stigstrombergsson

För mig är gubbe ett positivt ord – i min fas i livet.

Det har inget att göra med att jag är 62 år ung och inte lika graciös som för 30 år sedan*.

Det har inte heller att göra med att mitt vita hår- och skäggsvall troligen tolkades som blont när jag i en banal ålderstest på Facebook klassades som 21 år gammal.

Det hänger inte heller ihop med att när jag i 30-35-årsåldern hade hållit ett Bibelföredrag på ett ungdomsläger fick höra av en annan ledare vad hon hört en lägerdeltagare säga sedan jag väl slutat prata: Det var ju inte farligt! Gubben var ju ganska kylig.

 

Det har att göra med Adrian, 3 år! På bilden tillsammans med sin farbror.

Det är han som är gubbe i min nuvarande värld! Farfars favoritgubbe. Faktiskt!

Och när jag hälsar på honom på hans dagis finns runtomkring honom en hel flock andra gulliga smågrabbar. Det är en riktig gubbklubb!

 

Med denna hermeneutiska position** i bagaget kom jag alldeles fel när jag tidigare idag på Dag Sandahls blogg får läsa vad en annan hos Dag namngiven person tillika ledamot i Luleå Domkapitel den 2 augusti skrivit i en kommentar på ytterligare en annan persons blogg:

Nu är gubbklubben ute efter min skalp. Dag Sandahl skriver att jag påverkar Domkapitlet och Stig Strömbergsson bloggar om att det inte är trovärdigt att jag är med i Domkapitlet som går ut med mina åsikter angående TL i sociala medier. Det rör på sig med andra ord. Intressant är det. Har aldrig varit populär i deras kretsar (småskrattar) och vill inte vara det heller.

 

Ingen gullig gubbe denna gång!

Jag fattade att Adrian-associationen inte passade utan fick byta perspektiv då jag bedömde att gubbklubb nu handlar om något annat. Om ordet verkligen är eller avses vara nedsättande utifrån köns- och åldersparametrar kan jag inte med säkerhet säga – bara att det skulle kunna uppfattas så.

För att inte löpa risken att själv komma att uppfattas som diskriminerande utifrån kön och ålder använder jag i fortsättningen av detta inlägg det neutrala hen för författaren till det kursiva stycket ovan.

 

Det var ju helt fel av hen att skriva som hen gjorde! Falsk tillvitelse faktiskt.***

I det förrförrförra inlägget ute ur garderoben samt i en Messenger-dialog med hen på mobilen har jag inte påstått något som föranleder påståendet: bloggar att det inte är trovärdigt att jag är med i Domkapitlet.

I inlägget skrev jag: Det är milt sagt märkligt att en av Domkapitlets ledamöter på Facebook och i kommentar på en annan blogg uttrycker sitt aktiva medhåll när andra personer tydligt lanserar Tobbe Lindahl som en olämplig präst som snarast borde sparkas. Jag undrar: Komprometterar inte sådant agerande den ledamoten? Riskeras inte rentav integriteten hos själva Domkapitlet som sådant? Kan man lita på en saklig och opartisk prövning i en inom-kyrklig rättsvårdande instans om en som fått förtroendet att vara med där aktivt propagerar i media kring enskilda personer som är eller någon gång kan komma att bli ”ärenden”? Jag tror inte det accepteras att utsedda nämndemän i det vanliga rättsväsendet gör så.

En bit in i vår Messenger-dialog förstod jag att hen tolkade mig som om jag ifrågasatte just att hen sitter i Domkapitlet. Hen skrev fritt citerat ur minnet: då får du väl klaga hos dem som nominerat mig och fått mig invald.

På det svarade jag ordagrant: Jag klagar inte över att du är vald. Jag funderar bara om det lämpliga i att en DK-ledamot i SOCIALA MEDIER profilerar sig så starkt i förhållande till de personer DK har tillsyningsansvar över. Många tycker ju i andra sammanhang att folk i vissa positioner skall agera lågmält i vissa frågor – typ. Rimligen bör samma spelregler gälla alla.

En omgång senare förtydligade jag: Jag diskuterar inte Tobbe här. Det samtalet har jag med honom. Det jag diskuterar är vilket manöverutrymme en person med makt – det har man som invald i DK – skall ta sig på sociala medier – särskilt när andra där ger sig på enskilda personer.

Hen svarade då: OK. Då förstår jag vad du menar.

 

Har hen glömt att hen förstått? På den där andra bloggen – inte Dag Sandahls – skriver ju hen att jag bloggar om att det inte är trovärdigt att jag är med i Domkapitlet.

Det är ju bara inte sant! Att hen är ledamot i kapitlet ifrågasätter jag inte. Det uppdraget har hen fått i rätt ordning. Det är agerandet som ledamot jag kritiserar. Det är faktiskt en helt annan sak. En saklig sak. Jag anser att en person som anförtrotts ett offentligt uppdrag behöver kunna ta emot kritik av den typen utan att sätta sig själv i centrum och ta det som en personlig skalpjakt. Och utan att nedsättande bunta ihop kritiker av ens agerande till en gubbklubb fjärran från den gullighet som motsvarar min sonsons och hans jämnårigas.

 

 

---

*  Att jag då skulle varit graciös är ett exempel skämtsam självironi och må inte tolkas bokstavligt i humorfri anda.

**  I Bibelforskning – jag brukar skriva om sådant i kategorin Exe-geten bräker – är tolkarens hermeneutiska position viktigt att ha med i tanken. Med det menas en självinsikt kring vem jag som tolkare är, i vilket samhälle jag lever, vilka ideologiska utgångspunkter jag har, min förförståelse och vilka intentioner jag medvetet eller omedvetet har – samt en massa annat som kan påverka eller ”störa” hur jag uppfattar en sak, en händelse eller en text.

***  Nu har jag skrivit hen tre gånger – fyra med denna fotnot. Jag skriver i Word, ett program som ger servicen att med röda streck under ett ord markera att det är okänt och/eller felstavat. Gissa vad som hänt fyra gånger med hen. Hoppsan! Fem gånger!