partierna per kilo kroppsvikt skulle visat sig representera en mindre grad av sekularisering än (s)? Eller kom man med motförslag det tid man var i opposition? Jag undrar.

Mot bakgrund av detta finner jag det minst sagt duktigt hycklande när borgerligheten framställer sig som riddare i vita rustningar och lanserar sig som kristligare eller kyrkovänligare än (s)! Men ännu märkligare är när folk i olika nomineringsgrupper i kyrkan som inte samtidigt är vanliga politiska partier skjuter in sig på (s) men i villervallan glömmer (c) och (m) - för att nämna "de stora". Så jag undrar: Varför skjuta på en tredjedel när man kan peppra två?

Folk som tillhör tockena gäng må väl svara men jag har själv en liten teori som jag väljer att ha tills den motbevisas. Jag tror nämligen att många som inte vill att den "vanliga politiken" skall finnas i kyrkan - och jag delar deras uppfattning - just i den "vanliga politiken" sympatiserar och röstar borgerligt och därför kommer att, smittade av sympatier och antipatier från den "vanliga politiken", därför ensidigt lasta (s) för de skeenden i kyrkan som man ogillar.

Är inte detta, kära kamrater och bloggläsare, att frimodigt låta den kyrkliga opolitiskhet man önskar färgas av politik?

Familjen sover - jag skriver...

Det var också inledningen till vad jag publicerade igår förmiddag. Läsarna kanske av detta tror att jag är ett under av tidig morgonpigghet och den övriga familjen är lata sömntutor. Så är ingalunda fallet rent generellt men nu ett par dagar verkar de andra mer sovautiga än jag. En faktor bakom detta fenomen är den i grannstaden pågående PiteåDansarOchLer-festivalen vilket gjorde att yngste sonen - kallad Heffaklumpen som liten - anlände till hemmet först i den arliga fågelkvittertiden sedan han i goda vänners lag tillbringat fredagskvällen med tillhörande småtimmar med musiklyssnande. Att det sedan till detta hos mig och madammen föreligger en allmän till semestern hörande tidsförskjutning spelar givetvis en viss roll och då det påstås att jag snarkar blir ibland nattvilan för min intillliggande något störd och kan behöva morgonkompenseras. Skall nu rätt vara rätt bör också nämnas att äldsta dotterns - Snuppans - arbetspass började någon gång vid sjutiden i morse och hon därför inte faller in under sömntutebeskrivningen.

Ensamma morgonstunden är egentligen en bra tid. Lokala Världsbladet i pappersform kan genombläddras och funderingar funderas till avnjutande av en kopp te och en pris snus. Och till detta kan ett blogginlägg påbörjas i lugn och ro. Påbörjas är här ett viktigt ord eftersom en eventuell publicering av det skrivna blir aktuell först när det skrivna blivit färdigskrivet och det ingalunda är säkert att det som skall skrivas hinner bli skrivet innan andra familjemedlemmar skruvar sig upp i vaket och umgängesbart tillstånd.

Lokala Världsbladets ledare var vad jag tänkte mig kommentera när jag slog igång datorn. Nu har detta inlägg kommit att bestå av över 300 ord och handlar ännu inte om det jag tänkte att jag skulle tälja tankar kring. Lång och vidlyftig inledning alltså. Rent sömnpiller om det vore frågan om en predikvarmkörning eller något liknande.

Ledaren idag handlar om kyrkovalet och ger stor uppmärksamhet till de etablerade kyrko-politiska krafternas välkomna sten i skon - Sverigedemokraterna. Insprängt i framställningen redovisas fakta som att valet sker på flera nivåer - lokalt, regionalt och nationellt - och att man till kyrkans skall välja ungefär nästan tre gånger så många som skall styra verksamheten som det finns anställda de styrande skall styra. Bara det är ju egentligen något märkligt. Tänker man sig att en kommun skulle ha dubbelt så många i fullmäktige som man har anställda i skola, vård, omsorg och annat sutte vi ju alla på ett mandat - typ.

Att det är direkta val till alla tre nivåerna spelar de kyrkotillhöriga tänkbara väljarna ett par små spratt. Och ganska viktiga sådana. Genom att det är så kan små välorganiserade kampgrupper typ Sverigedemokrater och Frimodig kyrka - inga jämförelser i övrigt - nå in i Kyrkomötet på nationell nivå utan att vara brett förankrade i församlingarna på lokal nivå. Och stora drakar som till exempel Socialdemokrater, Centern och Moderaterna kan befästa sin ställning med starka kandidater i Kyrkomötet samtidigt som de knappt får ihop folk till lokala listor i församlingarna*. Detta förhållande innebär att det för varje mandatperiod mer och mer skevar mellan kyrkans lokala grundläggande nivå och de regionala och nationella understödjande nivåerna**.
Vidare: De etablerade partierna - förlåt: nomineringsgrupperna - och kampgrupperna fokuserar på den nationella nivån och den lokala situationen faller ur synfältet trots att den många gånger får bära konsekvenserna av den nationella nivåns framfart. Ett aktuellt exempel på detta är att laestadiander i Haparanda nu lämnar den lokala församlingen då man nationell tagit beslut som ogillas av dessa laestadianer bland vilka det gissningsvis på lokal nivå finns en och annan som låtit sig utses som förtroendevald med samma parti/nomineringsgruppsbeteckning som beslutsfattarna på riksplanet. Rörigt - eller hur?

De nationella frågorna blir dominerande i kyrkovalet och var och en som kandiderar lokalt drabbas av detta på ett par sätt som gör att jag själv kastar in min kyrkopolitiska handduk denna höst. Lokalt har jag under två mandatperioder figurerat på (s)listan härstädes för att söka bidra med kunskaper och erfarenheter in i det lokala sammanhanget och det lokala program vi gick till val på 2001 och 2005 har jag inte haft några som helst problem med - tvärtom***. Dock förutsätts jag bara för att jag lokalt framträtt som (s) gilla och stödja stolligheter som drivs av (s) på nationell nivå - och detta både av (s)are och icke(s)are. Denna fokusering vid den nationella nivån är en sak som gör att jag inte vill i detta val finnas som kandidat i kyrkovalet. Givetvis finns fler anledningar men de redovisar jag inte förrän i januari nästa år - kanske.

Bilden visar mandatfördelningen i Kyrkomötet. Sektorerna är om man går i medurs ordning: Socialdemokrater, Moderater, Centern, Kristdemokrater, Folkpartiet, Miljöpartiet och Vänstern. Dessa etablerade rikspolitiska sekulära partier innehar således mer an tre fjärdedelar av det från staten skilda trossamfundet Svenska kyrkans högsta beslutande organ.

I den återstående knappa fjärdedelen kommer så de sinsemellan helt olika Partipolitiskt Obundna (POSK), Frimodig Kyrka, Öppen Kyrka, Sverigedemokraterna och tre smågrupper med ett mandat var.

***  I det sammanhanget har väl problemet snarare varit att när det kommer till att genom beslut påverka utvecklingen har flera lokala sossar liksom glömt vårt program och i stället lierat sig med kyrkokonservatismens högborg (c) så att till exempel den vision av ökad internationell solidaritet inte kunnat genomföras.

Gemensamt är att Sverigedemokraterna blir presenterade ganska ordentligt. Gissningsvis kommer det sig av att de är de som är massmedialt intressanta utifrån att de är något av ny- eller uppkomlingar som förefaller vilja något. De vanliga partierna - eller nomineringsgrupper som de kallas i kyrkan - kopierar troget sina respektive linjer i Riksdagen och blir därför lika intressanta att betrakta som det vore intressant att skriva artiklar om när färg torkar.

Dock är Sverigedemokraterna, till skillnad från många andra, åtminstone hederliga i sina stollerier. De säger klart att kyrkovalet är ett genrep inför de val till riksdag, landsting och kommuner som sker 2010. Målet för kyrkovalet är alltså att flytta fram positionerna för att komma in i Riksdagen. Och än en gång besannas det jag ofta tycker mig ha sett inom kyrkopolitiken - detta att Jesus visserligen en gång red på en åsna men det numera är vanligare att det är åsnor som rider på Jesus.

Sverigedemokraterna vill göra Svenska kyrkan jättesvenskare - som om den inte var blågul nog som den är. På de flesta håll tillhör både personal och förtroendevalda den svenska befolkning som härstammar från dem som här överlevde Digerdöden. Bland gudstjänstfirare kan bilden på många håll vara en annan - det är sant! - men styret och ledningen, formerna, rutinerna, traditionerna är inskränkt äktsvenska. Och teologin - eller vad man skall kalla det - blir också absurt jättesvensk eftersom vad Jesustroende i andra länder och kyrkor tycker inte tillåts spela någon roll när vi i Sverige skall bestämma hur vi tycker det skall vara.

Svenska kyrkans väldiga svenskhet är redan ett problem. Och ett stort sådant. Svenskheten produceras och regisseras av de kyrkostyreskrafter som nu dominerar - (s), (c) och på många håll (m) - och omhuldas och näres av hembygdstraditioner med knätofs, skolavslutningar och Luciakröningar. Detta skapar redan avstånd i relation till nya svenskar, alltså kristna som flyttar in i vårt land - se denna artikel i Kyrkans Tidning - och skulle den förstärkas än mer genom gemenheten hos Sverigedemokraterna vore det mycket olyckligt.

Det påståendet läste jag för en massa år sedan i en bok*. En ingenjör hade sagt det till sin hustru som funderade kring vuxenpedagogiska frågor. Troligen tänkte han då i mer ingenjöriska än konstnärliga kategorier och såg nog mer ritningar och flödesscheman  framför sig än teckningar av hundvalpar - typ.

Jag har funnit att ingenjörens ord är sanna. Skall man vara hyfsat färdigtänkt i en sak bör man på något sätt kunna visualisera sina tankar. I vart fall om man tänker sig att presentera det man tänkt för andra till eventuell glädje och båtnad för dessa.

Tankarna kan givetvis bildbesättas på många vis. Det kan givetvis röra sig om klockrena bilder tagna med kamera. Eller streckgubbar ritade så att de samspelar med varandra. Eller diagram, rutnät och majndmappar. En enkel punktlista är givetvis i någon mån också en bild. En tidsaxel är ett illustrativt redskap jag ofta använder. Och en karta. Samt en bro**.

Att jag skriver detta beror på att jag (ännu) inte riktigt kan rita upp mina funderingar kring hur jag fattat den palestinska kristna befrielseteoligi jag skrev om i inlägget läsa om tvärt. Ej heller hur den i sin Bibelanvändning påminner om respektive skiljer sig från till exempel Latin-amerikanska motsvarigheter. Gissningsvis kommer jag någon regnig dag fast jag är ledig att bege mig till min arbetsplats för att där å en vajtbård söka skissa upp det hela och sedan fotografera tavlan. Den som läser får se.

**  Eventuella läsare som tidigare varit elever på folkhögskolan och drabbats av min framfart på Svenska kyrkans grundkurs eller i Religion A eller i andra sammanhang torde såvida de inte lyckats förtränga alltsammans med rysningar dra sig till minnes den ensidiga pedagogiska trefalden tidsaxel - karta - bro som jag lutar mig mot i hart när alla sammanhang.

Är det någon mer än jag som märker hur den sprider sig?
Gaminfluensan alltså?

Nu skall ingen tro att det rör sig om en ny virussjukdom - icke sa Nicke. Den är näst intill kronisk men då och då kan man observera sjukdomstoppar. Ibland kommer den som en följdsjukdom till andra krämpor men oftare är den en försjukdom till något annat. Denna sommar visar prov på bägge varianterna.

Smittvägarna är inte beröring, sexuella relationer eller ens bacillusker man andas in. Det är i stället genom ögon och öron de små parasiterna kommer in i kroppen för att härbärgera sig i sinnet och göra en sjuk på olika sätt. Jag ger ett par exempel:

När Micke Jackson dödde - trist händelse - kom hos många gaminfluensan som en följdsjukdom till vad det nu var som Jackson led och dog av. Symtomen var det stora intresset för hans nedbrutna tillstånd, hur det skall bli med barnen och pengarna samt om läkaren kanske på något sätt förorsakade hans död. Kvällstidningarnas löpsedlar skrek ut smitta genom sitt gamiga rapporterande av detaljer som egentligen inte spelar någon roll - hur många stickmärken han hade på armarna etc. De stora mediagamarna flaxade vilt för att genom sitt ivriga hackande i kadavret profitera på en olycklig människas dödsöde. Och för att kunna profitera behövde man smitta så många som möjligt med den gaminfluensa som i sin följdsjukdomsform gör oss gamigt sugna på andras katastrofer, olyckor, misstag och eventuell skuld.

Grisflunsan är en riktig sjukdom som väntas till fosterlandet framåt tidiga höstkanten. Den är inte speciellt allvarlig och har inte högre dödlighet än andra flunsor. Många kan drabbas för en vecka eller så och enstaka personer kan drabbas hårt - som han som nu är flyttad till Stockholm och vårdas med hjälp av en lungmaskin. Men gaminfluensan som försjukdom tycker jag börjar anta väldigt stora proportioner. Nyhetsinslag i TV och radio samt daglig press rapporterar dagligen och stundligen om hur det (kanske) kan komma att bli, hur det är med vaccinet som vi alla både behöver och samtidigt nog inte behöver och att det sannolikt kommer att finnas tillgängligt först senare i höst. Följden är oro, ängslan, överdriven rädsla, människoskygghet och en massa andra symtom som uppträder när de av gamighet infekterade vill profitera genom att sälja lösnummer av Aftonbladdret - för att nämna ett exempel.

OBServera att jag med detta inte vill förringa själva grisflunsan eller det omak den kan föra med sig - till och med katastrof i enskilda fall. Det kan lika gärna drabba mig som någon annan, så det är inte det. Det är gamigheten i nyhetsflödet, lusten att rida på människors rädsla och det spekulativa ältandet jag invänder mot - det som gör gamflunsan till en så besvärlig försjukdom.

Att sedan en del är riktigt smittade av gamigheten visas ju när vi idag nås av nyheten att de 18 miljoner grisinfluensavaccinationsdoser som behövs och som likt alla andra influensavaccin borde kosta ca 35 spänn nu av fabrikörerna prishöjts till 65 slantar per spruta. När läkemedels-industrierna på det sättet visar sig vara bärare av den mest aggressiva och mest giriga formen av gaminfluensa funderar jag på om inte de som är så sjuka egentligen borde nödslaktas - eller åtminstone förstatligas av de länder där de har sina fabriker. Typ.

Kolsyrade drycker är något jag kolkar i mig i noggrant urval. Eller rättare sagt sparsamt urval. De flesta gånger det brusar nedför halsen eller löps risken att det skall kittla bakom näsan handlar det om öl. Läsaren må nu inte tro att det rör sig om stora mängder av denna dryck. Bort det! Men som måltidsdryck fungerar exempelvis en halv burk Norrlands Guld eller Lapinkulta alldeles perfekt. Givetvis rör det sig då om cooperainhandlad variant av styrka 3,5.

För speciella tillfällen kan givetvis också ölvarianter som införskaffas i statliga monopolbutiken eller som förtärs i samband med restaurangmåltid eller liknande avnjutas i måttligan mängder.

Läskeblask av olika slag passerar nu om åren tämligen sällan svalget. Kåckakåla undviker jag utom kanske tre eller fyra gånger om år när billångkörning ställer krav på förbättrad blodsockerhalt som motgift mot trötthet.

Bordsvatten av typ Ramlösa undviker jag nogsamt eftersom jag aldrig kunnat begripa varför man på flaska skall köpa vatten man lika gärna kan tappa ur kranen - eller om man vore hund lapa i sig ur toastolen.

Men så idag* ändrades allt för ett ögonblick!
Förändringen ägde rum då jag med inhandlingslapp i näven drog min kundvagn genom den handelsbod som vanligen är det redskap genom vilket Gud besvarar bönen ge oss idag det bröd vi behöver eller - om man fortfarande är låst vid den gamla formuleringen - vårt dagliga bröd giv oss idag.

Älvsby källa har äntligen kommit igång med produktionen!

Lokalproducerat bordsvatten som smakar likadant som kranvattnet.

Alltså tagen ur samma vattentäkt men fabricerad till förbubblad form.

Givetvis köpte jag en flaska - för flaskans skull. Och etikettens.

I alla fall är det så med många böcker jag läser eller har läst. Är det en bra bok så blir det som nyss skissats och boken hamnar i bokhyllan och rekommenderas som litteratur till andra. Vissa böcker - de som är extra intressanta - kan efter ett eller några år på nytt flyttas från bokhyllan till ett omläsläge men många kommer att stå där de står. Dåliga böcker läser jag inte färdigt..

Ytterst sällan läser jag en bok ett andra varv omedelbums! Ytterst sällan! Men nu håller jag på med en sådan. Strax är jag klar då jag bara har ungefär 30 sidor kvar - de som innehåller avsnitten 7 och 8. Och när de blivit lästa skall ja bläddra tillbaka för att med penna i handen, linjal längs raderna och Bibeln bredvid studera om kapitlen 4-6 så att jag fattar resonemanget ordentligt.

Den bok som så direkt provocerar fram detta beteende hos mig heter Justice and only Justice - a Palestinian Theology of Liberation. Författaren - Naim Stifan Ateek - är palestinier och anglikans präst. Boken är alltså en palestinsk befrielseteologi och har ungefär 20 år på nacken även om jag inte fått grepp på den förrän nu..

Befrielseteologi tycker jag är intressant. Inte är jag någon fena i det stycket men nog är det intressant att arbeta utifrån metoden Se situationen som är för handen, Bedöma den utifrån Bibel och kristen tro och Handla i enlighet med bedömningen. Den tidigare nämnda avhandlingen om Oscar Romeros förkunnelse tangerar ett befrielseteologiskt betraktelsesätt. Romero brukar inte riktigt räknas som Latinamerikansk befrielseteolog men han kom att ligga ganska nära. Ateeks bok är dock en "riktig" befrielseteologi liksom en bok som ligger och väntar skriven av en latinamerikan som heter Sobrino.

Jag kommer att återkomma i ämnet både med funderingar av vad läsningen ger för tankar kring förhållanden där - alltså i det belägrade Palestina - men också vad det ger för tankar kring hur vi här i gamla Svedala som kyrka kan behöva Se, Bedöma och Handla - för att inte tala om Be.

Bilden har en god vän tagit nära Betlehem och visar den Israeliska gränsmuren mot Västbanken,

Är det fult att ångra sig över att man gick i kyrkan?

Fast det var mässa å allt?

Jag bara undrar...

En tanke var att jag rubriken skulle bli Mũnchen 1938. Med den rubrik-sättningen skulle anknytas till den gången då de som för att åstadkomma ett vad man menade skulle bli ett gott modernt Europa lyckades få beslutare att acceptera tanken att alla som talade tyska skulle förenas under en modern gemensam ledning. När detta skedde blev beslutarna dessutom övertygade om att när man förändrade Tjeckoslovakiens gränser skulle det från nydanarna inte komma fler territoriella krav i Europa och reformerandet därför skulle stanna av. Med rubriken Mũnchen 1938 skulle jag få läsaren att tänka på den nazistiska opålitligheten och då jag nog ändå tycker att den jämförelsen är i magstarkaste laget avstod jag från den rubriken.

Alfons Åbergs devis Jag ska bara... blev ett alternativ. Alltså detta att sagofiguren Alfons när han blir uppmanad att göra något har tusen och en sak han måste göra först och för var sak av detta han gör först tillkommer ytterligare något om vilket han säger Jag ska bara... Rubriken skulle vara bra för att visa på svårigheter man möter när man har att göra med Alfonstyper som hela tiden kör efter egen föränderlig och för omvärlden dold agenda men det blir samtidigt miss-visande eftersom Alfons säger Jag ska bara... just för att slippa göra något.

(Här gjordes skrivuppehåll fram tills dess vi skulle befinna oss på tåget - alltså lördag kväll.)

Lite till går nog blir rubriken. Med den syftar jag på den i berättelsen om åsnan - eller kanske var det en kamel - självupptagne egensinnige ägaren som vid lastandet av sitt kreatur tyckte att klarar djuret det klarar det också lite till. Och lite till. Och lite till. Tills ökryggen knäcktes. Lärorik fabel faktiskt inte minst mot bakgrund av vad som nu timar inom den kyrkliga världen.

Lite till går nog verkar vara de traditionella politiska partiernas och deras handgångna kyrkoledningspersoners hållning när de söker påverka företeelser i Svenska kyrkan. För några år sedan fastslog majoriteten i Kyrkomötet - kyrkans riksdag - att man i kyrkan skulle kunna i offentlig ceremoni välsigna samkönade ingångna partnerskap. När detta skedde kombinerades det med stadfästandet att det inte var frågan om att byta äktenskapssyn. Ordet äktenskap skulle fortfarade gälla relationer där kontrahenterna var av kompletterande kön. Så sa man att det var och så sa man att det givetvis skulle förbli.

Så har tågen gått och vatten runnit under broarna och under vintern beväpnade man sig med tanken lite till går nog. Oppositionen hade då vädrat möjligheten att göra livet surt för regeringen genom att söka snabbt få fram en könsneutral äktenskapslag och underströk att det var förfärligt bråttom. Att de som är opposition tidigare varit regering och under den tiden nogsamt avstått från att driva frågan verkade bortglömt eftersom det bara skulle göras nu - typ! Regeringen slingrade sig ur fällan genom att gå med på det hela till priset av en grundlig och total överkörning av ett av regeringspartierna. Således fick vi lagen där det underströks att enskild vigare inte skulle bli tvungen att böja sig utan skulle äga rätten att avstå från att viga samkönat.

Lite till går nog tänkte man då centralt i kyrkan och förberedde med hast sin anslutning till vad storebror staten beslutat. I den vevan befanns det lämpligt att strunta i vad man några år tidigare med kraft understrukit. Ingångna avtal med andra kyrkor valde ledartjänstepersonerna i kyrkan också att betrakta som oviktiga eftersom det nu var av nöden att leverera det riksdagsmajoriteten beställt: Lite till går nog blev alltså också parollen vad gällde ekumeniska kontakter vilket nu slagit tillbaka i form av ett brev fån England i samma anda som tidigare post från Finland, Ryssland, Rom och systerkyrkor i Afrika.

Lite till går nog verkar också vara tanken bakom ett utspel av en centerpartistisk kyrkopolitiker som i starten av den kyrkopolitiska valrörelsen beslutat sig för att i kyrkan kräva det staten inte kräver - alltså att alla präster skall måsta viga samkönat.

Som kyrklig åsna - eller kamel - har jag sedan länge slutat lita på staten och företrädare för de sekulära politiska partierna när det på nationell nivå agerar i kyrkan. Jag spår att den kyrkovalsrörelse som nu startar kommer att innebära att S, C och M kommer att söka bjuda över varandra när det gäller synen på hur modern och självständig kyrkan skall vara i relation till den syn på äktenskap som världskristenheten har. Ledande tjänstepersoner tappar jag också förtroendet för alltmer eftersom de aldrig sätter ned foten med kraft och jag har svårt att tänka mig - men jag hoppas - att Biskopsmötet kommer att komma på tvärs med kyrkomötes-majoriteten. Lite till går nog blir sannolikt också deras paroll.

Surt är vad det är!

Beväpnad med den i tidigare inlägg omnämnda lilla lapp-toppen, då kallad läpp-tippen, åker vi nu norrut medelst nattåg. Internetsurfning är som inte någon höjdarupplevelse då täckningen för det mobila bredbandet kan vara både si och så i hälsingeskogarna. Skriva inlägg går dock för sig och fungerar ganska bra trots att tåget kränger lite när det ormar sig fram genom fäderneslandet.

Åka tåg innebär att man är miljömedveten - har jag hört. Snabb och säker personbefodran med ett minimum av bruk av fossila bränslen typ bensin. Jättesolidariskt med kommande generationer alltså. Flyget å andra sidan formligen väller ut skit i atmosfären och bidrar effektivt till värmeböljor och istider lite överallt beroende på vem som spår i avgassumpen.

Till detta miljöskäl tycker jag det är mysigt att åka tåg eftersom jag slipper lubba till flygbussar, kvittera ut långtidsparkerad bil och en massa annat. Dessutom bränner man om man skall resa från Älvsbyn till Uppland med flyg tur och retur ungefär lika mycket vaken tid som när man avstressad med en - eller två men inte fler - pilsner innanför västen bara låter sig jernbanetransporteras på ett helt avslappnat sätt. Den övriga tiden befinner jag mig ju i sussande tillstånd så den märks ju inte alls - nästan. Detta sista nästan är nödvändigt att tillägga eftersom det naturligtvis kan bli lite sådär med sömnkvaliteten.

Vi har alltså besökt släktingar på min madams sida. Hennes mamma - alltså min svärmor - är den enda av våra föräldrar som fortfarande är i livet, nu 79 bast. Själv utan syskon blir ju två svågrar och en svägerska med respektive samt tillhörande ganska vuxna barn också kul att möta. Jag hann dock inte med alla men två svågrar och en ingift svägerska kunde jag i alla fall beta av. Och en yngling som är kusin till våra fyra.

Ungefär ½6 i morgon beräknas vi vara framme i Älvsbyn. Det är SJ som kör så man kan ju aldrig veta men nu när detta skrivs vid 21.30.tiden är vi i alla fall på tidtabell. Peppar, peppar!

Jag befinner mig just nu i norra Uppland på besök hos svärmodern. Madammen i mitt liv tågade ned med start sistlidna söndagskväll och jag anslöt med nattåget onsdag kväll. I morgon lördag reser vi dock norrut på nytt så i vart fall i blev det i mitt fall frågan om ett kortisbesök.

I början av veckan, innan jag for, ägnade jag och yngre sonen oss åt diverse byggnationer. Vi bor i sluttningshus vilket gör att gårdsplanens fram och baksida har en vånings nivåskillnad. Sonen rev den gamla trappan utomhus samt spikade samman en ny medan jag böt ut två av de tre stolpar på vilka balkongen vilar. Ett tag blev det faktiskt ganska spännande då grejer hoppade ur läge och balkongens hörn kom att sakna stöd. Fast det gick bra.

Natt mot torsdag åkte jag alltså söderut för att möta svärmor, svåger, en svåger till och en ingift svägerska. Kul resa med möjlighet att under några timmar få lära känna en person jag bara träffat som hastigast en gång men nu råkade befinna sig på samma tåg. Väl framme i Uppland har jag fått köra den minsta bil jag rattat sedan jag i slutet av 1970-talet slutade äga en ljusblå Wolksvagen 1600. Som hyrbil betraktat blev det riktigt riktigt billigt men att sätta sig i den var som att kränga på sig en ryggsäck. Bild på tändsticksasken ifråga kommer att läggas in gissningsvis på söndag när jag kommit hem och kunnat redigera kameraresultatet.

Sommarlovsläser givetvis en bok som jag kommer att beröra i ett kommande inlägg. Dock kan jag redan nu antyda att jag finner palestinsk kristen befrielseteologi - det är vad boken handlar om - väldigt intressant.

Söker naturligtvis också via internet följa "debatten" utifrån de engelska biskoparnas artiga påpekande att Svenska kyrkan burit sig ojuste åt när den inte levt upp till sina löften och åtaganden om hur man skall gå till väga när man skall göra förändringar i sin kyrkolära. Onekligen intressant och allt mer märkligt är att Wäjeryd fortfarande inte framträtt eller ens har en ställföreträdare som talar å hans vägnar.

Oh boy, oh boy, oh boy

ett litet brev som ej bör bli förringat,

Oh boy, oh boy, oh boy.

Sedan försökte jag dikta vidare men fick som inte till det.
Förslag på fortsättning mottages tacksamt.

Nåväl.

Det var tisdag det som jag skrev om I förra inlägget skedde. Alltså att det kom ett brev från England. Dagen och andra medier skrev onsdag. Skriverierna där tilltog idag torsdag då man värderar saken samt rapporterar att i brist på anträffbar ärkevariant har Växsjöbiskopen svingat ett slag med kräklan samt att två gamla ärkegodingar uttalat sig om det ekumeniska minfält Svenska kyrkan verkar driva in i - flott som hon är. Helt klart är att tidningen Dagen gillar den uppkomna situationen och gärna sprutar bensin på brasan.

Dessutom har också sent omsider på torsdagen den kyrkliga husbondens röst - jag menar Kyrkans tidning - gett upp sitt tigande och raspat fram information om vad som skett. Dock verkar det som om man helst önskar släcka åsiktsbrasan eftersom man inte i journalistisk självständig frihet värderar det skedda i någon riktning. Gissningsvis avvaktar husbondens röst för att riktigt känna in vad husbonden - troligen någon kyrkomötespamp - tycker man skall tycka.

Kanske blir det fredagen den tredje dagen vi kommer att erfara att ärkebiskopen framträder. Det vore onekligen på sin plats eftersom Svenska kyrkan just nu befinner sig i något som kan liknas vid både en utrikes- och en inrikespolitisk kris. Måste vara svårt just nu för Wäjeryd att intebestämma sig för hur han skall inteformulera hur han avser att intestyra den fritt drivande flotten.

I anslutning till denna artikél i tidningen Dagen finns länkar till mer.
I Kyrkans tidning kan man starta här där också fler länkar finns.

Brevet som i sin helhet kan läsas här är i tonfallet ett brev från vänner till en vän. Vännerna vill förmana sin vän som man blivit besviken på eftersom vännen agerar utan att se till den vänskap man gemensamt bestämt sig ha. Rimligtvis borde det nu vara så att brev med frågor och kritik från vänner ska ta hårdare än klagoskrifter från dem man inte är vän med. Så brukar det i alla fall annars vara - vänner emellan.

Vad som - nu skriver jag i klartext - är på gång och bekymrar vännerna är att den svenska kyrkoledningen i sin iver att leverera vad de svenska riksdagspartierna beställer kastar loss Svenska kyrkan från alla fästen och kontakter. De Ortodoxa kyrkorna - Ryska främst - tog ut avståndet redan när man i Sverige införde offentliga välsignelser över registrerade partnerskap, alltså vigselliknande ceremonier för samkönade par. Nu är det vännen och samarbetspartnern Church of England som lägger pannan i djupa veck eftersom den svenska kyrkoledningen i följsamhet mot staten definierar om äktenskapet.

Det är inte att man alltid tycker likadant som gör att man är vänner. Har man olika uppfattningar kan man vara vänner i all fall - det skall alla veta. Dock kräver vänskap den respekten att man håller löften och överenskommelser, vilket britterna menar att Svenska kyrkan i sin iver att vara ett med staten inte gjort. ger Vänskap ger dessutom en ömsesidig rätt att lägga sina näsor i varandras blöt, något som engelsmännen på ett försynt sätt nu gör.

Svenska kyrkan har en tradition av att ha varit en ekumenisk brobyggare som fast förankrad i sin lutherska identitet lagt ut pontoner och annat bromaterial för att söka nå fram till andra kyrkors stränder. Den hållningen sjösattes efter första världskriget och präglade 1900-talet. Den var verklig och framgångsrik men förefaller nu krympa till en fasthållen självbild mer än en realitet och en fast inbillning att ekumenik kan leva på gamla meriter och inte behöver ständigt underhållas. Lutherska systerkyrkor tycker att vi genom att agera egenmäktigt har tappat brofästet till den gemenskapen. Andra kyrkor tycker vi seglar på egen hand utan att på allvar försöka förstå var de har sina stränder. Och mitt i strömmen driver och roterar nu därför Svenska kyrkan med fästet sin egen sida avgrävt och utan landkänning på andra stranden. Hon som var en bro har blivit en flotte och engelsmännens kritik bör enligt min mening tolkas som goda vänners försök att kasta ut linor till den drivande brodelen.

Till sist: Nog är det lite märkligt att samtidigt som Dagen artiklade om detta igår och etermedia nyhetade om det åtminstone idag på morgonen så tiger Kyrkans Tidning som har till uppdrag att för flottens besättning och passagerare spegla viktiga händelser. Flott!

När jag tidigare denna sommar nådde tariffen att bli 56 år ung förärades jag av några av arvingarna en stor tjock bok vägandes 1411 gram och omfattande 608 inbundna sidor. Till att börja med hade den läskonkurens av de tidigare nämnda avhandlingen om Oscar Romeros förkunnelse och kommentaren till Första Mosebok men sedan patriarken Jakob alias Israel blivit begravd och hans ättlingar börjat föröka sig - Första Mosebok slutar så - har presentboken kunnat vara allenaliggande på platser där böcker läses*.

Boken presentpaketet innehöll var En svensk historia från periferin. Den är pinfärsk - utgavs 2 juni detta år vilket var knappt tre veckor innan den för mig aktuella presentöppningen. I boken tar författaren Uno Westerlund ett ofantligt intressant grepp på den svenska historien genom att se och berätta den med sin egen lilla hemby som vald utgångspunkt. Han gör det skickligt och pedagogiskt ända från inlandsisens tillbakadragande till början av det kalla kriget. Genom hans perspektivval blir samma historia jag tidigare läst en annorlunda historia som ger nya insikter och eftertankar. Att det dessutom i slutet nämns händelser och personer jag hört talas om lokalt och i några fall fick lära känna när de var i livet ger extra grädde på moset.

Från baksidestexter kan följande saxas:

Den historiska forskningen avsätter ständigt nya rön. Gamla sanningar for en ny tolkning och nya fakta utvinns ur källorna. Författaren har höga ambitioner när det gäller att dra in ny relevant forskning i framställningen. Greppet att konsekvent fläta samman det centrala perspektivet med ett lokalt är unikt. Resultatet har blivit både en modern svensk historia och en tidigare okänd historia om en perifer trakt i riket.

I citatet finns orden perifer trakt vilket jag dock tycker är lite förmätet. Byn Manjärv och Älvsby socken är ju bara perifer om man väljer att se den utifrån en annan perifer trakt som förlagets baksidestextförfattare valt som sitt centrum - alltså det väldigt ocentralt belägna Stockholm alias Fjollträsk.

Läs Uno Westerlunds bok. Förvärva gärna ett eget exemplar. Det är den värd!

När Jesus kommer! [Predikan i samband med KRIK-läger, Lillstrand 2009-07-11]

Den här gudstjänsten finns i ett sammanhang. Den ingår som ett inslag i ett läger vilket gör att den hänger ihop med lägret i övrigt. Samtidigt är den "självständig" för er som inte deltar i lägret men är här i alla fall. Och i morgon blir det på samma sätt med den gudstjänsten - ingår men står också för sig själv.

Lägret kan man säga något om.

Arrangörerna är KRIK och Älvsby folkhögskola och det startade igår vid lunchtid. Igår, förutom aktiviteter, handlade kvällsmötet om Kristen i vardagen. Idag på förmiddagen var ämnen för Bibelförklaring Änglar och demoner samt Himmel och helvete - ämnen valda av lägret. Och egentligen blev det mest bara om änglar som är viktigare än demoner. Och så lite om Himmel och helvete. Väldigt lite. Egentligen inget om helvetet.

Och så då nu temat När Jesus kommer! Något som lite hör ihop med det tidigare men står ändå för sig. Och hör som ihop med imorgon Tills Jesus kommer! - som också står för sig.

OK! Temat är När Jesus kommer!

Bibeltexten jag valt är ur Matteus Jesusberättelse kapitel 25 från vers 31. Eftersom det är berättelse om Jesus och med ord av Jesus lyssnar vi till den i någon form av giv-akt-läge. Och då står man. I giv akt - typ.

[textläsning: Matteus 25:31-46]

1: Jesus kommer! - Varifrån?

Alltså: Var är Jesus nu? Var håller han hus? Var har ni honom? Förslag?

Ledtråd: det finns tre rätta svar - minst.

A/ Jesus är på Faderns högra sida i himlen.

Precis som det sägs i trosbekännelsen - sittande på Faderns högra sida... Och det är grundat på berättelsen i slutet av Lukasevangeliet om när Jesus och lärjungarna var på Olivberget utanför Jerusalem och Jesus lyftes upp till ett moln och dolde honom. Lukas repeterar sedan detta i början av sin andra bok Apostlagärningarna.

I himlen - det är där Jesus är. Hos Gud alltså. Där är där han är om man vill låta som i fem myror är fler än fyra elefanter, barnprogram på era föräldrars tid.

B/ Jesus är på jorden - osynlig.

Det är också ett rätt svar. Och det bygger på att i slutet av Matteus Jesusberättelse så säger Jesus, som det sista av allt: Jag är med er alla dagar till tidens slut. På ett annat ställe säger Jesus: Om två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland er.

Detta medför att Jesus också är på jorden - osynlig. Här är där han är.

Det var två rätta svar på var Jesus är nu. Där är där han är och här är där han är.

Och så finns det ett rätt svar till:

C/ Jesus är på jorden - synlig.

Faktiskt! På jorden synlig, tillgänglig, lättkontaktad.

Paulus skriver i Kolosserbrevet om Jesus att han är huvudet för kroppen, det är församlingen. Och på ett annat ställe skriver Paulus att i en och samma Ande är vi alla döpta till att utgöra en och samma kropp. Paulus kallar alltså församlingen, den kristna Kyrkan, för Jesu kropp där de döpta är kroppsdelarna.

Så här på jorden, i den kristna Kyrkan, i de döpta finns Kristus synlig på jorden - typ.

Inte bara synlig! Hörbar också eftersom Jesus ord finns hos oss. Hörbar och läsbar, begripbar.

Och det viktigaste av det hörbara är förlåtelsen. Det var ju det första Jesus sa, till och med innan folk ens hade hunnit be om förlåtelse. Ett exempel på hur snabb Jesus är att ge förlåtelsen finns i en berättelse om när några kommer bärande på en lam man på en bår och försöker ta sig fram till Jesus. Massor med folk är i vägen så de tar sig upp på det platta taket, bilar sönder det och firar ner den lame framför Jesus som direkt ger sin främsta gåva, sitt första och största ord:
 Var vid gott mod, dina synder är förlåtna!

Synbar, hörbar - smakbar dessutom!

Smakbar är som inget riktigt ord - eller? Men det är ett bra ord. I mässan (nattvarden) är Jesus smakbar. Hans kropp och hans blod är där synbart och smakbart - verkligt här där han är.

Att det finns flera sanna svar är bra. Tresidighet behövs som motgift mot ensidighet.

Att Jesus är där på Faderns högra sida påminner oss om hans makt.

Att Jesus är här osynlig påminner om hans omsorg.

Att Jesus är här synlig i Kyrkan påminner oss om att han är tillgänglig.

2: Jesus kommer! - Vem?

Här skall jag inte bli lika långrandig men i Bibeltexten jag läste stod det faktiskt Människosonen och det är en bra påminnelse.

När jag tänker på Jesu återkomst och domen - som jag kommer till - blir det ofta så att det är Guds son som kommer. Och det är ju rätt. Men det kan bli så väldigt mycket gudomligt - ljus, änglar, som en blixt från ena horisonten till den andra, basuner och hela härligheten. Det är så mycket av de varorna att man glömmer att det är en Människoson - en människa - som kommer. Och som dömer.

Detta är viktigt. Jesus är ju fortfarande Gud och människa. Det som hände när flickan Maria utan någon karl blev gravid och födde Guds son som människa har ju inte upphört. Jesus är fortfarande sann Gud och sann människa - alltså en av oss. Och detta påverkar domen, vad som sker när Jesus kommer.

Nu har jag pratat om Jesus kommer! - Varifrån? - alltså var Jesus är. Både där och här.

Jag har också pratat om Jesus kommer! - Vem? - alltså att det är en människa som kommer.

Nu till den sista punkten.

3: Jesus kommer! - Varför?

För att döma berättade Bibeltexten i form av en liknelse. Döma innebär att skilja, utvärdera, fråga. Domaren skall dela upp samt avslöja hur han ser på det uppdelade. Och detta hur han ser är viktigt för det är inte säkert att han ser vad vi ser. När det blir en delning i två. Två utgångar. Där får och getter är berättelsens bild.

A/ Kom ni som har fått min faders välsignelse är orden till första gruppen.

OBS: Har fått!! Inte förtjänar...! De har fått något, fått en gåva de tagit emot.

Vilken är den? Vad är Guds gåva? Vad har "fåren" fått? Vad är Faderns välsignelse?

Och detta är tok-viktigt!!!

Vad är den välsignelse de fått?

Gåvan är Jesus själv. Han är Guds välsignelse, Guds gåva till människortna.

Han själv och det han främst har med sig: förlåtelsen.

Och sedan det är uttalat beskriver texten hur "fåren" ser ut i Jesus ögon: Jag var hungrig och ni gav mig att.... osv. Så ser de ut i Jesu ögon. Själva har de en annan bild av sig själva. Ser på sig själva på ett annat vis och säger: När såg vi dig hungrig och.... osv.

Här är det viktigt vems synvinkel som skall gälla.

I Människosonens ögon har människan i gåvan, i Kristus, i välsignelsen, i förlåtelsen inga defekter.

Så ser hon - du - ut därför att hon - du - fått faderns välsignelse.

B/ Gå bort från mig... säger han till det andra gänget - getterna.

...till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Det vi brukar kalla helvetet - fast just de ordet inte finns i Bibeln. Elden - det är bilden här - är alltså inte tänkt för människor utan för djävulen och demonerna. Som en förvisningsort, ett fängelse, en soptipp för slutförvaring av ont avfall.

Och så berättar han hur han ser på dem: Jag var hungrig, törstig osv och ni gav inte. Men liksom fåren har getterna en annan bild typ Nog har väl vi...

Och det är samma sak här! Det är vad Människosonen ser som räknas. Och även om det säkert finns hyggliga getter så saknar de gåvan - välsignelsen, förlåtelsen, Jesus.

Jesus kommer! för att ta de sina till sig

Det blir dagen då det onda avslutas och tillvaron utvärderas.

Det blir en bra dag - fast ofta tänker vi inte så. Ser den nästan som en störfaktor som rubbar våra trygga välmående villa-vovve-volvo-vistelse. Men för majoriteten av alla kristna som lider under fattigdom, förtryck och orättvisor blir dagen bra. Den bra-a dagen då det osynliga blir synligt, det himmelska där blir också här och vi får gå in i det rike som är iordningställt åt oss sedan världens skapelse. När Jesus kommer!

Amen.

Psalm 490

Här kommer andra delen av den Bibelförklaring jag fick hålla i samband med KRIK-lägret i Älvsbyn. Inlägget som läggs på bloggen lördag kväll är alltså en direkt fortsättning på det förra som bar rubriken "änglar och demoner 1".

Änglar GÖR sa jag är viktigare än änglar ÄR!!
Och det är så vi möter änglar i Bibeln - när de gör något.

Det änglar GÖR är att lovsjunga, skydda och springa ärenden.

Om det är allt vet jag inte men det kan vara tre saker att minnas - de lovsjunger, skyddar, springer ärenden.

Änglarna lovsjunger berättas det om ibland när olika Bibelmänniskor får olika uppenbarelser och ser in till där Gud är. I Gamla testamentet berättas till exempel om när en som hette Jesaja år 744 före Kristus fick se en syn, alltså fick en uppenbarelse - vill ni läsa om det finns det i Jesajaboken kapitel 6. Han ser serafer - en 6-vingad änglatyp - som inför Gud ropar lovsång: Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet!

Ett annat exempel är ur Uppenbarelseboken kapitel 4 där fyra 6vingade varelser med ögon både framtill och baktill, utåt och inåt, liknande ett lejon, en ungtjur, en människa och en örn, hela tiden säger: Helig, helig, helig är Herren Gud, Allhärskaren (Allsmäktig), han som var och som är och som kommer.

Och när Jesus föds visar sig för herdarna utanför Betlehem en stor himmelsk här som prisade Gud med orden: Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt. (Lukasangeliet kapitel 2).

Utvikning:

Är ni bekanta med Svenska kyrkans sätt att fira gudstjänst kanske ni känner igen orden från gudstjänstens ordning eller liturgi. Dit har man nämligen snott änglarnas ord hos Jesaja och ur Uppenbarelseboken samt också änglasången vid Jesus födelse. Tanken bakom dessa "stölder" är den att om änglarna använder de lovsångsorden duger de att direkt använda också för oss människor i våra gudstjänster.

De flesta stora gamla kyrkor har genom alla århundraden gjort på samma sätt i ordningarna för sina gudstjänster. Ansluter sig ordagrant till änglarnas lovsång. Försöker tala eller sjunga på ängelska - typ. Andra yngre samfund och kyrkor lovsjunger inte på detta bibliska sätt utan gör sig andra former även om tre-helig-orden är vanliga i många psalmer och lovsånger oberoende av samfund och andlig dialekt.

Slut på utvikningen.

Änglarna skyddar - och vägleder kan man tillägga. Ett tydligt exempel på detta är när Israeliterna på Moses tid - vi snackar kanske 1200 före Kristus - flyr från Egypten och Herrens ängel i form av en eldstod skyddar dem från egyptierna som förföljer dem. I Andra Mosebok kan man läsa om detta men jag tränger inte djupare in i det nu. Intressant är dock att det i sammanhanget och flera andra ibland sägs att det är Herrens ängel som gör något men sedan att det är Herren själv som gör det. Gränsen mellan ängel och Gud verkar vara flytande på nåt sätt. Läs själva.

Just tanken att änglarna skyddar leder ju till ord som skyddsängel och änglavakt. Min erfarenhet är att om det är något som också icke direkt troende tror på så är det änglavakt - i alla fall småbarnsföräldrar. Sedan säger Jesus i nåt sammanhang om barn att deras änglar ser alltid Guds ansikte.

Änglarna springer ärenden är det tredje jag vill nämna om vad änglar GÖR.
Exemplen är många. Ett viktigt är när ärkeängeln Gabriel i Lukasevangeliet kapitel 1 berättar för Maria att hon skall föda Jesus. Gabriel är kurir, den som ger ett besked, springer ett ärende åt Gud till förmån för oss människor.

Och det är vad ärendespringandet och vägledningen handlar om: åt Gud, för människornas skull.

Änglar ÄR alltså andeväsen, skapade av Gud, vistas hos Gud och är mindre än (under) människor. Det änglar GÖR är att de lovsjunger, skyddar, vägleder och springer ärenden.

[PAUS - sång, bensträck]

Demoner då? Eller onda andar? Alltså andra halvan av ämnet Änglar & demoner? Vad är det?

Demoner är ett litet ämne i Bibeln. Väldigt litet. Som jag fattat Bibelns huvudtanke rör det sig om ett gäng tvärtom-änglar med djävulen - Satan - i spetsen. Det handlar alltså om änglar som under ledning av djävulen gjort uppror mot Gud och går in för att göra tvärtemot.

Demonerna ÄR alltså fortfarande andeväsen, givetvis skapade av Gud men vistas inte längre hos Gud och är givetvis mindre än (under) oss människor.

Det demonerna GÖR är att häda, plåga, förvilla och sabotera. Alltså tvärtom - typ.

Om Jesus sägs det att han kom för att - jag citerar ur minnet - omintetgöra, alltså förstöra, djävulens verk. Exempel på detta ser vi i de berättelser som finns i tre av evangelierna när Jesus driver ut demoner. Det handlar egentligen om väldigt få tillfällen eftersom flera av berättarna faktiskt nämner samma händelser. Därför är ämnet litet och jag tror att vi skall ägna väldigt lite uppmärksamhet åt dessa tvärtomisar. Så lite uppmärksamhet som möjligt faktiskt. Bäst är faktiskt att helt enkelt strunta i dem och i stället fokusera på Gud, på Jesus.

Och givetvis är därför alla filmer och böcker om demoner, zombier, och annat bara nys. Liksom tanken att djävulen skulle vara den som är chef i helvetet. Det är helt fel! Helvetet är inte djävulens rike utan djävulens slutliga fängelse - faktiskt.

[Om tiden medger - och det gjorde den]

Fram till nu har jag varit grundlig. Gissningsvis är ni trötta och less.

Därför skall jag bara orda lite om andra ledet i ämnet de som planerade det här lägret gav:

Himmel och helvete

Med det är det som med Änglar och demoner. Det ena är stort och viktigt. Det andra betydligt mindre.

Himmel är där Gud är, där Guds kärlek finns, där gemenskap med Gud finns.

Helvetet blir motsatsen - alltså tillvaron utan Gud, utan gemenskap med Gud.

Märkte ni skillnaden i det jag sa?

Himmel ÄR där Gud är, där Guds kärlek finns, där gemenskap med Gud finns.

Helvetet BLIR motsatsen - alltså en tillvaro utan Gud, utan gemenskap med Gud.

Därför kan Jesus säga att Himmelriket är nära, och är mitt ibland er - egentligen är i er mitt.

I och med Jesus kom Himmelriket till jorden och finns här sedan dess - i den kristna kyrkan genom Guds Ande som var och en som är döpt har fått för att han eller hon - du - skall vara en del i Kristi kropp, en fortsättning på Jesus - typ.

Helvetet är då något som BLIR först vid den yttersta domen när Jesus kommer tillbaka synligt.

Om det kommer jag att prata ikväll - om när Jesus kommer alltså.

Änglar & demoner - himmel och helvete

Bibelförklaring i samband med KRIK-läger 10-12 juli 2009, Lillstrand.

Änglar & demoner - himmel och helvete är ett ämne som är beställt - inte något jag själv hittat på. Det är beställt av de ungdomar som fick idén om lägret och stått för planeringen och tanken är att de här knappa två timmarna på olika sätt skall röra sig kring de två ämnena. En timme par ämne typ.

När jag nu pratar kommer jag nog att vara lite läraraktig och teoretisk. Men det är nog som oundvikligt eftersom förmiddagen är tänkt vara lite av en lektion. Därför finns anteckningspapper och pennor där. Speciella exakta Bibelhänvisningar blir det sällan frågan om. Mer av sammanfattning och översikt. Medan jag pratar går det bra att avbryta, protestera, fråga, tycka.

Änglar & demoner till att börja med

Änglar är ett hyfsat stort Bibelämne - hyfsat stort. Demoner är ett litet.

Änglar nämns i nästan alla Bibelböcker (inte 2 i GT, inte 4 eller 5 i NT). Detta gör att man väl kan tänka att Bibelns budskap om änglar skulle vara klart och tydligt.

Givetvis är det precis tvärtom!

En liten utvikning:

Bibelns böcker ger hyfsat en story från skapelse till nyskapelse - Första Mosebok till Uppenbarelseboken.

Jag säger hyfsad story eftersom den som inte är konsekvent berättad i en serie. Vore det så vore det egendomlig eftersom Bibeln består av 77 böcker skrivna av 40-50 författare under loppet av knappt 1000 år. Dessutom är det inte så att storyns början - alltså skapelsen i Första Mosebok - var vad som skrevs först även om Bibelns sista bok troligen är bland de yngsta.

I stället är det så att Bibelns böcker är ungefär som böckerna i en bokhylla. Fast de står bredvid varandra och kanske handlar om besläktade saker står de inte nödvändigtvis i tidsföljd vad gäller tryckår.

Alltså måste man ibland lägga kors-och-tvärs-aktiga Bibelpussel och när man gör så verkar det som om änglatron hos Bibeln människor växer med åren. Alltså inte så att de tror mer på änglar ju äldre de blir men så att i de yngre Bibelböckerna - efter 400-talet före Kristus - verkar tron på änglar och vad en ängel är vara mer utvecklad än i de äldre delarna.

När den åsikt- eller insiktsutvecklingen skedde inemot vår tideräknings början var inte alla med på noterna.

Saddukeer var en grupp judar på Jesus tid som inte trodde på till exempel änglar och att de döda skulle uppstå. Dessutom ansåg de att bara de fem Moseböckerna var helig skrift.

Fariseer hette en annan grupp som Jesusberättelserna i Bibeln nämner. De å sin sida trodde på änglar, de dödas uppståndelse och hade hela vårt Gamla Testamente som helig skrift. Jesus, hans lärjungar och de första kristna är i de här frågorna av samma uppfattning. Änglar finns!

Slut på utvikningen!

Änglar är alltså inte huvudämnet i någon enda Bibelbok. Ingenstans finns en systematisk angelologi - som det heter på finspråk - eller ett någotsånär genomarbetet svar på frågan Vad är en ängel? I stället är det så att änglar passerar förbi, ploppar upp, i sammanhang som handlar om något annat och något viktigare.

Och därför blir det faktiskt bara rörigare.
Dessutom finns andra tankar om änglar hos folk lite till vardags. Tankar som egentligen inte kan hämtas ur Bibeln. Typ att Pippi Långstrumps mamma är en ängel och pappa en negerkung. Alltså detta att när vi dör blir vi änglar - med vita vingar om man varit snäll, svarta om man inte varit lydig.

Och så vet ni bilder av olika slag i kristen konst eller på bokmärken med småknubbiga "fläskänglar".

Så det här med änglar blir som lite sammansatt. Och därför blir det dags för en spåning:

Vad vet/tycker/tänker ni kring änglar? Ni hojtar, jag skriver på blädderblocksblad.

Här kom ett antal rop ur folkhavet och jag noterade det som sades med blå och röd färg.

Varför tror ni jag använt två färger? Vad kan jag haft för tanke?
Jo, det är två spår: det änglar ÄR med blått och det änglar GÖR med rött. Och GÖR > ÄR!!

Änglar ÄR andeväsen skapade av Gud hos Gud

Änglar är andeväsen betyder att de (vanligtvis) inte syns. De är odödliga och har en fri vilja. Är personligheter även om de inte har en kroppslig personlig form.

Änglar är skapade av Gud betyder att de är skapade, alltså har en början. Och deras början var i början och då alla på en gång, alltså inte så att pappa-ängel och mamma-ängel änglade av sig i småänglar.

I Bibeln kan det också ibland låta som om änglarna är gudaväsen, gudomliga eller åtmistone smågudiga. Det är de dock inte. När det beskrivs så betyder det att de ar nära Gud, skapade av Gud - men inte Gud.

Och så finns de i olika sorters änglar: serafer, keruber, ärkeänglar, vanliga änglar, tronänglar, himlamakter. Faktiskt allt möjligt utom bokmärkesfläskänglar.

Änglar hos Gud betyder att de är nära Gud - ofta uttryckt som i himmelen, inför Guds ansikte. De lider alltså inte av brist på Gudskontakt utan har den obruten.

Dessutom - och detta är viktigt: Änglar är mindre än människor!!

Detta är mycket viktigt! Mäktigare än människor kanske de är eller kan vara men faktiskt mindre än människor. Och då menar jag inte mindre i betydelsen storlek utan i betydelsen betydelse.

En första sammanfattning - om vad änglar är:

Har någon förstått någonting? Funderingar? Frågor? Tankar? Ordet är fritt!

(fortsättning följer)

Rätt eller inte så läste jag artikeln som hastigast och rekommenderar andra att läsa den. Dessutom läste jag det icke ringa antal kommentarer artikeln fått varav ett mycket ringa antal innehåller något vettigt. Många av dem repeterar dock mantrat religion och politik hör inte ihop. Det påståendet är lika vanligt som falskt! Givetvis hör religion och politik ihop!! Och om det avser jag nu skriva lite.

Först dock en kommentar kring själva artikeln.

Hon som skrivit den visar en lite nymornad fascination över att kyrkor och religiösa företrädare på sina agendor fört upp klassiska vänsterfrågor som fattigdomsbekämpning, fredsarbete, miljöfrågor och jämställdhet. När jag läste det funderade jag på vilken planet hon vuxit upp. Fattigdomsbekämpning till exempel har ju i snart 2000 år stått på kristendomens åtgärdslista och i snart 1500 år på Islams. Hos judarna har omsorgen om den faderlöse och änkan ... och ... invandraren/främlingen varit på tapeten åtminstone sedan Josias reformation på 600-talet före vår tideräknings början*. Så inte är det någon ny sak kyrkorna adopterat från vänstern inte!

Vad gäller fredsarbete är det på samma sätt. Liksom jämställdheten mellan människor av olika raser, sociala klasser och kön. Det är väl bara miljöfrågorna som inte genom århundraden och årtusenden direkt funnits på den religiösa agendan. De frågorna är ju relativt nya och missminner jag mig inte tog det ju också ett tag för vänstern att fatta hur viktigt det som miljörörelsens brinner för faktiskt är.

Att kyrkorna i Sverige kan av en del uppfattas som om de glidit åt vänster kan jag förstå men bestrider det dock kraftig eftersom det naturligtvis inte är på det sättet. Kyrkorna har inte alls glidit åt vänster. Möjligen har de inte glidit lika långt och lika fort högerut som samhället och opinionen i övrigt.

Jag menar att det när det gäller social-moraliska frågor som tredjevärldenbistånd, stöd till ockuperade och förtryckta folk, rättfärdighets- och rättvisefrågor här hemma och utomlands så har kyrkorna inte ändrat sig nämnvärt på låt oss säga 35 år. Vad som hänt de sista decennierna är att den allmänna opinionen och åsikterna i samhället i stället drivit åt höger.

Det stora (s)-partiet kan få stå som ett klockrent exempel på detta i sin alltmer tilltagande borgerlighet och totala förtroende för de kapitalistiska marknadskrafternas välsignelsebringande effekter för alla människor. Att alla inte får del av välsignelserna vare sig hemma i Svedala eller ute i världen upprör inte längre (s) på samma sätt som det gjorde på mäster Olofs tid utan vi har alla mer eller mindre anslutit oss till marknadsliberalernas devis envar sin egen lyckas smed.

Min slutsats blir alltså att när politiken, ekonomin osv glidit högerut och kyrkorna har försökt hålla fast vid omsorgen om den fattige, den faderlöse, änkan och invandraren/främlingen har kyrkorna kommit att hamna vänster om det mesta och därför givetvis börjat uppfattas som vänster - vad gäller social moral och de sociala samhällsfrågorna.

Det var vad som fick moderatledaren att i unga år lämna kyrkan - i vart fall att döma av artikel i Kyrkans Tidning. För honom kom politiken att avgöra hans religiösa om inte uppfattning så i alla fall tillhörighet. Så nog hör religion och politik ihop - i alla fall i hans fall.

Med Mona (s)ahlin är det på exakt samma sätt men eljest - enligt artikel i Dagen. Hon uppfattade att kyrkorna var konservativa i individ- och familjemoraliska frågor och därför lämnade hon i unga år kyrkan. I det avseendet är hon alltså precis samma andas barn som statsministern - alltså en som låtit politik avgöra om inte religiös uppfattning så i alla fall religiös tillhörighet. Så nog hör politik och religion ihop - åtminstone i hennes fall.

Fler exempel på att religion och politik hör ihop kan ges:

En viss - om än märklig - tolkning av vissa ur sitt sammanhang lösryckta Bibelcitat gör en del troende till kraftfulla supportrar till den nuvarande staten Israel och allt vad dess ledning hittar på medan annan Bibeltolkning leder till solidaritet med förtryckta kristna på Västbanken och engagemang för att häva ockupationen av Palestina.
En viss Bibeltolkning gör att man accepterar dödsstraff samtidigt som man är motståndare till abort i alla lägen och därför kom att rösta på GWBush medan annan Bibeltolkning avvisar dödsstraff och kan tänka sig abort under vissa omständigheter.
En del människor hämtar ur sin tro stöd för individens okränkbara frihet och äganderätten medan andra ur samma tro öser inspiration för gemensamt ägande och solidariskt ansvar.

Alltså: religion och politik hör ihop!!

Att det är så är nu varken märkvärdigt eller fel utan oundvikligt utan beror på att människan är en religiös varelse. I alla fall säger många så. En artikel i Illustrerad Vetenskap redogjorde för något nummer sedan för detta på ett väldigt intressant sätt. Till detta kommer att är människan en social varelse som lever i åtminstone grupp, ofta i klan, stam, folk, nation och numera också tack vare media som världsmedborgare. Att li livet med andra söka organisera detta är vad politik i vid mening är så utifrån att jag samtidigt är ett ett religiöst och socialt däggdjur av hankön kommer religion och politik att höra ihop i och för mig - typ självklart alltså!

Detta i allmän mening och som princip. Med partipolitik kan det vara lite annorlunda...

Tycker det är lite trist faktiskt. Han hade en egen bloggstil ganska tvärtemot andra jag länkar till. Dagligen kunde han sprätta iväg ett tiotal smärre inlägg om lite av varje. Ofta var det kommentarer till saker han läste om i tidningen eller fick del av via andra media. Inte tyckte jag alltid att allt var intressant men eftersom frenesin och fliten var stor fanns det något för alla smakrikningar. Eller i alla fall många. I inläggsfrekvens var han bland länkarna alltså något av en extrem men till skillnad från andra som - utan att uttalat ha tagit sommarpauser - skriver bara ett eller ett par inlägg i månaden gav han valuta för surftiden och borde därför stå som något av en inspiration för fler.

När jag läser vad jag nu skrivit märker jag att det låter nästan som en inmemoriam-text av det slag man kan hitta på familjesidan i lokala världsbladet*. Så är min skrivning givetvis ej menad. Jag vill bara fästa läsarens uppmärksamhet på att länken inte längre är kvar.

Det är ett rejält tag sedan exe-get-en bräkte till.

Vad gäller det första torde brist på uppslag vara den närmaste orsaken. Visst skulle jag kunnat skriva om att Micke Jackson dött men det har ju alla andra medier inklusive en del bloggar berört. Den gångna Almedalsveckan i Visby skulle jag ha kunnat beröra men jag har som inga åsikter om den.

Den andra fetstilade satsen ovan är värd en egen kommentar. Det är faktiskt nu många många dagar sedan jag skrev något som i en mer snäv betydelse skulle kunna anses ha beröring mot Bibelvetenskap - exe-get-ik på högskolesvenska. Att exe-get-andet hamnat i träda tror jag beror att när mitt försök förra hösten att återlära mig hebreiska kollapsade kom det hela av av sig och det blev annat jag läste och funderade över. Bibelvetenskapen kom på undantag - typ. I vart fall i anslutning till bloggen.

Nu är det så att devisen en gång exe-get alltid exe-get givetvis gäller. Det sätt att förhålla sig till Bibeltexten som jag i det sammanhanget har har jag ju också i andra sammanhang. Det medförde att april-läsningen av Jonas Gardells bok Om Jesus gav tankemödor i exe-get-ikens gränsland och den Bibelanvändning som boken När tiden tar slut visade på får ju en Bibelvetenskapare att rysa med alla fyra cylindrarna. Vårens höjdpunkt var dock det Paulus-symposium jag hade möjlighet att delta i i mars och om detta skrev jag som pliktskyldigast under rubriken Paulus 2000 år 1 samt 2 och 3 i direkt följd.

Kanske ger kommande höst tillfälle till (minst) ett exe-get-iskt grönbete. Redan i höstas när jag var på exegetiska dagen samt i samband med Paulussymposiet nu i vår informerades om att den exegetiska dagen hösten 2009 skulle ha Moseböckerna som tema - de fem böcker som heter Pentateuken på fackmannamässigt fi(ko)nspråk. I mitt sinne låter detta intressant och i mitt minne finns insikten att jag får ut mer av tockendäringa föreläsningsdagar om jag försöker läsa på lite innan. Således klickade jag på länken böcker om allt här till höger och botaniserade lite för att se om det skulle kunna finnas någon intressant litteratur i ämnet. Långt mer än sjuttioelva titlar fanns att välja bland och via lokalbibblan beställde jag en modern kommentar till (till att börja med) första Mosebok.

Men först en kanske ovidkommande utvikning:

I min ägo har jag min hulda moders exemplar av Sveriges historia för folkskolan av Carl Grimberg. Det rör sig om åttonde upplagan tryckt 1932* och är den första delen omfattande tiden till Karl XII död enligt försättsbladets text.

Det är onekligen en intressant läsning både om man betänker vad som skildras och vad som inte omnämns. Det är Sveriges historia som skildras men i skildringen av till exempel Kalmarunionens upplösning, dragkampen efteråt med Danmark både om självständigheten och dominansen i Östersjöområdet, Reformationen och Trettioåriga kriget präglas av den nationella och patriotiska hållning som rådde i landet för hundra år sedan. Det blir alltså två saker jag läser - minst: det som hände när det hände samt en senare syn på händelserna. Och frågan är om det inte främst är det senare jag läser - egentligen.

Tillbaka till inläggets huvudspår kan alltså sägas att exe-get-ik - alltså Bibelvetenskap - har släktskap med detta resonemang. En Bibeltext berättar ju om saker som hände men eftersom den är skriven senare, ibland långt senare, blir det ju skrivarens eftervärldsuppfattning om händelserna jag egentligen möter i texten. Som vanlig Bibelläsare - vilket är en god och nyttig sysselsättning - tacklar man inte texten riktigt på det viset. Ofta läser man då så att man ur händelserna söker en direkt betydelse för livet nu, en mall, en tröst, ett handlingsmönster. Det är OK att göra på det viset. Helt OK. Men det finns en risk i det. Risken att så läsa in sina egna tankar i texten att det texten säger går förlorat. Eller att man om texten inte säger en något eller förefaller säga sådant man inte gillar så ratar man den, förpassar den in i någon sort skräpkammare - typ.

Som balans till det vanliga Bibelläsandet söker i exe-get-iken forskare kartlägga vad författaren till en Bibelbok hade på hjärtat. Det är författarens syn i skrivögonblicket Bibelforskaren vill åt och i detta sitt arbete är forskaren också i ett sammanhang och ett ögonblick som sannolikt påverkar hans eller hennes resultat.

Därför lånade jag en ny kommentar till Första Mosebok för att se om en modern Bibelforskare en bit in på 2000-talet når andra slutsatser än förra generationens forskare vars rön jag fick ta del av under studietiden i Uppsala. Boken jag fick tag i var Genesis av Bill T Arnold som nu är är nu genomläst och befunnen synnerligen intressant! Verkligen!!

Till att börja med var den kortfattad. Första Mosebok behöver 51 sidor i min Bibel och 85 sidor i Biblia Hebraica Stuttgartiensia**. Vidare består den av 50 kapitel med sammanlagt 1531 verser och kommentaren behöver 389 sidor för att ro igenom detta***. Detta kan man jämföra med R E Brown som tar drygt 1200 sidor på sig för att gå igenom Johannesevangeliets 879 verser fördelade på 21 kapitel på 31 sidor, 66 i Novum Testamentum Graece. Förstamosebokskommentaren är mycket ytligare alltså. Men ändå bra och intressant!

En intressant sak ur högen blev då en viss klarhet i hur exe-get-iken utvecklats på de trettio år som förflutit sedan jag studerade Gamla testamentet i Uppsala. Dåförtiden slogs exempelvis många mynt av vad som kallades traditionskritik, formkritik och redaktionskritik och hela fem-moseboks-samlingen framställdes som på ett intrikat blixtlåsliknande sätt hopsydd av tre eller fyra olika från början skriftliga källor, färdigställt under fångenskapen i Babel kanske runt år 500 före Kristus, eventuellt lite senare. Sedan dess har arbetet med texterna tydligen rullat vidare och nya vetenskapliga betraktelsesätt och infallsvinklar använts. Mer material från det gammaltestamentliga Israels omgivningar och grannfolk har kunnat vägas in och alltsammans leder till att (åtminstone) Arnold menar att Första Mosebok är jämnårig med de första stora skriftprofeterna, sammanställd i Jerusalem på 800-talet före Kristus. Bara som ett exempel på hur forskningen går framåt och nya slutsatser kunnat dras. Åtminstone av den aktuelle forskaren i en kommentar avsedd att vara översiktlig och inte kräva kunskaper i hebreiska av sin läsare.

Genesis av Bill T Arnold var alltså lånad via bibblan och fick i den tidigare värmeböljan följa med till badstranden ett antal gånger. Via bokus kan den beställas till det facila priset av 199 slantar + frakt - en frestelse jag funderar på att pladdask falla för.

**  Biblica Hebraica Stuttgartiensia är alltså grundtexten - i detta sammanhang inte läst.

***  På dessa sidor finns dessutom hela Första Mosebok i engelsk översättning.

Sex personer vigdes nyligen i Luleå domkyrka till präster. Två av dem är män, fyra* kvinnor. Vid samma tillfälle vigdes fyra diakoner - alla kvinnor. Sista sidan, alltså stiftssidan, i det igår brevlådeneddimpande numret av Kyrkans tidning förtäljer och illustrerar detta. Att flera av de 10 tidigare varit elever jag haft att göra med i samband med Svenska kyrkans grundkurs på folkhögskolan gör givetvis både nyheten och bilden extra intressant och får mig att säga:

Grattis! Välkomna i vigningstjänstflocken!

Samma Kyrkans tidnings förstasidas huvudrubrik är Färre män väljer att vigas till präst och näst intill hela det följande uppslaget ägnas åt det ämnet - som om det var något nytt. Männen väljer bort prästyrket är rubriken för artikeln inne i tidningen. Läs den genom att följa länken!

Jag tycker denna sak är intressant och som sagt inte något nytt. För ungefär tio år sedan påtalade jag för en i den kyrkliga hierarkin relativt högt inordnad person behovet av medvetna åtgärder för att rekrytera män till tjänst i kyrkan. Min tes var - och är - ungefär den att balans mellan män och kvinnor någotsånär nu börjar råda i prälleriet löser ju inte den näst intill totala feminiseringen man kan notera vad gäller vilka som vill bli diakoner eller pedagoger.
Jag vet! svarade personen, men skulle man driva frågan så.... - och här citerar jag inte vidare eftersom jag lovat att inte säga vad personen sa. Vederbörande menade att frågan var för het.

I artikeln sägs att man på kyrkokansliet i Uppsala är medveten om situationen men att man inte gör något specifikt i frågan utan arbetar långsiktigt - typ. Det är säkert sant men inte har då jag under de snart femton år jag funnits med i utbildar- och rekryteringssammanhang märkt att samtal förts i denna fråga eller att man skulle se feminiseringen av kyrkan som inte något enbart positivt. Och observera att jag här tänker på och skriver om kyrkoarbetare generellt, inte bara om prästerna som det så lätt ensidigt fokuseras på.

När jag för dryga 35 år förberedde mig för att bli präst signalerades bland studenter, från biskop och i alla sammanhang att det jag skulle ut i var en - använder nu medvetet "världsliga" ord - opinionsbildande och i god mening propagandistisk uppgift. Det handlade om att bygga Guds rike, att sprida tron på Jesus och söka lotsa människor till och vidare i denna tro men också att stödja människor i alla deras livssituationer. Detta upplevde jag vara kyrkans hållning även om och trots att kanske flertalet svenskar gärna såg henne som en form av serviceinrättning.

För femton år tyckte jag att ordningen i det nyss nämnda ändrats också internt. Kyrkans roll sågs (och ses) nästintill som en stödfunktion i välfärdstaten om människor skulle uppleva sig ha behov av den. Hon skall, som en vårdcentral ungefär, finnas vid behov. Eller som Inlandsbanan som självklart alla vill behålla men ingen vill åka på. Och detta uppfattar jag numera inte enbart som en sorts "svenssonåsikt" utan också en hållning hos hennes egna utsedda företrädare och dem hon utser att företräda henne - diakoner, präster och andra.

Ämnen som "änglar och demoner" och "himmel och helvete" sysselsätter för närvarande mina tankar tillsammans med temat "när Jesus kommer". Att detta skvalpar runt beror på att det en kommande helg - om 1½ vecka - skall vara ett större ungdomsläger på Lillstrands ungdomsgård strax utanför hemorten.

Lägret arrangeras av organisationen KRIK - KRisten IdrottsKontakt - tillsammans med Älvsby folkhögskola. Att skolan är med i detta beror på den prioritering som ungdomsverksamhet som finns inskriven i diverse mål- och policydokument.*

Arrangemanget är tänkt för 50-60 personer 15-20 år gamla. Det planeras till stor del av en knippe eldsjäliga lite äldre ungdomar (pojkar) i 17-18-19-årsåldern och de har - fråga mig inte "varför?" - uttryckt önskemål att jag skall leda Bibelstudier kring de två första ämnena samt predika i en gudstjänst - vanligen i sammanhanget kallat "möte". Temat för predikan fick jag dock välja själv - "när Jesus kommer". Observera: Inte "när kommer Jesus?" som jag definitivt inte vill ge mig in i spekulationer kring.

Tonåringar är egentligen lite svartvita till sin läggning. Varken "änglar och demoner"** eller "himmel och helvete" är ju bibliska huvudteman. Sakerna finns där - helt klart! - men mer som detaljer i en tavla, inte som huvudmotiv. Men lite typiskt är det att det hos unga väcker en viss fascination och att de önskar sådana ämnen. Jag klandrar inte detta utan tror tvärtom att det är naturligt. Men definitivt menar jag att de sakerna inte direkt tillhör huvudbudskapet - skulle vara "himmel" i så fall.

Förresten kan det också sägas att KRIK genom personalunioner mm står ganska nära EFS ungdomsrörelse SALT. Andan liknar lägret Livskraft eller UngdomsOAS och de ungdomar och ledare som är engagerade har en tydlig ekumenisk öppning till EFK och Pingst - alltså en ganska frikyrklig stil.

En smula glad blev jag därför när jag fick deras förfrågan - det måste jag erkänna. Jag är i alla fall en 56 år ung ganska stofilig torrsvenskkyrklig lärargubbe som haft en del av planerar-ungdomarnas föräldrar som konfirmander och/eller medlemmar i den ungdomsgrupp jag hade förmånen att få vara engagerad i när jag var församlingspräst strax efter det att inlandsisen drog sig tillbaka. Att hitta någon yngre och ballare borde inte vara svårt - typ.

Är alltså i någon sorts tankeförberedelsefas. Återkommer sannolikt i ärendet.

**  Ämnet har inget att göra med filmen baserad på Dan Browns bok med samma titel utan skall just handla om "änglar och demoner" i Bibeln.