stigstrombergsson

Igår morse vid tjugoöveråttatiden skrev jag detta på Facebook:

Nu i Församlingsgården sedan en tre kvart tillbaka.

Begravningsgudstjänst 10.00.

Dopgudstjänst Storforsens kapell 14.00,

Vigselgudstjänst samma plats 15.15.

En Vigsel till 16.00 - forsen.

Inledningsgudstjänst för Kyrkstugehelg: Älvsby kyrka 19.00.

Sedan "efterfest" i Församlingsgården.

Full dag – typ.

Mellan sammanhangen fanns en del närförberedelser och naturligtvis restid. Storforsen är ju 5 mil bort. Knappt. Distinkt matpaus blev det aldrig. Jag kom hem runt 21 – tretton timmar efter det jag sagt Hej då! till madammen i mitt liv.

Antalet medmänniskor jag mötte i de olika eventen var ca 80+50+70+5+15x2. Adderas detta betyder det att jag med lite olika vinklingar för sammantaget gott och väl 200 personer pratade om att Gud vid en viss punkt och på en viss plats i historien valde att bli människan Jesus. Jag ordade på om vad hans död och uppståndelse betyder som gåva till oss och öppning till harmoni med Gud. Jag nämnde honom som den ultimata Medmänniskan. Olika vid varje tillfälle – men samma huvudperson i fokus. Den där Jesus som den kristna Kyrkan håller för en alldeles unik Sanning, inte som ett alternativ av flera möjliga.

Begreppet kyrkfolk är svårt att avgränsa. Vad och hur skall man vara för att vara sånt? Ändå svänger vi oss med det ordet – vilket jag inte tycker är fel. Det är bara svårt att pejla.

Personer jag känner igen från andra gudstjänster kan vara en parameter. Den är inte helt opålitlig i mitt fall eftersom jag bott på orten och gått i kyrkan i över 35 år. Men om en hel vigselflock är från Skellefteå har jag ju ingen koll. Eller om delar av dopföljet har frikyrko-anknytning. Bara vad gäller 19-grejen känner jag att jag har säkert på fötterna. Där var de flesta regelbundna gudstjänstfirare boende på orten. Några tillresta vet jag mindre om.

Gör jag en kvalificerad gissning tror jag i alla fall att jag igår på olika vis kom att lansera Jesus för 150-170 personer som skulle diagnosticera sig själva som sekulariserade – vad det ordet då kan betyda. Det är en möjlighet och en anspänning som gör att jag denna söndagsmorgon känner mig ganska mätt. Inte på Jesus men väl på folk. Lite paradoxalt då det temat för 13:e söndagen i Trefaldighetstiden alias Diakonins dag är Medmänniskan.

Jag är förnöjd över att dagen är arbetsuppgiftsfri*. I Älvsby kyrka är det stor samling bland annat med inbjudna kyrkstugeägare och efterföljande sopplunch. Trots detta planerar jag faktiskt att kyrkskolka. För att få vila från folk. Visst känner jag mig hemsk – men bara lite.. Och svikig – en smula. En tröst – om än en dålig sådan – är att många med säte och stämma både i församlingens arbetslag och förtroendemannaorganisation på sina fridagar skolkar betydligt oftare än vad jag gör på mina. För att inte tala om många andra som räknas och räknar sig som kyrkfolk.

Idag ska jag alltså vara lite eremitig.

Blåbärsskogen väntar!

*  Jag använder ordet arbetsuppgiftsfri om de dagar andra säger att de är lediga. Som vigd är jag ju i princip alltid präst och därför aldrig ledig. På samma vis som att jag igår inte var ogift bara för att jag inte mötte madammen i mitt liv på mer än ett halvt dygn.

Tillbaka till Tobbe men utan koppling till hans vurpa med sin anabola moped.

Humorfria personer har ju anmält honom till Luleå domkapitel. Jag har berört det i tidigare inlägg. Jag vet inte hur handläggningstiderna blir och när man kan vänta sig ett kapitelutlåtande. Men det är klart att jag undrar hur det kommer att gå. Alltså vad kapitlet kommer att säga. Och kanske riskera.

Jag kan svårligen tänka mig att Tobbes bloggande bedöms vara av den arten att det skadat det förtroende allmänheten har rätt att ha för en präst. Skulle så vara ligger jag riktigt risigt till med tanke på vad jag genom åren knapprat ner. Och att kyrkofullmäktigeordförandens anklagelse – också i pressen – att han i alla avseenden misskött sig för att sabotera är ju också grundlösa. Jag kan inte se annat än att Domkapitlet måste fria. Och ta risken att Norrbottens-Kurirens förstasida får rubriken: Homofobprästen friad i Domkapitlet!

Men å andra sidan kan det också bli: Kapitlet klandrar homofoben!

I alla fall om kapitlet skriver utlåtande som jag sett de skriva vid tidigare tillfällen. Inte enkelt och tydligt guilty eller not guilty som i amerikanska filmer. I stället –  detta har jag fått mig berättat av en lagkunnig – följer man svensk rättstradition och skriver ganska redogörande och resonerande uttalanden där man väger tingen fram och tillbaka innan man kommer till sin slutsats. Kanske är detta OK men ändå kanske inte alltid. Risken finns ju att man i ett friande utslag ändå bifogar klander – fast inte så allvarligt att man fäller. Bara skvätter ner den man friar – typ. I vart fall skulle det ju kunna uppfattas så*. Faktiskt tycker jag att man skall följa Jesus instruktion i Matteus kapitel 5 vers 37: Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.

De ovan kursiverade orden skulle kunna uppfattas är luriga. Jag tror det var Växjö Domkapitel som prickade Dag Sandahl for hur det han skrivit på sin blogg skulle kunna uppfattas, inte för vad han faktiskt skrivit. Snacka om gummi! Vem kan distinkt avgöra hur något skulle kunna uppfattas?

Utifrån anmälningarna mot Lindahl kan man frukta att sådana elastika kan tas i bruk – alltså inte vad han uttryckt utan hur det skrivna skulle kunna uppfattas om man (medvetet) väljer att tolka i en annan riktning än författaren avser och till och med förklarar. Skall bli intressant att se.

I Stockholm anmäls också folk!

Inte vilken distriktskomminister som helst. Här är det självaste Domprosten som med ett knippe honom underställda präster anmälts.

Inte för att ha uttryckt en mening och åsikt som (det demokratiska) Kyrkomötet förklarat vara en tillåten rättighet att anse och agera enligt – att äktenskapet borde vara en tvåkönshistoria. Här gäller det centrala ting om Jesus som vägen till frälsning för alla människor.

Inte för en diskret bloggtext med ett relativt fåtal läsare. De valde att skriva en debattartikel i landets största morgontidning.

Inte för en och annan reaktion på en annan blogg och några delningar på Facebook. Här kan man kanske prata om storm både i vanliga medier och sociala dito.

Ärendena i Luleå och Stockholm har absolut inget med varandra att göra. Olika ärenden, olika stift. Men ungefär samtidigt. Det skapar intressanta paralleller – kanske. Och jag måste erkänna att mitt skadeglada hjärta fröjdar sig. Över röran i Stockholm.

Att Domprosten är anmäld till Domkapitlet gör ju att han ehuru vice ordförande är jävig i förhandlingen. Att ordföranden biskopen i pressen uttalat vad som skulle kunna uppfattas som ett stöd för dompan gör väl också henne jävig – eller? Skulle man göra en analogi med Luleåfallet där en DK-ledamot (uppsåtligt) bränt sig jävig genom att i press och sociala medier agitera mot Lindahl så är väl Brunne brunnen – typ. Och vem skall då svinga klubban?

Nu tror jag inte ett ögonblick att man kommer att fälla, ens klandra, Domprosten i Stockholm med anhang. Fälls de blir det två torsdagar den veckan och solen går upp i väster. Hur det de skrev skulle kunna uppfattas kommer man inte att ta hänsyn till – bara orden i bortförklarat skick. De är ju centralt och högt uppsatta personer i den kyrkobyråkratiska nomenklaturan det gäller. Klander och kanske fällningar är inte för sådana. De kommer att gå fria. Det är bara för komministrar på landsorten och i stan – Sandahl och om Luleå fegar distrktskyrkokomminister Lindahl – som skulle kunna klandras för hur de skulle kunna uppfattas.

*  Exempel finns på denna dubbelhet. För några år sedan ansågs en pensionerad prästs bristande lojalitet inte föranleda någon reprimand. Han friades men beskrivs ändå som bristande i lojalitet. Jag skrev om det i ett par inlägget i december 2011 Ett par manliga präster i Gällivare friades förra året från anklagelser att diskriminera en kvinnlig kollega men formuleringar i Domkapitlets utlåtande klandrar dem ändå. Detta skrev jag inget om.

Tog sommaren tvärslut nu?

Det är inte säkert. Det är ju fortfarande varmt. Lätt modifierad Staffans-vise-text beskriver dagsläget innan första september: Ingen frostnatt synes än, solglittret på sjöarna det blänka.

Så var det till igår – sedan ett par veckor. Men idag regnar det. Som spy i backen. Men som sagt: Det är fortfarande varmt. Shortsväder. Så sett tillbaka blev nog sommaren inte sämre – egentligen. Bara senare.

Förra helgen firades madammen i mitt liv.

Inte upp eller ner i en lina men väl med tårta och så. Hon fyllde år. Ett sätt att fira sådana dagar är att i bull- och kakbakningsutmattad farmoderlig ro sitta och vänta på att barn och barnbarn skall välla in. Det hade om samåkning tillämpats betytt två bilar från Luleå*. En enklare lösning är faktiskt att jubilaren med make – maken är jag – far till stan och att fastigheten som barnbarnen bebor blir bas för kalaset. Sagt och rattat! Förra fredagen efter lunch gjorde vi så. Och det var kul. Förstås.

Jag smet från evenemanget en timme.

Kompisen Tobbe Lindahls blogg hade varit tyst några dagar. Han svarade inte heller i telefon. Det gjorde att jag i mitten av veckan hade kontaktat hans bror med frågan Har Tobbe gått under jorden? – typ.

Det hade han nu inte. Men jag fick veta om MC-olyckan, skadorna, transporter mellan Luleå och Umeå och mer som hör till. Och att han nu var tillbaka i Luleå. Eller Sunderbyn om det nu ska vara så himla noga.

Jag for alltså på sjukbesök och fann min blesserade kamrat på Post-OP. Intensiven säger vi lekmän. Men den typ av Intensiv där det inte är livshotande utan bara ett större behov av övervakande sladdar, slangar och kablar. Han var vid gott mod men undanbad sig alla former av humor. Skratta med fem brutna revben är ju inte speciellt njutbart.

Idag märker jag att hans bloggtystnad är bruten – kanske sedan någon dag. Han har inte skrivit nåt men han har släppt igenom kommentarer vilket är en ledtråd som gör att min Barnaby-hjärna drar slutsatsen att han inte är kvar på IVA. Där får man ju inte ha telefoner som kan störa alla pipare, blippare och övriga mojänger som finns där för patientens skull.

Man kan vara djup tacksam! Hade det gått illa hade han när han väjde för vajan vurpat ur kyrkboken. Nu kommer han sig. Med tiden.

Jag for tillbaka till kalaset. Sedan allt där var firat och avätet gick resan med barnbarnen i bilen hem till Älvsbyn. De var hos oss under helgen. Och det är ju förfärligt roligt! Något grannens vovve också tyckte.

* Tre av ätteläggen finns ju i Stifts- och residensstaden. Det är dem jag avser. Annat än att hälsingan skulle hälsa i telefon tänkte vi nog inte. Det var ju bara en udda födelsedag.

Så kallade sociala medier är intressanta. Alltså det som händer, sker och uttrycks på nätet. I bloggar,på Facebook, Twitter och andra ställen. Att som jag blogga är att skriva sina tankars färskvara. Facebookar man handlar det som oftast inte ens om det – mer de tanklösa hugskottens snabbskrift.

Inget av dessa fora är dock tänkt att innehålla text av år ut och år in bestående art och dagsländekaraktären gör att jag knappt själv vet exakt vad skrev för några månader sedan. Att tro att du, noble Bloggläsius, som läsare skall minnas det vore oerhört befängt. Inte ens den mest flitige och daglige läsare minns mer än ett halvdussin inlägg. Själva karaktären av sociala medier leder till två slutsatser:

1. Inget blir färdigskrivet. Viktiga saker måste upprepas.
2. Ingen märker upprepandet – utom möjligen jag själv.

Någon gång kan jag någonstans tidigare nämnt att den kristna Kyrkan ganska nyligen bytt demografisk tyngdpunkt. Råmodellen för en kristen är inte längre en vit manlig europé eller nord-amerikan tillhörande medelklassen. Numera är det en svart fattig kvinna i Nigeria – typ. Vidare: Majoriteten av de döpta lever idag söder om Kräftans vändkrets, inte norr därom.

Men i Älvsby kyrka igår var det sydligt med afrikansk majoritet.

Oj då! torde någon haja till.

Vad var det då för något speciellt?

Svar: Inget! Det var en vanlig Högmässa som den firas varje söndag. Ingen sammandragning eller något speciellt. En sensommarsöndag med vanlig Trefaldighetslunk. Men med afrikansk majoritet. För första gången i huvudgudstjänst

Var det något tillfälligt?

Vi var inte så många. Lite färre än vanligt. Berodde det på att alla kyrkvärdar var på gemensam utflykt till ett annat ställe?

Eller är sekulariseringstrenden nu framme vid invandrarmajoritet i Svenska kyrkan?

Jag vet inte.

Vi var bara ett 25-tal som var där – inklusive vi tre ”i tjänsten”. Så jag tror att kyrkvärdsresan spelade roll. De är alla svenskfödda utom en från som är från Österbotten. Några av dessa som låtit sig utses till kyrkvärdar firar gudstjänst mest varje söndag, även när de själva inte tjänstgör. Sammantaget blir en resa de gör ett dränage*. Så kanske berodde den afrikanska majoriteten på resan. Eller det varma vädret. Eller...

...på en annan misstanke som gnager i mitt inre: Att den svenska förträffliga medelklassen har nu kommit så långt i sin sekulariserade ogudaktighet att ortens bekännande kyrkokristna nu är i majoritet utlandsfödd. Att många svenskfödda folkkyrkopatrioter som vill vara kyrkliga och tänker sig tro ändå tar så lätt på saken att de kostar på sig att bli hemma av hart när vilka orsaker som helst. Bortförklaringarna är ju legio: Vädret var så fint. Vädret var så dåligt. Ville ta det lugnt. Hade så mycket att göra. Ville vara hemma. Åkte bort. Ville njuta av ensamheten. Hade gäster.

Men vad menar du, Stig? Är det bara folk som är slappa? Är det inte kyrkans eget fel? Ditt fel? Om du bara var roligare eller allvarligare eller frommare eller mer vardaglig eller djupsinnig eller vadsomhelst – då skulle folket komma!

Jag nekar inte till tanken att ”bortfallet” beror på prästers, musikers och andra beslutsfattares brist på förmåga att pejla in saken. Tro inte det. Mer än många kan jag hänge mig åt den självspäkning som Svenska kyrkan är så bra på. Men jag leker ändå med perspektivet att ”kyrk-Svensson” gör sig till en andlig anorektiker som löper risken att somna från sitt eget behov att med Ordet och Nattvarden vårda sin egen själ – och sina medmänniskors behov av att någon ber för dem och ber de böner de skulle ha bett om de haft förstånd att be. Typ.

Jag är glad att afrikaner, östeuropéer och folk från Mellanöstern firar gudstjänst i vår kyrka. Jag hoppas invandrarna blir fler för att bevara kristen kultur i Älvsbyn och landet som helhet. Nu när Svensson sviker.

Kommentarfältet är öppet!

*  Man kan vidare nämna att de flesta kyrkvärdar dock bara är där när de arvoderas. Liksom de absolut flesta av de förtroendevalda – som ju också är nordenfödda. Det jag kan tycka är märkligt är att dessa som sällan eller aldrig firar gudstjänst ändå ska ha rätten att både bli tillfrågade och ha avgörande uppfattningar om verksamheten. Det får mig att fundera över vem jag som gudstjänstmakthavare – det är man när man är präst – ska lyssna till. Politikern som kanske finns där en musikgudstjänst i kvartalet eller barnen i den eritreanska familjen som kommer varje söndag till en gudstjänst där de inte förstår språket.

En sångtext kom för mig.

Anita Lindbloms gamla örhänge från 1960-talet.

Sånt är livet, sånt är livet

Så mycket falskhet bor det här...

Klangen kom när jag läste det Domprosten i Stockholm – kallas väl där Pastor Primarius – tillsammans med några underlydande skrev tidigare i veckan på DN Debatt. De uttryckte tanken att alla vägar bär till Gud, att alla religioner uttrycker samma sak, särskilt de som kallas Abrahamitiska – alltså Judendom, Kristendom och Islam. Det de skrev i artikeln skulle i alla fall kunna uppfattas så. Och skulle man uppfatta storkyrkobuketten så vore det frågan om budskap från falska lärare eller profeter. Jesus är ju som bekant Vägen, Sanningen och Livet. Och han sa: Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Så står det i Den heliga skrift dessa präster lovat tro och lydnad – typ.

Är de medvetna om det?

Jo, det är de – naturligtvis. Reaktioner har kommit både i DN och annorstans. Helt fel vore det inte att tala om en ”storm” både i gamla former av och i de mer moderna så kallade sociala medierna. Jag menar den sortens ”stormar” som får beskäftiga personer att beklagande ondgöra sig och i samma medier anklaga den eller dem som när man väljer att missförstå lösryckta meningar de uttalat kan anses fått det att blåsa lite.

DN-artikeln var inte skriven i kåserande anda utan i avsikt att vara ett seriöst debattinlägg. Det har lyckats. I en intervju eller artikel – jag tror det var i tidningen Dagen – har sedan primariusen hävdat att det är evangelisten Johannes som lagt ovanstående envägsuttryck i Jesus mun, inte att Jesus sa det själv. Orden behöver därför inte tas på allvar. Johannes texter påminner om det kärleksspråk primariusen har till sin hustru, säger han. Det uttrycker känsla mer än objektivt sakinnehåll – typ.

Intressant argumentation! Förutom att bygga på nattstånden exegetik kring Johannes blir ju analogin anmärkningsvärd om man vänder på den. Orden Du är den ende för mig! riktade till hustrun betyder då samtidigt att primariusen kan tänka sig flera andra damer. Samtidigt. Undrar hur frun uppfattar det. Madammen i mitt liv skulle grymta betänkligt.

När artikelpåtarna så hänvisar till Nathan Söderblom och ett Romersk-katolskt dokument från Andra Vatikankonciliet blir det pseudepigrafi i linje med den sorten jag i förrförra inlägget berättade fanns redan i antiken. De använder aktat författarnamn för att stärka den egna skriftens ställning och auktoritet. Genom sina lösliga anspelningar och citat utan exakt källhänvisning stärker Stockholms-gänget sina egna idéer och utnyttjar på ett falskt sätt aktade personer och institutioner. Det är riktigt ψευδής faktiskt.

Ett litet bidrag till kulingen på sociala lämnade jag i alla fall i en diskussionsgrupp på Facebook. Där skrev jag:

Jag undrar om inte ett helt stim anmälningar till Domkapitlet vore en intressant grej. De kan vara undertecknade eller anonyma och hålla vilken osaklig kvalitet som helst. Media nappar i alla fall. I vart fall visar sommaren i Luleå stift det. Och så sakliga och seriösa inblandat.

Och på det en smajli.

I år dröjde den länge. Badsommaren.

Svalt och regnigt har det varit. Nattkallt jämfört med vanliga år.

Just det sistnämnda hindrar utevatten att bli badnjutbart.

Men nu har det varit varmt några dygn. I alla fall på dagarna.

Med barnbarnen på plats blev det läge att i alla fall försöka svalkdopp.

Inte i älven på gångavstånd!. Den är alltid svalare än en sjö men framför allt är den nu för årstiden både hög och strid – oreglerad som den är.

Alltså blev det Lillkorsträsket. Lillstrand.

Badpremiär kan varma somrar ske runt min födelsedag den 21 juni. I år blev det på madammens – den 22 augusti. Och det kändes hyfsat. Lite försommartemp men helt OK. Dessutom skönt att få det gjort. Jag har svårt att tänka mig en hel sommar utan utebad och slipper nu att i svalare väder tvångsdoppa mig själv bara för att få det gjort.

I antiken var det tillåtet och fullt accepterat att skapa pseudepigrafiska skrifter, något som idag i vår kultur ibland anses skumt. Ordet pseudepigrafisk är sammansatt av tre grekiska ord – för falsk, på eller över och skrift. Då man i antiken inte skrev under till exempel ett brev som vi gör utan satte sitt avsändarnamn i början blir det precis vad det handlar om: falsk-på/över-skrift*.

Sådant var alltså en accepterad helt OK litterär genre. Metoden finns både i religiösa skrifter i olika religioner och profana texter av skilda slag. I en del fall handlade det om att någon en tid efter någon viktig persons död skrev i den avlidnes namn något som var i dennes anda – typ. Petrus andra brev brukar anses vara så – om man rör sig i det Bibliska materialet. I andra fall gav man en mer fristående skrift ett känt och aktat författarnamn för att stärka skriftens ställning och auktoritet. Många gjorde länge så med Hebreerbrevet om man fortsätter botaniserandet i Nya Testamentet. Ibland skrev man tvärt emot vad den angivna författaren ansågs stå för och gjorde det i akt och mening att misskreditera vederbörande. Exempel på sådant finns dock inte i Bibeln.

I vår tid är vi känsligare – men det förekommer. Så kallade historiska romaner där en författare konstruerar dialoger och lägger dem i munnen på nyckelpersoner är i någon mening pseudepigrafiska. Pseudepigrafiskt på något sätt blir det ju också när en journalist får rollen som spökskrivare åt någon som vill ge ut sina memoarer eller när en talskrivare förbereder vad en politiker skall säga. I satir och komik blir det också ofta så att någon agerar som någon annan.

Med detta sagt är det ändå generellt så att vi är mycket mer noga vad gäller författare och copyright än vad man varit i tidigare skeden av historien.

I sitt blogginlägg Tjuvläsa brev i onsdags morse är Dag Sandahl medvetet pseudepigrafisk – insåg jag när jag läste bloggposten noga andra gången. Första skumläsningen gjorde jag hastigt mitt under ett sammanträde – jag vet: Det är fult! – och då var jag faktiskt osäker. Men vid noggrann läsning insåg jag att brevet från Luleå-biskopen till Domprosten i samma stad inte var äkta – men en bra pseudepigrafi. En mycket bra.

Hur tänkte jag? Hur kom jag fram till det?

Först undrade jag: Kan detta vara biskopens åsikt?

Det är inte helt otroligt – faktiskt. Som jag känner honom tror jag han känner olust inför hela saken och mycket väl kan tänka som pseudepigrafen uttrycker det kring arbetsmiljö, politiker-agerandet, domkapitelledamotslöpningar och annat. Kanske inte lika spetsigt men i alla fall klart i samma riktning. För visst är det en skandal när personer i arbetslag går förbi sin chef eller en arbetsgivarpolitiker löper amok mot en anställd i stället för att agera inom ramen för avtal och regler på en arbetsplats. Eller när en förtroendevald medvetet jävar ut sig. Jag vill tro att Hans faktiskt tycker så.

Men sedan tänkte jag: Detta är inte biskopens sätt. Eller språk.

Sättet att uttrycka sig är inte Stiglunds – jag har ju läst annat av honom. Och jag tror inte ett ögonblick att han skulle framföra sådan kritik i ett mail. Är innehållet hans åsikt skulle han framfört det muntligt, inte skriva. Det blir så mycket diktat i skrift. Hans skulle föredragit samtalet.

Och sedan: Den där Sahlander – om han finns**. Begår han inte tjänstefel av sjuttielfte graden om han skickar FRA-material till Dag Sandahl för publicering. Det gör det hela osannolikt.

Men som pseudepigraf var blogginlägget lysande.

Ligger precis i den osäkerhetszon som gör att man måste fundera:

Tänk om...

Dessutom fick jag ju hemfalla åt lite Exe-get-iskt bräkande – i en annan kategori.

*  I Paulus andra brev till de kristna syns sättet att ”överteckna” ett brev:

Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, och från vår broder Timotheos till Guds församling i Korinth och till alla heliga runt om i Achaia. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus.

Inga Bibelforskarna anser dock just det brevet pseudepigrafiskt. Det anses allmänt skrivet eller dikterat av Paulus. Att jag tog det som exempel beror på bilden jag fann på nätet som visar en sida av just Andra brevet till Korint i den mycket gamla handskriften kallad P46.

**  Jag frågade en gång Tobbe Lindahl som känner Dag Sandahl bättre än vad jag gör om de där överstarna finns i sinnevärlden. Han svarade: Jag vet inte.

Jag läste i dagens Haaretz – en vänster-liberal israelisk dagstidning – en artikel från igår. Det är den engelska varianten jag läser på nätet. Nedanstående artikel fann jag intresant. Google fick göra grovöversättningsgörat. Jag fixade till det hela till vad jag menar vara bättre svenska. Vill man läsa på engelska klickar man här.

DEN ISRAELISK-PALESTINSKA KONFLIKTEN HANDLAR INTE OM RELIGION

Extremister kallar det en "heligt krig", men denna konflikt har alltid handlat om mycket världsliga frågor som territorium, orättvisa och identitet.

Är det israelisk-palestinska konflikten en religiös konflikt? Nya terroristattacker och motsättningar kring Den heliga helgedomen / Tempelberget skulle kunna tyda på det. Men detta är inget heligt krig – långt därifrån.

The Palestine-Israel Journal, en akademisk publikation ägnad åt att studera konflikten anordnade nyligen en rundabordsdiskussion kring själva frågan om konflikten är religiös eller nationell. Panelen – som inkluderade israeliska, palestinska och utländska deltagare från den akademiska världen, media, prästerskap och aktivistiska rörelser, inklusive jag själv – var kraftigt delade i frågan.

Min egen tolkning av situationen är att det vi har i Israel-Palestina är i huvudsak en sekulär-nationalistisk konflikt om land, orättvisa och, i mindre grad, identitet. Detta visas i PLO stadgar. Medan dokumentet upprepade gånger nämner orden "arabiska", "palestinska" och "nationalism", hänvisar det inte en enda gång till religion. Den närmaste man kommer är att tala om ett "materiellt, andligt och historiskt" samband med Palestina.

Den näst viktigaste politiska kraften i den palestinska kampen efter Fatah var i årtionden den marxist-leninistiska Folkfronten för Palestinas befrielse som grundades av George Habash, född i en kristen familj. Många av dess medlemmar var ateister och de kvarvarande säger till sina "kamrater" i Hamas att "paradiset är i detta liv, inte nästa". De säger "Palestina är paradiset."

på samma vis var den politiska sionismens grundare Theodor Herzl en sekulär agnostiker och kanske till och med ateist. Generationen som grundande Israel var anti-religiös och övertygad om att judendomen som tro var på väg att dö, som fredsaktivistveteranen Uri Avnery minns det.

Många palestinier och araber finner detta svårt att förstå eller svälja. "Judendomen är en religion och sionismen försökte bygga en judisk stat så för israelerna är detta en religiös konflikt" anmärkte Ibrahim, en vän,. Denna ståndpunkt uttrycks också i PLO: manifest: "Judendomen som religion är inte en oberoende nationalitet. Inte heller judar utgör en enda nation med en egen identitet."

Mot bakgrund av att de berövats sitt, samt det faktum att judarna själva inte kan komma överens om huruvida att vara jude är en fråga om religion eller etnisk tillhörighet, är denna förvirring hos palestinier förståeligt.

Till skillnad från vad många judar och araber tror är dessa suddiga linjerna mellan etnicitet och tro, irrationell för det rationella förnuftet, inte unik för judendomen. När allt kommer omkring: Det faktum att de flesta av världens religioner i varierande grad är ärftliga understryker att tillhöra en religion inte relaterar bara till tro utan även till härstamning. Dessutom är inte främmande för andra religioner att förknippa religion med "nation" – i Islam, kallas det "Umma" Enligt min mening tenderar religion-etnicitet-pendeln att svänga mer mot etniska när en viss religiös grupp är en minoritet eller känner sig hotad.

Detta var fallet i södra Asien. Ett år innan Israel grundades karvades Pakistan ut ur Indien. Dess huvudsakliga grundare, Muhammad Ali Jinnah, var en pålitlig ateist som såg islam i etnonationalistiska kategorier. "Musselmanerna är inte en minoritet. Mussalmanerna är om något en nation", sade han 1940 vid ett massmöte med 100.000 anhängare.

Men liksom Jinnah, kunde också sionismens politiska ledare använda religiös symbolik och religiös auktoritet för att driva sin sekulära agenda. Herzl övergav sin pragmatiska vilja att etablera en judisk stat som helst, inklusive i Uganda, till förmån för Palestina på grund av dess religiösa och historiska betydelse för judar.

Till detta skapade Herzl intresseallianser med William Hechler och andra kristna sionister vilket gav dålig smak i munnen. "Hechler förklarar min rörelse att vara en "biblisk" sådan även om jag agerade rationellt på alla punkter" anförtrodde Herzl sin dagbok.

Likaså tillgrep palestinska sekulära ledare religiösa bilder och tankegångar – muslimska och, i mindre utsträckning, kristna – för att stå emot sionistisk expansion och vädja om bredare stöd. Detta syns bland annat i att utse Klippdomen som en gripande symbol för sin sak. Andra exempel inkluderar användning av den religiöst laddade termen "Fedayeen" som ordagrant betyder "de som offrar [till Gud]" för att beskriva palestinska kämpar och Yasser Arafats val att kalla sin rörelse Fatah (en omvänd förkortning av Palestinas befrielserörelse), som på arabiska också betyder de tidiga islamiska erövringarna.

Som sagt, detta är inte en unik företeelse. Vare sig man är förtryckt eller förtryckare, erövrad eller erövrare, tenderar människor att använda åtminstone någon religiös tankegång för att rättfärdiga eller motstå dominans. Gör man inte så höjs nationalismen som sådan till pseudoreligion.

Under årtionden har en parallell process ägt rum på bägge sidorna. 1967 års krig var ett avgörande ögonblick i detta avseende, "miraklet" som förde religiös sionism från marginalerna in till centrum. På den arabiska sidan blev det förkrossande nederlaget ett dödligt slag mot den sekulära och revolutionära arabiska nationalismen. Det har man inte hämtat sig från och islamister har successivt fyllt tomrummet.

Detta visar hur den religiösa aspekten av konflikten är en inbördeskonflikt i varje samhälle, ibland mer än mellan de två sidorna. Det är en kamp för bägge nationernas själ.

Trots den växande fanatism hos religiösa fundamentalister kvarstår de sekulära grunderna för denna konflikt: mark, resurser, rättigheter och värdighet. Men som situationen i Syrien, Irak och Jemen visar kan upprepandet mantran om heligt krig bli en självuppfyllande profetia. I det heliga landet måste vi undvika den oheliga följden.

Författaren Khaled Diab är en egyptisk-belgisk journalist, bloggare och författare, som bor i Jerusalem. Han har skrivit “Intimate Enemies: Living with Israelis and Palestinians in the Holy Land”.

Igår var den fast. I fläkten.

Nu ljuder förmiddagens hugnesamma budskap: Pippin är ute!

Det var igår eftermiddag jag märkte det. En fågel hade på något sätt trillat ner genom ett rör på taket och befann sig snett ovanför spisen. I fläkten – typ. Hördes på flaxandet. Madammen kom hem till middagen och jag förtalte saken. Hon visste. Hade noterat det hela vid lunch.

Vi tittade i fläkten. Såg inget. Så långt ner var inte fjäderfäet.

Inte för att undkomma fågelns dödskamp utan mer för att plocka vildhallon tog vi en promenad. Hemma på kvällen när det var mörkt ute var det tyst ovan spisen. Uppenbarligen är det dock så att med ljuset kommer livet. Eller hopp om livet. Också för fåglar. Jag gissar att den såg ljuset i tunneln – alltså ventilen till taket – för i morse var den på G igen. Flax, flax, flax i röret!

Arbete i bostaden var och är planen idag. Förberedelser och sånt.

Det gick inte! Med flaxande fågel i fläkten. Koncentrationsproblem!

Kryddhyllan rensades. Måste vikas upp för att åtkomst av fläktslang skulle skapas. Problem. Allt var ju målat sedan den sattes dit förra gången. Och färg beckar samman saker.

Det blev stämjärn å hammare å mejslar å hela tjodevippen fram! Och utan allt för fula märken i lacken kunde systemet öppnas och efter ett tag föll den flaxande kakaduan ner i en för ändamålet ditplacerad hink. Med lock på bars den ut på balkongen och tömdes.

Och fågeln flög! Pigg och glad som en lärka i morgonstunden. Fast det var en sädesärla.

Emotionellt utmattad efter räddningsaktionen sitter jag åter vid mitt arbetsbord – men ville berätta saken här först. Innan jag tar tag i det som skall göras.

Det är måndag kväll – typ.

Helgen ligger bakom – en arbetsuppgiftsfri söndag.

Jag skriver inte ledig utan arbetsuppgiftsfri.

Man skulle kunna uppfatta ledig som att jag menar mig inte vara präst då.

Men det är jag ju. Präst alltså. Jämt och ständigt. Vigd till det.

Även de dagar man planerat att jag skall vara arbetsuppgiftsfri.

Som att jag ju faktiskt är gift fast madammen är bortrest.

Vilket hon var i helgen.

Men om du på söndag var arbetsuppgiftsfri – varför bloggade du inte?

Svaret är enkelt – och komplicerat.

Den enkla anledningen var att jag inte hade tid. Hade fullt upp.

Efter gudstjänsten – ledd av herden – for jag till Luleå för att bota den akuta barnbarnsabstinensen. En eftermiddags bus med Tyra och Adrian. Hos den äldre av sönerna med fästmö. Och så kvällen hos den äldre av sönernas lillebror. TV och lugn och ro innan hämtning av madam på Kallax 23.10.

Då vi kom till Älvsbyn runt midnatt var det bara 6 grader varmt ute.

Men dagtid nästan 25 både igår och idag.

Den komplicerade anledningen till min obloggning är att jag inte vet vad jag skall blogga om.

Jag skulle kunna nämna att jag sedan jag lämnat madammen vid flyget på flaskbanken på Storheden strax utanför Luleå i i avsikt att köpa två goda tjeckiska pilsner fann en nyhet i vinsortimentet. En butelj jag aldrig sett i Sverige men fäst mig vid på ön Samos i den grekiska skärgården. Bilden visar buteljen. Som fick göra tjeckerna sällskap genom kassan torsdags kväll.

Och med det sagt kan jag väl då nämna att jag gjort en sak jag aldrig brukar göra.

Jag har inte levt som jag lär. Dessutom har det med Samos att göra.

Jag brukar lära, torgföra och tillämpa principen att ett par tre gånger per år till arbetsledning och arbetskamrater framföra önskemål om att få några dagars arbetsuppgiftsfrihet av sorten kallad semester. Sådana önskemål är det OK att komma med. Är tidpunkten olämplig kan önskemålet nekas men tillmötesgås annan tid utan hard filings.

Vill man höja insatsen – och det har jag väl gjort någon gång – kan arbetsuppgiftsfrihetsönskemålet formuleras ungefär på detta sätt: Vi har sett en resa/aktivitet/händelse vi gärna skulle vilja vara med om. Är det möjligt att få några dagars arbetsuppgiftsfrihet?

Arbetsledning och dito kamrater står nu inför att inte bara kanske neka utan dessutom leverera en besvikelse. Det drar sig dessa för. När sådant sker ställer man upp och söker göra längtan verklig för den arbetsuppgiftsfrihetssökande. Han eller hon längtar ju. Men det går att neka.

Om den andra nivån kan gå an ogillar jag den tredje! Den är inte vanlig men förekommer då och då: Vi har bokat en resa så jag MÅSTE få ledigt! Att då som omgivande icke arbetsuppgiftsfri stoppa saken blir ytterst laddat. Det är ju redan bokat! Resultatet blir att personen drar sina färde och lämnar uppgifter till andra – på eget diktat.

Det har jag nu gjort – mot mina principer. Vi har bokat en vecka på Samos. Sedan vi gjort det talade jag om det. Fast jag visste det skulle gå. Jag känner mina kollegor och gjorde den – vad det visat sig riktiga – bedömningen att det skulle bli väldigt lite som föll på deras lott om jag skulle vara arbetsuppgiftsfri också vardagarna mellan två arbetsuppgiftsfria helger.

Några dagar in i september bär det av. Tredje året på raken.

Vad hade detta med rubriken att göra? Svar: Ingenting!

Rubriken skrev jag i tanken att denna måndagskvällsbloggning skulle komma att handla om de substanslösa anmälningar som inkommit till Luleå Domkapitel rörande min kompis. Att koka spiksoppa på de skruvade anmälningarna kommer kanske i ett annat senare inlägg.

Den 7:e denna månad – alltså för en vecka sedan – skrev jag under rubriken varvtal ett långt blogginlägg. Jag berättade där om hur mina tankar spinner vidare kring olika saker och hur jag då trött i huvudet utan väntande arbetsuppgifter det veckoslutet funderade över hur jag skulle få tankevarvtalet att sjunka. Jag konstaterade: Läsa! Det är en bra idé. Och så listade jag några läsalternativ samt berättade vad det till slut blev att jag gjorde.

Då hade jag glömt att jag hade ett (pågående) läsalternativ till: Indianska religioner – Från vandringar till  imperiebyggande. Den är på ungefär 400 sidor och skriven av Daniel Andersson som undervisar och forskar i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet. Den höll jag ju på med. Och har nu läst färdigt.

Boken presenteras på en flik av omslaget såhär:

INDIANSKA RELIGIONER är en bred historisk beskrivning av de mellanamerikanska förkoloniala högkulturerna, av deras religiösa världar, rituella och mytiska tanketraditioner och inbördes relationer.

När Mellanamerikas innevånare började övergå från nomadism till stadsliv uppstod en mer kontinuerlig majsproduktion, ett skrift- och skattesystem, militärorganisationer, bollspel samt utarbetade kalendrar med avancerad tidsuppfattning. De religiösa föreställningarna och gudavärlden baserades ofta på motsättningar, till exempel mellan jordbruk och krig, vatten och blod, liv och död. Offerkulten, som beskrevs i poesi i bland annat mayakulturen och aztekerriket, innehöll inte sällan människor. Nya översättningar av aztekiska poem visar på en mångfacetterad religiös världsbild – som för alltid skulle förändras med de spanska erövringarna.

Denna volym sammanställer mycket av den aktuella forskningen på området och är den första boken på svenska som tar ett helhetsgrepp om de förkoloniala kulturerna i Mellanamerika.

Varför köpte jag den? Av intresse naturligtvis.

Jag fick ju för sådär 20 år sedan vara med i en grupp som gjorde en tre veckor lång studieresa i Guatemala och El Salvador. Avsikten med resan var att möta kristna församlingar – mest katolska – och med dem reflektera kring hur budskapet om Jesus i deras sammanhang tar form i teologi, arbete och gudstjänst. Studera kontextuell teologi kallas sådant.

Det var mest levande stenar vi mötte och levde bland. Alltså människor – ”fullblodsspanjorer”, mayaindianer, mestiser, stadsbor, lantbor, bönder, akademiker, laglydiga och kriminella. Resan och de människorna kom att om inte radikalt vända upp och ner på så i alla fall påtagligt modifiera och vinkla mitt eget sätt att vara teolog. Och präst.

I vevan tittade vi också vid ett par besök på vanliga stenar – gamla mayaruiner – och fick oss till del lite information om den gamla kulturen – och hur den i delar finns kvar i den kristna tro som bekänns och levs idag.

Så jag köpte för en tid sedan Indianska religioner. Och har funnit att läsningen om hur det aztekiska samhällets ledare slet hjärtan ur levande människor blivit till avkoppling från tankarna på hjärtlösheten i pressens och en del kyrkliga ledargestalters kampanj mot kompisen Tobbe Lindahl i Luleå. Faktiskt.

Nu skall jag till Storforsens kapell för tre Vigselgudstjänster!

*  Daniel Andersson har skrivit mer. Följ länken böcker om allt nedan till höger så finner du till exempel hans doktorsavhandling från 2001: The virgin and the dead : the Virgin of Guadalupe and the Day of the Dead in the construction of Mexican identities. Den har jag inte läst.

Idag skulle min mamma fyllt 90 år.

Senare i höst är det 12 år sedan hon dog.

Om ett par veckor är det 10 år sedan pappa följde efter.

Han var född 1924.

Sorgen är över.

Det går inte en dag utan att de far genom tankarna.

Åtminstone någon gång.

Åren går.

För ett par dagar sedan fick vi en bild.

I telefonen och lite suddig.

Gick att skärpa upp i datorn.

Tyra minus första mjölktanden.

Snart stor.

Åren går.

Kategori för detta inlägg?

Min mamma blev farmor.

Och jag är farfar?

Givet!

När åren går.

När något verkar totalt utsiktslöst brukar jag dra till med ungefär detta:

Dagen det sker går solen upp i väster och veckan har två torsdagar.

På Facebook såg jag – och delade – en statusuppdatering. Om det är helt sant eller ett falsarium skall jag hålla osagt men jag gissar att han som sa de kursiva orden nedan menade ungefär samma orimlighet som jag avser med det jag nyss skrev att jag brukar säga.

Så här skrev min FB-vän:

fångade precis in en notis från Latinamerika om en fråga till Fidel Castro vid en presskonferens 1973 om när han trodde att Kuba och USA på nytt skulle föra en dialog. Svaret överraskade säkert då, men inte nu: "När USA har en svart president och Vatikanen en latinamerikansk påve."

Tänk hur det kan bli...

Jag skall inte säga att de haglar.

Det vore en överdrift.

Men den kommer.

Frågan i rubriken.

Riktad till mig.

När jag är på byn.

För det är så vi säger här i det lilla samhället på gränsen mellan Norra Norrlands kustland och Norra Norrlands inland. Vi vid Stambanan. Som ganska exakt följer vad jag menar vara den nämnda väderleksgränsen. Vi är på byn, går ner på byn, sticker ut på byn osv.

Inte går vi på stan inte. Näpp! Fast man kan en och annan gång höra på stan från någon av dem i Älvsby församlings arbetslag som pendlar från Piteå eller Boden. I mitt tidigare liv som skolpräst och lärare på folkhögskolan mötte jag också en eller annan elev eller pendlarkollega härstammande från Luleå eller annanstans som jag såg mig föranledd att språkrätta med ett brutalt: ”På byn” heter det! Här går vi ”på byn”. Stan – det är någon annan stans!

Nåväl – på byn möter jag frågan. I Cooperativabutiken nästan varje gång jag handlar. Från andra kunder. Frågan om jag ämnar bli den nye Kyrkoherden senare i höst när den nuvarande slutar efter 20 år på stolen.

Nej! svarar jag. Icke!

Nog trodde jag det säger ofta frågaren. Ibland också Varför?

Jag är inte behörig är min enkla förklaring. Höjda ögonbryn blir gensvaret.

Jo, så är det! förklarar jag.

Vid 32 var jag behörig men inte nu när jag är 62. Ännu högre ögonbryn.

När jag idag om förmiddagen innan gudstjänsten (ledd av kollegan Brunetten) traskade ner på byn i akt och mening att å Coop köpa snus bad madammen i mitt liv mig att ävenledes inhandla jäst och ost. Ett enkelt uppdrag. Passar veckoslutsledig präst på väg till gudstjänsten.

Fick med hela beställningen samt därtill två kartonger sikgubbar – lämplig beteckning på de i den näraliggande byn Sikfors lokalproducerade jordgubbarna*. Det var vid sikgubbelådorna den ovan återgivna dialogen skedde.

Frågeställaren är lärare och begrep lätt mitt fortsatta resonemang:

I skolans värld blir inte varje duktig lärare en lysande rektor. Typ. Ivriga nickanden.

Därför – om jag är rätt underrättad – finns numera någon sots chef- och rektorsutbildning – typ. På samma sätt är det i kyrkan. För 30 år sedan var det annorlunda men numera finns – helt rätt enligt min mening – en Kyrkoherdeutbildning man skall ha gått för att vara behörig. Den har jag inte gått. Valt att inte gå – faktiskt. Därför är jag helt självförvållat inte behörig.

För min del är det dessutom helt OK. Att vara chef och ledare är mycket viktiga uppdrag som inte lockar mig. I alla fall inte med bara tre år till ålderssnöret. Jag är nog nyttigare som präst i underställd befattning med förkunnelse, undervisning och möta folk än att tampas med budgetar och annan administration. Sånt är viktigt – fast kanske inte allt av det. I vart fall lockar det inte mig! Min roll blir att få ny herde och chef att samverka med.

Så är det alltså. Tjänsten är för sökan utlyst. Info om den hittar du här. Och här.

*  Eller jabbar som äldsta dottern som då kallades Snuppan vid drygt ett års ålder kallade de röda frukterna. Bubbar blev lillasystern Snorvans ord något år senare. Bägge glosorna finns sedan dess i familjespråket. Vad småbröderna Hattifnatten och Heffaklumpen sa kommer jag inte ihåg. De bara åt.

Med åren har jag blivit sämre på att varva ner sa jag till Brunetten* tidigare i veckan. Hon är hemkommen från semestern och har tagit över rollen som viktigpetra** till dess Översteprästen, alltså Kyrkoherden, till veckan återkommer från sin väl unnade frigång. Utan direkt akut anledning pratade vi om våra arbetsuppgifter, fördelning av och prioritering bland dessa, engagemang och tidsåtgång. Det var då jag sa: Med åren har jag blivit sämre på att varva ner. När en period av hög arbets- och engagemangsbelastning slutar stannar jag liksom inte av, loggar inte ut. Inte lika lätt som förr. I skallen alltså. Framför allt i skallen.

Men så ändrade jag mig. Eller i vart fall modifierade det hela: Fast det är klart – förr, med fyra ungar i kåken, var ju varvtalet högt hemma också. Det var ju full fart på alla fronter. Högt tryck. Och så är det ju inte nu. Kanske är det därför jag märker att det tar tid att tagga ner när trycket släpper – typ.

Det har varit högt varvtal under en period – på skilda sätt.

Arbetsmässigt har det varit mycket att göra. Inte för mycket. Jag klagar inte. Det är ju semestertider. Att då som präst i församling stå ensam med allt hör ju liksom till systemet. Då kan det bli som det nu blev:Vecka 29 ledig tisdag, vecka 30 ingen arbetsfri dag och nuvarande vecka 31 ledig idag. Och imorgon. Och i övermorgon. I detta förlängda veckoslut släpper alltså arbetstrycket. Men bara till en del. Trots ledighet spelar min skalle mig i alla fall sitt vanliga ickenedvarvande spratt.

Tankarna fortsätter att snurra. Inte om den mängd dop och vigslar jag haft. De ligger inte kvar. De försvinner när jag sätter ett papper i en pärm. Det är framtidstankarna som spinner. Om höstens arbete. Vad gäller fältet Undervisning i den grundläggande uppgiften***. Alltså ungdomsverksamhet i olika former, konfirmander, Bibelstudiegrupper, doppastoral, kopplingen till gudstjänstlivet och hur det bör (om)formas – samt annat. Sådant funderar jag på också när jag har ”ledig dag”. Fast jag inte måste inte. Akut tidspress föreligger ju inte! Men med åren har jag blivit sämre på att varva ner.

Vädret har detta sommar varit en stressfaktor för många. I det avseendet är jag lugn. Tar det hur kallt som helst – om vitsen ursäktas. Jag rår ju inte ensam för det och kan inte ensam göra något åt det. Konstaterar att det nog är någon eller några som i alla fall fått bönesvar – de som bett och ber Vår dagliga skur blöt oss idag. Men det är inte jag. Men vädret har gett stugsitteri – i tankar.

Min gräsklipparklantskada har nog stressat en del. Med omläggningar och förband. Men såren läker fint. Inga bandage mer. De blesserade fingrarna är bara stötkänsligare än de oskadade. Vill i sammanhanget dock ta tillbaka den beskrivningen av skadan jag gav och illustrerade med bilder den 14 juli i inlägget länge leve landstinget! Det är faktiskt ”den värre” bilden som gäller.

Kring den gode vännen Tobbe Lindahl snurrar också tankarna. Och den mobbing han utsätts för av en arbetskamrat och en ledande kyrkopolitiker i samma församling. Och pressens rapportering. Men det har ju hänt förr att det just denna tid på året kommer konstiga anmälningar och egendomlig pressaktivitet. Klickar du här får du ett exempel aktuellt för några år sedan.

De vardagar jag ”är i tjänst” ser jag till att jag är i Församlingsgården vid mitt skrivbord före 8 på morgonen. Förlägger alltså mycket av förberedelser etc dit och på förmiddagarna. Hellre så än hemma och på kvällarna. Passar mig.

Igår gick jag hem ett par timmar in på eftermiddagen. Det hade ju blivit 40 timmar sedan i måndags morse. Var bara SÅ trött i huvudet och visste ju att inga arbetsuppgifter väntar detta veckoslut, inte heller akuta uppdrag i nästa vecka. Så jag gick hem för att varva ner. Eller ur. Med något annat. Och jag funderade över med vad?

Läsa! Det är en bra idé. Men vad? En bok om Gudstjänstlivet i Svenska kyrkan?

Varning: Jobbspinn!

En Bibelvetenskaplig kommentar (till) kring Paulus brev till de kristna i Efesos? Vettigt val! Men då kanske jag skulle hamna i de där verserna där Paulus varnar för och förmanar de kristna att inte acceptera och dela de mot judisk-kristna stridande etisk-moraliska värderingarna som rådde i deras icke-kristna livsmiljö. Och då skulle ju tankarna hamna i Luleåhistorien igen.

Så jag såg en film. En sajjensfikschonhistoria utan läbbiga utomjordsmonster och laser-skjutande rymdskepp. Men en massa klur om divergenser i rumtiden, svarta hål och relativitetsteori. Svårt obegripligt. Men en bra film – faktiskt. Och avslappnande.

*  Av hävd har jag här på bloggen kallat den ena av mina prästkollegor för Brunetten. Den andra har av liknande frisyrskäl benämnts Blondinen – men hon har nu annan tjänst.

**  Jämför med mitt inlägg nu viktigpetter av den 13 juli.

***  I Svenska kyrkans regelverk anges församlingens grundläggande uppgift vara fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

För mig är gubbe ett positivt ord – i min fas i livet.

Det har inget att göra med att jag är 62 år ung och inte lika graciös som för 30 år sedan*.

Det har inte heller att göra med att mitt vita hår- och skäggsvall troligen tolkades som blont när jag i en banal ålderstest på Facebook klassades som 21 år gammal.

Det hänger inte heller ihop med att när jag i 30-35-årsåldern hade hållit ett Bibelföredrag på ett ungdomsläger fick höra av en annan ledare vad hon hört en lägerdeltagare säga sedan jag väl slutat prata: Det var ju inte farligt! Gubben var ju ganska kylig.

Det har att göra med Adrian, 3 år! På bilden tillsammans med sin farbror.

Det är han som är gubbe i min nuvarande värld! Farfars favoritgubbe. Faktiskt!

Och när jag hälsar på honom på hans dagis finns runtomkring honom en hel flock andra gulliga smågrabbar. Det är en riktig gubbklubb!

Med denna hermeneutiska position** i bagaget kom jag alldeles fel när jag tidigare idag på Dag Sandahls blogg får läsa vad en annan hos Dag namngiven person tillika ledamot i Luleå Domkapitel den 2 augusti skrivit i en kommentar på ytterligare en annan persons blogg:

Nu är gubbklubben ute efter min skalp. Dag Sandahl skriver att jag påverkar Domkapitlet och Stig Strömbergsson bloggar om att det inte är trovärdigt att jag är med i Domkapitlet som går ut med mina åsikter angående TL i sociala medier. Det rör på sig med andra ord. Intressant är det. Har aldrig varit populär i deras kretsar (småskrattar) och vill inte vara det heller.

Ingen gullig gubbe denna gång!

Jag fattade att Adrian-associationen inte passade utan fick byta perspektiv då jag bedömde att gubbklubb nu handlar om något annat. Om ordet verkligen är eller avses vara nedsättande utifrån köns- och åldersparametrar kan jag inte med säkerhet säga – bara att det skulle kunna uppfattas så.

För att inte löpa risken att själv komma att uppfattas som diskriminerande utifrån kön och ålder använder jag i fortsättningen av detta inlägg det neutrala hen för författaren till det kursiva stycket ovan.

Det var ju helt fel av hen att skriva som hen gjorde! Falsk tillvitelse faktiskt.***

I det förrförrförra inlägget ute ur garderoben samt i en Messenger-dialog med hen på mobilen har jag inte påstått något som föranleder påståendet: bloggar att det inte är trovärdigt att jag är med i Domkapitlet.

I inlägget skrev jag: Det är milt sagt märkligt att en av Domkapitlets ledamöter på Facebook och i kommentar på en annan blogg uttrycker sitt aktiva medhåll när andra personer tydligt lanserar Tobbe Lindahl som en olämplig präst som snarast borde sparkas. Jag undrar: Komprometterar inte sådant agerande den ledamoten? Riskeras inte rentav integriteten hos själva Domkapitlet som sådant? Kan man lita på en saklig och opartisk prövning i en inom-kyrklig rättsvårdande instans om en som fått förtroendet att vara med där aktivt propagerar i media kring enskilda personer som är eller någon gång kan komma att bli ”ärenden”? Jag tror inte det accepteras att utsedda nämndemän i det vanliga rättsväsendet gör så.

En bit in i vår Messenger-dialog förstod jag att hen tolkade mig som om jag ifrågasatte just att hen sitter i Domkapitlet. Hen skrev fritt citerat ur minnet: då får du väl klaga hos dem som nominerat mig och fått mig invald.

På det svarade jag ordagrant: Jag klagar inte över att du är vald. Jag funderar bara om det lämpliga i att en DK-ledamot i SOCIALA MEDIER profilerar sig så starkt i förhållande till de personer DK har tillsyningsansvar över. Många tycker ju i andra sammanhang att folk i vissa positioner skall agera lågmält i vissa frågor – typ. Rimligen bör samma spelregler gälla alla.

En omgång senare förtydligade jag: Jag diskuterar inte Tobbe här. Det samtalet har jag med honom. Det jag diskuterar är vilket manöverutrymme en person med makt – det har man som invald i DK – skall ta sig på sociala medier – särskilt när andra där ger sig på enskilda personer.

Hen svarade då: OK. Då förstår jag vad du menar.

Har hen glömt att hen förstått? På den där andra bloggen – inte Dag Sandahls – skriver ju hen att jag bloggar om att det inte är trovärdigt att jag är med i Domkapitlet.

Det är ju bara inte sant! Att hen är ledamot i kapitlet ifrågasätter jag inte. Det uppdraget har hen fått i rätt ordning. Det är agerandet som ledamot jag kritiserar. Det är faktiskt en helt annan sak. En saklig sak. Jag anser att en person som anförtrotts ett offentligt uppdrag behöver kunna ta emot kritik av den typen utan att sätta sig själv i centrum och ta det som en personlig skalpjakt. Och utan att nedsättande bunta ihop kritiker av ens agerande till en gubbklubb fjärran från den gullighet som motsvarar min sonsons och hans jämnårigas.

*  Att jag då skulle varit graciös är ett exempel skämtsam självironi och må inte tolkas bokstavligt i humorfri anda.

**  I Bibelforskning – jag brukar skriva om sådant i kategorin Exe-geten bräker – är tolkarens hermeneutiska position viktigt att ha med i tanken. Med det menas en självinsikt kring vem jag som tolkare är, i vilket samhälle jag lever, vilka ideologiska utgångspunkter jag har, min förförståelse och vilka intentioner jag medvetet eller omedvetet har – samt en massa annat som kan påverka eller ”störa” hur jag uppfattar en sak, en händelse eller en text.

***  Nu har jag skrivit hen tre gånger – fyra med denna fotnot. Jag skriver i Word, ett program som ger servicen att med röda streck under ett ord markera att det är okänt och/eller felstavat. Gissa vad som hänt fyra gånger med hen. Hoppsan! Fem gånger!

Bloggars och bloggares öden är sammanvävda med varandra – ibland. Som exempel kan anföras att jag här på min blogg skrivit om vad som händer, timar och sker med och kring Tobbe Lindahl i Luleå och hans bloggande. Jag kommenterar ibland hos honom och han nämner ibland mig – den gamle kamraten. Det var också jag som, sedan jag själv bloggat en tid, i mars 2008 ledde honom ut på bloggandets fördärvliga väg.

Den nuvarande kyrkturbulensen i Luleå utlöstes av att Tobbe med humorn som redskap sökte slå ett slag för vad jag skulle vilja kalla språkhygien. Liksom jag gillar han inte att ordet fobi matas in i språket som beteckning för olika åsikter. Han menar – liksom jag – att personer som får sin livskvalitet och sitt livsinnehåll begränsat och funktions-nedsatt av okontrollerad rädsla, panikångest, tvångsmässigt beteende etc inte skall behöva åse och åhöra att det de lider av nivelleras till en åsiktsbeteckning, ofta av nedsättande art.*

Tobbe och jag har länkar till varandra på våra bloggar. Vi har bägge bägge också länk till Dag Sandahl som dock inte länkar varken till Tobbe eller mig. Detta gör oss norrbottningar buttra, bittra och inåtvända.**

Jag läser alltså det ________________ skriver. Varför ________________ ?

Hans namn får ju inte nämnas! Kontakt med honom – i mitt fall dock nästan helt passiv – har jag märkt bekymrar en del. Aktiv kontakt kan till och med dras fram i anmälan till Domkapitlet. Hans namn får alltså inte nämnas. Som Voldemorts. Eller Jesus vid skolavslutningar.

Han vars namn inte får nämnas skrev i morse ett inlägg med rubriken Arbetsgivare-och-arbetsköpare. Skarpsinnigt och bra – som så ofta. Men med en onödig plump jag inte gillar. Men jag anmälde honom inte. Valde i stället att kommentera saken just där – alltså på den onämnbares blogg. Min kommentar rörde sig om den viktiga saken språkhygien och jag återger den också här för dig käre Bloggläsius: Såhär skrev jag:

Bra att du följer cirkusen i Luleå. Jag gör det också och delar din uppfattning. Har inget att tillägga här och nu. Men jag vill påtala en annan sak:

När jag första gången för runt ett år sedan - kopplat till att man på Pride-festivalen i Luleå delade ut kondomer - såg ordvitsen med Domprostens titel skall jag erkänna att jag skrattade till. Andra gången jag såg den i text var jag väl också en lite aning road men nu är den inte rolig längre. Bara fånig. Slit inte på den mer. Av flera skäl:

1: I år fanns såg jag inga gummin i Kyrkans tält på Pride - jag var in för att kolla. Jag tolkar det som att man "nyktrat till" i saken även om man inte gjort offentlig avbön. Anar utifrån person-kännedom att Charlott hade ett finger med i det spelet.

2: Charlott Rehnman, som i den nu uppkomna situationen faktiskt kläms och knådas från alla håll, är alldeles för gedigen och seriös för att utsättas för nedsättande ordlekar. Hon förtjänar det inte!

3: Det skämmer Tobbes sak när hans vänner talar nedsättande om en person han med mig under många år alltid talat om med värme och respekt. Hon har också nu en besvärlig situation då både någon personal och en fullmäktigeordförande gått förbi henne som chef och löper amok i tanken att få bort en person hon delar både tro och kyrk-kärlek med. Inte delar de alla åsikter, Charlott och Tobbe, men vad jag förstått är värmen och respekten ömsesidig.

*  Wikipedia är mycket informativt om vad fobi är – klicka här.

**  Den sista meningen var i kategorin ironisk lögn en riktig baddare.

I förra inlägget glömde jag en fotnot.

Med * markerades i texten att jag avsåg att nedanför alltsammans vid en annan * ge en belysande för det resonemanget ovidkommande kommentar. Det var ordet textanalysfackspråk som blev bestjärnat i tanken att skriva en fotnot med tankar kring den nära kontexten och den vidare kontexten.

Tankarna i den riktningen kom apropå hur den som anmält Tobbe Lindahl till Domkapitlet vulgärläst hans blogg. Nu är den anmälan och den saken inte ämnet för detta inlägg. Det bara startade på tankar jag tänkte fotnota men som nu yttrar sig i att Exe-geten bräker lite grand i en bloggpost för sig.

Mitt huvudämne i teologistudierna och det fält där jag om än lågintensivt alltid sökt själv-fortbilda mig en aning är Gamla och Nya testamentets Exegetik, främst Nya. Det akademiska ordet Exegetik är då fisförnämglosa för Bibelvetenskap och textanalysen inom densamma är en sannerligen underskattad kampsport.

Det är viktigt när man inom den idrotten söker förstå en detalj i eller en begränsad del av ett resonemang – säg en liknelse någon av evangelisterna skriver att Jesus berättar – att man ser till sammanhanget, kontexten. Det är helt nödvändigt för att förstå avsnittet eller snutten rätt. Och då på två sätt. Nära och vidare.

Vad står strax innan?

Vad kommer direkt efteråt?

Att fråga så är att leta den nära kontexten man måste ha med i bilden för att utläsa betydelsen av det avsnitt man grubblar kring. Slarvar man med den nära kontexten blir risken över-hängande att man i en snutt eller en mening inläser något helt annat än författaren menat och utifrån andra motiv än ren förståelse kommer att pådyvla texten en uppdiktad innebörd.

Man kan anföra en legion exempel på detta i kyrkliga och kristliga kretsar. Ett tydligt sådant kan vara när man förra sommaren i Svenska kyrkans monter under Pride-festivalen i till-handahöll kondomer med texten på förpackningen: Störst av allt är kärleken. De orden är tagna från Paulis första brev till församlingen i Korint och handlar där inte alls om kärlekens sexuella sida. Just det tilltaget att utan hänsyn till den nära kontexten plocka en viktig Bibeltanke till en slogan i annat ärende kommenterade jag härpå bloggen i juni förra året under rubriken som f-n läser bibeln.

Vad är textmassans sammantagna budskap och ärende?

Hur resonerar den författaren på andra ställen? I annat den skrivit?

Och vad säger Bibeln som helhet?

Att fråga så när man söker förstå en detalj är att undersöka den vidare kontexten. Superviktigt! I en stor textmassa kan det finnas enstaka procent av innehållet som (om man vill) kan tippa åt ett eller annat ganska galet håll om man inte ser till helheten, till den vidare kontexten.

Också här finns exempel inom kristligheten. Ett tydligt sådant kan vara när en del tar drygt ett halvdussin hopsnodda Bibelverser från här och var i Skriften och med dem som bas bygger ett fullständigt okritiskt stöd för allt vad staten Israel gör på ockuperad mark. Då och då möter jag på Facebook inlägg av den typen – helt bortkopplade från den vidare kontexten, Bibeln som helhet,som inte försvarar markstöld och övervåld.

Detta med den nära och vidare kontexten är nödvändiga verktyg vad gäller Bibeltolkning. Träna dig, noble Bloggläsius, i det tänkandet. Och finn att det är stimulerande verktyg att använda – för din egen Bibelläsning.

Dessutom är de nyttiga verktyg när det gäller att förstå annan text och utröna vad någon menar – säg om du skulle ta fram en rättvisande beskrivning av vad jag skriver på denna min blogg. Är du van att se till nära och vidare kontext märker du direkt när någon läsa något som f-n läser bibeln och med det skapar en förvriden bild av verkligheten.

Så är det då ute, det jag vetat en tid.

Massmedia av alla sorter – Norrländskan, Kuriren, Piteå-Tidningen, Dagen, SVT, Text-TV och säkert fler – berättar nu att min barn-och ungdomskamrat, gode vän, prästkollega och tillika bloggkompis Tobbe Lindahl har anmälts till Domkapitlet i Luleå. Saken som jag känt till en tid är alltså nu ute ur garderoben. Nästan det enda som är kul i den saken är att jag jag visste det före tidningarna!

I min garderob har jag följt saken bland annat på detta vis:.

• Jag har läst det blogginlägg hos Tobbe som startade karusellen – här.
• Jag hittade – efter att ha sökt aktivt – en annan blogg som i nära tid innehöll negativ text. Och en och annan så kallad ”delning” på Facebook.
• Jag har läst anmälan till Domkapitlet mot Tobbe. De kom senare. Tre av dem är anonyma och saknar preciseringar av vad man egentligen vill kapitlet skall titta på. En av dem är undertecknad med namn och befattning samt preciserar vad anmälaren anser klandervärt. Mer om det nedan.
• Jag har för egen del och i eget intresse gått igenom först de inlägg hos Tobbe ur vilka anmälaren anfört fördärvliga ting – det man på textanalysfackspråk* skulle kunna kalla den nära kontexten. Jag fann då att anmälaren i de flesta fall angivit ur sammanhanget lösryckta meningar och bara i något fall citerat ett ur ett mycket långt inlägg lyft lite längre stycke om några meningar.
• Jag har för egen del och i eget intresse gått igenom alla inlägg hos Tobbe från och med 1 januari 2014 som anmälaren läst för att finna skäl att klaga – den vidare kontexten, alltså bloggen som helhet.
• Om och utifall att och kanske om min ganska datorklumpiga gamle kompis skulle ha nytta av saken kopierade jag all bloggtext sedan januari 14 till en pdf-fil där jag lät de av anmälaren anförda lösryckta citaten framträda i avvikande färg – blå. Jag använde enkelt radavstånd och typsnitt Times Roman 11pt. De ca 200 blogginläggen med de sammantaget ca 67000 orden kom då att omfatta 93 fulla A4-sidor. 2061 av orden var blå.
• Jag talade en del då och då med Tobbe i telefon.
• Jag fick ta del av hans yttrande till Domkapitlet. Först en version 1 jag inte hann läsa och helt struntade i då en bearbetad version 2 hamnade i mail-korgen. Sedan den version 3 han sänt in med ”min” pdf som bilaga.

Ur min garderobssynvinkel har jag märkt att Tobbe på sin blogg inte berättat att just han blivit anmäld. Han har i förbigående när han skrivit om något annat nämnt något om någon anmälan mot någon någonstans i Sverige men inte mer specifikt. Men jag har ju kunnat läsa det lilla mellan raderna. Jag har ju naturligtvis inte heller skrivit i saken – fast det kliat i mina gräsklipparklantskadade tangentfingrar.

Jag tycker Tobbes låga policy är föredömlig. Domkapitlet är en instans för tillsyn och formell hantering av bland annat hur präster och diakoner agerar och rör sig i alla sammanhang – däribland mediala. När då en sak hamnat där ska den hanteras där och berörda skall föra sin sak där, inte i press, på bloggar eller till exempel på Facebook – som Tobbe inte ens är med i den stackarn.

Men i min garderob har jag funderat. Och funderar. En hel del. Till exempel tycker jag...

1. det är milt sagt märkligt att en av Domkapitlets ledamöter på Facebook och i kommentar på en annan blogg uttrycker sitt aktiva medhåll när andra personer tydligt lanserar Tobbe Lindahl som en olämplig präst som snarast borde sparkas. Jag undrar: Komprometterar inte sådant agerande den ledamoten? Riskeras inte rentav integriteten hos själva Domkapitlet som sådant? Kan man lita på en saklig och opartisk prövning i en inomkyrklig rättsvårdande instans om en som fått förtroendet att vara med där aktivt propagerar i media kring enskilda personer som är eller någon gång kan komma att bli ”ärenden”? Jag tror inte det accepteras att utsedda nämndemän i det vanliga rättsväsendet gör så.
2. det är milt sagt märkligt att anmälaren som ingår i samma arbetslag som Tobbe inte tagit upp saken med honom själv eller med Domprosten som är deras gemensamma chef. Vad jag fattat är det så man skall göra om man tycker ens jobb krånglas till av en arbetskamrats agerande. Funkar det inte med personen och funkar det inte med chefen får man väl ta det till styrelsen – typ. Och kanske med fack och hela grejen. Det finns regler och praxis hur man umgås liksom det finns regler och system för hur pjäserna flyttas när man spelar schack. Eller Fia med knuff. I och för sig är Domkapitlet en pjäs på schackbrädet som man kan referera till men är det en god psyko-social arbetsmiljö när en befattningshavare går förbi sin chef och utanför den direkta arbetsorganisationen initierar talan mot en annan arbetskamrat? Som chef skulle jag bli tvärarg om jag blev förbigången på det sättet.
3. det är milt sagt märkligt att i dessa sista dagar det inkommit ytterligare en anmälan och nu sänd av en ledande kyrkopolitiker i Domkyrkoförsamlingen. Den nya anmälaren är Kyrkofullmäktiges ordförande och innehar med det den högsta formella posten i Tobbes arbetsgivarorganisation. Borde då inte också den anmälaren dryftat saken med den chef de anställt? Borde inte frågan lyfts i styrelsen och formellt öppnats som ett disciplinärende med vid behov fackliga företrädare och alla möjliga schackpjäser på plats. Det finns ju regler! – precis som i schack eller Fia med knuff! Varför följer man inte dem?

Jag gissar att det kommer att bli anledning att skriva mer om detta. Just detta inlägg är i alla händelser redan långt nog. Är du, noble Bloggläsius, fortsatt läsnödig kan du gå vidare till hur Dag Sandahl betraktar saken – här.

Mina prognoser om hur alltsammans kommer att gå lämnar jag tills vidare – men sådana finns. Likaså mina ensamhetsspekulationer i garderoben. En del av rent konspirationsteoretisk art. Möjligen är de kul men inte speciellt vänliga. Kanske – men bara kanske – ens befogade.