εν Σάμος 3/15 – tis
Det var varmt idag också. Hur varmt mitt på dagen vet jag inte.
Nu ikväll vid 22-tiden är det plus 27.
Kanske var det fem grader varnare under dagen – i skuggan.
Alltså badade vi.
20 minuters promenadväg från vårt lilla hotell i Кοκκαρι* ligger stranden Τσαμαδού**. Dit gick vi efter frukost och var där mest hela dagen. I skuggan. Vilket i sig är en paradox. Alltså att resa till solen för att uppsöka skugga. Bilden är från den stranden.
Innan frukost gick jag till kyrkan mitt i Кοκκαρι. Igår när vi passerade vid ½7-tiden på kvällen på väg till ett matställe ringde kyrkklockorna. Inte bing-bång-bing-bång som hemma utan rena melodispelet. Vi gick dit för att kolla vad det gällde och en liten guide-tös förtalte att det hade något med the madonna att göra. Och att det skulle vara någon sorts gudstjänst om en stund samt i morgon bitti klockan 8. Det var den jag i morse gick för att se och höra.
Kyrkan var fylld! Av ljud. Men jag såg inte en käft. Till att börja med.
När jag strosat runt ett tag – det är en stor kyrka – hamnade jag på kvinnosidan. Där satt tre personer. Två äldre tanter och en ung tjej. Så jag gick tillbaka längst ner. Och lyssnade till den reciterande sången som fyllde helgedomen. CD! tänkte jag. Det måste vara inspelat!
Men så såg jag långt framme till höger två män i min ålder. Det var de två som stod för recitativen – alltså liturgin. Och så plötsligt: En präst i mittdörren på den vägg – ikonostasen – som skiljer församlingens gudstjänstrum från altarets plats. Prästen läste något. Och en av tanterna korsade sig frenetiskt. Och så började de två – diakoner? – att mässa igen. Samtidigt som ytterligare några kommit med ikoner under armen som de lade på andra ikoner. Inte armarna men ikonerna hemifrån. För laddning?
Jag förstod bara ett ord – som upprepades ofta.
Eleison – som betyder Förbarma dig.
Och det är ju en bra bön.
Men efter en stund i obegripligheten – inte på långa vägar så länge som ortodoxa invandrare har tålamod i kyrkan hemma – gick jag. Och mötte folk helt klart på väg till kyrkan. För vad det nu var som hände där. Men kristen tillbedjan var det. Hängivet. Och vackert. Både för öron och ögon. Fast skallen inget fattade. Mer än Eleison – vilket räcker.
Och på något sätt kom kyrkvisiten i morse att stärka min övertygelse att vi hemma i Älvsby nordsvenska lutherska församling på något vis är på rätt väg. Vi har ju bytt ut det svenska Herre, Förbarma dig mot – och nu skriver jag med latinskt alfabet – Kyrie Eleison. Som på främmande språk alla kan begripa.
**Samma trista alfabet: Tsamaduo.
