stigstrombergsson

I antiken var det tillåtet och fullt accepterat att skapa pseudepigrafiska skrifter, något som idag i vår kultur ibland anses skumt. Ordet pseudepigrafisk är sammansatt av tre grekiska ord – för falsk, på eller över och skrift. Då man i antiken inte skrev under till exempel ett brev som vi gör utan satte sitt avsändarnamn i början blir det precis vad det handlar om: falsk-på/över-skrift*.

Sådant var alltså en accepterad helt OK litterär genre. Metoden finns både i religiösa skrifter i olika religioner och profana texter av skilda slag. I en del fall handlade det om att någon en tid efter någon viktig persons död skrev i den avlidnes namn något som var i dennes anda – typ. Petrus andra brev brukar anses vara så – om man rör sig i det Bibliska materialet. I andra fall gav man en mer fristående skrift ett känt och aktat författarnamn för att stärka skriftens ställning och auktoritet. Många gjorde länge så med Hebreerbrevet om man fortsätter botaniserandet i Nya Testamentet. Ibland skrev man tvärt emot vad den angivna författaren ansågs stå för och gjorde det i akt och mening att misskreditera vederbörande. Exempel på sådant finns dock inte i Bibeln.

I vår tid är vi känsligare – men det förekommer. Så kallade historiska romaner där en författare konstruerar dialoger och lägger dem i munnen på nyckelpersoner är i någon mening pseudepigrafiska. Pseudepigrafiskt på något sätt blir det ju också när en journalist får rollen som spökskrivare åt någon som vill ge ut sina memoarer eller när en talskrivare förbereder vad en politiker skall säga. I satir och komik blir det också ofta så att någon agerar som någon annan.

Med detta sagt är det ändå generellt så att vi är mycket mer noga vad gäller författare och copyright än vad man varit i tidigare skeden av historien.

I sitt blogginlägg Tjuvläsa brev i onsdags morse är Dag Sandahl medvetet pseudepigrafisk – insåg jag när jag läste bloggposten noga andra gången. Första skumläsningen gjorde jag hastigt mitt under ett sammanträde – jag vet: Det är fult! – och då var jag faktiskt osäker. Men vid noggrann läsning insåg jag att brevet från Luleå-biskopen till Domprosten i samma stad inte var äkta – men en bra pseudepigrafi. En mycket bra.

Hur tänkte jag? Hur kom jag fram till det?

Först undrade jag: Kan detta vara biskopens åsikt?

Det är inte helt otroligt – faktiskt. Som jag känner honom tror jag han känner olust inför hela saken och mycket väl kan tänka som pseudepigrafen uttrycker det kring arbetsmiljö, politiker-agerandet, domkapitelledamotslöpningar och annat. Kanske inte lika spetsigt men i alla fall klart i samma riktning. För visst är det en skandal när personer i arbetslag går förbi sin chef eller en arbetsgivarpolitiker löper amok mot en anställd i stället för att agera inom ramen för avtal och regler på en arbetsplats. Eller när en förtroendevald medvetet jävar ut sig. Jag vill tro att Hans faktiskt tycker så.

Men sedan tänkte jag: Detta är inte biskopens sätt. Eller språk.

Sättet att uttrycka sig är inte Stiglunds – jag har ju läst annat av honom. Och jag tror inte ett ögonblick att han skulle framföra sådan kritik i ett mail. Är innehållet hans åsikt skulle han framfört det muntligt, inte skriva. Det blir så mycket diktat i skrift. Hans skulle föredragit samtalet.

Och sedan: Den där Sahlander – om han finns**. Begår han inte tjänstefel av sjuttielfte graden om han skickar FRA-material till Dag Sandahl för publicering. Det gör det hela osannolikt.

Men som pseudepigraf var blogginlägget lysande.

Ligger precis i den osäkerhetszon som gör att man måste fundera:

Tänk om...

Dessutom fick jag ju hemfalla åt lite Exe-get-iskt bräkande – i en annan kategori.

*  I Paulus andra brev till de kristna syns sättet att ”överteckna” ett brev:

Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, och från vår broder Timotheos till Guds församling i Korinth och till alla heliga runt om i Achaia. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus.

Inga Bibelforskarna anser dock just det brevet pseudepigrafiskt. Det anses allmänt skrivet eller dikterat av Paulus. Att jag tog det som exempel beror på bilden jag fann på nätet som visar en sida av just Andra brevet till Korint i den mycket gamla handskriften kallad P46.

**  Jag frågade en gång Tobbe Lindahl som känner Dag Sandahl bättre än vad jag gör om de där överstarna finns i sinnevärlden. Han svarade: Jag vet inte.