stigstrombergsson

Jag har just läst en bok. Den finns nog som tryckt bok att köpa men den version jag läste var en pdf-fil du, noble Bloggläsius, hittar om du klickar här. Då hamnar på din skärm ca 100 sidor nästan-A4-text som det bara är att skriva ut. För att läsa med tankekörteln påslagen. Det är nämligen inte alldeles enkel text.

From Conflict to Communion – Lutheran-Catholic Commemoration of the Reformation in 2017. Lutherska Värlsdförbundet tillsammans med The Pontifical Council for Promoting Christian Unity* står bakom alstret. Det är en frukt av en mångårig och seriös ekumenisk tanke- och arbetsprocess med målet att katoliker och lutheraner gemensamt om ett par år skall kunna högtidlighålla att Martin Luther för 500 år sedan på slottskyrkoporten i Wittenberg spikade upp sina 95 teser om avlaten – det som startade det vi kallar reformationen.

Spontant kan nu folk tänka:

Va!! Katoliker och Lutheraner ”firar” tillsammans??

Är det möjligt? Vettigt? Vill man det? Känns det rätt?

Och så kan man svara olika. Och resonera olika.

Och det har att göra med min rubrik: event & process.

Med event menar jag en enskild eller enstaka händelse. Tar jag exempel ur de prästuppgifter jag har är begravnings- och dopgudstjänster event, enstaka händelser.

Med process menar jag mer det synsätt man har i en Bibelstudiegrupp eller omgång konfirmander då man över tid steg för steg rör sig igenom en medvetet uppställd disposition och tankegång.**

Många gånger blir så kallad ekumenik bara event. Olika kyrkor och församlingar på en ort kan år ut och år in ha någon traditionell ”Ekumenisk helg” eller en ”Vi-besöker-varandra-vecka” – men det leder ingenstans. Det blir marsch på stället. Vattentrampning. De som tror förenas ju bara till eventet för att sedan låta sig finnas kvar i årets 360-dagarshållning: Vi är för sig själva i vår egen gudstjänstgemenskap och ger i praktiken katten i de andra! fast man inte säger det så plumpt.

Den ekumenik som finns i From Conflict to Communion – Lutheran-Catholic Commemoration of the Reformation in 2017 är av mycket bättre slag. Den står för en process

• som tar fasta på det gemensamma – och det är mycket.
• som i ljuset av en ny tid försöker förstå vad man (ofta medvetet) inte förstått av den andra partens hållningar
• som söker se enighet bakom skilda sätt att formulera sig
• som inte väjer där olikheter faktiskt finns och vill arbeta med dessa olikheter
• som har alla kristnas enhet som mål

 Jag tycker att alla präster (och andra intresserade) skall ladda ner pdf-filen och läsa. Ta den engelska texten – lite hjärngympa dödar inte. Fast en svensk översättning är på G.

*  Översättning?

**  Kyrkligt sett kan man naturligtvis se Dop och Begravningar som led eller punkter i var sin process. Så sett hanterar Begravningen livet som gåva från Gud, det faktum att det oundviklig tar slut och att det har en evig fortsättning – med eller utan Gud. Dopet finns ännu tydligare i en process där en från Gud bortkommen människa förenas med Jesus, Gud som människa. Det kopplar samman det Jesus gjort och den Jesus är med den som döps och skall leda till växt och utveckling i medveten kristen tro, bön, gudstjänst, kärlek och Jesuslikhet. Sådant process-tänkande – om uttrycket tillåts – är helt riktigt att ha i kyrkan.

Men jag påstår: För brukarna, sorgehusen och dopklanerna, är processen inte tydlig. Sakerna blir event, enstaka händelser. Också för dukarna, vi som regelbundet agerar i eventen, hamnar processen under under vår egen tankeyta och vi ser i praktiken lätt och ofta Dop och Begravningar endast som event – i värsta fall av drop-in-typ.