stigstrombergsson

 Svenska kyrkan har fått ett brev. Det är den Engelska kyrkan som skrivit. Fast det är Svenska kyrkans ärkebiskop som fått post avsänd av ett par biskopar i England. Det är nämligen så det fungerar i så kallade episkopala kyrkor där man hållit fast vid den form den kristna kyrkan fick från början med biskopar som kyrkans representanter och talespersoner*.

Brevet som i sin helhet kan läsas här är i tonfallet ett brev från vänner till en vän. Vännerna vill förmana sin vän som man blivit besviken på eftersom vännen agerar utan att se till den vänskap man gemensamt bestämt sig ha. Rimligtvis borde det nu vara så att brev med frågor och kritik från vänner ska ta hårdare än klagoskrifter från dem man inte är vän med. Så brukar det i alla fall annars vara - vänner emellan.

Vad som - nu skriver jag i klartext - är på gång och bekymrar vännerna är att den svenska kyrkoledningen i sin iver att leverera vad de svenska riksdagspartierna beställer kastar loss Svenska kyrkan från alla fästen och kontakter. De Ortodoxa kyrkorna - Ryska främst - tog ut avståndet redan när man i Sverige införde offentliga välsignelser över registrerade partnerskap, alltså vigselliknande ceremonier för samkönade par. Nu är det vännen och samarbetspartnern Church of England som lägger pannan i djupa veck eftersom den svenska kyrkoledningen i följsamhet mot staten definierar om äktenskapet.

Det är inte att man alltid tycker likadant som gör att man är vänner. Har man olika uppfattningar kan man vara vänner i all fall - det skall alla veta. Dock kräver vänskap den respekten att man håller löften och överenskommelser, vilket britterna menar att Svenska kyrkan i sin iver att vara ett med staten inte gjort. ger Vänskap ger dessutom en ömsesidig rätt att lägga sina näsor i varandras blöt, något som engelsmännen på ett försynt sätt nu gör.

Svenska kyrkan har en tradition av att ha varit en ekumenisk brobyggare som fast förankrad i sin lutherska identitet lagt ut pontoner och annat bromaterial för att söka nå fram till andra kyrkors stränder. Den hållningen sjösattes efter första världskriget och präglade 1900-talet. Den var verklig och framgångsrik men förefaller nu krympa till en fasthållen självbild mer än en realitet och en fast inbillning att ekumenik kan leva på gamla meriter och inte behöver ständigt underhållas. Lutherska systerkyrkor tycker att vi genom att agera egenmäktigt har tappat brofästet till den gemenskapen. Andra kyrkor tycker vi seglar på egen hand utan att på allvar försöka förstå var de har sina stränder. Och mitt i strömmen driver och roterar nu därför Svenska kyrkan med fästet sin egen sida avgrävt och utan landkänning på andra stranden. Hon som var en bro har blivit en flotte och engelsmännens kritik bör enligt min mening tolkas som goda vänners försök att kasta ut linor till den drivande brodelen.

Till sist: Nog är det lite märkligt att samtidigt som Dagen artiklade om detta igår och etermedia nyhetade om det åtminstone idag på morgonen så tiger Kyrkans Tidning som har till uppdrag att för flottens besättning och passagerare spegla viktiga händelser. Flott!

---

*  OBServera här hur förträffligt könsneutralt korrekt jag uttrycker mig rent när jag skriver talespersoner.