stigstrombergsson

Bloggars och bloggares öden är sammanvävda med varandra – ibland. Som exempel kan anföras att jag här på min blogg skrivit om vad som händer, timar och sker med och kring Tobbe Lindahl i Luleå och hans bloggande. Jag kommenterar ibland hos honom och han nämner ibland mig – den gamle kamraten. Det var också jag som, sedan jag själv bloggat en tid, i mars 2008 ledde honom ut på bloggandets fördärvliga väg.

Den nuvarande kyrkturbulensen i Luleå utlöstes av att Tobbe med humorn som redskap sökte slå ett slag för vad jag skulle vilja kalla språkhygien. Liksom jag gillar han inte att ordet fobi matas in i språket som beteckning för olika åsikter. Han menar – liksom jag – att personer som får sin livskvalitet och sitt livsinnehåll begränsat och funktions-nedsatt av okontrollerad rädsla, panikångest, tvångsmässigt beteende etc inte skall behöva åse och åhöra att det de lider av nivelleras till en åsiktsbeteckning, ofta av nedsättande art.*

Tobbe och jag har länkar till varandra på våra bloggar. Vi har bägge bägge också länk till Dag Sandahl som dock inte länkar varken till Tobbe eller mig. Detta gör oss norrbottningar buttra, bittra och inåtvända.**

Jag läser alltså det ________________ skriver. Varför ________________ ?

Hans namn får ju inte nämnas! Kontakt med honom – i mitt fall dock nästan helt passiv – har jag märkt bekymrar en del. Aktiv kontakt kan till och med dras fram i anmälan till Domkapitlet. Hans namn får alltså inte nämnas. Som Voldemorts. Eller Jesus vid skolavslutningar.

Han vars namn inte får nämnas skrev i morse ett inlägg med rubriken Arbetsgivare-och-arbetsköpare. Skarpsinnigt och bra – som så ofta. Men med en onödig plump jag inte gillar. Men jag anmälde honom inte. Valde i stället att kommentera saken just där – alltså på den onämnbares blogg. Min kommentar rörde sig om den viktiga saken språkhygien och jag återger den också här för dig käre Bloggläsius: Såhär skrev jag:

Bra att du följer cirkusen i Luleå. Jag gör det också och delar din uppfattning. Har inget att tillägga här och nu. Men jag vill påtala en annan sak:

När jag första gången för runt ett år sedan - kopplat till att man på Pride-festivalen i Luleå delade ut kondomer - såg ordvitsen med Domprostens titel skall jag erkänna att jag skrattade till. Andra gången jag såg den i text var jag väl också en lite aning road men nu är den inte rolig längre. Bara fånig. Slit inte på den mer. Av flera skäl:

1: I år fanns såg jag inga gummin i Kyrkans tält på Pride - jag var in för att kolla. Jag tolkar det som att man "nyktrat till" i saken även om man inte gjort offentlig avbön. Anar utifrån person-kännedom att Charlott hade ett finger med i det spelet.

2: Charlott Rehnman, som i den nu uppkomna situationen faktiskt kläms och knådas från alla håll, är alldeles för gedigen och seriös för att utsättas för nedsättande ordlekar. Hon förtjänar det inte!

3: Det skämmer Tobbes sak när hans vänner talar nedsättande om en person han med mig under många år alltid talat om med värme och respekt. Hon har också nu en besvärlig situation då både någon personal och en fullmäktigeordförande gått förbi henne som chef och löper amok i tanken att få bort en person hon delar både tro och kyrk-kärlek med. Inte delar de alla åsikter, Charlott och Tobbe, men vad jag förstått är värmen och respekten ömsesidig.

*  Wikipedia är mycket informativt om vad fobi är – klicka här.

**  Den sista meningen var i kategorin ironisk lögn en riktig baddare.