stigstrombergsson

De senaste veckorna har jag på lite olika sätt försökt att stegvis resonera kring vilket utsäde skall kyrka och församling ha när man nu skall starta om – kanske från noll? Vad skall prioriteras? Vilka punkter skall odlas?

 

Gemensamt för inläggen är att punkt eller punkter på olika sätt funnits i rubriken. I det senaste nådde jag slutsatsen att Jesus är den avgörande punkten! Jag gick också vidare och hävdade att verksamhetspunkter och innehåll som inte kan tydligt kopplas mot honom skall kyrka och församling inte öda sin tid, sin energi och sina resurser på.

 

Med det sagt kan man frestas att tro att man kan sätta punkt och att inget mer kan eller behöver sägas. Som i Fem myror är fler än fyra elefanter ropar jag: Fel, fel, fel!

 

MedJesus som avgörande punkt behöver man ändå punkta upp en hel del. Att också det kring Honom finns mer och mindre centrala ting framgår av vad de som kände honom och kände de som kände honom skrev och inte skrev – alltså de apostoliska skrifter som bildar Nya testamentet.

 

Det första och det viktigaste kring Jesus skrev de ganska lite om.

 

Egentligen är det ganska paradoxalt och ger lätt upphov till både en och flera miss-uppfattningar. Utifrån volymen av olika slags innehåll i de fyra evangelierna – underberättelser, undervisning, liknelser mm – kan man förfalla till slutsatsen att Jesus främst stod för ”människors lika värde” eller något annat som idag brukar figurera även när ”teologer” debatterar eller annars yttrar sig. Självklart stod Jesus för sådant! Lika sant är att han ger bud att följa och är ett livsmönster att ha som föredöme! What Would Jesus Do – WWJD – är viktigt men var faktiskt inte det mest viktiga för dem som skrev breven och berättelserna.

 

I stället var det så att det som var viktigast var så självklart att de inte i nämnvärd omfattning behövde säga det. Adressaterna visste det och trodde det redan. Det breven gör är att dra fram innebörder och följder av det viktigaste. Evangelierna ger bakgrundsteckning och innebörd till det mest centrala av allt vilket är:

 

Jesus har uppstått från de döda!

 

Det beskedet är den förutsatta första och viktigaste punkten i den kristna Kyrkans och församlingens totala uppdrag i världen – med eller utan Corona – trots att antalet ord om just den saken inte är så förfärligt stort.

 

Bibelforskarna menar att Lukas i sin andra volym Apostlagärningarna, genom olika tal de utsedda Jesus-representanterna håller, visar på ungefär hur de första kristnas besked till världen såg ut. Grundbultarna i talen är hela tiden att graven inte behöll Jesus. Det faktum att han lever gör att döden inte är slutdestinationen eller ens en övergång till något ovisst Nangiala eller Nangilima eller en allmän efter-tillvaro tillsammans med andra familje-medlemmar inklusive hundar och katter.

 

Uppståndelsen var alltså grundbeskedet och det skall tilläggas: Den var oväntad!

 

De som kom med beskedet hade själva överaskats av vad som hänt. Min gissning är att när de på Påskdagens kväll var samlade och brottades med att smälta nyheten gick man igenom fredagens händelseförlopp för att vara säkra på att han verkligen dött. Det var ett pussel där alla som löpt iväg när Jesus arresterades inte säkert hade grepp om allt. Petrus hade varit med fram till soluppgången när tuppen gol men vad som sedan hände hos Pilatus, vandringen till Golgota och korsfästelsen behövde nog alla få del av från folk som följt det på håll eller hört av andra. Att det blev mörkt när solen stod som högst bör alla ha märkt liksom jordbävningen mitt mellan då och solnedgången samtidigt med Jesus död och händelsen i templet. Kvinnorna var med sitt på-håll-perspektiv sagespersoner åtminstone för begravningen innan solen gick ned och kanske för en hel del mer.

 

Mitt i pusslandet om tredje, sjätte och nionde timmen kommer två av följeslagarna anfådda tillbaka från Emmaus. I bagaget har de färska uppgifter. Jesus hade utifrån skrifterna visat dem att just det lidande man inte alls väntat sig Messias skull utsättas för var både inplanerat och förutsagt av Gud. Kanske någon i den allmänna villervallan fortfarande var förtvivlad och gav uttryck för sina känslor och sin rädsla med att ta upp Psaltarpsalm 22. Efter hand som den sjungs börjar slantar ramla ner i en farlig fart och fokus riktas åt att många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna – för att låna formuleringen i det senare Hebreerbrevet. De skrifter man hade och kunde gav innebörd åt grundbeskedet Uppståndelsen och åt Lidandet – som man nu insåg var den näst viktigaste punkten.

 

Hur det kom sig att man ville avrätta Jesus? Berätta Petrus!

När han och de andra följeslagarna muntligt under flera år berättade om den avgörande Uppståndelsen och det fölåtelseskapande Lidandet är det inte orimligt att den frågan ställdes. I stället för att då bara racka ner på överstepräster, romersk landshövding eller ens Judas valde till exempel Petrus att i urval presentera vad den vuxne Jesus gjort och sagt. Då frågan kom många gånger upprepade berättarna sig gärna och formade nästan fixerade händelseräckor och episodsamlingar på sätt som skulle vara lätta för åhörare att lägga på minnet. Ord och händelser blev då viktiga fakta men i tredje hand.

 

Men innan han blev vuxen? Varifrån? Hur?

Fler frågor alltså. Och svar om änglar, stjärntydare, Nasaret, Betlehem och ingen mänsklig biologisk pappa. Också viktiga saker men Ursprunget är inte så viktigt att de kom med överallt när urvalet av det muntliga gavs skriven form under andra halvan av det första århundradet.

 

De Jesustroendes besked till världen hade prioriteringsordningen – Uppståndelsen, Lidandet, Gärningen, Ursprunget. Det är Nya testamentets fyra skrivna Jesusberättelser men bakifrån. Naturligtvis finns där inga skarpa gränser mellan 4-3-2-1 utan när man berättade muntligt och då man skrev färgades allt av främst de två viktigaste sakerna – som måste vara det utsäde kyrka och församling skall ha när man nu skall starta om – kanske från noll. Det skall prioriteras! De punkterna skall odlas!

 

/Fortsättning följer/