stigstrombergsson

Det är måndag kväll – typ.

Helgen ligger bakom – en arbetsuppgiftsfri söndag.

Jag skriver inte ledig utan arbetsuppgiftsfri.

Man skulle kunna uppfatta ledig som att jag menar mig inte vara präst då.

Men det är jag ju. Präst alltså. Jämt och ständigt. Vigd till det.

Även de dagar man planerat att jag skall vara arbetsuppgiftsfri.

Som att jag ju faktiskt är gift fast madammen är bortrest.

Vilket hon var i helgen.

 

Men om du på söndag var arbetsuppgiftsfri – varför bloggade du inte?

Svaret är enkelt – och komplicerat.

 

Den enkla anledningen var att jag inte hade tid. Hade fullt upp.

 

Efter gudstjänsten – ledd av herden – for jag till Luleå för att bota den akuta barnbarnsabstinensen. En eftermiddags bus med Tyra och Adrian. Hos den äldre av sönerna med fästmö. Och så kvällen hos den äldre av sönernas lillebror. TV och lugn och ro innan hämtning av madam på Kallax 23.10.

Då vi kom till Älvsbyn runt midnatt var det bara 6 grader varmt ute.

Men dagtid nästan 25 både igår och idag.

 

Den komplicerade anledningen till min obloggning är att jag inte vet vad jag skall blogga om.

 

Jag skulle kunna nämna att jag sedan jag lämnat madammen vid flyget på flaskbanken på Storheden strax utanför Luleå i i avsikt att köpa två goda tjeckiska pilsner fann en nyhet i vinsortimentet. En butelj jag aldrig sett i Sverige men fäst mig vid på ön Samos i den grekiska skärgården. Bilden visar buteljen. Som fick göra tjeckerna sällskap genom kassan torsdags kväll.

 

Och med det sagt kan jag väl då nämna att jag gjort en sak jag aldrig brukar göra.

Jag har inte levt som jag lär. Dessutom har det med Samos att göra.

 

Jag brukar lära, torgföra och tillämpa principen att ett par tre gånger per år till arbetsledning och arbetskamrater framföra önskemål om att få några dagars arbetsuppgiftsfrihet av sorten kallad semester. Sådana önskemål är det OK att komma med. Är tidpunkten olämplig kan önskemålet nekas men tillmötesgås annan tid utan hard filings.

 

Vill man höja insatsen – och det har jag väl gjort någon gång – kan arbetsuppgiftsfrihetsönskemålet formuleras ungefär på detta sätt: Vi har sett en resa/aktivitet/händelse vi gärna skulle vilja vara med om. Är det möjligt att få några dagars arbetsuppgiftsfrihet?

Arbetsledning och dito kamrater står nu inför att inte bara kanske neka utan dessutom leverera en besvikelse. Det drar sig dessa för. När sådant sker ställer man upp och söker göra längtan verklig för den arbetsuppgiftsfrihetssökande. Han eller hon längtar ju. Men det går att neka.

 

Om den andra nivån kan gå an ogillar jag den tredje! Den är inte vanlig men förekommer då och då: Vi har bokat en resa så jag MÅSTE få ledigt! Att då som omgivande icke arbetsuppgiftsfri stoppa saken blir ytterst laddat. Det är ju redan bokat! Resultatet blir att personen drar sina färde och lämnar uppgifter till andra – på eget diktat.

Det har jag nu gjort – mot mina principer. Vi har bokat en vecka på Samos. Sedan vi gjort det talade jag om det. Fast jag visste det skulle gå. Jag känner mina kollegor och gjorde den – vad det visat sig riktiga – bedömningen att det skulle bli väldigt lite som föll på deras lott om jag skulle vara arbetsuppgiftsfri också vardagarna mellan två arbetsuppgiftsfria helger.

Några dagar in i september bär det av. Tredje året på raken.

 

Vad hade detta med rubriken att göra? Svar: Ingenting!

 

Rubriken skrev jag i tanken att denna måndagskvällsbloggning skulle komma att handla om de substanslösa anmälningar som inkommit till Luleå Domkapitel rörande min kompis. Att koka spiksoppa på de skruvade anmälningarna kommer kanske i ett annat senare inlägg.