stigstrombergsson

Tio i timmen!

Lite yrkesskadad är jag nog sedan tiden på Stiftskansliet. Och lite till. Både före och efter. Kring detta med Vägkyrka som en del av uppdraget att evangelisera.

Jo – det fanns ett sådant ord: Evangelisera!

För länge länge sedan i en fjärran galax. Innan skilsmässan Kyrka-Stat*. Det fanns en tid då det sades rent ut: Kyrkan och hennes präster skall evangelisera, skall ta initiativ för att möta människor med evangelium – förutom att enbart rigga ett traditionellt gudstjänstliv, möta folks egna propåer utifrån deras födslar, vigslar och dödslar samt hantera de konfirmander som i alla fall kom. Sådant var bra – givetvis. Men det var inte nog. Man skulle evangelisera.

Evangelisation kunde ta sig olika uttryck. Det var bara fantasin som satte gränser – eller snarare bristen på fantasi. Barnverksamhet, ungdomsgrupper, studiecirklar, familjeläger, andra läger, hembesök, församlingshelger, skol-kontakter och allt möjligt annat. Sommarkyrka, närvaro vid mässor och andra evenemang, öppna kyrkor för turister – till exempel Vägkyrkor med skyltar och allt.

Idag om förmiddagen tog jag och madammen en promenad. Vi gick första delen av byvandringen jag berättade om för ett par dagar sedan. Dagens mål var den lilla mysigt liggande kyrkan Αγιος Φανούριος . Dit var det skyltat.

Vi satt där. I kyrkan och utanför. Läste. Bara var där.

Med oss medräknade tittade väl ett tiotal personer förbi. I timmen.

De tände ljus. Bad. Njöt. Pratade lite. Med oss och andra.

Och jag tänkte: Här skulle ju en ortodox präst fatta posto med litteratur och en kaffekokare. För att prata med oss turister. Om tro, om Jesus, om Gud – typ. Det – att ”bemanna” kyrkorummet är en sorts evangelisation jag tror på.