stigstrombergsson

Så är det då ute, det jag vetat en tid.

Massmedia av alla sorter – Norrländskan, Kuriren, Piteå-Tidningen, Dagen, SVT, Text-TV och säkert fler – berättar nu att min barn-och ungdomskamrat, gode vän, prästkollega och tillika bloggkompis Tobbe Lindahl har anmälts till Domkapitlet i Luleå. Saken som jag känt till en tid är alltså nu ute ur garderoben. Nästan det enda som är kul i den saken är att jag jag visste det före tidningarna!

I min garderob har jag följt saken bland annat på detta vis:.

• Jag har läst det blogginlägg hos Tobbe som startade karusellen – här.
• Jag hittade – efter att ha sökt aktivt – en annan blogg som i nära tid innehöll negativ text. Och en och annan så kallad ”delning” på Facebook.
• Jag har läst anmälan till Domkapitlet mot Tobbe. De kom senare. Tre av dem är anonyma och saknar preciseringar av vad man egentligen vill kapitlet skall titta på. En av dem är undertecknad med namn och befattning samt preciserar vad anmälaren anser klandervärt. Mer om det nedan.
• Jag har för egen del och i eget intresse gått igenom först de inlägg hos Tobbe ur vilka anmälaren anfört fördärvliga ting – det man på textanalysfackspråk* skulle kunna kalla den nära kontexten. Jag fann då att anmälaren i de flesta fall angivit ur sammanhanget lösryckta meningar och bara i något fall citerat ett ur ett mycket långt inlägg lyft lite längre stycke om några meningar.
• Jag har för egen del och i eget intresse gått igenom alla inlägg hos Tobbe från och med 1 januari 2014 som anmälaren läst för att finna skäl att klaga – den vidare kontexten, alltså bloggen som helhet.
• Om och utifall att och kanske om min ganska datorklumpiga gamle kompis skulle ha nytta av saken kopierade jag all bloggtext sedan januari 14 till en pdf-fil där jag lät de av anmälaren anförda lösryckta citaten framträda i avvikande färg – blå. Jag använde enkelt radavstånd och typsnitt Times Roman 11pt. De ca 200 blogginläggen med de sammantaget ca 67000 orden kom då att omfatta 93 fulla A4-sidor. 2061 av orden var blå.
• Jag talade en del då och då med Tobbe i telefon.
• Jag fick ta del av hans yttrande till Domkapitlet. Först en version 1 jag inte hann läsa och helt struntade i då en bearbetad version 2 hamnade i mail-korgen. Sedan den version 3 han sänt in med ”min” pdf som bilaga.

Ur min garderobssynvinkel har jag märkt att Tobbe på sin blogg inte berättat att just han blivit anmäld. Han har i förbigående när han skrivit om något annat nämnt något om någon anmälan mot någon någonstans i Sverige men inte mer specifikt. Men jag har ju kunnat läsa det lilla mellan raderna. Jag har ju naturligtvis inte heller skrivit i saken – fast det kliat i mina gräsklipparklantskadade tangentfingrar.

Jag tycker Tobbes låga policy är föredömlig. Domkapitlet är en instans för tillsyn och formell hantering av bland annat hur präster och diakoner agerar och rör sig i alla sammanhang – däribland mediala. När då en sak hamnat där ska den hanteras där och berörda skall föra sin sak där, inte i press, på bloggar eller till exempel på Facebook – som Tobbe inte ens är med i den stackarn.

Men i min garderob har jag funderat. Och funderar. En hel del. Till exempel tycker jag...

1. det är milt sagt märkligt att en av Domkapitlets ledamöter på Facebook och i kommentar på en annan blogg uttrycker sitt aktiva medhåll när andra personer tydligt lanserar Tobbe Lindahl som en olämplig präst som snarast borde sparkas. Jag undrar: Komprometterar inte sådant agerande den ledamoten? Riskeras inte rentav integriteten hos själva Domkapitlet som sådant? Kan man lita på en saklig och opartisk prövning i en inomkyrklig rättsvårdande instans om en som fått förtroendet att vara med där aktivt propagerar i media kring enskilda personer som är eller någon gång kan komma att bli ”ärenden”? Jag tror inte det accepteras att utsedda nämndemän i det vanliga rättsväsendet gör så.
2. det är milt sagt märkligt att anmälaren som ingår i samma arbetslag som Tobbe inte tagit upp saken med honom själv eller med Domprosten som är deras gemensamma chef. Vad jag fattat är det så man skall göra om man tycker ens jobb krånglas till av en arbetskamrats agerande. Funkar det inte med personen och funkar det inte med chefen får man väl ta det till styrelsen – typ. Och kanske med fack och hela grejen. Det finns regler och praxis hur man umgås liksom det finns regler och system för hur pjäserna flyttas när man spelar schack. Eller Fia med knuff. I och för sig är Domkapitlet en pjäs på schackbrädet som man kan referera till men är det en god psyko-social arbetsmiljö när en befattningshavare går förbi sin chef och utanför den direkta arbetsorganisationen initierar talan mot en annan arbetskamrat? Som chef skulle jag bli tvärarg om jag blev förbigången på det sättet.
3. det är milt sagt märkligt att i dessa sista dagar det inkommit ytterligare en anmälan och nu sänd av en ledande kyrkopolitiker i Domkyrkoförsamlingen. Den nya anmälaren är Kyrkofullmäktiges ordförande och innehar med det den högsta formella posten i Tobbes arbetsgivarorganisation. Borde då inte också den anmälaren dryftat saken med den chef de anställt? Borde inte frågan lyfts i styrelsen och formellt öppnats som ett disciplinärende med vid behov fackliga företrädare och alla möjliga schackpjäser på plats. Det finns ju regler! – precis som i schack eller Fia med knuff! Varför följer man inte dem?

Jag gissar att det kommer att bli anledning att skriva mer om detta. Just detta inlägg är i alla händelser redan långt nog. Är du, noble Bloggläsius, fortsatt läsnödig kan du gå vidare till hur Dag Sandahl betraktar saken – här.

Mina prognoser om hur alltsammans kommer att gå lämnar jag tills vidare – men sådana finns. Likaså mina ensamhetsspekulationer i garderoben. En del av rent konspirationsteoretisk art. Möjligen är de kul men inte speciellt vänliga. Kanske – men bara kanske – ens befogade.