stigstrombergsson

Jag skall inte säga att de haglar.

Det vore en överdrift.

Men den kommer.

Frågan i rubriken.

Riktad till mig.

När jag är på byn.

För det är så vi säger här i det lilla samhället på gränsen mellan Norra Norrlands kustland och Norra Norrlands inland. Vi vid Stambanan. Som ganska exakt följer vad jag menar vara den nämnda väderleksgränsen. Vi är på byn, går ner på byn, sticker ut på byn osv.

Inte går vi på stan inte. Näpp! Fast man kan en och annan gång höra på stan från någon av dem i Älvsby församlings arbetslag som pendlar från Piteå eller Boden. I mitt tidigare liv som skolpräst och lärare på folkhögskolan mötte jag också en eller annan elev eller pendlarkollega härstammande från Luleå eller annanstans som jag såg mig föranledd att språkrätta med ett brutalt: ”På byn” heter det! Här går vi ”på byn”. Stan – det är någon annan stans!

Nåväl – på byn möter jag frågan. I Cooperativabutiken nästan varje gång jag handlar. Från andra kunder. Frågan om jag ämnar bli den nye Kyrkoherden senare i höst när den nuvarande slutar efter 20 år på stolen.

Nej! svarar jag. Icke!

Nog trodde jag det säger ofta frågaren. Ibland också Varför?

Jag är inte behörig är min enkla förklaring. Höjda ögonbryn blir gensvaret.

Jo, så är det! förklarar jag.

Vid 32 var jag behörig men inte nu när jag är 62. Ännu högre ögonbryn.

När jag idag om förmiddagen innan gudstjänsten (ledd av kollegan Brunetten) traskade ner på byn i akt och mening att å Coop köpa snus bad madammen i mitt liv mig att ävenledes inhandla jäst och ost. Ett enkelt uppdrag. Passar veckoslutsledig präst på väg till gudstjänsten.

Fick med hela beställningen samt därtill två kartonger sikgubbar – lämplig beteckning på de i den näraliggande byn Sikfors lokalproducerade jordgubbarna*. Det var vid sikgubbelådorna den ovan återgivna dialogen skedde.

Frågeställaren är lärare och begrep lätt mitt fortsatta resonemang:

I skolans värld blir inte varje duktig lärare en lysande rektor. Typ. Ivriga nickanden.

Därför – om jag är rätt underrättad – finns numera någon sots chef- och rektorsutbildning – typ. På samma sätt är det i kyrkan. För 30 år sedan var det annorlunda men numera finns – helt rätt enligt min mening – en Kyrkoherdeutbildning man skall ha gått för att vara behörig. Den har jag inte gått. Valt att inte gå – faktiskt. Därför är jag helt självförvållat inte behörig.

För min del är det dessutom helt OK. Att vara chef och ledare är mycket viktiga uppdrag som inte lockar mig. I alla fall inte med bara tre år till ålderssnöret. Jag är nog nyttigare som präst i underställd befattning med förkunnelse, undervisning och möta folk än att tampas med budgetar och annan administration. Sånt är viktigt – fast kanske inte allt av det. I vart fall lockar det inte mig! Min roll blir att få ny herde och chef att samverka med.

Så är det alltså. Tjänsten är för sökan utlyst. Info om den hittar du här. Och här.

*  Eller jabbar som äldsta dottern som då kallades Snuppan vid drygt ett års ålder kallade de röda frukterna. Bubbar blev lillasystern Snorvans ord något år senare. Bägge glosorna finns sedan dess i familjespråket. Vad småbröderna Hattifnatten och Heffaklumpen sa kommer jag inte ihåg. De bara åt.