stigstrombergsson

Igår morse vid tjugoöveråttatiden skrev jag detta på Facebook:

Nu i Församlingsgården sedan en tre kvart tillbaka.

Begravningsgudstjänst 10.00.

Dopgudstjänst Storforsens kapell 14.00,

Vigselgudstjänst samma plats 15.15.

En Vigsel till 16.00 - forsen.

Inledningsgudstjänst för Kyrkstugehelg: Älvsby kyrka 19.00.

Sedan "efterfest" i Församlingsgården.

Full dag – typ.

Mellan sammanhangen fanns en del närförberedelser och naturligtvis restid. Storforsen är ju 5 mil bort. Knappt. Distinkt matpaus blev det aldrig. Jag kom hem runt 21 – tretton timmar efter det jag sagt Hej då! till madammen i mitt liv.

Antalet medmänniskor jag mötte i de olika eventen var ca 80+50+70+5+15x2. Adderas detta betyder det att jag med lite olika vinklingar för sammantaget gott och väl 200 personer pratade om att Gud vid en viss punkt och på en viss plats i historien valde att bli människan Jesus. Jag ordade på om vad hans död och uppståndelse betyder som gåva till oss och öppning till harmoni med Gud. Jag nämnde honom som den ultimata Medmänniskan. Olika vid varje tillfälle – men samma huvudperson i fokus. Den där Jesus som den kristna Kyrkan håller för en alldeles unik Sanning, inte som ett alternativ av flera möjliga.

Begreppet kyrkfolk är svårt att avgränsa. Vad och hur skall man vara för att vara sånt? Ändå svänger vi oss med det ordet – vilket jag inte tycker är fel. Det är bara svårt att pejla.

Personer jag känner igen från andra gudstjänster kan vara en parameter. Den är inte helt opålitlig i mitt fall eftersom jag bott på orten och gått i kyrkan i över 35 år. Men om en hel vigselflock är från Skellefteå har jag ju ingen koll. Eller om delar av dopföljet har frikyrko-anknytning. Bara vad gäller 19-grejen känner jag att jag har säkert på fötterna. Där var de flesta regelbundna gudstjänstfirare boende på orten. Några tillresta vet jag mindre om.

Gör jag en kvalificerad gissning tror jag i alla fall att jag igår på olika vis kom att lansera Jesus för 150-170 personer som skulle diagnosticera sig själva som sekulariserade – vad det ordet då kan betyda. Det är en möjlighet och en anspänning som gör att jag denna söndagsmorgon känner mig ganska mätt. Inte på Jesus men väl på folk. Lite paradoxalt då det temat för 13:e söndagen i Trefaldighetstiden alias Diakonins dag är Medmänniskan.

Jag är förnöjd över att dagen är arbetsuppgiftsfri*. I Älvsby kyrka är det stor samling bland annat med inbjudna kyrkstugeägare och efterföljande sopplunch. Trots detta planerar jag faktiskt att kyrkskolka. För att få vila från folk. Visst känner jag mig hemsk – men bara lite.. Och svikig – en smula. En tröst – om än en dålig sådan – är att många med säte och stämma både i församlingens arbetslag och förtroendemannaorganisation på sina fridagar skolkar betydligt oftare än vad jag gör på mina. För att inte tala om många andra som räknas och räknar sig som kyrkfolk.

Idag ska jag alltså vara lite eremitig.

Blåbärsskogen väntar!

*  Jag använder ordet arbetsuppgiftsfri om de dagar andra säger att de är lediga. Som vigd är jag ju i princip alltid präst och därför aldrig ledig. På samma vis som att jag igår inte var ogift bara för att jag inte mötte madammen i mitt liv på mer än ett halvt dygn.