stigstrombergsson

I blogginlägget den24:e gav jag en del  tänkbara rubriker för eventuellt kommande inlägg. Här kommer ett. Det med rubriken bly i luften!

Detta mitt uttryck – bly i luften! – kommer från ett repmöte jag fordomdags var inkallad till under den tid då jag fortfarande ansågs ogammal nog att tillhöra krigsförband utbildade vid Kungliga Nittonde Infanteriregementet i Boden, arméns ryggrad. Jag var därstädes sjukvårdare och mitt tjänstevapen var pistol. Egentligen. Men till repmötet hade också vi röda-kors-are fått kpist. Pickadollen var på väg ut sades det. Fast man använde inte ordet pickadoll.

Vi hade stridsskjutning. Det betyder pangpang med skarp ammunition. På måltavlor föreställande framåtspringande ryska ungdomar. Men denna gång av plåt. Inte papp-ryssar. Och det var en hight-tech-övning. Commanding officer styrde mål med att trycka på knappar och hojta order. Framryckande 100 meter! skrek han och ur snötäckt blåbärsris reste sig ett antal metallgubbar som var konstruerade så att de prydligt skulle falla när de träffades av skott.

Vi var noga som katten. Siktade. Sökte nästan undvika att skjuta i tanken att om de andra får ner måltavlorna utan att jag avlossat något skott behöver jag inte rengöra bössan. Sporadisk eldgivning blev resultatet. Och Uppställning. För uppsträckning.

Löjtnanten förklarade med ungefär dessa ord: När framryckande Fi är så nära är det viktigaste inte att man träffar. Det gäller att få honom att sluta springa. I alla fall hitåt. Han skall ner på backen! Sikta inte först och främst! Ös på! Det som gäller är: bly i luften!

Allt detta låter ju lite mordiskt men övningen gjordes om och vi knallade på för allt vi var värda. Några rentav till tomt magasin. Fast många hade skott kvar när ropet kom: Vikande fiende 200 meter! Då kom nya tavlor upp som det gällde att skjuta i ryggen. Så att de inte skulle komma tillbaka. För att det skulle bli framgångsrikt var man tvungen att ställa om siktet på kpisten. Till längre avstånd. Ingen gjorde det. Vi höjde bara pipan lite lätt och lobbade. Och ryssen kom undan.

Med denna krigiska bakgrundsteckning kan det väl nu vara på sin plats att komma till skott och berätta vad jag egentligen avser med detta blogginläggs replik – bly i luften! Och vad det kan ha med församlingsverksamhet att göra. För det har det. Också ikväll. När jag på min arbetsplats skriver detta.

Till en församlings så kallat Grundläggande uppgift hör Undervisning och Mission tillsammans med att fira Gudstjänst och utöva Diakoni. Dessa är inte fyra separata grundläggande uppgifter utan fyra led i en enda sammanhållen uppgift som genomförs med syfte att – nu citerar jag Kyrkoordningen – människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

I just mitt uppdrag som församlingspräst ligger att vika avsevärd tid till att söka vägar och forum just för Undervisning och nybrytande kontakter. Det är det sistnämnda som är Mission. För i världen kallades det Evangelisation. Just mitt uppdrag har den profilen och de prioriteringarna. Det innebär att jag har färre Kyrkliga handlingar – alltså dop, vigslar och begravningar – än mina kollegor.

Och då gäller bly i luften!

Vi har tanken att om vi skapar en mångfald av träffpunkter, ungdomssamlingar, samtalsgrupper, Bibelstudiecirklar och liknande så kan människor möta upp. Gör vi å andra sidan inte så erbjuder mer enstaka tillfällen då vi är säkra på att folk möter upp krymper ju möjligheterna att delta.

I led med detta har vi denna höst till den ungdomsgrupp som brukar samlas till en öppet-hus-verksamhet en kväll i veckan lagt ytterligare en tid och utrymme för en  annan grupp med annan profil en annan kväll. Varje vecka. Det blir två kvälls-bly i relation till tonåringar. Inte endast en.

Och Bibelstudiecirkeln på ca 25 personer som av hävd samlats på kvällen tisdagar udda veckor kompletteras med en annan form av studie- och samtalsgrupp de jämna tisdagarna. Med en något annan målgrupp i tanke. Mer Bibel-bly!

Det är därför jag är kvar vid mitt skrivbord i Församlingsgården fFör att efter Mässan 18.30 strax efter 19.00 möta dem som kommer till den planerade gruppen KU-Gy / 17+. Vad den kryptiska formuleringen står för kan man läsa här.

Men det kom inga!

Trots att jag vikt tid fram till 21 – minst.

Så jag är själv. Så säger man här i norr när det är ensam man menar.

Skulle jag gått hem? Sådär vid sju över halv åtta?

Nej! Det skulle jag inte! Tänk om någon ändå kommer kvart i. Så jag är kvar – bly i luften.

Men är det meningsfullt att vara kvar? Tredje onsdagen ingen kom?

Hitintills Ja! Om jag stänger kan ingen komma. Eller i vart fall inte komma in. Då hade det ju blivit ett löst skott.

Men jag fuskar nog lite. Bloggar när jag väntar. Väntar inte med att blogga tills jag kommer hem. Och jag har inte så hemskt dåligt samvete. Jag bloggar ju om saken. När jag håller bly i luften!

Och nu är hon 21. Klockan alltså.

Betyder: Patron ur!

Jag går hem.

Det bär iväg!

I morgon i höjd med soluppgången.

Grannen vaktar huset.

Vi gör en snabb roadtrip.

Södderövver!

Detta veckoslut!

Tanken är att vi sak hämta en del saker där nere i vad Sara Lidman i sina romaner kallar Schwärje. Då vår bil är en lite rackare som dessutom saknar dragkrok är släpvagn inget alternativ. Förhyrd skåpbil blir lösningen. I några dygn och med fria mil.

Så långt vad gäller det civila livet.

I och kring arbetet och liknande ting händer och händer inte en hel del. Många tankar väcks, tankar som i huvudet får karaktären av rubriker på blogginlägg. Tio års bloggande har tydligen satt någon sorts halvjournalistiska spår. Kanske – men bara kanske – kommer de att dyka upp här, rubriker som:

• bly i luften!
• mycket göra, klarare kontur
• så med tårar, skörda med jubel
• kondens från konde

Men det blir inte i helgen. Resan detta arbetsuppgiftsfria veckoslut gör mig bloggförhindrad.

Kom ut!

Det skulle också kunna vara rubriken på detta blogginlägg, det andra för idag. Det var ett tag sedan jag publicerade ett av denna sort i kategorin Predikan mm.

Att jag sällan publicerar min förkunnelse beror på

• att det inte är speciellt mycket efterfrågat
• att jag nog oftast har handskrivna manus.

Men inför igår tog jag ordbehandlingsapparaturen till hjälp. Jag skriver alltid så kallat fullmanus, alltså varje ord. Som regel inte enbart stödord. Men ibland gör jag en mind-map. Nedanstående textmassa är en mycket lätt bearbetad form av den fusklapp jag hade för förkunnelsen jag avfyrade igår i Högmässan i Älvsby kyrka.

Kyrkokören deltog. Igår var de var (bara) 18 stycken. Till dessa kom ca 15 utsocknes människor som inte bor utan ”bara” vistas bara i församlingen – 4-5 halv- och helårs elever vid folkhögskolan boende på internatet, 8-10 som var på en kortare kurs på folkhögskolan samt ett sorgehus för Tacksägelse. Vi var sammantaget knappt 70 i kyrkan.

De psalmer som sjöngs var Ingång 766, Graduale 769 verserna1-2, Offertorium 396, Slut 285. Dessutom läste jag temat till heder 150 vers 5 efter tacksägelsen för de avlidna. Den versen är viktig för mig då den i fulltext finns på mamma och pappas gravsten.

Såhär blev det:

Beredelseord:

Längre fram i gudstjänsten skall jag läsa om en händelse som jag kort berättar nu: En man som hette Lasaros hade dött. Och begravts för tre dagar sedan. I en grotta. Med en sten framför.

Jesus känner honom. Och hans systrar. Kommer dit – mer om det längre fram. De rullar undan stenen och Jesus ropar in i graven: ”Lasaros! Kom ut!

Där är vi, såhär i början av gudstjänsten. I Lasaros läge.

Med Jesus som ropar på oss. Dig. Mig. I den situation där du/jag/vi är: Kom ut! Kom till mig!

Lasaros gick ut ur sin död, sitt läge. Men han hade kunnat låta bli. Väckt av ropet hade han kunnat ligga kvar och ”dö om”. Men han gick ut. Som vi får göra. Nu. När Jesus säger till oss:

Kom ut! Kom till mig med det som blivit fel. Med det som så att säga luktar död. Själviskheten, snålheten, motviljan mot andra, lögner, svek, ½hjärtenhet, otro, annat. Kom ut med det.

Lös honom och låt honom gå sa Jesus till folk om Lasaros – han hade ju bindlar och liksvepning omkring sig. Att bli löst sker i förlåtelsen. Så att man kan gå vidare i liv. I gudstjänsten och framåt. Vi ber och bekänner.

Predikan:

Textläsning: Johannesevangeliet kapitel 11 verserna 28-44

En bok har en början, ett slut och en hel del emellan. Så är det med alla böcker.

Med boken Johannesevangeliet är det på samma sätt. Det är en av flera böcker i Bibeln. Som alltså inte är en bok – fast den ser så ut. Den är 77 böcker. Bibeln alltså. Ett helt bibliotek. Hörs ju på ordet.

Johannesevangeliet är en bok om Jesus – som det finns många böcker om. Johannes bok är en av de 4 Jesusböcker som är äldst. Den är skriven av en som var med. Och som finns i Bibeln.

Johannesevangeliet har en början. Som säger vad hela boken handlar om. Att Gud blir människan Jesus för att ge alla människor Liv.

Och den har ett slut som tittar tillbaka och säger att detta har skrivits om Jesus för att vi skall kunna tro och så ha Liv.

Gud blir människa och ger människan Liv – med sig nu och för alltid. Det handlar boken om.

Det avsnitt jag läste är en händelse i boken. Där det är så tydligt att Gud som människan Jesus ger Liv.

I den händelsen ser vi människans läge. Ett exempel.

En familj i sorg. Där döden slagit till. Och ett par kvinnor i knipa, inte bara sorg. Mannen i deras liv – brodern – är borta. Det är mer än en sorg. I det samhället. Där och då var ju han deras skydd, deras trygghet – på ett annat sätt än i vårt samhälle. Utan Lasaros är Marta och Maria i knipa. Förutom att de sörjer sin bror. Och gråter. Tillsammans med andra.

Och vi ser hur Gud är. Jesus visar det. Gud med-gråter. Med-sörjer.

Gud är också upprörd när människor är i knipa. Det är det första man kan minnas från idag: 

Vi ser i berättelsen på vems sida Gud står. På de sörjandes, lidandes, försvarslösas sida. På deras sida som har det sämst. Så är det i Johannes bok. Och i alla andra böcker i boksamlingen Bibeln. Gud står på människornas sida, de människor som har det sämst. Värt att minnas – som en punkt 1.

Vi kan se lite till på människorna i berättelsen. En av systrarna säger rakt ut till Gud/Jesus:

Hade du kommit hit hade detta inte hänt!

Om du inte dragit benen efter dig i tre dagar utan ingripit hade min bror inte dött!

Det är ord och inga visor. Människan skäller på Gud. I sorg och förtvivlan.

Och folk runtom tänker mer teoretiskt: Borde inte han som gjort det och det kunnat fixa dethär?

Varför drabbas jag av detta?! Hur kunde du Gud låta det ske?!

Och: Om du Gud ingripit hade inte 3-åringen drunknat och flutit iland på stranden i Turkiet!

Och: Borde inte Gud stoppa krigen?

Det är samma sorts tankar. Och att tänka och att känna så är tydligen helt OK. Jesus blir ju inte arg. Eller stött. Och det är det andra värt att minnas – som en punkt 2:

Det är OK att skälla på Gud. Det är bättre än att tiga.

En tredje sak/punkt:

Gud som människan Jesus uppväckte inte alla döda. Bara tre. Detta var en...

...som fick dödlig utgång. Som ledde till död. Johannesboken berättar att när detta har hänt, då beslutar man sig för att döda Jesus. Och Lasaros också förresten.

Att Jesus ger Liv gör att man bestämmer att han skall dö.

Och det är med den döden som Jesus ger hela världen Liv.

Det är hemligheten i Johannesbok om Jesus.

När han gick omkring kunde han uppväcka någon död här och var. Med sin död för alla och sin uppståndelse ger han alla Liv. Också oss. Flera hundra mil därifrån och nästan 2000 år senare. Hur?

Vet ni inte, säger Paulus, att alla ni som blivit döpta har döpts in i Kristi död – och nämner senare också uppståndelsen. Det betyder:

Det var i dopet Jesus till mig och dig sa sitt Lasaros, kom ut! – med annat namn.

Dopet är ett medel, ett verktyg, som Gud/Jesus använder för att ge Liv.

Den som äter Människosonens – det är Jesus – kött och dricker hans blod har evigt Liv.

Det säger Jesus i Johannes bok. Nattvarden är det Livs-medel vi har. Överallt. I alla tider. Här. Strax. Det är vad Gud ger oss. Det är vad Gud lovar oss. Det är vad vi får tro.

När Jesus idag säger till oss sitt Kom ut!.

Amen.

Det är måndag och några dagar sedan jag senast skrev.

Således dags att skriva något nytt – men om vad?

Flera ämnen kan sägas ligga på lut.

Inget trycker dock egentligen på och måste bebloggas.

Men att barnbarnen var på helgvisit kan alltid nämnas. De är ju konstant skrivvärda och klara exempel på sådant som är smågott. Macklet i sammanhanget var dock att farfar – det är jag – hade arbetsuppgifter om lördagen. Jag kunde alltså inte vara med då de två med far, farbror och farmor picknickade i lingonskogen. Hur mycket de små egentligen drog ihop inför vintern skall hållas osagt men försökte gjorde de. Och det skall böjas i tid...

16-17 liter gav turen. Lingon alltså. Och lite blåbär. Till en paj. Och till att fylla barnmagar medans man var ute. Tillsammans med smörgåsar och grillad korv. Mycket smågott, alltså. Farmor plåtograferade.

Jag hade dop. Två stycken. Också en god sak. Vad gäller den ena unga familjen förtalte en farfar och en mormor att jag ävenledes på 1980-talet döpt föräldrarna. Andra generationen sliter alltså på de numera vithårige. Och på kvällen fann jag mig ”taggad” på Facebook varifrån bilden är stulen.

Så långt om det goda! Nu det småkonstiga.

Med viss Facebookanknytning – faktiskt.

När min kompis om försommaren skämtsamt bloggat om den slarviga användningen av ordet fobi som beteckning på åsikt blev det en sardinhostning på någon blogg och en del mörtnysningar på Facebook. Jag väljer orden sardinhostning och mörtnysning eftersom storm på sociala medier var långt från verkligheten vare sig före eller efter kompisen anmäldes till Domkapitlet i Luleå för sina skämtsamheter.

Nu har det hänt att en av de då på sociala medier ivriga tyckarpersonerna som samtidigt är ledamot av Domkapitlet av samma kapitel förklarats jävig. Kyrkans Tidning meddelar saken här. Vill man läsa noga i saken med alla paragrafer och liknande i Kyrkoordning, Rättegångsbalk och artiklar i Europakonventionen kan man göra det här. Värt att notera att Domkapitlet är enigt vilket inte kan tolkas på annat sätt än att de riktar allvarlig kritik mot en av de sina.

Detta har varit känt en tid. Och di Facebookaktive har varit tysta. Först idag har jag där sett en delning följd av en kommentar ur ledamotens doakör, inte mer. Onekligen finner jag det lite småkonstigt att man varit så tyst i detta läge när man tidigare varit så tangentbordsrask.

En annan småkonstighet ser jag här på bloggen. Jag kan konstatera att när jag någon gång skriver genomtänkt och i egna ögon halvlistigt om Bibeltolkning och liknande – ofta i kategorin Exe-geten bräker – händer inget i kommentarsfältet. Men när nyss skrev om en fet krigarkung slog det igång. Inte kraftigt men i alla fall något. Om Bibeltolkningens villkor, alltså.

En tredje småkonstig – och nu lämnar jag det kyrkliga – är känslan i sinnet när jag läser sista volymen i Nordstedts Sveriges historia, den som börjar det år jag fyllde 12. Nu kommer jag ju ihåg det boken handlar om! Känner igen mig! Minns vad som hände! Men är inte historia något om förr? Om tiden före mig – typ? Om mina minnesår nu beskrivs som historia – hur gammal är då inte jag?

Jag återkommer i saken när jag läst volymen färdigt.

Kategori? Trots att Tyra och Adrian var med blir det Allmänt. Men Farfar funderar låg nära till.

Jag gillar honom. Karl X Gustav alltså.

Innan vi for till Samos höll jag på att läsa en biografi över honom men hann inte igenom den innan vi stack. Bara nästan. Lite var kvar. Så lite att den blivit läst redan första dagen – typ. Eller möjligen andra. Därför lämnade jag Björn Askers Karl X Gustav hemma med 50 av de ca 300 sidorna olästa – med nötter och litteraturlista har boken 335 sidor – och gjorde så i avsikten att läsa ut den senare. Nu är det gjort och pocketen kan paketeras om man så säger.

En del av baksidestexten lyder:

Ingen svensk kung har härskat över ett så stort välde som Karl X Gustav gjorde. Med freden i Roskilde 1658, efter det dramatiska tåget över Bält, blev Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän en del av Sverige en gång för alla. Men det var inte givet att Karl Gustav skulle bli kung när han föddes 1622. Uppväxten präglades av föräldrarnas kamp för att ge honom en plats i tronföljden – helst helst genom ett äktenskap med kusinen Kristina.

Så – varför gillar jag honom? En demagogisk diktatorisk krigarbuss och buse?

Svar:: Jag identifierar mig med honom!

Vafalls! Hur då? kanske någon frågar sig.

Innan jag punktar upp mitt svar torde det vara på sin plats med en liten varning då jag nu beträder i ganska hög grad småsarkastiska och självironiska tassemarker. Humorfritt folk må inte tolka mig som inte ens gillar monarkin på så sätt att jag skulle anse ett utsvävande fylleliv, militarism och diktatur som något föredömligt och eftersträvansvärt. Bort det! Det jag skriver behöver därför inte i upprörd och allvarsam ton stötas och blötas på Facebook, andra bloggar eller – Gud förbjude! – i lokalpress.

Med det sagt – detta är mina punkter:

• Han var länge i handling en inte alltför våldsamt erkänd men ändå ganska effektiv stödperson åt den och dem som hade högsta makten – både politiskt men framför med militär handlingskraft.
• Han ville hela tiden utvidga, expandera och komma vidare i det han hade ansvar för.
• Han tänkte utanför ramarna, spelade inte säjf hela tiden. Han satsade för att nå framgång, drev på i stället för att bara bedriva, vågade ta risker och ge sig ut på isen.
• Han älskade och uppskattade sin fru.
• Han blev med åren ganska fet.

Alla behöver inte gilla honom – eller mig – men är man historieintresserad är Björn Askers bok intressant. Mer uppgifter om ISBN 9789185297091 finns här – och säkert på andra ställen.

Rubriken är inte min.

Min kompis har den på ett inlägg på sin blogg – här.

Men jag var med. Och fick skrivkramp.

När min kompis i sommar blev anmäld för Domkapitlet i Luleå gav jag honom ett råd ur min egen erfarenhetsskafferi. Jag sade ungefär:

Kommer det till muntlig förhandling kommer du att känna dig skitstressad. Rimligen sitter du inför två eller tre personer. Troligen tre. Kanske fler. Är de fler än två kommer en att vara tyst och anteckna och två att växel-fråga dig. Den ene kommer då att kunna observera och tänka medans den andre agerar. Och så byter de av varandra. Sedan är de flera som kan hjälpas åt att minnas vad som sades.

Du å din sida är ensam och får aldrig tid att ”vila” och tänka på vad som händer. Och du är ensam om att försöka komma ihåg och hålla reda på vad som sagts och hur det känts. Underläget är enormt. Även än samtalet är både vänligt och trevligt. Maktutövningen blir ändå total. Särskilt om det blir spänt. Tro mig! Jag vet!

Och jag fortsatte: Mitt tips är att du frågar om du får ha med en antecknare. Det är inte att misstro protokollföraren men det kan vara bra att ha en som tyst som en mus bara lyssnar och skriver. Och som sedan kan hjälpa dig att minnas – om det behövs.

Eller så är du noga själv. Säger ”Ett ögonblick!” efter varje fråga och skriver ner den. Och sedan ”Ett ögonblick!” sedan du svarat så att du hinner skriva en summering av vad du sagt. Den varianten drar ner tempot något alldeles oerhört och blir nog ganska irriterande. Men du ger dig resursen att efteråt kunna sortera och minnas rätt.

Eller så ställer du fram telefonen och säger att du vill göra en egen ljudupptagning.

Var bara inte ensam i relation till flera! Jobbigt nog om allt är vänligt, direkt förtryckande om tonen blir skarp eller klandrande. Och som jag sa: Tro mig! Jag vet!

Det var ett långt råd och givet i all välmening. När det då kom till samtal med kapitlet sporde kompisen mig huruvida jag ville i ett hörn vara hans antecknare. Och det var jag igår.

Det var intressant. Jag tycker att tonen i den utredande dialogen var saklig och vänlig, inte inkvisitorisk om någon trodde det. Men innehållet i samtalet med kompisen berättar jag inte. Det är inte mitt samtal och ärendet har ju sin gilla (om än långsamma) gång. Inte heller kompisen – regelbundna läsare fattar att det är Tobbe Lindahl det handlar om – tänker skriva om innehållet. Och det är helt rätt.

Det var lärorikt – för mig alltså. En del formella saker om kapitlets dubbla roll att å ena sidan pröva ett anmält ärende och å andra sidan att utöva tillsyn påminner om svenskt rättsväsende rent generellt – om jag fattade det hela rätt. Den metodiken skiljer sig från den guilty/not-guilty-polarisering som finns i amerikanska filmer – naturligtvis för dramaturgins skull. Men det är ju lätt hänt att det sätter sig i medvetandet hos mig då jag ju aldrig (hitintills) varit i kontakt med det svenska systemet vare sig i världsligt eller kyrkligt sammanhang. Bara sett på film. Och att få förklarat för sig hur systemet fungerar var lärorikt. Med det säger jag inte att jag tycker det är det bästa sättet – men det är seriöst och OK.

Vad som sedan händer runtom i övrigt när det gäller min kompis är ju en helt annan sak och är utanför Domkapitlets aktionsradie. En av anmälarna är arbetsledare i mellanställning som agerat förbi högre chef. Som jag ser det har den anmälaren åsidosatt normala vägar när det gäller att hantera situationer på en arbetsplats. En annan anmälare är arbetsgivarens formellt högsta befattningshavare som också slängt alla formella vägar över bord och dessutom varit plumpt utåtagerande i massmedia. Detta tycker jag tyder på en intrikat psykosocial arbets-miljöproblematik i Domkyrkoförsamlingen.

Onsdagar kan vara långa saker – vad gäller arbetsuppdrag.

Året runt startar det 08.00 med morgonbön och personalkolliegium plus planeringsmöten i diverse konstellationer fram till lunchdax. På kvällskulan 18.30 är det veckomässa i Älvsby kyrka. Så är det jämt.

Insprängt i och runtom detta blir det beroende på säsong och annat konfirmander på eftermiddagen och en ungdomsgrupp på kvällen. Denna höst avvaktar vi med konfirmandstarten* till om ungefär en månad men en ny ungdomsgrupp är det bjudet till med start i kväll – KU Gy/17+. Klickar du här kommer du till församlingens hemsida för mer text och tillgång till en nedladdningsbar pdf-fil med ännu ordrikare beskrivning**.

När du, noble Bloggläsius, lika är i klick och nedladdningstagen hittar du här material om en annan sak för vuxna som startar i höst – Te & Tanke. De tisdagskvällar den gruppen inte träf-fas samlas den ”vanliga” och öppna Bibelstudiegruppen – klicka här. Den gruppen kommer jag att få ansvar för från och med andra halvan i oktober.

Utöver alla klickbara länkar jag nu gett i text och fotnot finns andra ungdomsaktiviteter, körer mm. I detta blogginlägg tog jag bara upp sådant jag själv är helt inkopplad på. Rota vidare på hemsidan!

I pausen mellan en del administrativt jox och Mässan tog jag vid 15-tiden en prommis på byn för att göra några ärenden. På Biblioteket kammade jag noll – mitt fjärrlån hade inte kommit. På Systemet blev det också nollresultat. Det palestinska ölet Taybeh var slut hos importören och gick inte att beställa. Mer kan komma in i slutet av månaden – kanske.

Men jag träffade en som arbetar åt ABF och vi kom i samspråk om studiecirklar och bildningsverksamhet. Utifrån en ”debatt” tidigare i sommar på Facebookgruppen Älvaby-debatten – där mycket otrevligt kan skönjas – pratade vi om det behov av kunskap och information som finns om olika religioner och om religionens betydelse för den som utövar det, egalt vilken. Kan bli ett gemensamt uppdrag. ABF skulle fundera och jag ställde oss i kyrkan med vår fackkunskap till förfogande.

Så gick jag hem för att pausa – det är vad jag gör nu – och hämta min Kyrkohandbok, alltså manualen för Veckomässan om ett par timmar. Skall strax gå upp igen – upp betyder här till kyrka och församlingsgård. Boken fanns inte hemma utan måste gömma sig i röran på mitt skrivbord.

Förresten! Här hittar du församlingen på Facebook.

*  Här finns mer information och en pdf-fil om den planerade konfirmandverksamheten.

**  Inom ramen för KU-Gy/17+ ryms det speciella uppdrag församlingen har att erbjuda information om och förberedelse för dop och kyrkotillhörighet till de 17-åringar som väl är som det heter antecknade som kyrkotillhöriga men inte är döpta.

Nu är vi hemma!

Det är söndag kväll och tvättmaskinen roterar.

I morgon blir det återgång till arbetsuppgifter för både madammen och mig.

De närmaste dagarna kan det – förutom kanske annat att blogga om – mycket väl dyka upp ytterligare tankar under rubriken εν Σάμος. Framtiden får visa.

I Inlägget εν Σάμος 8/15 – lör2 berättade jag att Samos-skriverierna inte kommer att införas i helt rätt ordning. Lejonparten av denna bloggpost är vad jag skrev för några dagar sedan men lägger ut här först nu.

Kokkari har jag inte berättat om - och varför vi bor där.

Det är en liten fiskeby. Eller var. Nu är nog huvudnäringen turism även om vi ser puttrande fiskebåtar tuffa ut och in i hamnen. Någon sa att byn har runt 800 fasta innevånare. Intrycket blir att flertalet av dem jobbar med att ge service åt den nomadiserande turist- och restaurang-besökarbefolkningen, ett släkte där svensk rödsolig gyros-grävare är den underart vi själva tillhör.

Skrivet så långt märkte jag att jag höll på att förvandlas till Hellaslokaliserad hyperborealisk skuggslumrare. Jag gav efter för impulsen, tupplurade en stund, tog ett dopp, blev biten av en köttätande rovfisk och återvände till telefontextande i funktionen Anteckningar. Därifrån kan jag sedan mäjla det till min e-post hemmavid, redigera och publicera därifrån. Hemmavid är så Älvsbyn. Vi åker ju hem imorgon.

Kokkari blev vår boende- och vistelseort denna gång. Turisthuvudorten Pythagorion föll oss inte på läppen. Samos Stad bodde vi i de två tidigare åren och nu ville vi vara lite valjd änd kräjsi med en annan bas – Kokkari.

Hela byn ligger efter en gata formad som ett L. Enkelt att hitta. Små hotell och en radda mathak. Förutom stränderna i själva byn finns ett par andra på gångavstånd.

Tanken fanns att vi medelst kollektivtrafik eller hyrd bil skulle kunna fara till andra ställen – men det har inte gjort. Visst återstår många intressanta saker att se och givande saker att uppleva. Vi har ju bara varit här två gånger tidigare. Men vi vart som aldrig sugna.

Årets resa planerade vi medvetet skulle göras lite senare under hösten än tidigare år och detta för att det skulle vara lite svalare. Faktiskt. Inte för att vi plågas av värme. Bort det! Men så att det inte skulle bli plågsamt att fotvandra i berg och backar. Typ turen jag berättade om i εν Σάμος 4/15 – tor.

Sommaren kom sent sa vår värdinna. Och har hållit i sig länge.

Så mycket vandring är det för varmt för och det har blivit slö och slapp för hela slanten. Och läsning. På plats. Vi har inte åkt fordon alls. Inte ens in till Samos Stad 11km bort.

Detta var texten jag skrev i telefonen. Bilden togs med samma apparat runt ½10 på morgonen. Då fanns förutom jag och madammen två par till på den stranden. Och alla talade vi svenska.

Vår Samossemester närmar sig slutet. I morgon – det är söndag – kommer bussen vid 9-tiden på morgonen för att ta oss till flyget som skall ta oss hem till Luleå*. Tiden här har varit jätteskön och i ordets konkreta mening återskapande.

Några dagar innan vi reste ner gick en ”debatt” igång i gruppen Älvsbydebatten på Facebook. Den gällde om vi skulle gå på Jimmie Åkessons linje och folkomrösta om migrationspolitiken. Jag lade mig i och yttrade tanken att man inte folkomröstar om medmänsklighet. Jag fann att alla inte håller med mig men det skiter jag högaktningsfullt i.

Dock: I vevan sporde jag en närstående:

Brukar du följa med i Älvsbydebatten på Fäjjan?

Svaret kom rappt: Nej! Där verkar det bara vara idioter som skriver!.

Jag har just skrivit sade jag.

Bra! blev svaret. Bra att någon med mer än en halv hjärna yttrar sig där.

Också i Grekland kan man via nätet följa resonemangen i gruppen ifråga. Riktigt obehagligt känns det att nu ta del av de hjärtlösas nedrackande på det känslouppvaknande som bilden av den drunknade 3-åringen skapat. Jag blir riktigt upprörd – viktigt att veta är att min älskade sonson också är tre år.

När vi var här förra året bodde vi i Samos stad. När vi gick från boendet till centrum passerade vi Kustbevakningens kontor och bas. De flesta dagar satt utanför några flyktingar som anlänt till ön under natten. Mestadels afrikaner. Och en sopcontainer invid var fylld med flytvästar.

När vi i år kom hit togs vi med buss hit till byn Kokkari där vi hyrt årets logi. På vägen hit lämnades andra turister av i Samos stad och bussen for upp till kustbevakningskontoret för att kunna vända. Utanför var det en massa människor. Mångdubbelt fler än förra året. Mellanösternfolk.

Förra veckan kom tre och ett halvt tusen berättade en dansk kvinna med kännedom i saken.

Det kommer tusen varje natt berättade en av dem som jobbar på hotellet.

Med sådana siffror må det nu vara hur som helst. Det är många som kommer. Eller rättare sagt lämnar en omöjlig situation. Varje dag syns spåren – en muslimsk familj som promenerar förbi under eskort, en slängd flytväst inte långt från vattnet, en hel hög vid en av de stränder vi bebadat. Observera barnvästen.

Jag såg fyra full bussar i morse i Pythagorion sa danskan.

De slussas direkt vidare med färja till fastlandet sa hon i hotellet.

Grekerna gör ett fantastiskt jobb!

Pengar samlas in till akutstöd – sparbössor utanför affärerna.

Och här är situationen med alla dess svårigheter en reell sak – inte en skenfråga en del hjärtlösa och halvhjärnade människoföraktare ondgör sig över i Älvsbydebatten och annorstans.

Nu vill jag varna.

Texterna på bloggen kommer inte komma i rätt ordning.

På stranden idag skrev jag en text i telefonen. Den kommer jag i morgon hemma i Älvsbyn att skicka till min där fungerande epost för bearbetning och publicering. Den kommer alltså att synas efter det som jag skriver nu. Kanske till och med efter något jag skriver senare ikväll eller i morgon innan vi far. Vem vet.

Detta är ett besvärligt inlägg.

För att nå full förståelse kommer du, noble Bloggläsius, att tvingas att Googla och klicka något alldeles förfärligt. Men det har du tid med. Jag vet det. Bara det faktum att du läser min blogg visar ju att du inte har något vettigt att göra.

Innan vi reste ned hit levde jag i våndan och kval över vad jag skulle ta med att läsa. Så är det alltid. Och jag tar alltid med mig för mycket i den meningen att jag inte hinner läsa ut allt. Men ofta mycket. Och läser nog i allt.

Följande medtogs denna gång – kopiera varje enskilt ISBN-nummer i Google så ges besked.

• ISBN 9789607439314 – köpt vid tidigare besök. Läst i.
• ISBN 9783981404739 – köpt förra året. Läst i.
• ISBN 9171283374 – svår att hitta. Ledtråd: Litet Nya testamente. Läst i.
• ISBN 9789175791074 – köptes på Kallax. Roman. Tänkvärd. Läst ut.
• ISBN 9789175804118 – helig text. Läst ut.
• ISBN 9789152635827 – arbetsmaterial. Läst ut och ute (som bilden visar).
• ISBN 9185530255 – läst förr. Läst ut.
• ISBN 9780801026836 – riktig baddare. Läst i.
• Inget ISBN-nummer – läst förr. Omskriven här. Läst ut.
• ISBN 9783897105485 – läst förr. Omskriven här. Läses i morgon på planet.

Knappa på!

Är jag en riskfaktor?

Eller tar jag själv risker?

Datorers och internets värld är svår att begripa.

För ett antal år sedan köptes till familjen en liten bärbar dator, den så kallade läpp-tippen. Den var vid inköpet utrustad med Windows XP, 3G inuti och ett Telia abonnemang av någon sort. Fungerade bra.

Så gick Windows XP ur tiden och ny bärbar manick inhandlades. Den gamla lilla ”dödades” vad gäller epost och sånt men fungerar som skrivmaskin. Punkt. Och hittar trådlösa nätverk som går att använda för att läsa på nätet samt publicera blogginlägg. Bra.

Varje gång jag slår på den börjar skärmen se ut som bilden visar.

Klicka på den blir den större.

Högaktningsfullt skiter jag i saken och kryssar bort problempopupparna.

Men tanken gnager:

Är jag en riskfaktor?

Eller tar jag själv risker?

Datorers och internets värld är svår att begripa.

Tio i timmen!

Lite yrkesskadad är jag nog sedan tiden på Stiftskansliet. Och lite till. Både före och efter. Kring detta med Vägkyrka som en del av uppdraget att evangelisera.

Jo – det fanns ett sådant ord: Evangelisera!

För länge länge sedan i en fjärran galax. Innan skilsmässan Kyrka-Stat*. Det fanns en tid då det sades rent ut: Kyrkan och hennes präster skall evangelisera, skall ta initiativ för att möta människor med evangelium – förutom att enbart rigga ett traditionellt gudstjänstliv, möta folks egna propåer utifrån deras födslar, vigslar och dödslar samt hantera de konfirmander som i alla fall kom. Sådant var bra – givetvis. Men det var inte nog. Man skulle evangelisera.

Evangelisation kunde ta sig olika uttryck. Det var bara fantasin som satte gränser – eller snarare bristen på fantasi. Barnverksamhet, ungdomsgrupper, studiecirklar, familjeläger, andra läger, hembesök, församlingshelger, skol-kontakter och allt möjligt annat. Sommarkyrka, närvaro vid mässor och andra evenemang, öppna kyrkor för turister – till exempel Vägkyrkor med skyltar och allt.

Idag om förmiddagen tog jag och madammen en promenad. Vi gick första delen av byvandringen jag berättade om för ett par dagar sedan. Dagens mål var den lilla mysigt liggande kyrkan Αγιος Φανούριος . Dit var det skyltat.

Vi satt där. I kyrkan och utanför. Läste. Bara var där.

Med oss medräknade tittade väl ett tiotal personer förbi. I timmen.

De tände ljus. Bad. Njöt. Pratade lite. Med oss och andra.

Och jag tänkte: Här skulle ju en ortodox präst fatta posto med litteratur och en kaffekokare. För att prata med oss turister. Om tro, om Jesus, om Gud – typ. Det – att ”bemanna” kyrkorummet är en sorts evangelisation jag tror på.

Hur kättersk är jag?

När man här på Samos traskar gatorna av och an – har nu gjort det ett par tre år – ser man här och var på husdörrar ett klistermärke av det slag som andra bilden visar. I en kyrka såg jag också några på bok- och broschyrbordet längst bak – och tog ett ex. Riktigt vad det står för kunde jag inte tyda mer än att det verkade vara något kristet – typ. Min nygrekiska är ju obefintlig. Det är gammal grekiska jag pysslar med då och då*.

Jag visade klisterdekalen för damen i receptionen. Hon berättade att kyrkan tillhandahåller dekalerna och att den handlar om att man inte vill ha besök av Jehovas Vittnen . De arbetar tydligen ihärdigt här på ön – eller i hela Grekland.

Med den informationen sökte jag dechiffrera dekaltexten. Jag gissar att den lyder ungefär:

Jag undanber mig besök av

heretiker (Jehovas Vittnen, Pingstvänner o dyl)

Var vänlig knacka inte.

Jag är

Ortodox

Kristen.

Att Jehovas Vittnen är heretiska – alltså har falsk lära – är vedertagen uppfattning i näst intill alla kristna kyrkor. Redan på 300-talet fördömde Kyrkan teologen Arius som hävdade att Kristus inte var sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern. Kristus/Sonen var enligt honom inte Gud utan det första Gud skapat. Skulle så vara sant, resonerade Kyrkan, vore bön till Kristus bön till något skapat, alltså avguderi. Vore han inte sann Gud och sann människa hade han inte heller försonat och förenat de två och vi skulle fortfarande vara skilda från Gud. Och så är det ju inte. Arius & Co fördömdes därför som heretiker av Kyrkomötet i Nicea. Arianismen försvann så småningom men återuppstod i USA på 1800-talet – Jehovas Vittnen.

Men Pingstvännerna då? Är de heritiker? Eller kättare? Eller villolärare?

Uppenbarligen menar Ortodoxerna så. Och jag gissar utifrån tanken att pingstvänner döper personer som tidigare döpts – och en massa andra skäl.

Här tycker jag inte omdömet är lika självklart men det finns poänger i det. Jag menar detta med omdop, en tanke som bygger på att Gud inte handlade i människan första dop utan det måste till ännu ett, kanske flera. Detta är en läroskillnad som inte går att bortse från. Klassisk Lutherdom drar nog egentligen samma slutsats som ortodoxernas dekal vittnar om. Faktiskt.

Att det nog sedan är så att pingstvänner i texten syftar på en hel bunt USA-inspirerade frikyrkor som med dörrknackningsmetod bearbetar Grekland som ett icke evangeliserat område håller jag sannolikt.

Men jag då?

Innefattas jag i o dyl?

Jag är ju protestantisk präst, måhända i en så kallat historisk kyrka med en massa år på nacken. Är jag/vi heretiker eller bara ”kristna med brister och defekter”? Det är inte helt rätt att svara på. Faktiskt.

Så du ser, noble Bloggläsius, att Samosvistelse inte bara betyder Frappe på dagtid – idag två – och vitt sött vin på kvällskulan. Man får tänka också. Djupt.

Vafalls!

Så kanske vän av ordning ropar.

Förra inlägget var ju εν Σάμος 3/15 – tis.

Alltså tisdag!

Vart tog onsdag vägen?

Onsdagen tog samma väg som alla andra dagar om vilken diktaren skrev:

Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer,

och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner.

Så var det igår. Dagen gick. Och vi med den. Till fots.

Vi hade som bestämt oss för det – i tanken att det skulle vara lite svalare än dagen innan. Något ökad vind kunde tyda på det. Och det var ju bara +24 vid 8-tiden på morgonen.

Så vi satte åstad med bergsbyn Βουρλιώτες* som mål. Inte så fasligt långt egentligen. Kanske fyra kilometer den väg kråkorna tar – om de inte flyger i sick-sack vill säga. Som man går om man inte är kråka. I runt 340 höjdmeter upp i kråkosfären. I värmen.

Ett etappmål var en av de ånga små kyrkor som ligger utskvittrade överallt i tassemarkerna. Ön Samos lär ha 999 stycken av olika storlekar och utseenden. En del är stora som ett nordsvensk torrdass med två hål, andra är rena katedraler. Αγιος Φανούριος är ett mellanläge – mindre än ett vardagsrum. Med ett fantastiskt rofyllt läge. Ett klart lagomt promenad- och meditationsmål – typ.

Vi strävade vidare längs med dammiga vägar och upptrampade skogsstigar. Hur vi än vred oss var det varmt. På vägarna gassade solen i fläktande vind och i skogen blåste det inte alls i skuggan. Men fram kom vi i alla fall, tittade på byn och gick vidare. På kringelkrokiga vägar ned till Αυλάκια vid havet och sedan 4 km hem längs med ”storvägen”.

Känslan väl hemma på rummet sammanfattade jag i morse när jag på Facebook gav en kort uppdatering kring dagens planer:

Har just ätit frukost. Bara kaffet kvar.

Så - vad göra idag? Knappt 2 mil bergsvandring i plus 34 i skuggan (om sådan funnits) gjorde vi igår. Märktes om kvällen. Fast man vätskar upp hela tiden blir man som klubbad.

Lugnare idag.

Inte sol och språng.

Mer skugga och dopp på gång.

Och så blev denna dag. Lugnare. Med läsning. Och funderingar. Som jag återkommer till. Kanske. Vi ska ju äta åxå. Strax.

Det var varmt idag också.

Hur varmt mitt på dagen vet jag inte.

Nu ikväll vid 22-tiden är det plus 27.

Kanske var det fem grader varnare under dagen – i skuggan.

Alltså badade vi.

20 minuters promenadväg från vårt lilla hotell i Кοκκαρι* ligger stranden Τσαμαδού**. Dit gick vi efter frukost och var där mest hela dagen. I skuggan. Vilket i sig är en paradox. Alltså att resa till solen för att uppsöka skugga. Bilden är från den stranden.

Innan frukost gick jag till kyrkan mitt i Кοκκαρι. Igår när vi passerade vid ½7-tiden på kvällen på väg till ett matställe ringde kyrkklockorna. Inte bing-bång-bing-bång som hemma utan rena melodispelet. Vi gick dit för att kolla vad det gällde och en liten guide-tös förtalte att det hade något med the madonna att göra. Och att det skulle vara någon sorts gudstjänst om en stund samt i morgon bitti klockan 8. Det var den jag i morse gick för att se och höra.

Kyrkan var fylld! Av ljud. Men jag såg inte en käft. Till att börja med.

När jag strosat runt ett tag – det är en stor kyrka – hamnade jag på kvinnosidan. Där satt tre personer. Två äldre tanter och en ung tjej. Så jag gick tillbaka längst ner. Och lyssnade till den reciterande sången som fyllde helgedomen. CD! tänkte jag. Det måste vara inspelat!

Men så såg jag långt framme till höger två män i min ålder. Det var de två som stod för recitativen – alltså liturgin. Och så plötsligt: En präst i mittdörren på den vägg – ikonostasen – som skiljer församlingens gudstjänstrum från altarets plats. Prästen läste något. Och en av tanterna korsade sig frenetiskt. Och så började de två – diakoner? – att mässa igen. Samtidigt som ytterligare några kommit med ikoner under armen som de lade på andra ikoner. Inte armarna men ikonerna hemifrån. För laddning?

Jag förstod bara ett ord – som upprepades ofta.

Eleison – som betyder Förbarma dig.

Och det är ju en bra bön.

Men efter en stund i obegripligheten – inte på långa vägar så länge som ortodoxa invandrare har tålamod i kyrkan hemma – gick jag. Och mötte folk helt klart på väg till kyrkan. För vad det nu var som hände där. Men kristen tillbedjan var det. Hängivet. Och vackert. Både för öron och ögon. Fast skallen inget fattade. Mer än Eleison – vilket räcker.

Och på något sätt kom kyrkvisiten i morse att stärka min övertygelse att vi hemma i Älvsby nordsvenska lutherska församling på något vis är på rätt väg. Vi har ju bytt ut det svenska Herre, Förbarma dig mot – och nu skriver jag med latinskt alfabet – Kyrie Eleison. Som på främmande språk alla kan begripa.

**Samma trista alfabet: Tsamaduo.

Det skall vara så här några dagar!

Sedan blir det bättre väder!

Så säger damen i receptionen på det lilla hotell i Kokkari där vi bor.

Med både beklagande och hopp i röst och anletsdrag.

När det gäller hur jag skall tolka och förstå hennes utsaga finns en del fallgropar värda att ta hänsyn till, några frågor att ställa.

Vad är bättre väder för henne? I hennes sammanhang – det som på finspråk kallas kontext.

Vad betyder orden för mig? Kanske tänker jag annorlunda då jag de flesta veckor under året lever jag mitt liv i ett litet samhälle strax söder om Polcirkeln på gränsen mellan Norra Norrlands Kustland och Norra Norrlands Inland. På finspråk kallas mitt läge min hermeneutiska utgångspunkt. Påverkar den min förståelse av hennes väderomdöme?

Så vad är bättre väder?

Vid 18-tiden var det +31. Tidigare under dagen var det ännu fler plusgrader. ½10 på kvällen – nu – är det 30. För damen i receptionen betyder bättre väder svalare väder. För mig som nordsvensk betyder bättre väder alltid varmare väder. Utom i november när det är +2 och kommer snöblandat regn. Då är bättre väder fem grader kallare och torr nederbörd.

Igår söndag kom vi fram mitt på dagen. Startade hade vi gjort redan på natten. Framme blev det bad. Vid 18-tiden var det info från resebolaget. Vi var där och fick veta det vi redan visste – vi har ju fast med andra bolag varit här två gånger tidigare. Efter träffen middag och sedan suss i bädden redan runt 22. Vi hade ju varit i farten ganska länge.

I morse – måndag alltså – tog vi en skogspromenad i tassemarkerna söder om byn*. Lummigt, olivträdigt och varmt. Givetvis var vi vilse ett tag men kom så småningom rätt. Det vill säga tillbaka till hotellet. Och bad vid stranden. Väldigt turistiskt.

På stranden läser jag ett par böcker. Dels en roman. Dels Psaltaren ur Gamla testamentet i speciell översättning. Lite eljest jämfört med den översättning som vanligtvis brukas. Jag kommer att komma tillbaka till saken någon gång i framtiden. Men...

...en återkomstkänsla kan jag beskriva!

För en massa år sedan fick jag göra en tre veckor lång studieresa till Guatemala och El Salvador, en resa som kom att påverka min personliga teologi och Bibeltolkning på ett märkbart sätt**.

För att spara vikt på flyget tog jag då med den alldeles färska nyutgivna provöversättningen av Psaltaren i avsikt att läsa den snabbt och sedan sakta. Samt söka be de böner som Psaltaren är. Jag minns att jag då slogs av underifrånperspektivet i bönerna. Och misstron mot auktoriteter. Samt att Gud alltid förefaller vara de fattigas och trakasserades tillflykt.

Jag har samma känsla nu när jag fort och sakta läser den Psaltaröversättning som utgår från den grekiska översättningen.***. Gud är de små och utsattas Gud, inte makthavarnas och majoriteternas.

Middag äter man på restaurang – som bilden visar.

På Facebook blev texten fel: Samos. Frappe på dagtid, Golden Samea på kvällen. Osumt! Skall givetvis vara Odumt!

**  Inlägget vilka gudars altare? av den 4 september kan sägas vara ett exempel på den saken – alltså att läsa om kända texter med utgångspunkt i ett underifrånperspektiv – typ.

***  Den gjordes på 100-talet före Kristus och är egentligen den version den Kristna kyrkan i de flesta århundraden använt som bönbok och i sina gudstjänster. Vår ”vanliga” Psaltare är en översättning av texter på hebreiska, faktiskt senare i datering.

Nu bär det snart iväg. Jag har löst nästan alla packningsproblem. Det blir läpp-tippen och ett USB-minne som får åka. Det väger kilot mindre än den nya som fungerar bättre utanför sig själv – mot nätet alltså. Men jag vet ju inget om hur nätet över huvud taget fungerar dit vi ska så det kan bli sparsamt med blogguppdateringar den kommande veckan.

Men det beror inte bara på nätkontakter. Jag åker ju inte på semester för att blogga. Jag åker för att bada, sola, läsa, vandra, fundera – allt tillsammans med madammen i mitt liv. Men lite skriva blir det nog – det roas jag ju av. Och i alla fall blir det publicering i kategorierna Speciella resor och Predikaren 12:12 och kanske Exe-geten bräker när jag kommer hem och återfår husnyckeln av grannen som bevakar och utövar hustillsyn när vi är borta. Och han har hund!

Ett tag var statistikfunktionen borta från platsen där jag skriver in det som skall läsas här. Gick inte att se hur många besök jag haft – unika IP-adresser respektive antal lästa inlägg. Nu är den tillbaka och ser ut som ovan – klicka på bilden blir den större.

Det är ännu mer differentierat nu. IP-adresser och mobila besökare och antalet lästa inlägg. Kurvorna och staplarna pekar uppåt. Jag vet inte vad det beror på. Har min blogg börjar intressera fler? Var de gamla IP-noteringar både datorer och läsplattor/telefoner som nu delas upp i staplarna? Eller har mobila besökare inte räknats förr men kommit till nu?

Lite mystiska siffror är det – men egentligen inte viktigt.

Klockan 03.00 far vi. Det betyder på Kallax vid 4-tiden. Planet lättar 06.00.

Lämpligt med lite slummer nu – eller...

I år också.

Till Samos.

Som förra året.

Och året dessförinnan.

En vecka.

Madammen och jag.

På semester.

En speciell resa.

Till.

Märkte du, noble Blogläsius, hur de inledande kortfattade stakatomeningarna redan nu avslöjar hur min arbets- och åsiktsuppfyllda hjärna imploderat till flagrant korttänkthet enär jag upplever att efter denna sommars tidiga semester som avslutades redan i mitten av juli månad för att ersättas av att som ensam präst i tjänst ha full kubbning med först en uppsjö av så kallat kyrkliga handlingar under några veckor vilka avlösts eller rättare sagt kompletterats med eller utfyllts av att få hjärnkontoret fyllt av planer för höstens olika verksamheter främst under den del av församlingens grundläggande uppgift som kan ges rubriken Undervisning vilket i sammanhanget betyder allt från Bibelstudiegrupper i plural över Evangelisation bland vuxna i nedre medelåldern och Doppastoralarbete riktat till 17-åringar och en ny ungdomsgrupp med gymnasister som målgrupp samt ett par årskursniosammanhang till säsongen 2015-16 års konfirmander vetandes att till detta också funnits sler arbetsrelaterade ting som funderingar kring bemanningssituationen i församlingen och läger och prästmöte och interndebatter i kyrkan och det framtida gudstjänstlivet liksom en massa civila ting som gräsmattor, barnbarn mm. Tankekontoret har haft lika lite paus,punkt och komma som denna sista långa mening och är i behöv av omladdning innan allt drar igång på allvar.

Så vi åker till Σάμος också detta år för att ta det lugnt. Njuta av värmen. Slappna av. dricka frappe på dagarna och kallt vitt vin på kvällarna. Läsa något som inte måste men kan läsas. Promenera. Prata. Be. Skriva.

Just det sista tycker jag ju om. Alltså skriva om vad jag gör och vad jag tänker. Detta år under rubriken εν Σάμος och ett nummer snedstreck 15 – det sista för att ange året.

Söndag morgon 06.00 går flyget från Kallax utanför Luleå. Direkt. Men vi bor inte i Samos stad i år utan på en mindre plats. Men det kommer jag ju att berätta om längre fram. Det kan bli under resan om jag tar med datorn eller efter det att vi kommit om vi lämnar internet-möjligheterna hemma.

Och packa har vi börjat göra.

…och byte av bild.

Så skulle hela rubriken varit om den i det skicket rymts på en rad i spalten till höger. För jag har bytt bild. Den här invid prydde tidigare förra inlägget men har flyttats hit. Luleå Domkyrkas interiör med spot-light-belyst triumfkrucifix är prästmötigt. Förra inlägget var så Bibeltolkigt att det förtjänade den (exe-)get jag brukar ha på slikena uppsatser.

Prästmötet är alltså över och min bild av sådana är bytt – till det bättre. Rentav det bästa av alla de obligatoriska prästfortbildningar jag varit på. Och jag har varit på alla utom en sedan 1978. Kanske kändes kontrasten extra stor jämfört med för 8 år sedan då huvudföreläsaren pratade så mycket goja att jag for hem efter två dagar.

I år var det två föredragshållare som gavs ungefär 4 timmars föreläsningstid var. Det är ganska mycket matning från podiet och tänkbart är att min folkbildningssjäl skulle kunna tänka att lite mer varierad pedagogik inte skulle göra ont. Genomtänkt viktig information i föreläsningens form ryms också inom folkbildningen och nu var det så bra grejer att jag överser med den enahanda formen.

• Göran Larsson drog oss in i Andra Mosebok. Engagerad. Kunnig.
• Karin Johannesson tuggade Lutherforskning. Informativ. Pedagogisk.

Bägge ämnena och bägge aktörerna var enligt min mening skitbra! Andra kanske tycker annorlunda men då har de fel! Jag är glad att det som kanske var mitt sista prästmöte innan pensioneringen blev så positivt.

Men jag saknar de gamla trygga prästerna. Sådana som fanns förr. Med massor av erfarenhet. Nu är det några unga präster i min ålder och en massa ännu yngre som möter upp. Jag är inte längre någons konfirmand – men har ett par tre där. Jag hittar ingen lärare jag haft – bara en massa tidigare elever. Det är ett systemskifte.

När det inte förelästes eller gudstjänstades så pratade folk med varandra. Främst med sådana man kände innan men också med nya figurer. Och det är ju kul. Och man pratade om allt möjligt – naturligtvis.

Och mitt i pratandet tycker jag ändå att det på något sätt tigs. I alla fall sett ur min synvinkel – som i och för sig denna september kan ha ett vänskapens och närhetens brytningsfel.

Att den frånvarande domkapitelanmälde tillika trafikskadade Tobbe Lindahl skulle vara en stor elefant i rummet hade jag väl i och för sig inte trott – men kanske ändå tänkt mig en lite större kalv än vad han var. Visst frågade några som är hans vänner, eller vet att jag är hans vän, hur han mår och har det men jag får ändå känslan av att många inte vet – och faktiskt inte heller vill veta.

Här handlar det inte om honom som person – bort det! Han är omtyckt av många. Det är värre än så. Det handlar om saken.

Hade någon i mina ännu yngre dagar på lösa grunder anmälts av en arbetskamrat och utsatts för medial kampanj både från en arbetsgivarpolitiker och en enskild domkapitelledamot och en del andra kyrkoanställda i nedre delarna av Luleå älvdals tassemarker skulle det på ett prästmöte skapat väldig nyfikenhet och kannstöpas i alla vrår och hörn. Bestämda åsikter skulle bytas och brytas. Debatt kallas visst sådant.

Men så är det inte nu. Inte i denna sak och inte i andra. Tystnad råder. Kanske en locket-på-tystnad. Kanske på grund av självcensur. Och jag får intrycket att många inte vill informera sig. Och det är klart: Om man är informerad pockar det ju på att ta ställning och tar man ställning sticker man ju ut hakan och sticker man ut hakan kan man få en smäll av någon mer eller mindre självutnämnd åsiktskontrolltant. Kanske. Det kan ligga en i fatet. Bäst att inte veta.

Och mitt bestämda intryck av detta och rent generellt är att i denna vår moderna och öppna kyrka är det nu lägre takhöjd än förr. Om man duckar för det är lågt till tak eller om taket blir lågt för att många duckar lämnar jag osagt. Gissar att växelverkan råder.

Hur som helst hade jag unnat Tobbe att ha varit med på mötet – utan att jagas för att han finns och utan att vara MC-vurpad. För det var ett bra prästmöte, det bästa jag varit på.

Jag är hemma från prästmötet nu. Tre dagars fortbildning är över. Kommer attskriva om inte ett referat så i vart fall ett slutomdöme. Men inte ikväll torsdag. Nu nöjer jag mig med att publicera det jag skrev onsdag kväll/natt efter festmiddagen med glam. Jag skrev inte allt det som nu kommer för ett dygn sedan. Lite bygger jag på men i huvudsak är kvällens text från igår.

Jag är på prästmöte!

Obligatorisk fortbildning för präster i Luleå stift.

Vi är drygt 200 stycken – typ.

Jag har med min gamla dator. Långt tillbaka här på bloggen kallade jag den läpp-tippen då den är liten. Mycket liten. Men den är internet-dödad. Funkar inte i anslutning till internet. Ingen brandvägg och för gammal programvara. Men som portabel skrivmaskin är den bra. Fast publicering här på bloggen får ske i efterhand.

Det är alltså prästmöte – och för första gången i livet med innehåll som ligger i fältet Bibel-teologi och Exe-get-ik. På tidigare prästmöten har det varit andra angelägna ämnen på tapeten. Ofta av så kallat Pastoral-teologisk art. Alltså om hur kyrkan rent praktiskt skall fungera i olika avseenden. Sådant är viktigt men jag har saknat Bibelteologin. I alla år. Men i detta vad som kan vara mitt sista prästmöte innan pensioneringen kom det i alla fall.

Docenten Göran Larsson har hållit föredrag om Andra Mosebok. Det kan verka rejält i överkant nördigt men är viktigt. Just den Bibelboken handlar om vad som hände för in emot 3500 år sedan: uttåget ur Egypten genom Röda havet och att Gud vid Sinai berg gav Bibelns folk de Tio orden – ursprunget till, förutom judiska högtider också, de kristna högtiderna Påsk och Pingst,

Inspirerande föredrag som stimulerade till omläsning ur flera synvinklar. Och som exe-get går jag igång extra på sådana saker. Och fler med mig.

Vid ett frukostbord andra dagens morgon satt några och samtalade kring en del Bibelepisoder, bland annat den där Abraham – i och för sig i Första Mosebok – av Gud uppmanas att offra sin son Isak*. De jag lyssnade på tyckte att den händelsen ger en läskig guds-bild. Nästan sadistisk – typ. Som manade en förälder att döda sitt barn. Och som behövde offer. Och så psykologiserade man en en del över hur han kan ha tänkt och känt.

Jag deltog inte i samtalet så mycket. Lyssnade mest. Kände igen funderingarna kring det svårsmälta och idag otillämpningsbara i berättelsen. Att den är en förebild till Guds offrande av sin son är en vanlig utläggning men den gillade inte heller ett par av dem som samtalade. De tyckte att hela offer-tänket var knepigt och svårt att hålla fast vid.

För egen del har jag aldrig haft och har inte problem med offer-tänket i Bibeln (och de flesta religioner). Det finns och det är tydligt. Ofrånkomligt. Berättelserna finns ju därom offer som försonar och förenar människa och Gud.

Under dagen funderade jag ändå vidare kring hur berättelsen skall förstås i sin egen tid och vad den kan betyda i vår. Såhär tänker jag – rent Bibel- och tolkningsteologiskt alltså:

Abraham levde runt 1800 år före Kristus. Första gången man skrev ner händelser med honom var på 800-talet före Kristus. Den text som då var finns i bearbetad form inbakad i den text vi har från 500-talet före Kristus. I 1000 år berättades det alltså muntligt om Abraham och att han skulle offra sin son. Vad kan berättelsen ha betytt då´?.För dem som hörde den i en muntlig kultur?

Den frågan är inte så lätt att besvara. Vi saknar ju källor. Men vi vet att hos folken omkring det gamla Israel förekom barnoffer till andra gudar. Ganska allmänt. Det var den tidsålderns väsende. Något av folken ammoniter eller moabiter offrade till Molok, det andra till någon annan. Hos fenicier i nuvarande Libanon samt i deras senare koloni Kartago i nuvarande Tunisien förekom barnoffer.

I den omgivningen blev det så i det israelitiska folkets historia att många ledare och kungar släppte tanken på att deras Gud och deras relation till den Guden var unik och enastående. De tänkte att det finns flera lika goda religiösa vägar och jämställde sin Gud med andra religioners gudar. En särskilt ogudaktig kung i Jerusalem anpassade sig så till den milda grad till de andra vägarna att han offrade sin son till Molok. Den huvudstaden hade inget Domkapitel men väl en knippe profeter som gisslade saken. Därför vet vi.

Poängen i mitt resonemang om Abrahams offer av Isak är den att I Abrahams, berättarnas och uppläsarnas omgivning var det fullt tänkbar, rentav naturligt och acceptabelt, att offra sitt barn – hur perverst vi än kan tycka det är.

Och då blir ju Abrahams Gud en märklig figur. Abrahams Gud avbryter ju offret!

När folk hörde berättelsen måste de rimligen tänkt: Den Guden sticker av från det normala! Vill inte ha barn på sitt altare. Abrahams Gud är i sanning en märklig gud.

Då och där bör man tänkt så. Rimligen. Det faktum att berättelsen sedan fick en skriftlig form ändrar inte det. På Abrahams Guds altare skall barn inte offras! Gud värnar barnen!

Med den poängen i bagaget – alltså att Gud inte vill ha barnoffer – blir det ju intressant att fundera över på vilka ”gudars” och ”makters” altare som barn offras idag? Moloks altare är borta – men finns andra avgudar som kräver barnoffer? Vilka makter idag gör att barn far illa?

En del är lätt att identifiera.

Att barn säljs för sex – ett exempel – är att offra dem på profitens altare – typ.

När barn inte ges skydd och asyl utan måste drunkna i Medelhavet handlar det också om profit – även om en del kallar sånt ansvarig flyktingpolitik.

När ofödda barn fosterfördrivs för att de skapar olägenhet eller förändrade planer – är det ett offer på det egna välbefinnandets altare?

Profit, egoism, vinningslystnad, snålhet, konsumism, militarism, kapitalism blir så sett exempel på vår tids Molokar som kräver barnoffer. Och mitt i denna exploaterande tidsanda säger Abrahams Gud som också är Jesu Kristi Gud och Fader samma sak som när offret av Isak stoppades:

Nej! Barn skall inte offras!

Gud är emot sådant – även om det verkar naturligt och acceptabelt.

Gud ställer sig på offrens sida – enligt berättelsen om Abraham. Om man uppfattar den så.

Med den tankegång jag här presenterat är Gud inte en smådjävlig typ som ställer en förälder inför det psykologiskt omöjliga valet att sticka kniven i ett barn. I stället leder mitt ganska strikt Bibelvetenskapliga resonemang till slutsatsen att Gud vill Barnens rätt i samhället. Annat är Molok-dyrkan – en styggelse för Herren.

Så kan tankarna gå när de inspireras av Bibelteologiska föreläsningar på prästmöte i Luleå. Faktiskt.

*  Man kan läsa om händelsen i Första Mosebok kapitel 22 verserna 1-14.

**J  ag berör här inte andra viktiga och tankeväckande sätt att uppfatta texten . Hur gammal Isak var är en sådan sak. Och att alltsammans förebildar Guds offer av sin son är en annan.

För några år sedan meriterade jag mig akademiskt – i formell mening. Jag blev då Teologie magister vid Uppsala universitet. Jag blev det enligt det gamla sättet att räkna examen och poäng: 40p i ett ämne ovanpå teolkanden från slutet av 70-talet. Förutom en hiskelig mängd litteratur skrev jag den 62-sidiga drapan Övergiven av, trygg i, Gud. Ett jämförande studium av Passions-berättelserna i de synoptiska evangelierna – särskilt Markus och Lukas. Uppsatsen behandlades på seminarium i november 2006.

På sidan 55 skrev jag där en text i vilken jag hoppas mellan raderna andas ett visst vemod och lite kritik:

TILLÄGG 4: PASSIONSHISTORIEN I SVENSKA KYRKAN - NÅGRA TANKAR

Församling och fakultet

Sedan min prästvigning 1978 har jag deltagit vid alla för präster obligatoriska fortbildningar – främst prästmöten vart annat år – utom en. Inte någon gång har en fortbildning tagit upp frågor som ”Var står den exegetiska forskningen idag?” För att se hur det var längre tillbaka i stiftets hundraåriga historia ögnade jag hastigt igenom innehållsförteckningar till prästmöteshandlingar för Luleå stift och fann där angivet att ett föredrag hållits kring var forskningen befann sig vid en viss tidpunkt. Föredragshållaren var docenten och kyrkoherden Ivar Hylander. Denne kyrkoherde blev sedermera domprost i Luleå och efter det biskop i samma stad. Som biskop kom han att efterträdas av Stig Hellsten som efterträddes av Olaus Brännström som efterträddes av Gunnar Weman som efterträddes av Rune Backlund som efterträddes av den nuvarande biskopen Hans Stiglund. Slutsatsen kan sägas vara entydig: Kopplingen mellan församlingsliv och bibelvetenskapens resultat är utomordentligt svag och består i praktiken av det nytillskott av kunskap som nya årskullar präster bär med sig in i arbetet samt sådant som redan prästvigda på eget initiativ förvärvar, vanligtvis utan att meritera sig akademiskt.

Nu fixas det!

Om ett par timmar bär det iväg till Luleå för i tre dagar vara med vid vad jag gissar kan vara mitt sista prästmöte. Jag är ju 62 år ung och det är ganska glest mellan sammandragningarna*. Av åtminstone delar av programmet verkar det så att jag skall få vara med om det jag saknat.

*  Bilden är från förra prästmötet. Jag skrev om det på bloggen i september 2007.