stigstrombergsson

Så kallade sociala medier är intressanta. Alltså det som händer, sker och uttrycks på nätet. I bloggar,på Facebook, Twitter och andra ställen. Att som jag blogga är att skriva sina tankars färskvara. Facebookar man handlar det som oftast inte ens om det – mer de tanklösa hugskottens snabbskrift.

Inget av dessa fora är dock tänkt att innehålla text av år ut och år in bestående art och dagsländekaraktären gör att jag knappt själv vet exakt vad skrev för några månader sedan. Att tro att du, noble Bloggläsius, som läsare skall minnas det vore oerhört befängt. Inte ens den mest flitige och daglige läsare minns mer än ett halvdussin inlägg. Själva karaktären av sociala medier leder till två slutsatser:

1. Inget blir färdigskrivet. Viktiga saker måste upprepas.
2. Ingen märker upprepandet – utom möjligen jag själv.

Någon gång kan jag någonstans tidigare nämnt att den kristna Kyrkan ganska nyligen bytt demografisk tyngdpunkt. Råmodellen för en kristen är inte längre en vit manlig europé eller nord-amerikan tillhörande medelklassen. Numera är det en svart fattig kvinna i Nigeria – typ. Vidare: Majoriteten av de döpta lever idag söder om Kräftans vändkrets, inte norr därom.

Men i Älvsby kyrka igår var det sydligt med afrikansk majoritet.

Oj då! torde någon haja till.

Vad var det då för något speciellt?

Svar: Inget! Det var en vanlig Högmässa som den firas varje söndag. Ingen sammandragning eller något speciellt. En sensommarsöndag med vanlig Trefaldighetslunk. Men med afrikansk majoritet. För första gången i huvudgudstjänst

Var det något tillfälligt?

Vi var inte så många. Lite färre än vanligt. Berodde det på att alla kyrkvärdar var på gemensam utflykt till ett annat ställe?

Eller är sekulariseringstrenden nu framme vid invandrarmajoritet i Svenska kyrkan?

Jag vet inte.

Vi var bara ett 25-tal som var där – inklusive vi tre ”i tjänsten”. Så jag tror att kyrkvärdsresan spelade roll. De är alla svenskfödda utom en från som är från Österbotten. Några av dessa som låtit sig utses till kyrkvärdar firar gudstjänst mest varje söndag, även när de själva inte tjänstgör. Sammantaget blir en resa de gör ett dränage*. Så kanske berodde den afrikanska majoriteten på resan. Eller det varma vädret. Eller...

...på en annan misstanke som gnager i mitt inre: Att den svenska förträffliga medelklassen har nu kommit så långt i sin sekulariserade ogudaktighet att ortens bekännande kyrkokristna nu är i majoritet utlandsfödd. Att många svenskfödda folkkyrkopatrioter som vill vara kyrkliga och tänker sig tro ändå tar så lätt på saken att de kostar på sig att bli hemma av hart när vilka orsaker som helst. Bortförklaringarna är ju legio: Vädret var så fint. Vädret var så dåligt. Ville ta det lugnt. Hade så mycket att göra. Ville vara hemma. Åkte bort. Ville njuta av ensamheten. Hade gäster.

Men vad menar du, Stig? Är det bara folk som är slappa? Är det inte kyrkans eget fel? Ditt fel? Om du bara var roligare eller allvarligare eller frommare eller mer vardaglig eller djupsinnig eller vadsomhelst – då skulle folket komma!

Jag nekar inte till tanken att ”bortfallet” beror på prästers, musikers och andra beslutsfattares brist på förmåga att pejla in saken. Tro inte det. Mer än många kan jag hänge mig åt den självspäkning som Svenska kyrkan är så bra på. Men jag leker ändå med perspektivet att ”kyrk-Svensson” gör sig till en andlig anorektiker som löper risken att somna från sitt eget behov att med Ordet och Nattvarden vårda sin egen själ – och sina medmänniskors behov av att någon ber för dem och ber de böner de skulle ha bett om de haft förstånd att be. Typ.

Jag är glad att afrikaner, östeuropéer och folk från Mellanöstern firar gudstjänst i vår kyrka. Jag hoppas invandrarna blir fler för att bevara kristen kultur i Älvsbyn och landet som helhet. Nu när Svensson sviker.

Kommentarfältet är öppet!

*  Man kan vidare nämna att de flesta kyrkvärdar dock bara är där när de arvoderas. Liksom de absolut flesta av de förtroendevalda – som ju också är nordenfödda. Det jag kan tycka är märkligt är att dessa som sällan eller aldrig firar gudstjänst ändå ska ha rätten att både bli tillfrågade och ha avgörande uppfattningar om verksamheten. Det får mig att fundera över vem jag som gudstjänstmakthavare – det är man när man är präst – ska lyssna till. Politikern som kanske finns där en musikgudstjänst i kvartalet eller barnen i den eritreanska familjen som kommer varje söndag till en gudstjänst där de inte förstår språket.