stigstrombergsson

Rubriken syftar inte på gräsmattan. Den kan vänta någon dag till innan den får sin toppning gjord efter mitt nya klippsystem. Denna sommar ömsom drar och skjuter jag klipparen i svängar så att spåren inte blir fotbollsplansraka streck på backen – som man kan se på TV. Det är en ny stil. Man kan ju inte vara hur konservativ som helst.

I stället handlar klippning nu? om min egen ägandes huvudskallefrisyr. Skall den kortas av nu när corona-restriktionerna lättar den 1 juli? I april skrev jag ett inlägg i saken och då också med en bild av hur hårfästet såg ut då – här. Det är lätt att skräckslaget föreställa sig kalufsen nu. För tre veckor sedan utvecklade jag mina tankar och satte in dem i ett större sammanhang – här.

Då man i Covid-rekommendationernas tid haft att avhålla sig från vilt umgänge med en massa folk och det inte heller funnits många tillfällen och arrangemang att mingla i har antalet potentiellt frisyrkritiska personer reducerats till den närmaste familjen. De är väl medvetna om att de har att göra med en envis konservativ gubbstrutt som de hur som helst inte blir av med och med tiden har familjen därför tystnat i saken. Alla kan konstatera att på foton av make och far från mitten av 1970-talet när han gjorde lumpen ser han ut som nu – fast smalare.

Är det konservativt att ha samma frilla som för snart 50 år sedan? Eller neo-konservativt? Eller bara tjurskalligt? Rentav begränsat provokativt? Japp! Lite provokativt är det och det i dubbelt mått.

Att jag fortfarande har hår att kunna ha långt är inte förunnat alla på väg mot 70. I någon mån gör jag en markering mot en del tunnhårigas missundsamhet, något jag dessutom har stöd i Skriften för. Jesus säger ju, fast han talar om något helt annat: Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han menar sig hava.* Detta resonemang ska inte anses helt seriöst men i alla fall funkar det som en motivering.

Inte heller helt seriöst men ändå allvarligare är tanken jag berörde i inläggen jag länkat till ovan, alltså att säga att min rädsla och oro för smitta gör att jag inte bara följer utan än mer bokstavligen övertillämpar restriktioner och rekommendationer. Sådant tycker jag mig ha sett på många kyrkliga håll och kanter vad gäller gudstjänster i allmänhet och Nattvarden i synnerhet. Har man gjort så i de viktiga sakerna håller jag det inte orimligt att hålla tillbaka fåfängan och tillämpa samma hållning på pannluggen – som en liten personlig provokation.

Nu, från 1 juli (med tjuvstart ikväll), lättar man på embargot. Bilden som blir större när man klickar på den visar saken. 30 personer i Älvsby kyrka är acceptabelt till att börja med. Det är bra! Annonsen kom i dag där församlingen annonserar.

Har med detta anledningen för min långhårighet försvunnit? I viss mån. Men det har tillkommit en sak. Ett halvår utan sax vid knoppen har gjort att jag vant mig. Jag har rentav börjat trivas lite med att vara det flera anser vara eländigt långhårig.

Och tanken inställer sig: Tänk om folk genomgått samma tillvänjning vad gäller att vara utan gemensam gudstjänst och Nattvard. Det, noble Bloggläsius, vore mycket allvarligt. Den närmaste framtiden kommer att ge besked i saken.

Och kanske försvinner mitt frågetecken ur rubrikens klippning nu?

* Lukasevangeliet kapitel 8 vers 18 enligt gamla översätningen från 1917.

Rubrikens ord men utan siffra använde jag i en bloggning den 16 juni då jag våndades över om jag skulle låta trycka ett litet bokprojekt jag pysslat med en tid – läs här. Min vånda satt i till alldeles nyss då den försvann men kom tillbaka i annan form.

Det gångna grubblet har gällt praktiska saker. Vilket typsnitt? Vilken teckenstorlek? Ett ex eller tio eller femtio? Ska hushållsekonomin drabbas av ett ekonomiskt utlägg? Om så i vilken omfattning? Och en del annat. Mer på djupet rullade också funderingar kring mina motiv för att över huvud taget göra det jag gjorde. Misstanken finns att min drivfjäder bara varit mitt högmodiga ego.

Nu är hur som helst boken INGEN BOKBOK – Några Bibelstudier i Coronans tid beställd. Det jag kallade beslutsvånda har ersatts av malande efter-besluts-tvivel. Gjorde jag rätt? Blev och blir det vettigt? Blir jag av med runt 40 böcker? Vilka stackare skaffar ett sig ex? Varför? Och än mer – pressar sig någon igenom de knappt 120 sidorna*.

Jag drabbas nästan alltid av efter-besluts-tvivel. Beställer jag mat på en restaurang så grubblar jag alltid om jag tog rätt rätt eller om jag skulle valt det någon annan vid bordet valde. Att jag när jag skriver blogginlägg byter glosor och flyttar meningar kors och tvärs innan det publiceras är ett annat exempel. Denna min ganska generella osäkerhet är inte ett skitjobbigt problem och ofta lyckas jag maskera den men är faktiskt då och då en liten smula jätteirriterande.

Nu kommer i alla fall snart 50 ex.

* Att det blev 20 sidor till jämfört med vad jag skrev den 16:e beror på att jag till sist efter mycket fram-och-tillbaka-ältande valde annan teckenstorlek.

Jag fyllde nyligen år. Den 21:a för att vara exakt. Är numera 68 år ung.

När sådant sker gratuleras på olika sätt och via olika kanaler. Denna text är ett sent men vidlyftigt tack till alla och envar i både centrum och periferi.

Familjen i närområdet – centrum – kunde inte hålla sig till födelsedagen. De valde i stället att om födelseaftonen datumet innan som var söndag ge sin hyllning. Bättre så för yrkesarbetande folk.

Yngste sonen kom ett par dagar innan. Hans bror med familj dök upp på eftermiddagen den 20:e och äldsta dottern med familj kom någon timme senare. Primärhustrun borde jag kanske nämnt primärt men hon finns ju alltid i fastigheten så jag tappade bort henne i listan över de prominenta personer som åt middag och tårta och som traditionen bjuder överlämnade paket. Tre böcker, en tröja och en såg samt barnbarnsfabricerade kort och teckningar blev "nettot" innan nästan alla de permanent inneboende återvände till sina lyor och hemvister. Äldsta dottern med lilla Ava snart 3 år blev kvar liksom Avas storkusiner Tyra och Adrian 11 och 9.

På själva datumet ringde Lisa 4 år med mamma och sjöng för morfar den till bemärkelsedagar hörande trudelutten. Familjefirandet får därmed anses komplett redovisat.

Andra? Jomenvisst! Mest digitalt men också ett IRL-inslag. Jag tar det sista först.

Dan före dan före födelsedan dök en tidigare granne men också sedan avflyttningen god vän upp. Hon bor numera i kungliga huvudkommunen men semestrar i norr.

På Facebook och Messenger strömmade grattisarna in, av forumen och varandra påminda om den skickelsedigra händelsen. Typ 80 stycken av varierande närhetsgrad. Tack allihopa!

På onsdag for Ava med moder och på torsdag kom Tyra och Adrians föräldrar vilket innebar att midsommarskaran var på plats! Nu dagen efter på Midsommardagen är endast yngste sonen kvar.

Min lugna lunk mot 70 fortsätter i en hastighet av 60 minuter i timmen timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka, månad för månad och nu snart tre år efter varandra. I tidigare blogginlägg har jag gett glimtar från min pensionärstillvaro som inleddes sommaren 2018 men som då inte "tog" till 100%. Behov i församlingen medförde att jag under terminerna anförtrotts uppdrag – gudstjänster och studieverksamhet – i fallande skala från halvtid till att börja med ned till nollnivå i och med vårterminens slut detta år. Det har kännts OK. Jag har inte längtat bort från alltsammans men menar att det är ju helt i sin ordning att nya kvastar sopar och gamla sopor avlägsnas – om man tolererar ordleken.

Vad det verkar kommer nollnivån inte att bestå. Kyrkoherden har önskat att den gamla piassavan i någon mån ska svepa över golven åtminstone resten av detta år. En yngre kollega är nämligen småbarnsförälder och har med det en viss tjänstgöringsreduktion och jag fått förfrågan om jag kan fylla ut den tillen del. Det är inget stort beting.Ordinarie hade nog fixat det om jag svarat "Nej" men det gjorde jag inte. Att leda en Mässa en söndag i månaden och en Veckomässa med samma intervall tynger inte mig. Det bromsar nog inte allvarligt upp de nya prästernas inträde i folkmedvetandet nu när gudstjänstlivet skall byggas nytt efter pandemins nödvändiga (men till en del också överdrivna) stängningar.

Konkret blir det för mig att klockan 11 söndag den 11 juli (då också sommarkyrkogruppen deltar) leda en ofullständig gudstjänst – alltså utan Nattvard – utanför kyrkan eller inne i den om det regnar. Den 7:e och 21:a klockan 18.30 är det Veckomässa följt av "Eftersnack i kyrkan" för den/dem som vill. Åtminstone inomhus råder än så länge begränsningen 30 personer utan förhandsregistrering.

I övrigt får jag fira gudstjänst som vilken august som helst och som du som läst ända hit också kan och bör göra, van eller ovan.

Inte alla har förunnats att delta i repmöten. Att kalla det förunnats är i och för sig lätt missvisande. Hur som helst är det en grej för en i och för sig ganska stor minoritet av den vuxna svenska befolkningen. Det var till att börja med nästan bara hannar som gjorde lumpen på massinkallelsernas tid och dessa/vi kom att vid några tillfällen repmöta för att putsa våra militära erfareheter så att konungariket skulle kunna göra motstånd mot aggresiva danskar eller andra leda fi-typer. En mycket god sak är att dessa ”färdigheter” aldrig prövades på allvar. Hur som helst är det inte detta mitt inlägg handlar om.

Det repmöte jag nu gjort var (ännu) en omläsning av en bok – Bibelns Israel och de andra folken skriven av engelsmannen och Bibelforskaren F.F. Bruce för över ett halvt århundrade sedan. Att den har så många år på nacken är inte så farligt då det som behandlas har ännu fler. Undertiteln lyder Från uttåget ur Egypten till Jerusalems fall 70 e Kr. Det betyder ett tidsspann på 13-1400 år främst ur så kallat realpolitiskt perspektiv med imperier, grannfolk, palatsintriger, maktkamper, allianser, koalitioner och ho vet allt. Inte teologi utan historia för den tid och det område som härbärgerat händelser som skapat teologi.

Jag har läst den förr men inte bebloggat den. För att kolla att jag inte berättat om den förr skrev jag in Bruce i bloggens sökruta och fann att ganska många träffar hade med Bruce the boss Springsteen att göra. Ett par träffar gällde en annan Bruce som skrivit en helt annan bok som finns i min hylla.

Bibelns Israel och de andra folken – Från uttåget ur Egypten till Jerusalems fall 70 e Kr ger en bra översikt och särskilt då andra hälften av de 250 sidorna. Där berättas det om den tid Gamla testamenet inte har så många notiser om, de sista 300 åren ungefär. Boken som säkert går att finna är informativ men med en och annan smärre plump vad gäller översättningen. När man flyttar en text från ett språk till ett annat – översättningen gjordes 1989 – gäller det inte bara att förstå orden utan också saken. Det engelska ordet nephew betecknar att det är frågan om en pojke eller man men säger inget om att det är en bror-son eller syster-son det handlar om. Att då skriva bror-son när det i sak handlar om en syster-dito är kanske inte västa brottet i världhistorien men i alla fall tillräckligt för att jag vid mitt repmöte med boken skall upptäcka plumpen.

Med det sagt är en hur som helst är en bra och informativ bok, särskilt kring de sista två seklerna innan Kristi födelse och århundradet efteråt.

Regeringskrisen skriver jag inget om nu. Inte heller om Fotbolls-EM eller rajrajet förra helgen när jag fyllde år eller denna vecka med barnbarn i fastigheten. Jag nämner inte den Netflix-serie jag sett ett avsnitt av varje kväll – Katla – och inte om hur gudstjänstbegränsningar lättas. Inte heller berättar jag att jag i sommar och till hösten trots min pensionering ombetts att fortsätta ”spöka” i att leda gudstjänster i lokalförsamlingen.

Om och hur jag kanske berör dessa grejer och annat kommer du, noble Bloggläsius, att erfara om du framöver klickar dig fram till repmöten på min blogg.

Först: Den följande texten skrevs på kvällen den 20 juni innan omröstningen i Riksdagen den 21:a fällde regeringen.

Vad är mest spännande? Regeringen eller fotbollen?

Givetvis menar jag inte själva kulan man sparkar på. Själva systemet med kul-sparkande är det som är spännande. EM i fotboll, alltså.

Jag menar inte heller regeringen som sådan utan den regeringskris vi kanske står inför. Fälls styret av att V kräver att punkt 44 ska lyftas ur januariöverenskommelsen eller av att C och L (i den mån L finns) kräver att den skall vara kvar? Det är vad som är spännande.

Vad tycker då jag?

Vänstern har passivt stöttat S med Mp och deras deal med C och L. Det kan inte råda något tvivel om att de inte på något sätt belönats för sitt stöd. De säger själva att de fått backa.

Sossarna säger också att de fått ge avkall på sin vilja i och med januariavtalet och fått genomföra sådant de inte riktigt velat. De berättar också om reträtter.

Centern bröstar sig hela tiden över hur mycket de fått sin vilja igenom. Ingenstans kan jag uppfatta att de pekar på punkter de fått ge upp något i sin samverkan med andra.

Liberalerna låter som C men lägre i tonfal och är tydligt med att mer januari blir det inte innan nästa val – om de, fast L inte själva säger så, finns kvar då.

Vad tycker då jag?

Släpp frågan om fria hyror i nybyggnationen. För gott? Nää! Det är val nästa år och inför det får ju alla driva sitt. Visst skulle en strykning av punkt 44 det innebära (en tillfällig) reträtt för C och L men handen på hjärtat: Vore det inte nyttigt för C att få backa på en punkt och att bevisa att de också kan samverkan med ödmjukhet? Vore det inte moraliskt på sin plats att ge Vänstern något att kunna kvittera ut som en vinst av att ha stöttat S med flera?

Då M och KD lierat sig åt en ytterkant och L aviserat att följa efter – om de finns kvar efter nästa val – torde det vara dax för stureplansliberalen Annie Lööv att dämpa sin centerextremism och prata också med V i stället för att bunta ihop sin egen politiks passiva stödparti med knasbollarna i SD.

Nu är det måndag.

Omröstningen har skett. Vänsterfoten har avgjort matchen och jag förstår – men jublar nog inte – över att klacken i alla fall sattes i backen. Att känna att de som räknar med en ändå inte bryr sig om att räkna med en är i det långa loppet tärande för den som upplever sig oräknad. Det är så i politiken, i arbetslag, familjer och alla möjliga konstellationer. När frustration uppkommer och görs synlig hos den eller dem man inte bryr sig om men ändå utnyttjar behöver de som valt att inte se upphöra med att blunda och söka undvika saken. De behöver visa respekt och vilja hantera läget så att den eller de utanförställda får någon form av upprättelse. Utifrån rent personliga erfarenheter för snart 10 år sedan förstår jag helt och fullt hur V känner och känner näst intill avsmak för stelbentheten hos Centerextremisterna.

Gammalt är det – men kul: https://m.youtube.com/watch?v=bnySn0zixdY.

Den första denna månad skrev jag ett nördigt blogginlägg – var ska jag förstå? Det skapade en faslig men tillfällig ökning av antalet besökare på denna min anspråkslösa blogg. En anonym kommentar till det senare inlägget gott och smått gav dock en rimlig förklaring till besökstoppen.

Om det var så med en besökstopp beslöt jag mig idag i alla fall för ett personligt besöksstopp – OBServera hur bara ett enda litet s sant byte av en till ett förändrade innebörden av ordet. Jag ger upp eller åtminstone pausar genomläsningen av mina gamla Bibelvetenskapliga kommentarer till Jesaja-boken i Gamla testamentet. Orkar helt enkelt inte med svängarna och pendlandet kors och tvärs genom de förståelsefaser jag nämnde i inlägget jag länkade till ovan – som du, noble Bloggläsius, kan behöver läsa (en gång till). Jag gör mitt stopp i pendlandet mellan 700-tal och 200-tal före Kristus en god bit in i volym två där jag satt ett gult bokmärke. Kanske återvänder jag dit när den kulna kalla vintern braskar utanför stugknuten eller så letar jag upp en annan kommentar som sysslar med slutfasen, alltså det utseende Jesajaboken fått då omredigeringar och annat upphört och profeten kanoniserades – googla på ordet.

Jag gillar inte att ge upp! Jag fasar för sådant, tjurig och envis som jag är. Ändå blir det denna dag mitt beslut och jag byter läsprojekt. Fler böcker att läsa och läsa om finns. Jesaja-boken i svensk översättning, alltså i Bibeln som sådan, till exempel.

Vad gäller pandemins olika faser av till- och avväxt händer saker. Vid halvårsskiftet öppnar samhället upp ytterligare en aning. I kyrkan över riket och i lokalförsamlingen likaså. Någon sorts återgång till vad som ansågs vara ”det normala” blir det förhoppningsvis inte. Den tanken fyllermig med fasa.  Jag ser ett och flera steg mot ett ”nytt normalt” som är bättre skickat än det gamla att på ett begeistrat, inte begränsat, sätt vara kyrka i 2020-talet.

Ikväll spelas andra Sverigematchen i EM. Förhoppningsvis följs den oavgjorda segern mot Spanien upp med tre poäng mot Slovakien. Om inte fasar jag över att Sverige nog fasar ut.

Man ska vara försiktig med ordet ångest. Ofta används det slarvigt. Jag googlade på ordet och fann en massa att läsa på 1177. Ångest kan vara mycket men är inte bara att man känner viss oro eller obehag eller att man likt en hötapp mellan två åsnor är i valet och kvalet om hur man ska göra eller ta beslut. Sådant är inte ångest! Att slarv-använda ordet är enligt min mening en skymf mot dem som verkligen lider och drabbas.

Jag har alltså inte ångest. Jag har inga panikattacker, smärtor, andnöd eller liknande. Inte heller kånkar jag på något trauma från förr som hemsöker mig den dag som idag är. Jag vet bara inte hur jag skall göra och om jag skall ta en begränsad ekonomisk risk på runt 6000 spänn.

Det gäller en bok. Som jag sammanställt. Inte skrivit. Sammanställt. Min andra bok.

När jag hösten 2018 sammanställde min första bok vågade jag mig inte på en större upplaga än 10 ex. Den bestud av 120 skrivna blogginlägg från våren innan, ungefär ett Bibelkapitel per dag plus en del annat samtida. I det skick inläggen hade fick de sig en bokform med titeln P minus 100.*

Nu har jag knåpat ihop Ingen bokbok. Den består till absolut största delen inte av blogginlägg utan av annat och är hälften så omfattande som den förra – nu knappt 100 sidor. Det min beslutsvånda gäller är upplagans lämpliga litenhet. Skall det bli 10 ex – det publiceringsverktyget har som minimum – för snäv distribution i en mycket intern familje- och vänkrets? Eller ska jag våga mig på 50 ex och då runt 40 till salu för max 150 slantar plus eventuellt porto? Vem eller vilka skulle investera i saken? Tänk om jag sitter där med både skägg och 40 böcker i mitt blåa skåp.

Det jag känner är inte ångest som är ett alldeles för starkt ord.

Jag har bara beslutsvånda.

* Jag har berättat om den tidigare, bland annat här med snarlik rubrik, samt här och här.

Jag försöker vara återhållsam vad gäller bloggningar i kyrkliga frågor. Åsikter har jag. Uppfattningar om både det ena och det andra likaså. Kreativa förslag kan jag leverera på både in- och utandning. Men jag avstår ofta(st). Orsakerna är flera.

1. Alla Bloggläsiusar och Bloggläsiusor som då och då besöker min blogg räknar sig inte som kyrkligt engagerade. De läser mina inlägg av andra hedervärda skäl.
2. Det händer faktiskt inte så mycket just nu i den kyrkliga världen. Man trevar, på många håll med överdriven försiktighet och tveksamhet, sig ut ur pandemirestriktionerna. Inga debatter pågår heller vare sig lokalt, regionalt eller på nationellt. Kanske drar det på fram in mot kyrkovalet i höst, kanske inte.
3. Mitt synfält är lokalt med vad det innebär av lojaliteter och lämpligheter.
4. Mitt perspektiv är från sidan. Jag är ”vanlig kyrkotillhörig” och ingår numera inte i den trängre krets av anställda och några förtroendevalda som fattar och inte fattar beslut, väljer vägar eller avstår. Dock fattar jag nog en hel del mer än de flesta ”vanliga kyrkotillhöriga” gör av både åtgärder och inga åtgärder – fattar i betydelsen begriper.

Nu har jag ett tips på något som skulle om inte välta så kanske påverka kyrkovalet på lokala nivåer. Mitt resonemang bygger på uppgifter i Älvsby församling men kan nog konverteras och räknas om till många andra ställen. Vad som skett i Älvsbyn har av samma anledningar som här hänt på många, kanske de flesta, håll. Det är därför allmängiltigt och har med ekonomisk kyrko-moral att göra – eller eventuell brist på sådan.

I blogginlägget kyrkofulltristige av den 29 maj nämnde jag att Älvsby församling för 2020 fick ett ekonomiskt överskott för personal och direkt verksamhet på drygt två miljoner. En fullt giltig orsak var pandemin. Faktum kvarstår ändå att man jämfört med vad som var tänkt i budget och verksamhetsplan underlevererat kyrkligt arbete värt mer än två millar. Krasst sett kan man säga att jag och alla andra kyrkotillhöriga i Älvsbyn inte fått valuta för vår inbetalda kyrkoavgift.

Under de villkor som gällt har jag full förståelse för att ”företaget inte levererat”. Jag misstror ingen! Jag undrar dock vad man kommer att göra med det jag betalt in och som inte använts till vad det var avsett för.

Ett par jämförelser:

• Säg att jag betalar in en årsprenumeration för en tidning. Efter fem sjättedelar av året kan den inte leverera mer av anledningar tidningen själv inte rår över. Ska blaskan då sitta på mina pengar? Betala tillbaka en del? Ge mig något annat av lika värde som det som inte levererades? Rabatt på nästa prenumeration? Hur? Och vad anser jag som prenumerant?
• Jag och en av mina svågrar, han som nyss fyllde år, bokade och betalade in för en vecka på Samos förra våren. Resebolaget ställde in resan, inte av eget val utan på grund av coronan. TUI levererade inte och vi fick välja. Vi kunde fått pengarna tillbaka eller låta dem finnas kvar hos företaget oss till godo i två år. Vi valde det senare. Av samma anledning gick det inte att åka i år heller så vår fodran finns kvar. Vi kan fortfarande få pengarna tillbaka för det som inte levererats eller åtnjuta en senare leverans.

På ett liknande vis har min församling och andra församlingar hamnat i ett liknande läge. Man har ”tagit betalt” för 2020 men inte levererat.

Jag har inte tillgång till den exakta budgeten men utifrån lite äldre material gissar jag att den sammanlagda inkomsten av kyrkoavgiften i Älvsbyn är på cirka 12 miljoner. Och av det har 2 blivit över. En sjättedel. En sjättedel av min kyrkoavgift är ungefär 400. Ska jag få tillbaka den summan? Eller sänker man i höst kyrkoavgiften för 2022 med sammanlagt två miljoner, pengar församlingen redan fått men inte använt? Eller drar man på utav 17 med extra satsningar i vettig verksamhet värd två miljoner för att under ett par år, i projektform, återställa och omstarta det pandemin punkterat?

Det sistnämnda tycker jag är mest praktiskt. Att betala tillbaka en sjättedel av alla kyrkotillhörigas inbetalda avgift, eller uppmana alla att fakturera församlingen, skulle bli kräva en ofantlig volym administration och skulle vara en dum väg. Dra på och satsa offensivt är det rätta för att starta om efter Coronan.

Jag föreslår därför att de nomineringsgrupper som ställer upp i valet till hösten formulerar och gå till val på Detta vill vi göra med coronans extra två miljoner! och lista upp konkreta åtgärder som levererar. Alternativt lova kyrkoavgiftssänkning med en sjättedel 2022. Det vore god kyrko-moral helt lik TUI.

Att inte göra något av detta utan bara låta pengarna avsedda för verksamhet vila på den ökända kistbottnen vore något annat: kyrko-omoral.

På årsdagen av min prästvigning hamnar jag mentalt sedan några år – färre än jag varit präst – i Turkiet. Kan hända behöver det förklaras.

Det var den 11 juni 1978 som fick jag körkort för prästkrage och nattvards-bägare. Det hette kalk då men numera bägare. Inte heller kallades att prästvigas för att få körkort. Det var mer högtidligt formulerat. Prästämbetet överantvardades till mig och sju andra ynglingar. I Luleå Domkyrka och av biskop Stig Hellsten.

Hur hamnade det i Turkiet?

Jag gissar, noble Bloggläsius, att du undrar.

Eller inte. Jag berättar i alla fall.

Igår var det 43 år sedan jag prästvigdes och som man kan läsa i bildtexten från fotot det året skickades jag till Älvsbyn. Jag ville egentligen inte dit, inte heller min Primärhustru sedan 8 dagar. Biskopen ville så och så blev det. Annat var det inte tal omdåförtiden. Ett år i Älvsbyn kan vi göra, resonerade vi.

Sett i historiens backspegel var det nog biskopen som ville rätt. Jag fortsatte i Älvsby församling 1980-talet ut och vi bor fortfarande på orten. Efter ett par sidoturer vad gäller att vara ”riktig präst” återgick jag i församlingstjänst 2013. Det blev då jag fick resa till Turkiet med en rejäl hög nykonfirmerade ungdomar. Första resan. Tittar man i min blogg på månaderna juni och maj det året och flera senare år kan man följa mig och mina eskapader i dessa meningsfulla sammanhang.

Den 11 juni 2013 planerades en liten ledarrymmning. De nykonfirmerade överantvardades – det högtidliga ordet igen – i hjälpledarnas händer och vi vuxna ledare avvek för en lugnet-ro-middag på annat håll fast på gångavstånd. Givetvis kunde vi larmas om behov skulle uppstå.

Mat är ju gott men det kröp i mig. Visst kändes det bra men inte jättebra. Jag tänkte:

Min plats är bland dem jag sedan prästvigningen är till för och numera blivit anställd i församlingen speciellt inriktad mot – trots att jag snart fyller 60. Hos dem vill och skall jag ”fira” min prästvigningsdag.

Jag bröt alltså upp och gick tillbaka. När jag anslöt till hela ungdomsgänget, perfekt omhändertaget och aktiverat av hjälpledarna, undrade de Varför? Har något hänt?

Nej. Inget särskilt svarade jag. Jag ville bara vara med er. Det är en speciell dag för mig och den vill jag vara och känna att jag firar med er. Det är idag 35 år sedan jag blev präst.

Oj! sade någon. Så länge sedan.

En annan frågade trevande: Ska man säga grattis?

Den upplevelsen och en massa annat från lägren med både ungdomar och vuxna gör att jag på årsdagen av min prästvigning numera mentalt hamnar i Turkiet.

Det finns många åsikter i denna tid. Det är en tidsanda.

Igår när jag och Primärhustrum körde hemfrån Järvsö såg vi exempel i trafiken. Norr om Umeå mötte vi fakta i egenskap av en rejäl sträcka vägarbeten med dumprar, grävmaskiner, trafiklyse, lastbilar och allsköns grejsimojs. Hastigheten var minimerad till 30 och skyltar av vidstående utseende stod här och var. Då kom bakifrån en djuping i betydligt fullare spid som blåste förbi, uppenbarligen i åsikten att de fakta vi alla hade omkring oss inte gällde. Hur han* tänkte – om han tänkte – vet jag inte annat än att hans åsikt möjligen gav inbillningen att han gjorde något och kom sig framåt hela fyra bilar innan han också de facto fastnade bakom en långtradare. Ett annat exempel var den bilist som likt vi andra noga anpassat sig till fakta och stannat vid rött ljus. När det slog om till grönt och trafikrestriktionen då lättade var ändå tydligen hans åsikt att så inte var fallet. Han valde att stå där han stod. Först ett tutelitut från min sida fick igång det ekipaget. Vem vet – kanske kan detta blogginlägg också vara ett tutelitut.

Mer och mer plats ges alltså till åsikter, trots fakta.

Låt mig ge ett dussin exempel på fakta-grundlösa åsikter.

1. Coronan finns inte. Den är ett påhitt!
2. Viruset – som i detta exempel anses finnas – har skapats av någon som vill ta kontroll eller bara för att jävlas.
3. Vaccinen innehåller ett chip som funkar ihop med 5G-masterna för att övervaka alla. Bill Gates ligger bakom.
4. Valet i USA var ett enda stort fusk.
5. Muslimer flyr inte från krig och förtryck! De kommer hit bara för att ta över.
6. Invandrare dödar sina fruar oftare än vad fulla svenskar gör.
7. Amerikanarna landade aldrig på månen.
8. Jorden blir inte varmare! Greta Thunberg är lanserad av sin morsa och hittar bara på.
9. Vindkraft hotar allvarligt bestånd av både fågel, fisk och mittemellan.
10. Mötas i gudstjänst är farligt. Om man gör det ska man ska inte vara många utan rejält färre än på bio, teater eller annat tråkiga experter säger är möjligt.
11. Fira Nattvard är ännu farligare! Då ska man vara ännu färre och registrera sig i förväg.
12. Man kan få Corona om man går och klipper sig! Bäst vore att friseringarna var stängda för att inte fresta riskgruppen långhåriga.

Det finns mycket mycket annat av blandad kvalitet och olika innehåll, massor med åsikter att dryfta och elda på med utan så tråkiga saker som fakta.

Den sista punkten var alldeles min egen. Den är inte heller helt seriös. Faktiskt inte seriös alls. Men jag har valt den åsikten och utvecklar den gärna på nytt – likt här i bloggposten corona-frilla mm för två månader sedan. Jag håller envist fast vid min åsikt och agerar efter den, inte efter fakta om vaccinationer, minskad spridning eller annat trist:

Två meters avstånd till andra än folk i det egna hushållet är vad som gäller. Max i en kvart. Visst sägs det att det är ändrat till en meter men jag fortsätter att tycka två.

Den som klipper har visir å grejer å ska ju inte vara där om den hostar å är vaccinerad två gånger! är fakta nån kommer med. Mitt svar blir: Jo men jag har hört att man kan ha Corona utan att veta om det och ha viruset också om man är besprutad så jag har bestämt mig för åsikten att inte bli klippt. Jag tycker även att inga andra heller ska eller ska tillåtas klippa sig. Det är bättre att vara ful och frisk än snaggad med risk! är min enkla åsikt och därför undviker jag situationer där det finns klippt folk som kanske har smittan ända upp i hårfästet.

OBServera! Helt seriöst är inte detta mitt klipp- och frisyrresonemang.

Men handen på hjärtat: Skiljer det sig på allvar från en del resonemang man kan stöta på kring gudstjänster i allmänhet och Nattvard i synnerhet? Egentligen? Alltså punkterna 10 och 11 i min lista?

Folkhälsomyndighet med flera ger fakta vad gäller antal, ytor etc. Arrangörer ska räkna på sådana fakta. Som exempel skulle det betyda söndagar med...

Nu slår min självcensur till. Jag skriver mina blogginlägg i ett ordbehandlingsprogram och sparar texten i min dator men väljer nu att inte publicera resten av texten till detta inlägg. I stället uppmanar jag dig, noble Bloggläsius, att botanisera på diverse församlingars webbsidor. Kolla hur man gör med Gudstjänster och Mässor. Man gör olika och informerar och motiverar olika – ibland inte alls. Fundera i alla fall kring strategier och vägval och balansen fakta och åsikter.

I dagarna två har det varit kalas å party och detta i vad som verkar vara slutet eller i alla fall en avmattning i denna Covidens tid.

Onsdag i förra veckan och i avsikten att partaja rattades fordonet söderut. Jag befann mig bakom ratten och vid min sida satt Primärhustrun sedan 43 år så när som en dag. Givetvis har vi också andra titlar och funktioner än att vara ett strävsamt par i bil. Primärt var vi Lisas morfar och mormor med kalas i hågen – Lisa på gång att fylla 4.

Spännande historia det där med att fylla år. På lördag. Laddningen var total sedan lång tid tillbaka. Och spänningen. Någon gång under natten – likt varje natt – kom hon från sin säng till gästsoffan vi besussar. Senare, inför vaknade och uppvaktning med sång, återvände hon till sin egen plats. Där besjöngs innan våfflor till frukost, paket, glassbomb, pizza. Allt som behövs för det hon på kvällen kallade en perfekt födelsedag. Närvarande? Föräldrar och föräldrars föräldrar och en morbror.

Söndag morgon efter frukost bil igen. 2 1/2 timme senare framme i Säter där min äldsta svåger fyllde jämna tiotal år. Exakt hur mycket gillar han inte att orda om men jag ger ändå en ledtråd: bägge händernas alla fingrar och ett och ett halvt dussin gånger det.

Vi blev lite fler än på kalaset dagen innan om man ser till antalet individer. Jubilaren, hans hulda hustru, två vuxna söner med vidhäng och till en av pojkarna två barn 10 och 5 år. Det är 8 personer men egentligen bara 3 ”smittbubblor” – varav två svävar nära varandra och ofta har kontakt. 1½ av de 3 är vaccinerad. Till denna kärntrupp anslöt ytterligare 9 individer för att utspisas med mat och kaffe och behöva stolar och skapa disk. Denna andra våg utgjorde med samma matematik 5 besprutade ”bubblor” – födelsedagsgubbens tre syskon med respektive, hans hustruns två med en respektive. Summa summarum blev vi allt som allt 17 skallar, 12 vaccinerade och 5 underåriga i den sprutfas man befinner sig i.

Vi var ute. Risker för covid? Njet! För att dra på sig en fästing? Större.

Bilresa igen samtidigt som finalen i hockey-VM sändes i P4 och Canada vann. Avgörandet kom i fjärde perioden strax innan vi vid 22-tiden var framme hos den då sovande Lisa i Järvsö.

Det är inte möjligt!

Denna min anspråkslösa blogg har en statistikfunktion. Jag som bloggare kan se hur många IP-adresser som varje dag är in på min blogg och hur många bloggposter som blivit lästa. I sanning rör det sig inte om höga tal, 20-40 stycken beroende på om jag bloggat och om vad. De datum det är 50 eller fler skriver jag på en lista och det sker en och annan gång i kvartalet.

Nu verkar räkneverket fått spader, blivit kocko och fallit i sken. Mitt senaste inlägg, det från i förrgår i kategorin Exe-geten bräker hade drygt ett dygn senare besökts av över 100 datorer eller mobiltelefoner. Ofattbart! Måste vara fel. Ämnet var ju bara SÅ nördigt!

Och jag funderar: Är det de lite lättade pandemi-restriktionerna som spelar in? Sitter folk de extra tillåtna timmarna på uteserveringar och andra-tredje ölen får dem att kolla min blogg? Eller var det fotbollspublik som i halvtid tänkte se om jag skrivit om nåt Bibelvetenskapligt? Mystiskt är det i alla fall, mycket mystiskt. Ser dock under torsdagen att det nu sjunker ned mot normalare nivåer.

Pandemisläpp?

Den 1 juni anpassades en del restriktioner.Media har rapporterat sedan dess om hur det går, hur serveringar och matcher fått publik och hur panem et circenses på nytt blivit tillgängligt. Kyrklig och kristlig press berättar vad som nu är möjligt för kyrkor och gudstjänster. Detta betyder massor med info från många håll.

Norrbotten är inte gynnsamt vad gäller smittspridningen. Kiruna och Piteå är värst, i Älvsbyn är det lågt i jämförelse med grannkommunerna. Över lag tas det varsamt med öppnanden. En del aktörer – om jag inte missuppfattade saken till exempel fotbollen hemma och lokalt – tar initiativ och tillåter smittavståndssäker publik. Andra arrangörer av annat tar det säkra före det osäkra och fortsätter hålla stängt och begränsat som i förra månaden.

Om detta säger jag inget mer än de två tankar jag repeterat många gånger under pandemin.

Det ena är: Risk och Rädsla är inte samma sak, inte heller Fara och Farhåga. Det gäller hålla isär de sakerna. Det som skall styra är Risk och Fara, inte de andra två.

Den andra är: Man måste undvika två diken. Att slira på restriktioner och försöka mygla runt dem för att vara fler är fel. Det ärockså fel att strama åt utöver vad som påbjuds. Bägge dikena underminerar förtroendet för de som vet och kan.

Dessutom: I informationsflöden och rapporteringar behövs lokal information via föreningars, arrangörers och andras webbplatser, Facebooksidor, Instagram och ållt de till jeromman får använda dialekt.

Snart sommar!

Inte riktigt än trots att Norrbotten är varmast i landet – enligt SMHI var det i eftermiddag 26,8 grader i Jokkmokk. Sedan kom Vidsel med 26,7, Paharova, Gällivare, Nattavaara 26,6, Kvikkjokk-Årrenjarka, Pajala, Lakaträsk med 26,3, Älvsbyn 26,2 och kyliga Karesuando 26,1 grader. I Järvsö huttrar vi i plus 23 som är ungefär samma som på Samos.

Men nu är det inte temperatur, ljus eller grönska som styr!

Enligt barnbarnet Lisa blir det sommar blir när hon fyller 4 år. Hon har en pirrig väntedag kvar men på lördag smäller det. Mormor och morfar – alltså vi – är på plats och beredda. Vi har dessutom denna dag varit gifta i 43 år men det är idag inte lika pirrigt som när bilden togs.

Rubrikens fråga mal i min huvudskalle. Jag har inte skrivit fel.

Jag menar inte vad utan var ska jag förstå?

Kanske nu en och annan Bloggläsius (än en gång) konstaterar Stig är om inte helt galen så i alla fall duktigt sned i roten. Det är bäst att sluta läsa här. Må så vara. Det kan finnas en och annan annan bloggläsare som nog håller med om den första kursiverade meningen men ändå samlar mod och fortsätter att ögna sig igenom den inblick i mina grubblerier som nu kommer.

Profeten Jesaja i Gamla testamentet skapar frågan. Inte själva profeten som under 46 år tog emot budskap när några olika namngivna var kungar i Jerusalem på 700-talet före Kristus. Inte heller han som Bibelforskarna kallar Den andre Jesaja som var verksam under den babyloniska fångenskapen på 500-talet före Kristus. Inte ens den tänkbare Tredje Jesaja som uppträdde efter att exilen i Babel avslutats 537 och folk började återvända.* Ingen av dessa profeter-figurer skapar frågan var skall jag förstå? utan det är Jesaja-boken som sådan, den som har 66 kapitel och står först bland skriftprofeterna i en Bibel, som väcker frågan var ska jag förstå? I tiden alltså, inte i geografin. I tiden! Naturligtvis finns också frågan om vad och hur saker skall förstås men nu gäller det var.

Jag läser Jesaja på svenska och engelska. Tanken att brottas med den hebreiska texten försvann redan när jag tittade på den. På samma sätt blev det med den gamla grekiska översättning som blev de första kristnas Gamla testamente. Svenska blir bra och den engelska översättning som finns i den Bibelvetenskapliga kommentarer jag läser. Jag har inte hunnit nämnvärt långt men gåtan var ska jag förstå? finns redan. Då jag missunnar folk att inte fundera delar jag illmarigt problemet med dig, noble Bloggläsius. Jag gör det i några punkter.

1. Profeten ser syner, får budskap, till exempel – ett av flera möjliga – kopplade till en politisk situation på 700-talet föreKristus. Orden i budskapen skrevs inte då och direkt utan levererades muntligt till den kung och det folk som var för handen. Det är Fas 1 Jesaja ingick i en profetgrupp och budskapen bevarades muntligt hos folk i hans närhet, och kanske skrev någon där ned det hela i lösa anteckninar – kan kallas Fas 1,5. Vi kan försöka förstå budskapen i fråga utifrån synvinkeln där och när det hände – under det så kallade Syrisk-Efraimitiska kriget för att skapa allians eller inte mot den hotfulla stormakten Assyrien. Samtidigt funderar vi som Bibelläsare kring vad Orden säger till oss.
2. När profeten är död och historien tickar vidare gör någon eller några en skrift av hans 46 åriga profeterande. Han/de väljer ut vad som skall tas med, hur det skall återges och kombineras. När det sker vet man ju hur det där kriget hade gått och en massa annat. Det är rimligt att anta att det sätt man i efterskott uppfattar sakerna påverkar urval, tematiska kombinationer, annat. Är denna Fas 2 svaret på frågan var ska jag förstå? Alltså inte bara profetens utan också den senare redaktörens situation – förutom att jag som Bibelläsare söker få ut något för egen del och min egen tro?
3. Deportationen till Babylonien efter Jerusalems fall och den israelitiska medelklassens liv där är troligast den miljö där profet-orden sammanställs i skriftlig form bland skriftlärda och profet-arvtagare – Fas 2. I Babel kommer fler budskap riktade till dem där och då och då blir det på samma vis. De levereras muntligt och får skriven form senare, kanske redan i Babel eller efter fångenskapens slut. Detta betyder både en Fas 3 när profeten fick budskapen och en Fas 4 när det sattes på pränt och sammanfogades med det gamla materialet från Fas 1 och Fas 2 som kanske då bearbetades något. Är det Fas 3 och Fas 4 jag skall ha i åtanke när jag funderar över texter i hela Jesaja-boken – samtidigt som jag lyssnar efter Guds tilltal idag genom de gamla orden?
4. Det är inte slut med det här! Folket kommer hem från Babel efter 539 före Kristus och fler budskap – de som finns i kapitel 56 och vidare – kommer från Gud när de är hemma igen. Samma profet som i Fas 3? En eller flera andra profeter men i samma skola? Hur som helst nya budskap i en annan situation, alltså en Fas 5. Det redigeras samman med det övriga som då kanske också bearbetas för det nya läget, en Fas 6.

Detta var ett skelett till Jesajabokens tillkomst, mycket förenklat. Det kan mycket väl finnas fler faser. En översättning är till exempel en Fas i sig. Man kan se att när den hebreiska texten de två närmaste seklerna före Kristus översattes till grekiska så uppfattades saker på vissa sätt. Nya testamentets användning av Jesaja-citat – oftast kopplade till denna grekiska översättning – visar hur man då uppfattade de ord som då var 500 till 700 år gamla. En Fas?

Håll med om, noble Blogläsius, att rubriken var ska jag förstå? är rellevant!

Eller blev det jag här sökt visa vara en uppfyllelse av Jesaja-boken sista rad?

* Wikipedia har en kortfattad och bra beskrivning av situationen – här och här.