stigstrombergsson

Tänk vad google och wikipedia kan vara hjälpsamma verktyg. Jag visste inte att ordet gemmologi fanns. Att det skulle finnas en term för läran om ädelstenar tänkte jag – det finns ju fackord för allt – men att det var just gemmologi hade jag ingen aning om. Inte heller tänker jag nu fördjupa mig i saken utan bara använda ordet som omskrivning för en helt annan sak i detta blogginlägg under kategorin Exe-geten bräker om Bibelforskningsmetod.

Jag läser för närvarande en saftig Bibelvetenskaplig kommentar till Lukas berättelse om Jesus. Egentligen ska det än så länge nog vara läser om fram till halva första volymen av två. Jag har läst i den tidigare men inte läst ut den på det sätt jag brukar läsa tockenadära böcker. Än sålänge har jag bara sysselsatt mig med det jag läst tidigare.

Den metod jag använder när jag läser en Bibelforskares alster sammanfaller med den då aktuella forskarens metod. Den det nu gäller, Joseph A Fitzmyer, har av språk- och innehållsskäl delat upp Lukasevangeliet i 169 olika avsnitt som han tar upp i tur och ordning allteftersom de kommer. Han utgår från den grekiska grundtexten som han gör en egen översättning av vilket jag också försöker göra. Det blir alltså tre-fyra böcker på bordet – kommentaren som är på engelska, Nya testamentet på grekiska med breda marginaler för anteckningar, ett grekisk-svenskt lexikon och en svensk Bibel att tjuvkika i. När jag tidigare gick och förlorade en match mot Fitzmyer kom jag, efter hans 250 sidor långa introduktion, på nämnda fler-boks-sätt mig genom de så kallade barndomsberättelserna i de två första kapitlen i Lukas skrift. Mer blev det inte då. Nu gissar jag att hösten är ”räddad”.

Vad har nu detta med gemmologi att göra? Låt mig ta en bild.

Tänk dig, noble Bloggläsius, Lukasevangeliet som ett praktfullt smycke. Tänk dig detta kring en kvinnohals på Nobelfesten. Då är det helheten man ser gnistra och glimma.

Så gör inte Fitzmyer i Bibelkommentarens huvuddel. I stället går han igenom halsbandets 169 stenar och tar, likt många andra som skriver Bibelkommentarer, en sten i sänder. En!

Han lyfter ut den, nämner hur den är fogad till de närmaste andra och frossar sedan i varifrån stenen kan ha kommit, vilken sorts sten det är, om det finns andra stenar från samma gruva i andra skrifter, hur den är slipad på längden och på tvären, ger noggranna noteringar om vinklarna mellan de fasetterade ytorna, ljusets brytningsvinklar, genomskinligheten och allt möjligt annat sida upp och sida ner. Givetvis redogör han då för hur andra Bibel-gemmologer analyserat och beskrivit samma sten och dissikerar och diskuterar deras avvikande resultat. Att någon annan varit intresserade främst av säg kristallstrukturen i stället för slip- och sammanfogningstekniken behöver ju avhandlas och behandlas ordentligt i detalj. Alltsammans levererar massor med fakta och kunskaper kring varje sten – alltså avsnitt. När manläser så blirman en fena på sten till priset av att man inte uppfattar hela smycket.

När jag förhoppningsvis långt fram i höstrusket kommit mig genom Fitzmyer planerar jag att läsa om en annan Bibelforskares kommentar till samma text plus lika mycket till. Hans metod är inte sten-för sten utan snarare att se smycket som helhet lite fram och tillbaka. Det är annorlunda och ger lite annat resultat – givetvis också intressant.

Varför håller jag på? Varför gör jag sånt här? Gränsar det inte till självskadebeteende att läsa engelska och grekiska utan krav på tentamen eller liknande?

På den frågan har jag inget intelligentare svar än Det roar mig.

Vad det i din tur tyder på för underliggande åkommor kan jag inte bedöma.

Jag påstår INTE att det finns nazistiskt inflytande vare sig på Kyrkokansliet i Uppsala eller i andra beslutande sammanhang i Svenska kyrkan. Inte! Absolut inte! Det kanske kan finnas någon, av de knappt 15000 förtroendevalda på knappt 20000 uppdrag, som på lokal nivå någonstans i Sverige i smyg har nazi-sympatier men i så fall är den eller de två lika verkningsfulla som en fis i världsrymden.

Kyrkokansli-nazism eller nasseri på annan nivå finns alltså inte. Ändå valde jag den rubriken om än med frågetecken. Varför?

Ett enkelt och simpelt svar är att jag är nyfiken på om en sådan rubrik annonserad via Facebook skulle leda till uppåtskutt i besöksstatistiken. Visst! Jag håller med. Det är billigt.

Men jag har en liten tärande anledning till. Den har att göra med hur beslut formas och attityder slöjdas i kyrkan (och på andra håll) samt vad som under ytorna är styr- och drivkrafter. Dag Sandahls skriverier här och här (och tidigare förr) har om inte helt uppfunnit så i alla fall underhållit tankespåret en del – just nu. Läs hans inlägg och ta del över hur likt dagsläget är det sätt man i princip tänkte på under 30-talet i Tyskland. Det handlar inte om samma innehåll och tankegods men väl om samma sätt att tänka.

Tro och Makt har alltid samspelat.

Trons representanter har alltid funnits i relationer till samhällets makthavare. Profeter i Gamla testamentet är exempel på både ditt och datt i den vägen. Några – också de personer som sammanställde historien från Femte Mosebok till och med Andra Kungaboken och de som samlade profetorden till böckerna Jesaja, Jeremia osv – var med Guds vilja i ryggen maktkritiska. De sågar kungar och regenter vid fotknölarna och klandrar och fördömer . folkmajoriteter på avvägar i tanken och erfarenheten att Gud ville annat.

Samtidigt fanns andra profeter och religiösa ledare närmare makten men dessa har inte genererat böcker i Bibeln. De som menade att Gud vill det kungen vill och Gud godtar vad de flesta gillar och Allt står väl till klassas som falska profeter inte för att de alltid på alla punkter har helt fel men utifrån att de går felaktigt till väga. De bedömde inte tiden och sammanhanget utifrån Guds Ord. De valde och värderade i stället Guds ord utifrån tid och sammanhang – typ.

Fundera gärna, noble Bloggläsius, över sista meningen i förra stycket. Över riktningen och över av vad man värderar vad. Då, sedan, idag.

Tro och Makt har alltid samspelat.

Ibland har förhållandet varit hund och katt, ibland ler och långhalm, oftast variationer emellan. Jesus själv och hans representanter apostlarna sökte inte själva konflikt med makthavarna men drog på sig maktens och majoriteternas irritation och vrede – milt uttryckt. Efter deras tid var det på samma vis i drygt 200 år innan makteliten gav upp, tillät kristen tro och allierade sig med den.

I statskyrkosystemet kejsar Konstantin införde kom Tro och Makt att samspela på ett nytt sätt. Tronen och Altaret kombinerades och vi ser sviterna århundradena igenom intill den dag som idag är. Att makten hos oss inte utövas av en diktatorisk kejsare spelar i det läget ingen roll. Det är nära-makten-andan som filtrerar Guds Ord till vad makt och/eller majoritet godtar som är det knepiga. Det var i den andan stora delar av de protestantiska kyrkorna vek sig för nazismen i Tyskland. Det var/är i samma anda Moskvapatriarkatet vek sig för bolsjevismen i Sovjet och nu svassar kring Putin. Vi ser saken hos de höger-kristnas hållning till kapitalismen i USA eller hur politiska partier – i kyrkan kallas de nomineringsgrupper – här hemma i pluralismens och sekulariseringens Sverige resonerar i olika frågor idag.

Tro och Makt har alltid samspelat.

De kommer alltid att samspela och allt blir inte galet. Ändå menar jag att frågan om samspelets riktning är viktig. Ska tiden och sammanhangen bedömas utifrån Guds Ord och handling eller ska guds-ord värderas utifrån tidens och sammanhangets lämplighetsvillkor?

Givetvis regerar inte nazister på kyrkokansliet! Inte heller i andra sammanhang. Men det 1800-talsmässiga överklasssättet att tänka där Deutsche Christen – googla – på sin tid kunde växa fram är värt att utifrån Guds Ord hålla ögonen på.

När jag satte rubriken till förra inlägget var det inte ett mål jag satte upp. Tvärtom. Jag fläskade bara till med något som kanske skulle locka någon som sett på Facebook att jag bloggat att faktiskt läsa här på bloggen. Så blev det naturligtvis inte – den här gången heller.

Igår regnade det inte!

Det betydde ny sökomgång i skog och mark efter mer hjortron – blåbär är åxå mogna men i tidigaste laget, hallon måste vänta, lingon naturligtvis flera veckor bort. Vi kom inte heller denna gång till landet Gosen* men sammantaget – och om förra inläggsrubriken skall ses som ett mål – så är vi halvvägs.

Idag regnar det igen!

Det betyder ingen bärsafari men förberedelser för besök. Lilla Lisa med föräldrar är på väg och då skall det (naturligtvis) städas i tanken att det första en treåring vid sin ankomst med kritiska ögon granskar är ordningen hos mormor och morfar. Järvsöbornas besök och vistelse brukar leda till att andra i barn- och barnbarnsskaran ansluter. Det leder sannolikt till att bloggeri-frekvensen – som i sommar ändå inte varit imponerande – blir lidande.

I förrår sken solen!

Lördagen hade regnet öst ner. Vi valde att låta skog och mark torka upp lite och gav oss inte iväg med bunkar och hinkar efter gudstjänsten – som firades utanför kyrkan. Om den kanman läsa på en annan blogg – här – men jag tror inte det orsakssammanhang stämmer som den bloggaren berättar att han fått sig till livs av en sagesperson.

På eftermiddagen var vi hemma och fick besök. En yngre prästkollega som för drygt ett år sedan flyttade till en tjänst i Linköpings stift komförbi hos oss som är på hemester. Kul. Vi böt information och var gemensamt skräckslagna över fasoner i det stiftets stora städer att från och med i mars-april helt ha upphört att duka nattvardsbordet. Han verkar i ett mindre sammanhang där man som i Älvsbyn valt att duka och låta folk själva avgöra om de vill bruka. De har tilloch med gått ett steg till ochmeddelar vid nattvardslösa gudstjänsters slut att om en man blir kvar lite kan man omman vill få ta del av det högheliga sakramentet. Smart – även om jag inte tror de använder just de orden.

I onsdags - vad det var för väder har jag glömt men gissar att det kom en del regn – hade jag fått förtroendet att leda Veckomässani Älvsby kyrka 18.30. Vi var 10 personer. En var på grund av stundande nattskift tvungen att avvika efter Mässan och inte vara med på Sommarsnack i kyrkan efteråt och kvällsavrundningen Aftonbön/Completorium 20.45. Utifrån att ett par av dem som var på plats nyligen sett en film om Luther kom snacket att handla om Botens fyra delar då och nu.**  

I morgon är det onsdag igen. Jag har samma uppdrag. Undrar vad det då kommer att snackas om...

* Landet Gosen var den rika och bördiga del av Egypten som den av sina bröder slavsålde Josef lät bröderna slå sig ner i. Med tiden hade Josef blivit landets näst högsta tupp och varit ett verktyg för att rädda många, inklusive de till en början ovetande syskonen. knappast växte det dock några hjortron i Gosen. Första Mosebo tiger i alla fall om en sådan detalj.

** Den kristna Botens fyra delar – oberoende av vilken kyrka eller vilket samfund det handlar om – är Ånger, Bekännelse, Förlåtelse och om möjligt Gottgörelse. Ett annat ord för det sistanämnda är Avlat och det var missbruk kring den saken som var ärendet i Luthers 95 teser.

Det blev inte riktigt 15 kilo hjortron!

Inte ens nästan men vi är på väg åt det hållet.

Det behövs bara att det ihärdiga regnandet ger sig.

Juli månad har varit regning. Varje dag eller åtminstone var annan. En kompis hade adderat nederbördssiffror och kommit fram till mer än 130 millimeter regn fram till igår. Idag regnar det också.

Jag tycker 130-140 millimeter vatten är svårt att föreställa sig. Därför översätter jag det till snö som jag begriper mig på. Grovt räknat växer vattnet gånger 10 när det kristalliseras till snöflingor. Det betyder att på drygt tre veckor har det kommit – då det blåst och snö därmed driver – uppemot 1½ meter. Tur det är juli-tid med sommartemperaturer och inte jul-tid då det är minus.

Igår regnade det i alla fall märkligt nog inte. Därför for vi för att reka efter tassemarkernas gula guld.* Att tassa i de tassemarkerna var inte lätt. Så är det i och för sig aldrig när det gäller hjortron men nu var myrarna blötare än vanligt. Grävda och naturliga diken dem emellan var också djupare och bredare än brukligt. Duktigt besvärligt att förflytta sig. Jag kasade ner – ett annat ord för det norrbottniska plurrade – så djupt att plånboken i höger benficka blev blöt. Klart humörsänkande.

Inte var det heller så värst tätt mellan bären. Det måste finnas bättre ställen. Hur som helst räckte det till en arbetsseger. Några 15 kilo blev det inte men får vi fyra regnfria eftermiddagar och väljer att snoka vidare med ungefär samma resultat når vi rent matematiskt den mängden. Dividera 15 med 5 för du faktiskt, noble Bloggläsius, göra själv.

* Lingonen som dröjer är det röda guldet. Blåbären som håller på att mogna ser jag som det svarta.

De senaste veckorna har jag på lite olika sätt under rubriker som haft ordet punkt i sig försökt att stegvis resonera kring vilket utsäde skall kyrka och församling ha när man nu skall starta om – kanske från noll? Vad skall prioriteras? Vilka punkter skall odlas?

Exakt så inledde jag blogginlägget avgörande punkt 1 illustrerat med en rad om fyra punkter. Inget hindrar att detta inlägg börjar på samma sätt men med två punktrader – även om antalet pluppar är ointressant.

Bloggarkompisen tobbe lindahl har bringats i fundering av mitt punktskriveri. I sitt så här längt senaste inlägg refererar han mitt resonemang – här. I stället för att själv ge en tillbakablick på vad jag skrivit hänvisar jag dig, noble Bloggläsius, till den resumén. Efter referatet går han vidare till andra reflexioner om jordmåner, förutsättningar för sådden etc. Inget galet i den kompletteringen men det jag funderar kring är själva utsädet som är Guds Ord och hur det ska eller kan sås, inte vart det landar.

Hur skall de första Jesustroendes besked till världen – alltså Utsädet med prioriterings-ordningen Uppståndelsen-Lidandet-Gärningen-Ursprunget – sås i dessa och de närmaste start-tiderna (liksom egentligen i alla tider)? Vad är det rättaste sättet att så?

Man måste ha utsäde av kvalitet! Korn som innehåller något.

Jag frågar: Var finns starkast och tydligast Uppståndelsen och Lidandet med dess följdverkan förlåtelse, tilltro, dop (ifall det inte redan skett) och samhörighet med andra? Var?

Ett ogenomtänkt reflexsvar i protestantiska sammanhang blir lätt: Bibel och predikan!

I det stycket håller jag inte med. Visst är det Utsädet men inte av den högsta halten. Ord är bra men får ibland effekten att de endast blir påståenden man intellektuellt skall förhålla sig till, uppfatta logiskt, känslomässigt, metaforiskt eller på annat vis. Budskapet i muntlig och skriven form leder ibland till avvägar att kristen tro främst är åsikt – en eller flera – eller djupare insikt i något.* Naturligtvis finns åsikter och insikter med i vad man tror och förstår och naturligtvis är det viktiga saker – men inte det viktigaste. Tro är främst avsikt och enbart ord kan skymma den saken.

Det reflekterade svaret i den kristna Kyrkan är punkterna: Ord-Bön-Bekännelse-Bord.

Man behöver inte vara teologisk raketforskare för att se att det är en Mässa!

Längre eller kortare så har den i och med sig alla de fyra punkterna och innebär det som sägs i nattvardsbönernas omskrivning av Paulus ord i 1 Kor 11:26: Din död förkunnar vi Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.

Som jag ser saken medför detta följande om- och ny-startsprogram:

• Särlysta gudstjänster i stället för sammanlysta! Alltså Mässa i varje kyrka varje söndag! Eller två på olika tider! Det måste inte vara Högmässa. Gudstjänstrum, resurser utöver präst och anhopningen av folk avgör. Men Mässa! Inget fortsatt svammel med att av påhittade nattvardsfobiska skäl stympa gudstjänsterna.
• Minst en, gärna fler, Veckomässor vardagar på tider då yrkesaktivt folk som inte ingår i kyrliga arbetslag kan mötas. I en församling av Älvsbyns snitt lite drygt som det är nu, i städer med en massa distrikt kan man med rotation se till att Mässa firas varje kväll!**
• Annons-struktur-villighet till ”Hus-mässor” 70+ och andra riskgruppare att ”beställa hem”. Kan kyrkliga arbetslag erbjuda och lansera tjänsten att handla åt folk kan hus-mässeri också erbjudas, rentav tas initiativ till.
• På liknande vis med fältet Undervisning. Innehållssligt tror jag du, noble Bloggläsius, har fattat att den främst bör fokusera på ”goa ord om Jesus” som Guds avgörande insats för att älska och befria världen tillbaka till sig själv. Former för det hela kan vara samtal, Bibelstudier, lathundar för sådant, föredrag och presentationer med eller utan webb, interaktivt på sociala medier, lokalisering till kyrkorum eller andra sammanhang som folkhälsomyndighetsmässigt kan anses säkra – just kyrkor är i sammanhanget bra! OBServera pluralerna på orden. En tid en gång varje eller var annan vecka på en plats passar inte alla.
• Ett aktivt sökande till andra människor än dem man ”redan har i säcken”. Älvsby församling gjorde (i maj?) ett utskick med en bokgåva och ett sommarprogramblad till alla 70+are man hittade i kyrkobokföringen. Ett bra initiativ. Hur det utfallit och om man fått reaktioner på något sätt vet jag inte något om. Hur-som-helst finns andra kategorier och ålderssegment man kan utse till ”målgrupper” för sin Mission/Evangelisation. I vår döden-förträngande kultur har vi genom pandemin i snart ett halvår dagligen blivit påminda om att vi och andra faktiskt förr eller senare ska dö. I det perspektivet måste ju beskedet om Jesus som uppstånden från de döda, hans förlåtelse och evigt liv vara ett kyrkligt ärende – eller?

Det är Utsädet och Såendet jag velat fokusera på med mina inlägg med punkt i rubriken. De andas nog lite old time religion men den risken tar jag. Den moderna MTD-religionen med bara Gud, skapelse, lika värde, gemenskap och trygghet på repertoaren är för klen.***

För en massa år sedan när jag hade mitt uppdrag som skolpräst och lärare på folkhögskola diskuterade vi i en kyrklig utbildning något – jag minns inte vad – som kunde uppfattas som konkret, stramt och nästan kantigt. Den gången liksom vid tidigare tillfällen var det en elev som sökte desarmera det laddade och profilerade med det i och för sig sanna Att Gud är kärlek är väl ändå det viktigaste! En av kurskamraterna utropade då – med tornedalsfinsk brytning:

Kääärlek, Kääärlek! Kristendom måste väl riiva lite också!

Det ligger mycket i det och får bli min slutpunkt.

* Detta och vad som nu kommer har jag bloggat om då och då under årens lopp. Jag finner ingen anledning att inte upprepa mig!

** Frågan om folk kommer att komma och om ”församlingen” vill är ovidkommande. Det jag resonerar om är Utsädet och Såendet. Enligt den liknelse/gåta Jesus berättade – se tidigare inlägg eller tobbes – ser sig såningsmannen inte för utan sår ohämmat oberoende av jordmånen Utsädet hamnar i.

*** MTD står för Moral Rherapeutic Deism – Moralisk Terapeutisk Gudstro – och är ett från amerikansk teologisk debatt lånat begrepp.

I ett par av de senare blogginläggen har jag i förbigående nämnt barnbarnet Lisa. Hon bor i Järvsö, är nyligen tre år fyllda och har mormor och morfar – det är Primärhustrun och jag – på besök. Det är värt ett mer ingående bloggande.

Efter att måndag i förra veckan i Unbyn firat hennes kusin Avas tvåårsdag reste vi om tisdagsmorgonen söderöver. Jag vet inte om det skall anses som en så kallad nödvändig resa men då vi inte haft några känningar och inte heller familjen, eventuellt familjerna, vi avsåg träffa valde vi att göra vad som mänskligt kan bedömas som en säker covidsommarresa. I morgon är det tisdag igen och då reser vi hem.

Heeej! Här kommer jag farandes! ropar hon glatt flera gånger dagligen.*

Vi känner oss väldigt populära. Det är klart att man känner sig hedrad när hon säger Ikväll ska mojfaj natta mej! Vi har kul hela tiden.

Ute har vi kunnat vara en hel del – utom idag då det regnat. Vi har skördat av de enorma mängder blåbär och vildhallon som växer i grannskapet. Vi har gungat, sandlådat, pysslat och pusslat. Jäntan plockar bär på ett föredömligt ihärdigt sätt men som samlare är hon dock ännu ganska outvecklad. Det mesta ramlar inte ner i hennes lilla hink utan in i munnen.

Ut ur munnen ramlar det också en hel del. Treåringar har ju benägenheten att sysselsätta hjärnan med ett konstant flöde av åsikter, viljor, tankar, fantasier och infall. Samtidigt är filtret som stoppar tankar från att ramla ut i form av tal inte på långa vägar färdigvuxet. Inte bara ett nytt sätt att ställa upp kubbspelet har hon lanserat. Hon har också utmundigat en ny beteckning på spelets komponenter. Spelkubbarna är en ny glosa för alltid införlivad i klanens ordförråd.

På söndagen smet vi dock, mojmoj och jag. Vi gjorde en dagsvisit till Vattholma utanför Uppsala. Där bor en av de svågrar jag fick mig i samband med giftemålet 1978 liksom hans hulda maka. Vi hade ett konkret ärende och är man så nära som tre timmar i bil är ju en avstickare ingenting. På vägen var vi förbi Lisas mammas morfardsoch mormors grav i Tierp.

Träffa svågern och svägerskan (som om någon dag fyller jämna år betydligt fler än tre) var kul. Vi övernattade inte utan var tillbaka i Järvsö ½ efter midnatt.

Idag var det regn och inomhuslek. Den andra av Lisas mammas morbröder med fru, son, sonens sambo och två barn – tremänningar till Lisa och hennes kusiner – bor alla i Säter men var på hälsingetripp. De kom förbi för att hälsa på och fika. Åxå det kul.

Med detta och mycket annat i färskt minne drar vi norrut i morgon efter frukost.

* OBServera farandes. Grammatiskt är det en particip av verbet i passiv form. Avancerat!

Överkänsliga läsare varnas!

På webbsidan https://kyrkligsamling.se skriver kyrkodefluencern Dag Sandahl dagligen en dagsedel. När på dygnet han skriver fattar jag inte men mellan halv nio och nio om morgonen kan man hitta något nytt – utom på söndagar då han helgar vilodagen på annat vis.

Jag benämnde honom defluencer då jag förstår att många – främst sådana som sällan eller aldrig läser hans reflexioner – skulle benämna honom som en sådan. Så gör man ju med folk som likt barnet i sagan öppet gärna och ofint hävdar att kejsaren är naken. Det gör Dag dagligen och från och med idag länkar jag (återigen) långt nere tillhöger till hans texter. Hans kunskap och analysförmåga är imponerande. Och inspirerande.

Tyvärr finns här och var i kyrkan en tråkig bokbålsmentalitet värd att jämföra med den i Tyskland 1933 – googla bokbål. Då ratades och förstördes böcker utifrån vilka (de judiska, vänsterriktade eller pacifistiska) författarna var och inte utifrån vad deras böcker innehöll i sak. Einstein och Freud är exempel som fick ge elden näring.

I kyrkan finns liknande men inte lika sprakande tunnelseenden även om man sällan konkret bränner böcker. Det finns kyrkliga företrädare för vilka man förväntas ha viss respekt som om Dag eller andra säger: Han/hon är en sån och sån så hans/hennes tankar vill jag inte på något sätt och i någon mån befatta mig med! Motviljor av den sorten – eller kan det röra sig om det beklämda begreppet fobier? – har till ock med gått så långt att det just i fallet Dag Sandahl finns exempel på att när X anmälde Y för Domkapitel Z var en av anklagelsepunkterna att Y hade kontakter med Dag.*

Av detta förstår du nog, noble Bloggläsius, att jag tar en viss risk när jag återigen långt nere till höger länkar till vad Dag skriver och dessutom rekommenderar dig att läsa hans dagsedlar vars innehåll som jag som jag redan sagt finner inspirerande avslöjande.

Men för att jag inte skall framstå som ett tankelöst mähä vill jag påpeka att jag inte varje dag håller med honom i allt. Hans interna kyrkosystemskritik inspirerar även om jag kan tycka ett han har fel i en och annan löpning. I dagens dagsedel – klicka här – finns två saker men de är inte tillräckligt grava för att bokbål skall tändas.

1. Dag menar att man i stället för stordrift med gudstjänstgleshet – mitt uttryck – ska man välja småskalighet med gudstjänstlivsgas. Tanken att sammanlysa gudstjänster för att så samla en massa folk leder fel (och fungerar inte). I stället ska massmöten vara en massa gudstjänster i en massa kyrkor. I detta håller jag med helt och fullt men när han fortsätter med Ledig söndag en gång i månaden ska prästerna glömma har jag annan mening. En söndag i månaden att gå i kyrkan och fira gudstjänst bänkifrån så han/hon får känna hur pastoratets mat faktiskt smakar mår både präst och församling bra av.
2. Som jag fattar det anser Dag också att arbetsteam präst-musiker-diakon är celler för utveckling. Fyra-fem sådana uppsättningar skulle åstadkomma sammantaget mer än ett stort arbetslag på 15-20 som måste ha en administrativt inriktad chef, ett par halvbasar på mellan-nivå och en informatör som tillsammans bildar en ledningsgrupp för att samordningsbromsa allt andra tänker och hittar på. I princip delar jag synsättet men håller inte med om trojkans utseende. Jag anser att en pedagog skall infogas så det blir en kvartett.

Efter att så tydligt markerat avstånd uppmanar jag dig, noble Bloggläsius, att ta del av Dags dagsedlar! Dummare blir du inte.

* Domkapitlet friade Y men X bad aldrig om ursäkt.

De senaste veckorna har jag på lite olika sätt försökt att stegvis resonera kring vilket utsäde skall kyrka och församling ha när man nu skall starta om – kanske från noll? Vad skall prioriteras? Vilka punkter skall odlas?

Gemensamt för inläggen är att punkt eller punkter på olika sätt funnits i rubriken. I det senaste nådde jag slutsatsen att Jesus är den avgörande punkten! Jag gick också vidare och hävdade att verksamhetspunkter och innehåll som inte kan tydligt kopplas mot honom skall kyrka och församling inte öda sin tid, sin energi och sina resurser på.

Med det sagt kan man frestas att tro att man kan sätta punkt och att inget mer kan eller behöver sägas. Som i Fem myror är fler än fyra elefanter ropar jag: Fel, fel, fel!

MedJesus som avgörande punkt behöver man ändå punkta upp en hel del. Att också det kring Honom finns mer och mindre centrala ting framgår av vad de som kände honom och kände de som kände honom skrev och inte skrev – alltså de apostoliska skrifter som bildar Nya testamentet.

Det första och det viktigaste kring Jesus skrev de ganska lite om.

Egentligen är det ganska paradoxalt och ger lätt upphov till både en och flera miss-uppfattningar. Utifrån volymen av olika slags innehåll i de fyra evangelierna – underberättelser, undervisning, liknelser mm – kan man förfalla till slutsatsen att Jesus främst stod för ”människors lika värde” eller något annat som idag brukar figurera även när ”teologer” debatterar eller annars yttrar sig. Självklart stod Jesus för sådant! Lika sant är att han ger bud att följa och är ett livsmönster att ha som föredöme! What Would Jesus Do – WWJD – är viktigt men var faktiskt inte det mest viktiga för dem som skrev breven och berättelserna.

I stället var det så att det som var viktigast var så självklart att de inte i nämnvärd omfattning behövde säga det. Adressaterna visste det och trodde det redan. Det breven gör är att dra fram innebörder och följder av det viktigaste. Evangelierna ger bakgrundsteckning och innebörd till det mest centrala av allt vilket är:

Jesus har uppstått från de döda!

Det beskedet är den förutsatta första och viktigaste punkten i den kristna Kyrkans och församlingens totala uppdrag i världen – med eller utan Corona – trots att antalet ord om just den saken inte är så förfärligt stort.

Bibelforskarna menar att Lukas i sin andra volym Apostlagärningarna, genom olika tal de utsedda Jesus-representanterna håller, visar på ungefär hur de första kristnas besked till världen såg ut. Grundbultarna i talen är hela tiden att graven inte behöll Jesus. Det faktum att han lever gör att döden inte är slutdestinationen eller ens en övergång till något ovisst Nangiala eller Nangilima eller en allmän efter-tillvaro tillsammans med andra familje-medlemmar inklusive hundar och katter.

Uppståndelsen var alltså grundbeskedet och det skall tilläggas: Den var oväntad!

De som kom med beskedet hade själva överaskats av vad som hänt. Min gissning är att när de på Påskdagens kväll var samlade och brottades med att smälta nyheten gick man igenom fredagens händelseförlopp för att vara säkra på att han verkligen dött. Det var ett pussel där alla som löpt iväg när Jesus arresterades inte säkert hade grepp om allt. Petrus hade varit med fram till soluppgången när tuppen gol men vad som sedan hände hos Pilatus, vandringen till Golgota och korsfästelsen behövde nog alla få del av från folk som följt det på håll eller hört av andra. Att det blev mörkt när solen stod som högst bör alla ha märkt liksom jordbävningen mitt mellan då och solnedgången samtidigt med Jesus död och händelsen i templet. Kvinnorna var med sitt på-håll-perspektiv sagespersoner åtminstone för begravningen innan solen gick ned och kanske för en hel del mer.

Mitt i pusslandet om tredje, sjätte och nionde timmen kommer två av följeslagarna anfådda tillbaka från Emmaus. I bagaget har de färska uppgifter. Jesus hade utifrån skrifterna visat dem att just det lidande man inte alls väntat sig Messias skull utsättas för var både inplanerat och förutsagt av Gud. Kanske någon i den allmänna villervallan fortfarande var förtvivlad och gav uttryck för sina känslor och sin rädsla med att ta upp Psaltarpsalm 22. Efter hand som den sjungs börjar slantar ramla ner i en farlig fart och fokus riktas åt att många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna – för att låna formuleringen i det senare Hebreerbrevet. De skrifter man hade och kunde gav innebörd åt grundbeskedet Uppståndelsen och åt Lidandet – som man nu insåg var den näst viktigaste punkten.

Hur det kom sig att man ville avrätta Jesus? Berätta Petrus!

När han och de andra följeslagarna muntligt under flera år berättade om den avgörande Uppståndelsen och det fölåtelseskapande Lidandet är det inte orimligt att den frågan ställdes. I stället för att då bara racka ner på överstepräster, romersk landshövding eller ens Judas valde till exempel Petrus att i urval presentera vad den vuxne Jesus gjort och sagt. Då frågan kom många gånger upprepade berättarna sig gärna och formade nästan fixerade händelseräckor och episodsamlingar på sätt som skulle vara lätta för åhörare att lägga på minnet. Ord och händelser blev då viktiga fakta men i tredje hand.

Men innan han blev vuxen? Varifrån? Hur?

Fler frågor alltså. Och svar om änglar, stjärntydare, Nasaret, Betlehem och ingen mänsklig biologisk pappa. Också viktiga saker men Ursprunget är inte så viktigt att de kom med överallt när urvalet av det muntliga gavs skriven form under andra halvan av det första århundradet.

De Jesustroendes besked till världen hade prioriteringsordningen – Uppståndelsen, Lidandet, Gärningen, Ursprunget. Det är Nya testamentets fyra skrivna Jesusberättelser men bakifrån. Naturligtvis finns där inga skarpa gränser mellan 4-3-2-1 utan när man berättade muntligt och då man skrev färgades allt av främst de två viktigaste sakerna – som måste vara det utsäde kyrka och församling skall ha när man nu skall starta om – kanske från noll. Det skall prioriteras! De punkterna skall odlas!

/Fortsättning följer/

Då och då, noble Bloggläsius, ventilerar jag för dig en del kyrkliga tankar ur mitt perspektiv ”pensionerad präst på orten (och i kyrkan)”. Att göra så kan verka vara förfärligt självupptaget och uppdragsnarkomaniserat och det är inte utan att nog så också är fallet. Samtidigt är det så att uppdraget som präst är livslångt så det är inte bara fel ”att vara kvar” – fast jag inte är det.

Vi är på resa nu. Hos barnbarnet Lisa 3 år i södra Norrland. Det och hon om något och någon borde väl kunna slå av tankarnas välpistade ”präst-spår”. Tösen är ju söt som socker, pratar oavbrutet, traskar i skogen och plockar blåbär som en thailändare – fast för en hel del bär bär det direkt ner i ”brösthämtarn”. Som morföräldrar är vi högt älskade och mycket populära.

Jag har med två böcker att läsa om tid och håg skulle inställa sig. Det innebär ett rejält beredskapslager. En av dem är volym 1 av en tung Bibelvetenskaplig kommentar till Lukasevangeliet. Är inte det präst-spår? kan man undra. Mitt svar blir: Inte direkt! Ganska dämpat, faktiskt. Sett i ett bloggperspektiv skapar sådan litteratur möjligen något i kategorin Exe-geten bräker och inte annat som skulle vara uppmuntrande eller kritiskt till vad som sker eller inte sker i kyrka och församling lokalt, regionalt eller nationellt.* Jag har också med en pocket i helt annat ämne.

Till vilken nytta? Min ”präst- och församlingshjärna” har ett ständigt tomgångsvarv och behöver nästan inga impulser alls för att varva upp.* Ett meddelande i Messenger i morse trampade gasen i botten och det är med stor ansträngning jag inte här och nu i bloggens form ondgör mig och ställer till med anledning av ett ställt om. Min näst-sista-kommentar i Messengertråden blev i alla fall: Du är sååå klok! Men var och hur och med vem det skall tas upp är marigt. Och inte alltid välkommet. Fråga mig – jag vet...

* Egentligen är det skrämmande att exegetik inte är ”farligt” för eller ens gångbart i tankesmedjorna som svarvar fram vad som i vanliga tider och i dessa Covid-dagar skall vara kyrklig verksamhet.

Vi lär visst minnas allt som på något sätt via sinnesorganen nått hjärnan. Allt är lagrat men allt kommer vi inte åt, allt är inte medvetna minnen. Varenda inköpslista jag någonsin skrivit eller följt finns där men skallen gör sina urval så till den milda grad att jag inte minns alla fyra saker jag skall köpa utan kommer hem med bara tre – om jag inte gjort en lista att bokstavstroget följa.

Ser man till tiden som aspekt verkar det vara så att det finns saker från fyra-års-åldern som vi har direkta minnen av men inte längre tillbaka. Vi minns inte allt genom alla år fast det finns lagrat utan bara viktiga grejer som att jag i februari 1958 då jag var 3½ och vi flyttade till villan fick åka lastbil med farbror Folke. Snacka om minnesvärt! *

Indirekta minnen har vi fler. Med det menar jag sånt jag inte själva minns eller ens kan minnas men minns att folk som mindes det berättade sina minnen för mig. Treåriga barnbarnet Lisa är i fasen av livet då hon börjar söka få grepp om den tidsaspekten. Hon har tjugo tusen frågor. Då hon har en morfar – jag – så undrar hon om mamma har en morfar. Svaret blir att när mamman var liten som Lisa fans en morfar men inte nu. Märkligt att försöka förstå men sant i alla fall.

Lisas mammas morfar var min svärfar. Han skulle idag blivit 100 år om han fått leva. Saker han mindes och berättade kommer jag ihåg och har fogat till mina egna minnen. Givetvis kom han inte ihåg sitt födelseår 1920 men från och med 30-talet var han på banan och var en god berättare. Ett exempel på minne han delat var att han som tonåring var utbytesstudent eller åtminstone på resa i Tyskland. Jag har läst och sett dokumentärer om massmöten och annat där och då men att känna en som mindes ger en extra indirekt aktiv valör när jag försöker minnas mina kunskaper. Det har ökat den tid jag söker greppa med mitt minne – mina minnesår.**

På samma vis kan jag minnas en del av mina föräldrars minnen, till och med av min farmors, i den mån de berättade dem. Sådana mun-till-öra-förmedlade minnen har också på något sätt kommit att höra ihop med mig. Jag väljer att att kalla dem indirekta aktiva.***

Så – hur långt tillbaka minns man – som männika?

• Först alltså sin egen ålder minus 4. I mitt fall är det för närvarande drygt 60.
• Sedan i urval ens föräldragenerations minnen från ungefär 4 år efter deras födelseår. Det för mig till mitten av 1920-talet, klar häst-och-vagn-ålder.
• Och kanske – helt beroende av tillgången på förstahandskällor och urval – minnen hos generationen där ovanför. Jag hade bara farmor i livet men hon tog mig gott och väl tillbaka till tiden för Första Världskriget.

Det blir för mig mer än 100 minnesår.

Svärfar igen, han som idag fyllt 100. Han blev 82 och den förste av ett komplett mor- och farföräldragäng mina barn tappade. Nu går allt vidare när svärfars barnbarnsbarn Lisa 3 år förhör sin mamma och med det utökar sina minnesår fast utan att veta att det är vad hon gör.

* De första åren av mitt liv bodde vi tre trappor upp på Vretvägen 5B i Luleå. Därifrån minns jag bara två och en halv sak. En är att jag var i sandlådan och en skrämmande skällande hund sprang runtomkring. En annan är ett raseriutbrott mot mamma. Att jag låste ut mamma på balkongen kan vara ett minne men likaväl en bild jag gjort mig av att det berättats eller ett kombinat så jag låter det vara den halva gången.

** För att ingen skall missförstå: Svärfar var och hade aldig varit ens en smula nasse-sympatisör! Tvärtom. Vänster-sosse. Tonårsintrycken gav snarare avsmak men också en insikt om hur människor kunde (låta sig) förledas.

*** Andra berättare typ historiker och liknande återger också sådant man kan kalla minnen. Hur sanna, viktiga och minnesvärda de än är blir de dock av mera passivt slag.

Lite varvat har jag senaste tiden inläggat under rubriker med ordet punkter i sig. Utan att i alla stycken vara direkta fortsättningar på varandra hänger de i alla fall ihop – åtminstone i min på tomgång pensionerade präst- och förkunnarhjärna. Jag fortsätter nu med ett långt inlägg som troligen får flera läsare att tappa luften.

Senast – i förrförrförra inlägget – frågade jag: Vilket utsäde skall kyrka och församling ha när man nu skall starta om – kanske från noll? Vad skall prioriteras? Vilka punkter skall odlas?

Sagt detta avsåg jag att provocera dig, noble Bloggläsius, till att öppna tankekranarna och en stund vara en Bibelbläddrius. Hur det gick har jag ingen uppfattning om. Ändå fortsätter jag resonemanget nu.

Utsädet är ordet i Markus berättelse, samma hos Matteus och Guds ord hos Lukas.

Så jag upprepar slutordet i förrförrförra inlägget: Det – Ordet – måste vara den kristna Kyrkans och varje lokalförsamlings absoluta och exklusiva prioritet.*

Men... Vad är då Ordet?

På den frågan finns många svar, bra och dåliga, sanna och halvsanna, enkla och komplicerade.

Enkela och dåliga svar är av typen Det jag fattar/känner/tycker/anser/önskar. Under sådant dominerar den narcissiska tanken att Gud rimligen bör tycka som jag själv gör eller som de flesta gör åtminstone nuförtiden.

Ett annat enkelt men faktiskt nästan lika dåligt svar är: Bibeln! Den är Guds Ord som det gäller att rätta och packa sig efter. Sådetså!

Saken är mer komplicerad än så och varför skulle jag i ett blogginlägg försöka förenkla det hela när jag kan krångla till det lite?

I Bibelns värld är Guds Ord mer än bokstäver, ord, glosor och satsdelar. Den hebreisk-semitiska tankevärldens Guds ord eller Herrens beskriver eller betecknar inte bra något utan konstruerar det det benämner. Första Mosebokens början är ett exempel: Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Sedan: Gud sade: ”I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.” Och det blev så. Gud gjorde valvet och... Guds ord och handling är ett – typ.

På samma sätt är det med till exempel Välsignelsen – Herren välsignar dig och beskyddar dig. Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd. Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred. (4 Mos 6:24-26). De orden berättar inte bara om Guds humör, vilja, sinne och inställning i största allmänhet. De är aktiva och förmedlar vad de säger. Välsignelsen ger välsignelse! På samma sätt ger förlåtelseorden förlåtelse, domsord dömer osv.

Gud har främst valt ord och språk för att kommunicera med oss människor, inte planeternas lägen, våra egna fantasier, kaffesump i koppen eller drömmar, inte ens samvetet eller massans mening. Det anonyma Hebreebrevet summerar detta: Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna... (Hebr 1:1). Jesus själv säger flera gånger i Matteus 5: Ni har hört att det blev sagt... Jesusberättaren Johannes summerar: Ty lagen gavs genom Mose... (1:17)

Det är genom ord Gud kommunicerar, ord som i olika lägen är ett med de tankar och viljor Gud då har, ord som är Gud in action – typ.

När 70 år hade gått efter Jesus och händelserna kring honom var de skrifter som ingår i vårt Nya testamentet skrivna. Att de som trodde att Jesus var Guds son var adressaterna är en viktig poäng. Ögonvittnen och de som kände ögonvittnen skrev för att bevara, utveckla och tillämpa de Jesus-troendes tro. De ödade inte papyros och bläck på pamfletter avsedda för en bredare publik – om man får uttrycka sig så.

Det först skrivna blev breven – men inte i den ordning de finns i Bibeln. Jesus-berättelserna – evangelierna – skrevs senare med sina urval av vad som ända från början och hela tiden muntligt berättats om Jesus. I både brev och evangelier slår man fast att det skett en utveckling, att Gud i, med och genom Jesus tagit ett steg till.

Tillbaka till Hebreerbrevet. Det jag citerade fortsätter: ...men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son... I Matteus 5 toppar Jesus sitt Ni har hört att det blev sagt med men jag säger er..., Till sist:Johannes´ lagen gavs genom Mose fortsätter med nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.

Jesus tar Guds ord ett steg till! Mer än så! Jesus förkroppsligar Guds ord, Guds tankar, viljor, inställningar, humör. Han avspeglar och är Gud – faktiskt. Och han gör det tydligare och mer rätt än det tidigare sagda.

Tillbaka till frågan i början: Vilket utsäde skall kyrka och församling ha när man nu skall starta om – kanske från noll? Vad skall prioriteras? Vilka punkter skall odlas?

Om utsädet är Ordet – Jesus – måste svaret bli: Jesus som avgörande punkt!

Med följden: Sådana verksamhetspunkter och sådant innehåll som inte kan tydligt kopplas mot honom skall kyrka och församling inte öda sin tid, sin energi och sina resurser på! 

Det kan ändå bli många punkter så fortsättning följer.

* Menar man annorlunda må man förklara sig – kommentarsfältet är öppet.

Igår kväll skrev jag på Facebook men utan rubriken nedanstående text. Jag sätter den också här då jag vet att en del bloggläsare inte Facebook eller är mina så kallade ”vänner” där.

Rubriken här syftar på en psalm i psalmboken – googla.

Varför?

Varför gör jag det ”onödiga” i att själv baka det bröd jag avser använda i Veckomässor jag fått förtroende att leda? Inköpt bröd finns ju i kyrkan.

Egentligen har jag ingen aning mer än att det blir en del av min egen förberedelse. Knåda både deg och tankar - typ.

Dessutom skall det inte användas förrän onsdagkväll om en och en halv vecka. Tänkt var nu på onsdag men jag fick byta en vecka framåt till den 22:a då vi planerar att vår lilla roadtrip skall ha fått sin hemkomst innan Mässan 18.30. För säkerhets skull är alltså brödet redan bakat och i fuktig duk lagt i frysen.

Jag är en ganska tålmodig figur – tro det eller ej. Visst kan jag verka ha snöat in på, blivit väldigt engagerad i eller retav molande arg över saker många andra tycker är bagateller men i grunden är jag tålmodig och uthållig – i alla fall vad gäller vädret som jag ju inte kan göra något åt. Många är inte som jag. De klagar och gnäller hela tiden just över vädret.

Maj månad var kall och i var enda påannonsering av vädret i varenda nyhetssändning jämrade sig varenda nyhetsankare över kylan och sporde väderprataren i ömklig ton Blir det inte varmare snart?

Juni åsin sida var  jättevarm men efter ett tag var det inte bra heller. Bilden – som blir större när man klickar på den – är en av kvällstidningarnas löpsedel men jag minns inte vilket datum.

Frågan Varför är du ledsen? ställde den yngre av döttrarna till vårt barnbarn Lisa för ett ½år sedan ungefär. Vi har det på film. Hon – alltså barnbarnet – var väl då runt 2½ och dessutom lite febrig.

De e sjiitväder! svarade tösen.

Vad vill du det ska vara för väder då? frågade mamman.

Vanligt väder! blev svaret.

Jag är utan feber men känner nu med lilla Lisa. Jag vill det skall bli vanligt väder igen, inte mulit* och regn varenda dag. Trösteorden Det är bra för gräset håller inte hur länge som helst – inte ens i mitt tålmodiga sinne. Jag tycker gräset nu fått sitt.

* Ordet mulit är också från Lisa.

Hur skall en kyrka prioritera? Egentligen?

Vilka punkter skall man fokusera på?

Naturligtvis är de frågorna giltiga hela tiden och överallt men lite extra kan jag tycka det är i dessa så kallade ”ställa-om-tider” på grund av både pandemi och sommarsäsong.

Ett intryck jag får av både verkligheten in real life, samfundspress och sociala medier – men här kan jag som nästan aldrig har fel ändå kanske ha fel – är att mycket av det som nu sker och märks handlar om skapelse, sinnesro, vila, eftertanke, samhörighet, tradition, musik och kultur, historia, aktivitet gärna ute osv. Inget av detta är i sig fel eller en avväg. Ändå undrar jag: Är det Vägen med stort V?

Teologiskt brukar mycket av det nämnda tillsammans med annat som äktenskap och begravningar och miljövård och annat ”sorteras in” under Första Trosartikeln, saker på skapelsens och medmänsklighetens plan. Det planet är också Guds plan – inget snack om den saken – men är det Kyrkans egentliga huvudärende? Och när det mer och mer i en när och fjärran framtid verkar som om det kommer att gälla att starta om eller starta nytt i stället för något sorts ställa tillbaka – vad blir då fokus i det nya arbetet? Vad skall då odlas?

Utanför Älvsby Kyrka odlas det hejvilt. Det är en god idé som fått extra gödning av ställa-om-tanken. Ett antal kolonilotter har plöjts upp och intresserade har fått tinga en täppa att så, plantera och vårda. Potatis och alltmöjligt annat växer liksom gemenskap mellan odlare. Alldeles i närheten finns en rabatt där årets plantering gjorts tematisk med inspiration av Lönnebos Frälsarkransen. Kreativt med möjlighet till tankeväckning i växandets och blomstringens tid.

Det odlas också i Primärhustruns trädgård. Visst äger vi fastigheten med hälften var men då hennes fingrar är både flitigare och grönare än mina är det hon som står för både tanke och det mesta av verkställigheten i val av gröda, gödsling för jordmån osv i sin trädgård. Fint är det redan nu! Gott och nyttigt blir det – men inte riktigt än.

Just tidsperspektivet – inte riktigt än – är viktigt i odling. Barnbarnet Ava som fyller två på måndag håller på att lära sig. Mogna smultron från ett hörn av trädgården har hon njutit av. Ett par delvis vita och annars rosa hittade hon igår och det slank ned – man får inte vara bangen! Ett grönt kart testades men hamnade efter viss minspel på gräsmattan. Det var ju inte ens ½moget.

Mognadstid är alltså något som har med odling att göra. Vi i norra delen av norra tempererade zonen är bra påsådant. Vi vet att odling och växt inte sker året runt – produktion alltså. Snarare skall man under fyra månader fixa och dona, odla och plocka så det räcker resten av året vare sig det gäller sånt som växer i trädgårdar, gror på fält eller vilt och ohämmat överflödar i skog och mark. Inget produceras under snön i perioden oktober-maj! I andra delar av världen kan man producera mer året runt men hos oss är tiden viktig – samt naturligtvis vad man väljer att odla, att ha som utsäde.

Så – vilket utsäde skall kyrka och församling ha när man nu skall starta om – kanske från noll? Vad skall prioriteras? Vilka punkter skall odlas?

Jesus berättar en liknelse om fyra sorters jordmån. Det grekiska ord vi översätter med liknelse kan lika gärna skrivas gåta. Jesus ger en gåta och liksom gåtor i allmänhet är det för att skapa eftertanke mer än för att ge ett exempel för att man skall fatta lätt. Markus återger gåtan i sin Jesus-berättelse i kapitel 4, Matteus i kapitel 13 och Lukas i sitt kapitel 8.

/Nu, noble Bloggläsius, kan det för att följamitt resonemang vara en poäng att du fixar fram en Bibel och snokar upp exempelvis Markus-varianten./

Massor med gånger har förkunnare inklusive jag själv pratat om de fyra sorternas jordmån Jesus talar om. Vi har surrat om markens egenskaper, faror och fördelar, gödning, vattning och ogräsbekämpning. Många gånger har vi också kommit in på vilken skörd, vilka frukter, som skall bli av det hela. Sådant har man borrat i – i alla fall jag – att man näst intill bommar vad utsädet i gåtan står för. Jesus säger det i vers 14 hos Markus, vers 19 hos Matteus och vers 11 hos Lukas.

/Jag säger det inte här. Du får slå upp det själv!/

Det – som jag inte nu säger vad det är utan låter dig se när du slår upp det själv – måste vara den kristna Kyrkans och varje lokalförsamlings absoluta och exklusiva prioritet. Mer om vad det är och rangordningar inom detsamma skall jag skriva om i en kommande bloggpost.

...gjordes igår och idag. Inte heller i förrgår. Dagen innan blev det dock av. Likaså för ett par veckor sedan då vi faktiskt gjorde en hel del kontroller.

Många saker har samverkat och samverkar till den nu aktuella kontrollverksamheten. Ser man långt tillbaka i historien finner jag min början redan på mellanstadiet. Då fick jag på Norra Örnässkolan* i Luleå byta klassrum från ”småbarnslängan” där jag tillbringat mina första tre skolår. Det blev en hemvist i helt andra ändan av utbildningskomplexet närmast matsalen men på våning två. Och en ny lärare – magister Stig Cullman.

Hur kontrollerande han var rent generellt kan jag inte uttala mig om men han var en bra lärare som vi hade i alla ämnen, också gymnastik med lek och idrott även om det inte var vad jag hade mest talang och intresse för. Han var påhittig dock, majjen. Så här i efterskott gissar jag att han efter att ha tagit del av långvädersprognos bara bestämde att På torsdag efter lunch blir det friluftsdag. Ni ska ha med skidor, pjäxor, utekläder (som vi ju alltid hade), en tom kaffeburk med ståltrådshänge och en tepåse! Aktiviteten blev att lära sig göra upp eld och av snö i burken få fram något som gällde för brun varm dryck med röksmak. Kul.**

I friluftandet plöjde han också varsamt in sitt stora intresse – kontroller. Flera i klassen blev på fritiden medlemmar i Orienteringsklubben Renen. Jag var ingen löpare. Känslan var att punkterna vi skulle hitta sannolikt var nedgrävda. I trimtävlingar som ordnades varje vecka kom jag i alla fall inte sist. En som hette Erik hade gipsad fot och kryckor. Jag lärde mig hur som helst hitta i skogen, läsa karta och använda kompass vilket var till nytta då orientering återkom då och då under skoltiden liksom det år jag tillbringade vid Kungliga 19:e Infanteriregementet i Boden.

När jag blev ihop med hon som blev min fästmö och numera Primärhustru fanns antydningar till att åter komma vilse i tassemarkerna. Hennes bröder, mina blivande svågrar, var orienterare men vi anslöt inte. Skog, mark, friluftsliv, fjäll räcker. Läsa karta och kanske bruka kompass är bra färdigheter i alla fall.

Om magistern på mellanstadiet var den första orienteringseldsjälen jag mötte och de blivande svågrarna fanns där är det ändå så att deras nit och flit vida överträffas av kompisen och tidigare kollegan på folkhögskolan Sture Norén. Han är nog inte ensam men definitivt huvuddrivfjädern till flera årliga lokala leta-kontroller-i-skogen-projekt. Berömvärt!

Jag och Primärhustrun har de senaste åren köpt kartan/kartorna och tassat runt i skog och mark för att leta upp de nedgrävda kontrollerna. Att säga nedgrävda är nog en överdrift men då det man ska hitta är i Gropen 2x2m västra kanten kommer känslan.

Runt Älvsbyn finns en massa skog och mark att placera kontroller i. Ser jag tillbaka på mitt bloggande skrev jag i juli 2012 hur vi letade kontroller i området runt Kanis – här och här. Förra sammaren fanns Naturpasset också i området nära Storforsen med en massa att hitta. I år är det terrängen på andra sidan älven kring och på Hund- och Rackberget som skall kontrolleras. Det håller vi på med nu. Vi tar inte allt på en gång utan betar av lite i taget under kontrollerade former. Den maskerade bilden är från senaste turen.

Ett extra bra initiativ i år var det så kallade Corona-passet som vi gjorde för ett par veckor sedan, innan barnbarnen vällde in. Stuket är detsamma men kontrollerna finns nära och i samhället och ligger ganska tätt. Varianten måste passa perfekt att göra tillsammans med barn i mellanstadieåldern eller för folk som är väldigt ovana vid skog och mark. Att Sture Norén också i grunden är – om jag minns rätt – mellanstadielärare är något man stilla kan meditera kring. Hur som helst Busbra!

Till sist: Vi skall till Luleå idag. Igen. I förrgår var vi där och hjälpte till vid när Tyra och Adrian med föräldrar flyttade in i sitt nyköpta hus. Idag bjuds alla flyttgubbar och flyttgummor på mat på nya stället. Det och regn betyder att idag blir det ingen kontroll.

* Numera heter den bara Örnässkolan och härbärgerar högstadieelever.

** Jag förutsätter, noble Bloggläsius, att du är så klipsk att du fattar att detta skedde under vårvintern. Längre fram under teminen byttes skidor mot cykel och full matsäck för start 05.00 från skolan för tur till Gammeschtaviken för att glo på fåglar.

Kanske skall rubriken vara tre paroller eller ännu hellre stigs tre paroller eller ännu mer exakt tre av stigs paroller eller något liknande. Speciellt svårt är det hur som helst inte att ana ett samband med inlägget innan pappahjärne-diagnosen för en knapp vecka sedan.

Den förrförra texten om tre punkter har nu grott till sig (eller grott igen) till att jag nu grottar in mig i tre paroller – som spegling av min tidigare text.

För det första: Jag vägrar ge upp!

Uppdraget är ju givet! Det gavs redan från första start närJesus i Lukasberättelsens sista kapitel säger till sina apostlar: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta.

Med detta som fokus och ärende finns ingen anledning att generellt ge upp. Visst kan vissa arbetsformer och tillvägagångssätt lämnas men den kristna församlingens uppdrag är kvar. Inga verksamhetsutfall eller budgetprognoser ändrar detta. Jag vägrar ge upp – fast jag nu ”bara” är kristen och präst och som pensionär saknar ”anställning” och inflytande.

För det andra: Jag väljer vara olyckligt medveten!

Det är när man ser hur taskigt vädret är som man klär sig för väder. Säga Det blir varmare! när kyla och snålblåst råder är knäppt. Verklighetsrealism utan kosmetika är metoden för att kunna agera rätt. Då man lär sig mer av svårigheter än av sånt som går lätt och då motlut bygger muskler bättre än utförsbackar borrar jag gärna i också dystra problembeskrivningar. Jag förhåller mig ganska kallsinnig till ”framgångssagor” av vilket slag de än vara må och älskar ifrågasättande tankar i ständig undran kring kejsarens nya kläder. Den envist fasthållna lyckliga omedvetenheten har fört kyrkan till ett – för att ta ett exempel – pinsamt minskande antal gudstjänstfirare somman måste våga göra sig olyckligt medveten om för att kunna ta rätt beslut och välja rätta vägar.

För det tredje: Jag väljer tänka Ny start!

Jag gör detta utan ”heliga kor”. Jag när ihärdigt tanken att det är i kyrkans kor det Heliga finns. Ko-ordleken kan kanske anses kul men i klartext betyder den Bibel, Bön och Mässa! Punkt! Sådantmåste vara prio ett! Viker man ner sig vad gäller att duka Ord och Bord får alla möjliga andra engagemang och om än goda initiativ i min tanke en andra-och tredjehandsnivå – hur populära de än kan tänkas vara i egna och andras ögon.

Det blir alltså en ny start med nya människor för vilka syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas. Om – jag säger Om! – ”gamla” arbetsformer kan väckas till liv efter Coronan är det gott och väl men huvudspåret måste vara Nytt, Centralt, Prioriterat. I den andan behöver marknadsföring ske, frivilliga medarbetare rekryteras, befattningsbeskrivningar göras om, arbetstider schemaläggas, budgetar utformas osv – allt i Dyträsks församling i Vankelboda pastorat.**

* Att förra inlägget skrevs för en knapp vecka sedan verkar inte helt ha tömt läsekretsen. Märkligt! Jag vet inte om jag skall beundra eller vara bekymrad över ihärdigheten hos några som dagligen tittar in och sedan går vidare på nätet lättade eller besvikna över att något nytt inte fanns att läsa. Jag är ju själv en sådan intittare på ett par tre bloggar.

• Kompisen tobbe lindahl får på så vis dagligen ett par besök även om han nästan enbart och inte oftare än en gång i veckan skriver om vad som hände i Hertsökyrkan i Luleå sistlidna söndag. I sitt senaste inlägg ensidig – läsvärd länk här – varierar han sig något och redogör för vad han själv sa när han predikade i ett annat sammanhang. Naturligtvis skulle jag angripit det aktuella Bibelavsnittet ur 15:e kapitlet i Lukas berättelse om Jesus på ett annat vis. Jag hade valt att vara mer exegetisk och inte så psykologiserad men det förtar inte vettigheten hos tobbe. Man kan ju göra rätt på många olika sätt.
  Ett exempel på hur jag frestas att resonera finns här. Om man i sökrutan till höger skriver den förlorade sonen hittar man mer.
• En annan bloggkompis är johnny lestander. Han skriver stötvis om lite av varje och en hel del. Ofta påverkas hans texter av saker han läst i pressen och då och då rentav av vad jag skrivit här. Mitt inlägg tre punkter har han nämnt och funderat vidare kring.
• Dag Sandahl har jag ingen länk till här på min blogg men hans dagliga skriverier uppsöker jag här. Där blev det tyst ett tag men nu är han tillbaka efter en rejäl Covid-19-körning. Nästan alla hans skriverier rör sig om kyrko-anknutna ting och är oftast rejält skarpsinniga.

** Se förrförra inlägget.