stigstrombergsson

Med åren har jag blivit sämre på att varva ner sa jag till Brunetten* tidigare i veckan. Hon är hemkommen från semestern och har tagit över rollen som viktigpetra** till dess Översteprästen, alltså Kyrkoherden, till veckan återkommer från sin väl unnade frigång. Utan direkt akut anledning pratade vi om våra arbetsuppgifter, fördelning av och prioritering bland dessa, engagemang och tidsåtgång. Det var då jag sa: Med åren har jag blivit sämre på att varva ner. När en period av hög arbets- och engagemangsbelastning slutar stannar jag liksom inte av, loggar inte ut. Inte lika lätt som förr. I skallen alltså. Framför allt i skallen.

Men så ändrade jag mig. Eller i vart fall modifierade det hela: Fast det är klart – förr, med fyra ungar i kåken, var ju varvtalet högt hemma också. Det var ju full fart på alla fronter. Högt tryck. Och så är det ju inte nu. Kanske är det därför jag märker att det tar tid att tagga ner när trycket släpper – typ.

Det har varit högt varvtal under en period – på skilda sätt.

Arbetsmässigt har det varit mycket att göra. Inte för mycket. Jag klagar inte. Det är ju semestertider. Att då som präst i församling stå ensam med allt hör ju liksom till systemet. Då kan det bli som det nu blev:Vecka 29 ledig tisdag, vecka 30 ingen arbetsfri dag och nuvarande vecka 31 ledig idag. Och imorgon. Och i övermorgon. I detta förlängda veckoslut släpper alltså arbetstrycket. Men bara till en del. Trots ledighet spelar min skalle mig i alla fall sitt vanliga ickenedvarvande spratt.

Tankarna fortsätter att snurra. Inte om den mängd dop och vigslar jag haft. De ligger inte kvar. De försvinner när jag sätter ett papper i en pärm. Det är framtidstankarna som spinner. Om höstens arbete. Vad gäller fältet Undervisning i den grundläggande uppgiften***. Alltså ungdomsverksamhet i olika former, konfirmander, Bibelstudiegrupper, doppastoral, kopplingen till gudstjänstlivet och hur det bör (om)formas – samt annat. Sådant funderar jag på också när jag har ”ledig dag”. Fast jag inte måste inte. Akut tidspress föreligger ju inte! Men med åren har jag blivit sämre på att varva ner.

Vädret har detta sommar varit en stressfaktor för många. I det avseendet är jag lugn. Tar det hur kallt som helst – om vitsen ursäktas. Jag rår ju inte ensam för det och kan inte ensam göra något åt det. Konstaterar att det nog är någon eller några som i alla fall fått bönesvar – de som bett och ber Vår dagliga skur blöt oss idag. Men det är inte jag. Men vädret har gett stugsitteri – i tankar.

Min gräsklipparklantskada har nog stressat en del. Med omläggningar och förband. Men såren läker fint. Inga bandage mer. De blesserade fingrarna är bara stötkänsligare än de oskadade. Vill i sammanhanget dock ta tillbaka den beskrivningen av skadan jag gav och illustrerade med bilder den 14 juli i inlägget länge leve landstinget! Det är faktiskt ”den värre” bilden som gäller.

Kring den gode vännen Tobbe Lindahl snurrar också tankarna. Och den mobbing han utsätts för av en arbetskamrat och en ledande kyrkopolitiker i samma församling. Och pressens rapportering. Men det har ju hänt förr att det just denna tid på året kommer konstiga anmälningar och egendomlig pressaktivitet. Klickar du här får du ett exempel aktuellt för några år sedan.

De vardagar jag ”är i tjänst” ser jag till att jag är i Församlingsgården vid mitt skrivbord före 8 på morgonen. Förlägger alltså mycket av förberedelser etc dit och på förmiddagarna. Hellre så än hemma och på kvällarna. Passar mig.

Igår gick jag hem ett par timmar in på eftermiddagen. Det hade ju blivit 40 timmar sedan i måndags morse. Var bara SÅ trött i huvudet och visste ju att inga arbetsuppgifter väntar detta veckoslut, inte heller akuta uppdrag i nästa vecka. Så jag gick hem för att varva ner. Eller ur. Med något annat. Och jag funderade över med vad?

Läsa! Det är en bra idé. Men vad? En bok om Gudstjänstlivet i Svenska kyrkan?

Varning: Jobbspinn!

En Bibelvetenskaplig kommentar (till) kring Paulus brev till de kristna i Efesos? Vettigt val! Men då kanske jag skulle hamna i de där verserna där Paulus varnar för och förmanar de kristna att inte acceptera och dela de mot judisk-kristna stridande etisk-moraliska värderingarna som rådde i deras icke-kristna livsmiljö. Och då skulle ju tankarna hamna i Luleåhistorien igen.

Så jag såg en film. En sajjensfikschonhistoria utan läbbiga utomjordsmonster och laser-skjutande rymdskepp. Men en massa klur om divergenser i rumtiden, svarta hål och relativitetsteori. Svårt obegripligt. Men en bra film – faktiskt. Och avslappnande.

*  Av hävd har jag här på bloggen kallat den ena av mina prästkollegor för Brunetten. Den andra har av liknande frisyrskäl benämnts Blondinen – men hon har nu annan tjänst.

**  Jämför med mitt inlägg nu viktigpetter av den 13 juli.

***  I Svenska kyrkans regelverk anges församlingens grundläggande uppgift vara fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.