stigstrombergsson

Vad gäller rubriken för detta inlägg funderade jag ett tag där jag satt i min relativt morgontidiga ensamhet om lördagsmorgonen ehuru både madammen och svärmodern sussade och sov. Jag hade flera förslag i mitt huvud.

En tanke var att jag rubriken skulle bli Mũnchen 1938. Med den rubrik-sättningen skulle anknytas till den gången då de som för att åstadkomma ett vad man menade skulle bli ett gott modernt Europa lyckades få beslutare att acceptera tanken att alla som talade tyska skulle förenas under en modern gemensam ledning. När detta skedde blev beslutarna dessutom övertygade om att när man förändrade Tjeckoslovakiens gränser skulle det från nydanarna inte komma fler territoriella krav i Europa och reformerandet därför skulle stanna av. Med rubriken Mũnchen 1938 skulle jag få läsaren att tänka på den nazistiska opålitligheten och då jag nog ändå tycker att den jämförelsen är i magstarkaste laget avstod jag från den rubriken.

Alfons Åbergs devis Jag ska bara... blev ett alternativ. Alltså detta att sagofiguren Alfons när han blir uppmanad att göra något har tusen och en sak han måste göra först och för var sak av detta han gör först tillkommer ytterligare något om vilket han säger Jag ska bara... Rubriken skulle vara bra för att visa på svårigheter man möter när man har att göra med Alfonstyper som hela tiden kör efter egen föränderlig och för omvärlden dold agenda men det blir samtidigt miss-visande eftersom Alfons säger Jag ska bara... just för att slippa göra något.

(Här gjordes skrivuppehåll fram tills dess vi skulle befinna oss på tåget - alltså lördag kväll.)

Lite till går nog blir rubriken. Med den syftar jag på den i berättelsen om åsnan - eller kanske var det en kamel - självupptagne egensinnige ägaren som vid lastandet av sitt kreatur tyckte att klarar djuret det klarar det också lite till. Och lite till. Och lite till. Tills ökryggen knäcktes. Lärorik fabel faktiskt inte minst mot bakgrund av vad som nu timar inom den kyrkliga världen.

Lite till går nog verkar vara de traditionella politiska partiernas och deras handgångna kyrkoledningspersoners hållning när de söker påverka företeelser i Svenska kyrkan. För några år sedan fastslog majoriteten i Kyrkomötet - kyrkans riksdag - att man i kyrkan skulle kunna i offentlig ceremoni välsigna samkönade ingångna partnerskap. När detta skedde kombinerades det med stadfästandet att det inte var frågan om att byta äktenskapssyn. Ordet äktenskap skulle fortfarade gälla relationer där kontrahenterna var av kompletterande kön. Så sa man att det var och så sa man att det givetvis skulle förbli.

Så har tågen gått och vatten runnit under broarna och under vintern beväpnade man sig med tanken lite till går nog. Oppositionen hade då vädrat möjligheten att göra livet surt för regeringen genom att söka snabbt få fram en könsneutral äktenskapslag och underströk att det var förfärligt bråttom. Att de som är opposition tidigare varit regering och under den tiden nogsamt avstått från att driva frågan verkade bortglömt eftersom det bara skulle göras nu - typ! Regeringen slingrade sig ur fällan genom att gå med på det hela till priset av en grundlig och total överkörning av ett av regeringspartierna. Således fick vi lagen där det underströks att enskild vigare inte skulle bli tvungen att böja sig utan skulle äga rätten att avstå från att viga samkönat.

Lite till går nog tänkte man då centralt i kyrkan och förberedde med hast sin anslutning till vad storebror staten beslutat. I den vevan befanns det lämpligt att strunta i vad man några år tidigare med kraft understrukit. Ingångna avtal med andra kyrkor valde ledartjänstepersonerna i kyrkan också att betrakta som oviktiga eftersom det nu var av nöden att leverera det riksdagsmajoriteten beställt: Lite till går nog blev alltså också parollen vad gällde ekumeniska kontakter vilket nu slagit tillbaka i form av ett brev fån England i samma anda som tidigare post från Finland, Ryssland, Rom och systerkyrkor i Afrika.

Lite till går nog verkar också vara tanken bakom ett utspel av en centerpartistisk kyrkopolitiker som i starten av den kyrkopolitiska valrörelsen beslutat sig för att i kyrkan kräva det staten inte kräver - alltså att alla präster skall måsta viga samkönat.

Som kyrklig åsna - eller kamel - har jag sedan länge slutat lita på staten och företrädare för de sekulära politiska partierna när det på nationell nivå agerar i kyrkan. Jag spår att den kyrkovalsrörelse som nu startar kommer att innebära att S, C och M kommer att söka bjuda över varandra när det gäller synen på hur modern och självständig kyrkan skall vara i relation till den syn på äktenskap som världskristenheten har. Ledande tjänstepersoner tappar jag också förtroendet för alltmer eftersom de aldrig sätter ned foten med kraft och jag har svårt att tänka mig - men jag hoppas - att Biskopsmötet kommer att komma på tvärs med kyrkomötes-majoriteten. Lite till går nog blir sannolikt också deras paroll.

Surt är vad det är!