stigstrombergsson

Rubriken är inte min.

Min kompis har den på ett inlägg på sin blogg – här.

Men jag var med. Och fick skrivkramp.

När min kompis i sommar blev anmäld för Domkapitlet i Luleå gav jag honom ett råd ur min egen erfarenhetsskafferi. Jag sade ungefär:

Kommer det till muntlig förhandling kommer du att känna dig skitstressad. Rimligen sitter du inför två eller tre personer. Troligen tre. Kanske fler. Är de fler än två kommer en att vara tyst och anteckna och två att växel-fråga dig. Den ene kommer då att kunna observera och tänka medans den andre agerar. Och så byter de av varandra. Sedan är de flera som kan hjälpas åt att minnas vad som sades.

Du å din sida är ensam och får aldrig tid att ”vila” och tänka på vad som händer. Och du är ensam om att försöka komma ihåg och hålla reda på vad som sagts och hur det känts. Underläget är enormt. Även än samtalet är både vänligt och trevligt. Maktutövningen blir ändå total. Särskilt om det blir spänt. Tro mig! Jag vet!

Och jag fortsatte: Mitt tips är att du frågar om du får ha med en antecknare. Det är inte att misstro protokollföraren men det kan vara bra att ha en som tyst som en mus bara lyssnar och skriver. Och som sedan kan hjälpa dig att minnas – om det behövs.

Eller så är du noga själv. Säger ”Ett ögonblick!” efter varje fråga och skriver ner den. Och sedan ”Ett ögonblick!” sedan du svarat så att du hinner skriva en summering av vad du sagt. Den varianten drar ner tempot något alldeles oerhört och blir nog ganska irriterande. Men du ger dig resursen att efteråt kunna sortera och minnas rätt.

Eller så ställer du fram telefonen och säger att du vill göra en egen ljudupptagning.

Var bara inte ensam i relation till flera! Jobbigt nog om allt är vänligt, direkt förtryckande om tonen blir skarp eller klandrande. Och som jag sa: Tro mig! Jag vet!

Det var ett långt råd och givet i all välmening. När det då kom till samtal med kapitlet sporde kompisen mig huruvida jag ville i ett hörn vara hans antecknare. Och det var jag igår.

Det var intressant. Jag tycker att tonen i den utredande dialogen var saklig och vänlig, inte inkvisitorisk om någon trodde det. Men innehållet i samtalet med kompisen berättar jag inte. Det är inte mitt samtal och ärendet har ju sin gilla (om än långsamma) gång. Inte heller kompisen – regelbundna läsare fattar att det är Tobbe Lindahl det handlar om – tänker skriva om innehållet. Och det är helt rätt.

Det var lärorikt – för mig alltså. En del formella saker om kapitlets dubbla roll att å ena sidan pröva ett anmält ärende och å andra sidan att utöva tillsyn påminner om svenskt rättsväsende rent generellt – om jag fattade det hela rätt. Den metodiken skiljer sig från den guilty/not-guilty-polarisering som finns i amerikanska filmer – naturligtvis för dramaturgins skull. Men det är ju lätt hänt att det sätter sig i medvetandet hos mig då jag ju aldrig (hitintills) varit i kontakt med det svenska systemet vare sig i världsligt eller kyrkligt sammanhang. Bara sett på film. Och att få förklarat för sig hur systemet fungerar var lärorikt. Med det säger jag inte att jag tycker det är det bästa sättet – men det är seriöst och OK.

Vad som sedan händer runtom i övrigt när det gäller min kompis är ju en helt annan sak och är utanför Domkapitlets aktionsradie. En av anmälarna är arbetsledare i mellanställning som agerat förbi högre chef. Som jag ser det har den anmälaren åsidosatt normala vägar när det gäller att hantera situationer på en arbetsplats. En annan anmälare är arbetsgivarens formellt högsta befattningshavare som också slängt alla formella vägar över bord och dessutom varit plumpt utåtagerande i massmedia. Detta tycker jag tyder på en intrikat psykosocial arbets-miljöproblematik i Domkyrkoförsamlingen.