stigstrombergsson

Att ha en vecka åff på detta viset är både behövligt och nyladdande. Paradoxen laddning genom utpumpning kan låta märklig men är ju i sin skenbara motsättning i alla fall lika sann detta år som så många gånger förr.

En annan justnulivsupplevd paradox skulle kunna vara: frihet är även att försaka.
Intellektuella filosofer och djupsinniga teologer skulle säkert kunna vaska fram många finurliga innebörder av orden frihet är även att försaka men jag kan inte. Naturligtvis. Jag är ju ingen grånad intellektuell filosof. Inte ens en prövad djupsinnig teolog. Jag är bara en ung präst med gammalt utseende. Som när han är fri i Björkliden försakar något värdefullt på hemmaplan.

Är det nåt du vill berätta, Stig? Vad tynger dig?
Så kanske nu någon frågar – eller så inte. Troligen inte.

I vart fall är det fotbollskonfirmanderna jag försakar detta veckoslut. Inte försummar då de även utan att jag är där är i trygga händer. Det är jag och bara jag som missar det meningsfulla och skojiga som ligger inbäddat i den andra förberedande veckändan med det 20-talet ungdomar som skall konfas i augusti. Det blev offret jag tvingades att göra för att få en veckas utpumpande omladdning. Läs gärna om vad jag missar på www.konfafotboll.se.

Präster som inte gillar konfirmander borde få en snigel i ögat!

I palestinska sammanhang är 30 mars en viktig dag, en minnesdag. Den handlar inte om ockupationen av Västbanken eller blockaden av Gaza. Inte heller om den så kallade ”säkerhets-muren” man bygger bitvis på palestinsk mark, inte på gränsen. Land day handlar om hur den femtedel av Israels medborgare som är araber kan uppleva sin situation.
Nyheterna igår berättade om en dödad och flera skadade demonstranter. I gårdagens Haaretz berättar Sam Bahour och Fida Jiryiss om varför Land day är viktig. Google gjorde råöversättningen, jag putsade. Originalet kan läsas här.

VARFÖR LAND DAY FORTFARANDE SPELAR ROLL

Idag, utan lösning i sikte vad gäller de historiska orättvisor som tillfogas dem, använder palestinier i Israel och på andra ställen denna dag för att minnas och dubbla sina ansträngningar för frigörelse.

Varje år sedan 1976 har palestinier runt om i världen högtidlighållit Land Day den 30 mars Även om det kan låta som en miljönfest markerar Land Day en blodig dag i Israel då säkerhetsstyrkor sköt ner sex palestinier när de protesterade mot israelisk expropiering av arabiskägd mark i landets norra, detta för att bygga bosättningar enbart för judar.

Land Day-offren var inte palestinier från de ockuperade områdena utan medborgarna i staten, en grupp som nu består av över 1,6 miljoner människor eller 20,5 procent av befolkningen, andra klassens medborgare i en stat som definierar sig som judisk och demokratisk men i verkligheten är varken eller.

Den fruktansvärda dagen 36 år sedan organiserades, som ett svar på Israels tillkännagivande av en plan att expropriera tusentals hektar palestinsk mark för "säkerhets- och bosättnings-ändamål", en generalstrejk och marscher i palestinska städer i Israel från Galileen till Negev. Kvällen innan, i ett sista desperat försök att blockera de planerade protesterna, införde regeringen utegångsförbud i de palestinska byarna Sakhnin, Arraba, Deir Hanna, Tur'an, Tamra och Kabul i västra Galileen. Utegångsförbudet misslyckades. Medborgare gick ut på gatorna. Palestinska samhällen på Västbanken och i Gaza liksom i flyktingläger över Mellanöstern deltog i solidaritetsdemonstrationer.

I de följande konfrontationerna med den israeliska armén och polisen dödades sex palestinska israeliska medborgare, ca 100 sårades och hundratals arresterades. Den dagen lever färsk i det palestinska minnet då i dag, liksom 1976, konflikten inte är begränsad till Israels olagliga ockupation av Västbanken och Gazaremsan utan är ständigt närvarande i landets behandling av sina egna palestinska arabiska medborgare.

Månaden efter dödandet, läcktes till pressen ett internt statspapper, skrivet av Yisrael Koenig, en ledande tjänsteman på Inrikesministeriet. Dokumentet som blev känd som Koenig memorandum gav rekommendationer för att "säkerställa [landets] långsiktiga judiska nationella intressen”. Detta innefattade "möjligheten att späda ut befintliga arabiska befolkningskoncentrationer”.

Sedan dess har Israel försökt att "späda ut" sin palestinska befolkning – både muslimer och kristna.

Trettiosex år senare är situationen lika allvarlig som någonsin. Rasism och diskriminering i sina råaste former frodas i Israel och är ofta mer försåtligt än fysiskt våld. Lagstiftning som syftar till etniskt rensning av palestinier från Israel är en del av det offentliga samtalet. Israeliska ministrar drar sig inte för att främja "population transfer” av palestinska medborgare, ett täckord för tvångsförflyttning.

Israels orubbliga krav att palestinierna ska erkänna landet som en "judisk stat" ställer dem i situationen att förneka sin egen existens och acceptera underlägsenhet i sitt eget land. Nya ansträngningar i Knesset att länka lojalitet till medborgarskap hotar organisationer och individer som uttrycker avvikande åsikter rentav med återkallande av medborgarskap – en en praxis okänd i andra länder.

I budgetar för hälsovård och utbildning fördelas av den israeliska regeringen så att den arabiska sektorn per capita får en bråkdel av de medel som anslagits till judiska ändamål. Även om hundratals nya judiska städer och bosättningar har godkänts och byggts sedan Israels skapelse fortsätter staten att hindra arabiska städer och byar från att expandera och att kväva sina invånare och tvinga nya generationer att flytta för att söka bostäder. Palestinier som bor i Israel är starkt diskriminerade på arbetsmarknaden och vad gäller löner.

Budskapet är tydligt: Israel har, med sådan diskriminerande politik och en kultur av antagonism och försummelse vis-a-vis en femtedel av sina medborgare, avgrundsdjupt misslyckats i att förverkliga sin ofta utropade roll som "den enda demokratin i Mellanöstern". Den ursprungliga Land Day var en central punkt i hur palestinier i Israel – levande offer för Israels våldsamma etablering – uppfattar sina relationer till staten. Idag, utan lösning i sikte vad gäller de historiska orättvisor som tillfogas dem, använder palestinier i Israel och på andra ställen denna dag för att minnas och dubbla sina ansträngningar för frigörelse.

Namnen på de sex offren för Land Day är skrivna på framsidan av ett monument på kyrkogården i Sakhnin, tillsammans med orden: "De offrade sig för att vi ska leva ... därför lever de – martyrer dagen de försvarade landet den 30 mars 1976”. På baksidan av monumentet finns namnen på de två skulptörer som skapade det – en arab, en jude. Kanske är det detta gemensamma erkännande av palestiniernas tragedi som krävs i Israel för att få oss förbi förnekelsens klyfta.

Vi – andra generationens palestinier, födda och uppvuxna utanför Palestina och som beslutat oss för att återvända för att bo i detta oroliga land – ser Land Day som en signal till israeliska judar och judendomen världen över för att väcka förståelsen att mark, frihet och jämlikhet är ett odelbart paket – det enda som kan leverera en varaktig fred för alla inblandade.

Sam Bahour är en palestinsk-amerikansk affärsutvecklingskonsult från den palestinska staden El Bireh på Västbanken. Han bloggar på www.epalestine.com. Fida Jiryis är en palestinsk författare från den arabiska byn Fassuta i Galiléen.

Vår vårvintervecka börjar närma sig sitt slut. En möjlig hel utedag återstår. Söndagen kommer att gå i packandets, städandets och resandets tecken. Vad morgondagen må innebära vet vi inte än. Vädret är en viktig faktor. Liksom dagsformen – eller vad man nu ska kalla det efter en dag som idag.

Idag gjordes samma val som igår. De andra familjemedlemmarna slalomade och jag turade men tursamt nog en ny tur som sattes på turlistan i somras. Det kan låta lite märkligt men det blev på det egendomliga viset i somras att när vi gick en del smärre turer kom vi mitt under barmarkssäsongen fundera en hel del över hur de turer vi gick skulle vara att vårvintergå på skidor. En av de turerna förverkligade jag idag – till hälften. Jag startade från Abisko ca 400 meter över havet längs leden mot stugan 1,3 mil in i Gorsávaggi. Men jag åkte bara halva distansen. Fram till bron som jämfört med Abisko ligger ca 250 vertikalmeter närmare solen. Och sedan tillbaka fast en annan lite längre men flackare väg. Turen tog med pratstunder med andra turåkare från Stockholm, Östersund och Belgien, fixning av en trasig stav, några pustningar och två kaffepauser ca 5 timmar i kanonväder – som brobilden visar. Klädsamt utmattad efteråt.

Hela tiden befann jag mig i Abisko nationalpark vilket betyder tystnad. Alltså inga motorfordon. Bara lite vind. Inget annat. Djur såg jag inga men en massa spår. Hare, räv, ripa och – bilden – lo. Skulle vara jätteläckert att få se en lo men vad jag fattat är det hart när omöjligt. Katterna är jätteskygga.

Jag hade med mig för lite att dricka. Bara kaffe. Ingen banan och inga russin. Bara ett par mackor. Sedan jag kom tillbaka till stugan har jag väl tryckt i mig 1½ liter vätska men aldrig behövt... – läsaren förstår. Jag har även ätit middag och läst ut en bok jag skall skriva ett inlägg om under kategorin Exe-geten bräker samt lyssnat på slutspelshockey. Surfande på nätet gav dessutom vid handen att även tidningen Dagen berättar om bloggen Dagens kyrka – här – samt att saken också omtalats sist i dagens P1-program Människor och tro – här.

Undrar om jag orkar åka skidor i morgon...

Sittandes i vår förhyrda stuga i Björkliden ägnar jag en stund åt att skriva på min blogg. Nåt ska man ju göra när det mesta av vad man äger och har befinner sig flertal mil härifrån och det är ett fåtal kanaler på TV. Hockeykväll kommer jag dock att kunna se med resonemang om magborstarmatchen mellan Skellefteå och AIK igår och att Djurgården till allas lycka och glädje inte verkar klara sig kvar i elitserien. Men annars är antalet valbara aktiviteter lite begränsat. Sådant är tecken på god avkoppling.

Idag var det i alla fall minusgrader. Minusgrader är alltid ett plus. Vi har varit här i Björkis några vårvintrar å rad men aldrig tillförne så tidigt som i vecka 13 men aldrig har det varit så slaskigt som i år. Mycket märkligt i sig men nu är det god vårvinterordning igen.

Med högre molnhöjd och till och med blå fläckar mellan molnen och dessutom en skinande gul grej mitt i det blå beslöt jag att fästa skidor på fötterna. Madammen och yngste sonen valde utförsåkning men likt Disney-Alexander satsade jag på turen. Jag gjorde en tur vi ofta gör när vi är här – till Rallarkyrkogården och Tornehamns kyrka. Fram och tillbaka blir det en knapp mil längs en skidled mellan den i förra inlägget nämnda Malmbanan och Europaväg 10 som går nere längs med Torne träsk.

Denna gång var till skillnad från igår kameran med. Som synes. Nu var det i stället telefonen som låg kvar i stugan. Det innebar att madammens samtal och SMS aldrig nådde mig. Gjorde inte så mycket. Innebar endast att jag inte frestades att pinna på för att hinna med en after-ski-pilsner.

Är samma gubbe i samma skidspår till samma mål verkligen något nytt?
Tillför nya bilder som liknar tidigare tagna egentligen något utöver de förra?
Vem vet. Det är upp till läsaren att gå vidare i texten eller inte. Jag skriver ju bara...

Rallarkyrkogården ligger oerhört vackert mitt i fjällbjörkskogen. I rader står i rader vita kors som markerar viloplatser för en del av dem som för drygt 100 år sedan stupade i kampen för landets industri och utveckling. En minnessten står som ett kollektivt monument över deras insats*.

I Tornehamns kyrka var det inte som förr – tror jag. Hursomhelst har jag inget minne av tavlan till höger om altaret. Stilbrott? Kanske. Men intressant. Studera på den stora bilden hur samiska färger, naturen på platsen och kristna symboler vävs samman. Kan ses som ett intressant exempel på så kallad kontextuell – sammanhangsformad – teologi.

Hemma för dusch och middag och sånt i stugan. Lite läsning ur den bok jag skriver om inom ett par dagar. Och väntan på Hockeykväll – vid tangentbordet.

Högre moln och lägre temp!
Just det. Det finns hopp om liv.

Gårkvällsinläggets utrop Vad är det för fasoner med regn i mars!!?? känns inte lika aktuellt.

Det stormade i natt. Liksom i går natt. Men inte igår. Då regnskurade det bara och var flera onödiga plusgrader. Förmiddagen idag gick i samma stil som gårdagen. Vid lunchtid plockade vi upp yngste sonen vid järnvägen och satte oss sedan ner för att fundera över dagens eventuella aktiviteter. Vädret hade blivit successivt bättre. Inte så att det vart sol – så kul blev det inte – men väl så att molnen lyfte så att toppen av Njulla faktiskt gick att se. Och ingen nederbörd. Men inte ännu tillräckligt bra. För kort tids återstående liftdrift avgjorde saken: inte slalom idag.

Madammen stack ut på ett par varv på det preparerade ½milsspåret. Jag valde inte det. Jag tog mina turskidor och harvade i värdig stil längs leden mot stugan nedanför Luoktačhokka. Givetvis inte ända fram. Alldeles för långt och alldeles för uppför. Vek av från pistmaskinsspåret och följde en annan kryssmarkerad led som efter sista snöfallet ingen maskin trafikerat och och ingen mänsklig hand satt sin skidförsedda fot på.

Jag tycker om att åka så. Skidorna bryter snöytan. Det är nästan alldeles tyst. Bara vinden samt då och då glada tjut från passerande malmtåg 1½ km bort. Det handlar om deltransporter av 15,9 miljoner ton kulsinter per år från Kiruna till Narvik för vidare ut i världen – 25% av konungariket Sveriges årliga godstonnage. Varför tågen titt och ofta tutar fattar jag inte. Här bor inget folk som måste manas att flytta på sig. Ändå hörs tjuten och på närmre håll syns de långa ormarna med svart guld ringla sig fram i ödemarken. Läs gärna mer om Malmbanan här och här.

På fjället är det dock som sagts innan urspårningen underbart tyst. Bara vinden hörs. Och all of a sudden ett annat läte: druuullig-druuullig-druuullig. Typ. Tog det inte som en bedömning av min skidåkning även om det nog haft fog för sig. Men såg ripan fem meter från fötterna. Och hade kameran i stugan. Typiskt. En Sony Ericson K510i är inte världens bästa fotografiutrustning men i brist på bröd får man äta limpa. Ripan snarades på foto. Till sist jyckades jag på vägen hem fånga motivet till ytterligare en bild – också ett inslag i den turistiska storslagna och rekreerande fjällmiljön.

Som läsaren säkerligen uppmärksammat har rubriksättningen återgått till ordningen. Jag är på en speciell resa men de två tidigare inläggens sparsamma koppling till den saken gjorde att de inte fick överskriften speciell resa 1203:3 och speciell resa 1203:4 utan mer utifrån sitt faktiska innehåll.

På min speciella resa kvällsinblåst i stugan bloggar jag kort om det faktiskt ganska urusla fjällvädret. Vad är det för fasoner med regn i mars!!?? Men nu ska det bli kallare och det känns bra. Nederbörden blir ju i alla fall torr då och efter denna klimatuppdatering kan jag övergå till att berätta något annat annat än vad jag skrev om i förra inlägget.

Ny bloggportal samlar kyrkliga skribenter skriver Kyrkans Tidning och fortsätter: Dagens kyrka är namnet på en ny blogg som lanseras idag. Bloggen samlar tolv svenskkyrkliga skribenter med vitt skilda åsikter... Läs resten här.

Jag blev ombedd att vara en av de tolv. Fick mäjl från en av initiativtagarna – Sofia Lilly Jönsson – med frågan om det var OK att min blogg var med i vad de tänkte göra. Den bloggarkollissionen är verkligen så slumpmässig som möten i cyberrymden kan vara. I juli förra året snubblade jag över hennes blogg. Med eposten som redskap meddelade jag att jag fann det hon skrev i kyrkliga ämnen intressant och nämnde att jag länkat härifrån till henne. Det hade hon inget emot och därför finns hon i länklistan trots att jag mig veterligt aldrig träffat människan. Uppenbarligen har det hänt att hon gluttat in på min blogg och tydligen funnit den intressant att ha med i ett försök att visa att kyrkliga skriverier på nätet är mer än vad Snedglodda kedja består med.

Kommer detta att förändra mitt bloggande?
Kommer detta att förändra exponeringen av mitt bloggande?

På den första frågan är svaret Nej!
Jag kommer inte att skriva mer kyrkligt än jag redan gör. Inte mindre heller. Eller på annat vis. Jag kommer inte heller ta bort annat jag brukar skriva om. Min blogg är fortfarande som det står i blogghuvudet ovan: en alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet. Mina prioriteringar kommer att vara samma som förr. Kategorier som Farfar funderar, Exe-geten bräker och Speciella resor kommer vara kvar liksom de andra. Visst kan sådant ändras över tid men inte på grund att jag är en av de aderton – jag menar en av de tolv.
Travestin ovan på namnet Seglora smedja visar att jag inte heller kommer att självcensurera mig mer än jag tidigare gjort. Jag ser ingen anledning att vare sig ducka eller vulgarisera mer än förr bara för att jag hamnat på Dagens kyrka. Jag skriver på mitt sätt och har den bloggpolicy som jag har. Dagens kyrka förändrar inte detta.

På den andra frågan är svaret Vet inte!
Spelar hursomhelst ingen roll. Visst är det kul att folk läser och igår hade jag ett all-time-high i besöksstatistiken på 70 skilda IP-adresser men antalet läsare spelar för mig en liten roll. Jag skriver för att det är kul att skriva och för att saker intresserar mig, inte för att tillfredsställa olika läsargrupper. Att pinga och ponga min blogg här och var för att få fler läsare har jag hela tiden avstått från samt begriper inte hur man gör. Har nöjt mig med att skriva in bloggadressen om jag kommenterat på någon annan blogg samt att på Facebook nämnt att jag bloggat – det enda jag använder Facebook till förutom ett och annat Gilla och att skriva Grattis när mina FB-vänner fyller år*.

Bland de tolv på Dagens kyrka finns fyra jag redan har i min länkförteckning nere till höger. De finns kvar i alla sina enskilda glanser som länkar också här på min blogg men har fått Dagens kyrka som kompislänk.

Fast jag befinner mig på en speciell resa tar jag mig i regnblasket före att skriva om ett och annat annat. Senare ikväll mer annat. Först detta:

Västerländska demokratier har ett tredelat drag som jag tror knäsattes vid de amerikanska och franska revolutionerna på 1700-talet. Det handlar om

1. ett Parlament som stiftar lagar,
2. en Regering som verkställer beslut,
3. ett Rättssystem som ser till att lagarna följs.

Denna makttredelning kan se lite olika ut. Ibland är Parlamentet ett tvåkammarsystem som i USA eller England, ibland en enkammarriksdag som i Sverige eller Norge. I de flesta fall handlar det om republiker med en folkvald president som leder Regeringens verkställande men ibland finns lite förlegat kvar en ärftlig monark som formellt statsöverhuvud. Gemensamt är dock att Juridiken – Högsta domstolar och liknande – har en självständig ställning. Rättssystemen skall bland annat se till att nya lagar parlamentet stiftar inte strider mot landets grundlagar – en sådan process pågår för närvarande i USA vad gäller president Obamas sjukförsäkringsreform. De skall också se till att regeringen i praktisk gärning följer lagarna – en sådan process pågår för närvarande i Israel där Högsta domstolen stoppat regeringens försök att dribbla runt tidigare domslut angående den illegala bosättningsutposten Migron.

I den Israeliska tidningen Haaretz finns idag denna debattartikel av Nehemia Shtrasler. Google gjorde grovgörat och jag putsade texten. Tilläggas kan att saken också togs upp i radio-programmet Studio 1 vid runt klockan ½18. Leta gärna reda på det reportaget på nätet.

MIGRONAFFÄREN GÖR NARR AV ISRAELS RÄTTSSYSTEM

Att lämna Migron intakt skulle stärka hoppet hos fler grupper av bosättare om att kunna skapa nya olagliga utposter, och skräpa ner territorierna med så många bosättningar att det inte skulle finnas något hopp om en överenskommelse med palestinierna.

Det finns en sak alla i Israel är överens om: Benny Begin är en mycket ärlig kille. Hans enastående integritet blir tydlig i det avtal som han nyligen smidde med invånarna i den illegala utposten Migron som gav dem möjlighet att stanna där ytterligare tre år för att sedan flytta till en ny utpost byggd på statlig mark. Högsta domstolen visade förakt mot detta avtal. Regeringen blinkade i samförstånd med nybyggarna när man undertecknade dokumentet och avtalet med fått välsignelse av Knessets mest högerextremistiska medlemmar, minister Daniel Hershkowitz i Habayit Hayehudi. Med tanke på det sällskapet, vad är svårt att begripa i det faktum att Högsta domstolen slängde ut avtalet?

Migron-överenskommelsen gör narr av Israels rättssystem, då den innebär att bosättningsstrukturen aldrig kommer att förstöras, trots att en rivningsorder av Migron utfärdats så tidigt som 2006 – och trots att Högsta domstolens dom i augusti 2011 ålägger att bostäderna i den illegala utposten skall rivas av i slutet av denna månad.

Med detta tydliga rättsbeslut framför sig, utarbetar Begin ett avtal om att nybyggarna skall flytta till en ny plats 2015, utan att några hem rivs i Migron. Kontentan av affären är att den mark på vilken Migron är byggt inte skulle återlämnas till sina ägare. När det blir dags, om tre och ett halvt år, skulle den rättsliga situationen ses över igen och regeringen skulle besluta hur man ska agera.

Nybyggarna var inte födda i går. De vet exakt hur de ursprungliga bosättningarna etablerades i Samarien, när regeringen blinkade i samförstånd med vad deras grundare då höll på med. Deras plan var att få en ny bosättning och samtidigt behålla Migron.

Det kan påpekas att avtalet som utarbetats med Begin innebär att även om bosättarna har gjort olagligt intrång på palestinsk mark så skulle de inte bara undgå straff utan också få en värdefull gåva från regeringen i form av ny utpost som ska byggas för dem till en hög kostnad (på grund av topografin i området) och då bara 2 kilometer från Migron. Detta är att säga att staten kompenserar brottslingar som tillskansat sig privat mark och olagligt etablerat en bosättning. Det är så brott, straff och belöning hanteras av Benny Begin.

Eftersom Israel inte kan utfärda en deklaration om att bygga en ny bosättning – detta på grund av försäkringar som ges till den amerikanska regeringen – konstruerar man ytterligare en bluff: Den nya bosättningen skulle definieras som en del av den redan befintliga bosättningen Kochav Yaakov, även om de inte ligger i anslutning till varandra och det inte finns väg som förbinder de två samhällena. Till sådana knep fäster världens sista ärliga man sin signatur.

Bosättarna arbetade utifrån antagandet att under kommande år skulle läget på marken förändras. Den nya bosättningen skulle expandera och tvinga staten att ge vika och tillåta offentlig verksamhet i Migron inom områden som jordbruk, turism och utbildning. I slutändan skulle Migrons byggnader och bostäder inte rivas.

För att undanröja alla tvivel bör betonas att vi här talar om en bosättning som uppsåtligen grundades på privat mark ägd av personer bosatta i två palestinska byar, Burqa och Deir Dibwan. Marken var vederbörligen registrerad fram till 1967 och på the Civil Administration's land registry office (ung: Lantmäteriet) finns alla relevanta dokument i markfrågan. De dokumenten har lagts fram i domstol.

Begin sade att han inte vill se en våldsam evakuering av bosättarna. Vad han talar om egentligen? Detta är en situation där en tjuv lovar och svär att han inte kommer att återställa de kontanter han stulit och varnar för att om någon försöker ta det från honom kommer han att löpa amok. Vilken sorts regering eller polis skulle i sådant läge samtycka till tjuvens villkor?

Begin anser att regeringen bör ge vika. När domstolen frågade Begin varför han inte kontaktat de palestinska målsägarna och involverat dem i förhandlingarna om en kompromiss, svarade han att han antog att de aldrig skulle samtycke till en sådan. Därmed ges begreppet ärlighet en ny innebörd.

Det här är världens sista ärliga man som förhandlar med lagbrytare och smider en över-enskommelse med dem på bekostnad av markägare vilkas rättigheter fortsättningsvis skulle kränkas. Och denna ärlige mäklare hade inte behov av att uppdatera övriga parter om den skada som skulle uppstå för dem.

Utöver dessa rättsliga och moraliska dimensioner har frågan en viktig politisk och diplomatisk betydelse. Det är ingen tillfällighet att nybyggarna skapade Migron djupt inne på Västbanken, på en kulle öster om Ramallah. De vet att detta är mark som blir en del av en palestinsk stat under vilket fredsavtal som helst. När en ny bosättning byggs i området blir ett fredsavtal svårare att nå.

Att lämna Migron intakt skulle stärka hoppet hos fler grupper av bosättare om att kunna skapa nya olagliga utposter, och skräpa ner territorierna med så många bosättningar att det inte skulle finnas något hopp om en överenskommelse med palestinierna. Det är, till syvende och sist, det gemensamma målet för de boende i Migron och världens sista ärliga man.

Till att börja med vill jag i mitt av väder och hosta instugifierade tillstånd ge en enkel liten kommentar till den bild som bepryder inlägget. Jämför gärna med förra inlägget. Det var en ett år gammal bild av utsikten från vårt stugfönster. Ovan har du årets. Hitintills.

Regnochblötsnöochingensiktochnupåkvällskulanblåst har det alltså vart idag. Radens första ord ingår i min personliga inte särskilt seriösa kampanj mot sär skriv ning ar. Dessutom ger det en hint av hur de grundtexter som ligger bakom de Biblar vi kan läsa egentligen ser ut. Inga uppehåll mellan orden. Inga skiljetecken heller.

Ehuru vädret var som det var tog vi ändå knappa halvmilens skidtur mitt på dagen. Tungkört i cirka decimetern blötnysnö längs spåret men sedan blev det stugsittandets ädla konst jag ägnat största delen av dagen åt. Sett på TV, lyssnat på radio, läst, surfat lite på nätet, hostat och funderat. Över allt möjligt.

Såg för en tid sedan i bland annat Kyrkans Tidning att antalet anmälningar av präster till stiftens Domkapitel har ökat markant. Går rentav inflation i saken då anmäleri utifrån irritation verkar vara det som tilltagit. Antalet fockade eller saftigt varnade prällater förblir konstant vilket tyder på att det prästerliga fufferiet i sig inte ökat.

Dock – jag får en känsla av att det finns en tendens till att kapitlen rannsakar och dömer lite för säkerhets skull – ibland. Och att det är kapitlens egen säkerhet det gäller.
Låt mig ge tre exempel.

En präst i Skara stift – jag har inte läst på ärendet exakt – skrev nåt sexolämpligt till unga tjejer på Facebook. Självklart dumt. Tyder på hål i huvvet och omdöme som en banan. Avkragades. I ett antal liknande situationer har kapitlen sett att det rör sig om problem med omdöme, kanske även missbruk, och satt in någon form an personalpolitiska åtgärder – varning, prövning, samtal, kognitiv terapi. Det har ofta varit strategin vid missbruk av olika slag – sprit, spel, sex mm – men nu får jag misstanken att Skaras domkapitel haft parollen Ingen misstänkt sextrakasserare i vårt stift inte! och Ingen ska kunna komma och säga att vi inte tar i med hårdhanskarna! Man agerade för sin egen säkerhets skull.

I Lunds stift fick kapitlet in en anonym anmälan mot en pensionerad och således i tjänst icke varande prästman. Han hade lett gudstjänster i annat samfund. Inte i vilket som helst dock. Missionsprovinsen. Alltså den relativt nybildade organisation som menar att prällar bör vara män och att äktenskap är en man-kvinna-grej. Känsligt kapitel! måste kapitlet tänkt. Och sedan jublande kunnat konstatera: Sparkar vi honom får det ingen effekt. Ingen tjänst blir vakant. Ingen lokalförsamling får sin fungerande präst bortsnappad. Ingen risk för nåt! Och för att vi inte av någon henistisk aktivist skall tolkas vara efterlåtna mot de missionsprovinsliga veder-styggligheterna så går vi för säkerhets skull den anonyme anmälaren till mötes: Ut med karln!
Dock är det viktigt att här säga att det var biskopen och kapitlets lekmän som drev denna linje. Domprosten och representanten för vigningstjänsten reserverade sig utifrån Svenska kyrkans tro och bekännelse.

Luleåkapitlets likartade turer bloggade jag om kring jul. Bara tanken att det i stiftet skulle kunna komma att finnas en prästvigd gestalt med fräckheten att inte ha Kammarkollegiets förordnande att viga till äktenskap blev störande så för säkerhets skull klassade man honom som illojal. För sin egen säkerhets skull. Så man inte kan klandras. Och dubbelt safe. Han är ju 80+ så liksom i Lundafallet sker ingen skada. Mer än att man är oförskämd och kränkande – liksom i Lund – mot en person som över en lång mängd år levt upp till prästlöftet att bevisa församlingarna trogen och beredvillig tjänst.

Detta skriveri har ju inte med speciell resa att göra mer än att det är skrivet när jag är på en sådan – vårens fjälltur. Under skidturen tidigare idag tog madammen inlägget andra bild. Förutom en näst intill skrämmande look-alike med min år 2005 avlidne far visare den hur jag ser mig om över axeln i tanken att jag kanske blir irritationsanmäld nu – vilket i sig kunde bli ett intressant kapitel.

Speciella resor är en av de kategorier som inlägg på bloggen sorteras in under. Utlandsresor hör dit och den senaste av den typen som genererade skrift här var trippen med Svenska kyrkans grundkurs till Norwich för ett och ett halvt år sedan. Snokar man sig ännu längre tillbaka i kategorin hamnar man – även om jag inte kollat exakt hur jag namngav sakerna längre då – i England, Berlin, Prag, Auschwitz, Betlehem.

I somras kom renskrivning av tankar under fjällvistelsen att klämmas in under paraplyet speciella resor. Det blev då en massa inlägg under rubriken fjäll & tanke plus ett nummer. Då skrev jag, förutom tur- och vädernoteringar korta reflexioner över vad jag läste – aposteln Paulus brev i kronologisk ordning. I samma tendens kom förra vårvinter en räcka inlägg kallade på flykt norrut. De författades från en förhyrd stuga i Björkliden där vi nu återigen befinner oss på en ny speciell resa – fast i en annan stuga.

Jag och madammen packade och stökade igår och runt 11 idag på förmiddagen drog vi iväg. En bit efter landsvägen blev det gudstjänsttid och vi behörde en fin gudstjänst från EFS i Örnsköldsvik. I P1 alltså. Läsaren tipsas att leta upp den på Sveriges Radios hemsida och höra själv. God lärorik predikan med den typ av Bibelutvikningar jag gillar. Att förkunnarens dialekt var omisskännligt nordsvensk ökande sannerligen trovärdigheten.

Det är låååångt till Björkliden. 46 mil. Framme vid ½5. Middag och nu slapp i stugan. Vädret kommer att avgöra vad denna veckas dagar skall ägnas åt i uteväg. Slalompryttlar finns givetvis med. Och de turskidor jag fick i julklapp. Mer inne blir det om vädret blir hund och katt. Saker att läsa finns med men vad det blir har jag inte bestämt mig för. Skulle jag fortsätta Paulusandet blir det till att starta i Efesierbrevet. En riktig Bibelvetenskaplig tegelsten köpt på en tidigare speciell resa behöver också efter flera försök bli slutligen läst – jag hatar att ha böcker 2/3-lästa. Och så har jag med en del annat också. Vill jag inte läsa kan jag ju sova. Eller skriva blogginlägg om ditt och datt. Domkapitlens agerande till exempel. Eller att Israels Högsta domstol förklarar den egna regeringens schackandre olagligt. Eller annat. Den som läser får se.

Vi är alltså till fjälls. Bilden är från ett tidigare år.
Tro inte villan vi bebor hemma står övergiven. Så är det inte!

…var vi på igår kväll.
Madammen och jag.
O så fint det var!
En så bra julklapp från barnen.

Termen väckelsemöte kan sägas tillhöra en ganska frikyrklig ordskatt. I det sammanhanget syftas på ett arrangemang där det är tänkt att en massa människor utan en viss åsikt skall, genom att vara närvarande och lyssna till sång och tal, bringas till att byta ståndpunkt – bli frälsta. Tidvis i kyrkohistorien har genom väckelsemöten som masskommunikationsform märkbara numerär människor kommit till tro. Vissa personer – så kallade väckelsepredikanter – har kommit att förknippas med väckelseperioder som man inte sällan fast det inte är en sådan tid söker få i repris genom att använda just väckelsemötet som arbetsform. I bästa fall blir det då frågan om nostalgi. I sämsta fall avslöjar det en ganska oreflekterad hållning som tror att man bara genom att smälla upp ett tält eller förhyr en lokal och där gör som man gjorde för 60 eller 100 år sedan så skall icke troende välla in i den ena ändan och nyfrälsta kunna tappas ut i den andra.

I alla fall var det inte ett väckelsemöte vi var på utan i stället ett uppbyggelsemöte. Den termen lånas också ur frikyrklighetens gloslista där det mer betecknar sammanhanget där de redan frälsta och sedan flera år förankrade möts till fördjupning, inspiration och nytt engagemang – till uppbyggelse. 

Det var ett vänsterupplyst uppbyggelsemöte vi var på om fredagskvällen – alltså igår. I Luleå och i Kulturens hus. Biljetter till konsert med Mikael Wiehe hade vi fått i julklapp av våra kloka barn och tillsammans med en mängd andra i vår ålder i rutiga skjortor – men även yngre – återengånginspirerades vi av en massa bra låtar som vi kunde innan. Och som fungerade som låtarna fungerat innan.

Detta sistnämnda är faktiskt rejält viktigt för mig som inte är masskonsument av musik men ändå då och då och från tid till tid blir ganska beroende av musik som ger mig mod. Som får mig att vilja ta nya tag. Också förr om åren har jag när saker känts tunga, när arbetet inte verkar röna någon framgång, när beslut tas som försvårar eller är rent felaktiga, när allt färre brinner för det jag brinner för, när hat och motsättningar ökar och lidande och förtryck svärtar ner världen, när utslagning och misär tilltar, när profitörer profiterar och maktens människor i värld, samhälle och kyrka ljuger och fegar ur… Jag kan fortsätta uppräkningen av lägen då Wiehes (och Afzelius´) texter har gett mig nytt mod och ny engagemangslust. Genom åren. Och nu i tröttheten efter ett par vad gäller arbetet och kyrkan tunga år inför en framtid som ter sig fylld av hinder och ovissheter.

How come? Hur kan det vara så? Låtarna är ju inte sällan ganska dystra?

Just därför! Att sjunga lite lovsång eller andra glada låtar när det är svårt har aldrig funkat för mig. Inte heller glada tillrop om att man ska se saker positvt så blir det bra. Jag är ingen ju-mer-vi-är-tillsammans-typ. Att se skit klart, konfrontera sanningen och besluta sig för att hålla ut ett tag till, att inte ge upp, inte vika undan blicken utan i stället fäjsa djävligheterna – det är min melodi. Wiehe (och Afzelius) stärker mig till detta. Och en Wiehe-konsert blir då ett uppbyggelsemöte – typ.

Några skivor köpte vi inte efteråt. Antalet ägda CD med låtar av Wiehe (och Afzelius) är redan större än jag och madammen kan räkna upp på rak arm – frälsta som vi är.

Rubriken anger det datum då det beslut som togs i måndags om att Svenska kyrkans grundkurs så som vi hitintill lärt känna den får en annan plats när det gäller – nu använder jag ett uttryck inte ovanligt i sammanhanget – kompetensförsörjningen i och av Svenska kyrkan. Fram till dess har kursen alltså sin plats och de som ämnar tuffa igång studier för framtida yrke i kyrkan har att gå den. Övergångsregler och annat skall utarbetas men hur de kommer att se ut vet ingen. Biskopsmötets framtida hållning – som sammanhållen kropp – är ävenledes idag inte formulerad.

Vad har detta med skylten på bilden att göra frågar säkert läsaren – eller så inte.
Det skall jag nu tala om men för att du, noble Bloggläsius, ska få en susning om vad jag menar måste dock framställningen beledsagas med en karta – denna.

När jag från hemmet rattar ner på byn ungefär till hustruns arbete följer jag den blå linje som markerar matarsträckan Östermalmsleden. Där siffran ett finns på kartan passerar jag skyltar vilkas budskap är glasklart: Från 60 ska du ner till 40 men när det är barn i förskolan är det 30 som gäller. Förskolan finns på back-krönet vid tvåan. Är det så att jag kommer från andra hållet är jag redan i en 40-zon men skall vissa tider krypa på 30 när jag passerar barnstället. Skylten som markerar det finns vid tre.

Ser man nu noga ser man att den blåmarkerade vägen näst intill saknar korsningar. Den är dessutom vid och bred. Fordomdags var den tillåtna hastigheten i tätorten 50 och ökade till 70 strax efter korsningen där man viker in på Turistgatan som vi bebor. En praxis utvecklades hos många att man började gasa vid den blå pluppen till höger på kartan för att passera åskrönet i 60 och fortsätta öka längre fram efter den odoserade ofta hala högerböjen*.

Villkoren har förändrats! Fartfräsningen funkade innan förskolans tid och innan man generellt dämpade tätortshastigheten från 50 till 40. Men reglerna är annorlunda nu. Jag har inga invändningar mot dessa regeländringar. De är tydliga och har skäl för sig. Jag vet hur jag skall följa dem och vet vad som händer om jag ignorerar dem. Jag vet vad som gäller.

När jag på måndag var på väg hem runt lunch körde jag nog 60 över krönet förbi förskolan. Inte bra. Fel. Satt i andra tankar. Körde efter den praxis som jag vant mig vid under hur huvvaligen många år som helst. 50 i samhället är jag ju van. Och lite drygt just på det stället.
Jag gick på som om dagiset inte tillkommit. Som om överheten inte tagit beslut om ändringarna. Kom att haja till vid siffran två ungefär – men det är ju sent. Hade varit allvarligt för sent om det stått blåvita folksnappare bakom krönet. Och dyrt. Som dagen efter. Då tog bylingen rubbet – men inte mig som då körde 30.

Med denna vidlyftiga redogörelse från trafikens vidunderliga värld ber jag dig, käre Bloggläsius, reflektera lite över beslut, regelverk och praxis till exempel i kyrkliga sammanhang. Sök se hur lätt det kan bli att man inte rättar sig efter vad sagt är, efter skyltarna, utan kör på annat vis. Hur många gånger låter inte en del – nu snackar jag alltså inte längre trafik – sitt agerande och sina beslut styras av egen invand praxis, av så som det en gång var? Och hur många fler gånger låter inte många sina val, beslut och åtgärder redan i förväg bli så som man tror att det kommer att bli? Eller vill det skall bli?

Jag är nog ganska beslutsfundamentalistisk i min tro att det är viktigt att låta verkligheten vara enligt det som faktiskt nu är. Inte som det var och inte som det ännu inte är.
Just nu har det tagits beslut om nya utbildningsvägar för tjänst i Svenska kyrkan. Besluten har varit på gång lång tid. Alltsammans gör att vi planerar och funderar på framtiden när det gäller kurser med kyrklig inriktning på skolan. Andra kurser än Svenska kyrkans grundkurs som vi känner den. Lik kanske – men ändå annan. I alla fall kommer vi inte framöver kunna köra som vi är vaan – om man återvänder till trafikbilden. Samtidigt kan vi inte köra efter det som ännu inte är, alltså det som kommer. Inte än. Fram till och med den sista juli nästa år gäller ju de gamla trafikreglerna och därför planerar vi Svenska kyrkans grundkurs kommande höst.

Sök den! Eller tipsa folk om den!

Det är bara tisdag kväll men redan känns det som om jag denhär veckan rantat runt en hel del. Detta i självaste verkligheten liksom i tanken. Allt började redan igår när vi på jobbet efter ett kort snack i en mindre grupp tillsammans med andra lärare togs med på en berättelse från vår rektors resa till Liberia. Som turist hade han inte åkt. Han for som representant eller typ sändebud för att utveckla Svenska kyrkans relation till den Lutherska kyrkan i det landet. Luleå stift och Älvsby folkhögskola har fått ett sådant uppdraget. Vi skall sköta kyrkans kontakter med Liberia så att säga på entreprenad. Rektorn hade nu varit där och vi fick resa dit i tanken som en förberedelse för fortsatt utbyte. Någon från Liberia kommer att finnas på skolan ett tag under kommande höst och kontakter skall etableras inte minst med ett trauma-healing-center där barnsoldater och andra av det tidigare inbördeskriget märkta människor får rehabilitering för fred och försoning. I sådant arbete ska vi få gå med.

Vid 12-draget efter snack i andra ämnen i en annan grupp for jag plus två av skolans lärarinnor – jag kan tycka det är kul med så gamla ord på jämnunga och yngre tjejer – till Skellefteå för att vara med på ett och annat seminarium samt åhöra en paneldebatt. Temat för alltsammas var asylfrågor, integration och gemensam utveckling. Resa i geografin blev det alltså men framför allt några resor i tanken. Intressant och nödvändigt. Hemma 22.15.

Under en längre paus mellan program och middag passade jag på att besöka en kusin med make. Det innebar ytterligare ett par tankeresor. En gick till Egypten och den koptiska kyrkan. Kusinens make är – förlåt: var! – präst och håller som bäst på med att lära sig koptiska och kusinen målar ikoner. Kul träff. Vemodig resa blev det på annat vis. Kusinens make är den 83-årige prästman som jag berättade om i ett och annat inlägg runt jul. Alltså han som av hälsoskäl inte ville inneha vigselrätten och kom att på ett kränkande och oförskämt sätt klassas som illojal av Luleå domkapitel som genom det ”uppförandet” gjorde sig skyldigt till ett hänsynslöst och omdömeslöst paragrafrytteri av sällan skådat slag. Auktoritära fasoner av den typen underminerar rejält stiftsledningens auktoritet i mina ögon. Skulle de ödmjuka sig och be om förlåtelse skulle de i stället vinna i auktoritet. Tankeresa i tid och bekymmer blev det i alla fall.

Idag om morgonen styrdes så bilen till stiftshuvudstaden Luleå. Det var dags för utvärdering av den Internationella dagen som gick av stapeln på folkhögskolan i början av februari. Kul utvärdering av en dag som fungerat efter plan. Sedan för min del en liten stund med i rådslag kring en del andra världsvida frågor om fred och försoning, stiftsarrangemang mm.

Efter det en samtalslunch med samtal om det här med grundkursens öde och andra samtids- och framtidsfrågor för både skola och stift. Det var inte en överläggning mellan två parter utan ett privat förtroligt samtal mellan två oense vänner. Den kombinationen är viktig. Vänskap och förtroende kan finnas och måste bevaras också när man är oense i saker, kritiserar den andres åsikter, vägval och beslut och rentav kanske tycker den andre är jobbig. Vi har alla en naturlig önskan att slippa kritik för att i ställe få medhåll från andra. Får en sådan önskan en att falla undan från samarbete och/eller vänskap är man saftigt oprofessionell.
Men tankeresor vänner emellan kan också vara mödosamma...

Bilar utsätts för besiktning varje år.
Jag hälsokontrollas vart annat.
Idag var en sådan dag.
Jag är frisk.

Förra veckan skrev jag i ett par inlägg* om vad som skrivits i Kyrkans Tidning kring att man tänker sig att Svenska kyrkans grundkurs vid 13 folkhögskolor – däribland Älvsby – inte framledes skall ingå i utbildningen till präst och diakon i kyrkan. Givetvis har jag mycket mer åsikter, tankar och känslor i frågan än vad jag (hitintills) låtit sippra fram genom mina tangentbordsfingrar. De som känner mig kan nog ana en del.

Idag måndag – rättare sagt igår – togs det formella beslutet på rikskyrklig nivå. I och för sig vet jag inte hur beslutet blev men oftast beslutas enligt förslag och det är utbildningarnas utseende som helhet man beslutat om. Att grundkursen i förslaget ställs åt sidan är mer en bieffekt av det som faktiskt bestämts. Intressant är dock att detta utbildningsförslag inte gått ut på någon remissomgång – huvudartikeln i KT sa det tydligt. Varför vet jag inte. En tidigare remissomgång gav storstryk till de då gällande förslagen. De är givetvis nu modifierade men i vilken grad de är förändrade känner jag inte exakt till. Skulle jag vara lite konspiratoriskt lagd skulle jag säga att avsaknaden av remissomgång kan tyda på att man uppifrån vill köra över stift och utbildare – typ. Men som tur är jag inte konspiratoriskt lagd. Bara lite. Det jag vet är dock att man valt att inte aktivt reflektera över grundkursens roll i systemet, enbart allt annat. Jag vet också att man aktivt undanbett sig åsikter från och medverkan av folk från grundkursskolorna. Både på nationell och regional nivå finns exempel på detta.

Denna beslutets måndag blev också en dag jag skrev in på min lista över dagar med 50 besökare eller fler på min blogg. Den siffran nåddes innan jag skrev detta inlägg efter midnatt mot tisdag. Sannolikt är det söndagens korta kommentar om att Luleå åkt ur slutspelet som fått besökstalet att skjuta i höjden – fast det inte är mycket till höjd. När jag bloggat brukar jag nämna det på Facebook där jag har 253 så kallade vänner. Mellan 70 och 100 av dessa är tidigare fotbollskonfirmander och andra idrottstokiga ungdomar som kan bedömas kanske reagera på att jag skriver om något idrottigt men troligen struntar ganska högaktningsfullt när jag nämner om att jag bloggat om jobbet, Mellanöstern eller kyrkan. När sådant varit ämnen för inlägg har jag kanske 40-talet läsare. Detta gör att som informations- och debattforum är min blogg av litet och ringa värde och ingen arena för masspåverkan.

Annat är det med Kyrkans Tidning. I en artikel i slutet av förra månaden stod: Kyrkans Tidnings upplaga har minskat med 3 000 exemplar från 38700 till 35700 under 2010. Det beror delvis på de många församlingssammanslagningar som gjordes efter kyrkovalet 2009. Det minskar antalet förtroendevalda som är Kyrkans Tidnings största prenumerantgrupp. Kyrkans Tidning är ingen kioskvältare men ändå inte småpotatis. 35700 med betoning på beslutsfattare. Verkligen en arena och ett forum för information och diskussion – eller?

På den arenan, i det forumet, presenterades i förra veckan grundkursen som något man kan lämna. Som obligatorium alltså. Lätt som en plätt. Så ser jag att man resonerar på nationell nivå. Så ser jag att man resonerar också på stiftets nivå…

I senaste numret av Kyrkans Tidning missade jag en bild med bäring in mot denna sak. Scannad har den kommit att pryda detta inlägg.

Så var då hockeyn slut för Luleå detta år. Ganska surt, faktiskt. Men inte orättvisat. Fyra raka segrar för AIK gör att Luleå måste ses som det sämre laget. Tyvärr.

I vissa kretsar kommer jag nu att anses som stor svikare när jag i brist på Luleå i slutspelet flyttar alla mina sympatier till stiftats andra lag. Som alltså kan bli det främsta. Till Skellefteå står nu min håg, lust och glädje vilket i och för sig alltid är fallet utom i möten med Luleå.

Men visst hade det varit skoj med Luleå-Skellefteå i finalen...

Den fösta februari skrev jag om vad som kanske blir ett försök till ett mindre litterärt projekt. Ordet mindre skall här förstås både som måttstock på den litterära halten och som beskrivning av omfånget. Efter jag att den trettioandra dagen i nådens år 2012 skrivit lokala kyrkohistorier 1 fortsatte min hjärna att vara tankesmedja i saken och jag gjorde en preliminär disposition av vad jag skulle kunna berätta – typ en innehållsförteckning – som kom att se ut ungefär såhär: 

• lokala kyrkohistorier 0: Sistskrift – egentligen förordet som inte kan skrivas förrän allt annat präntats ned.
• lokala kyrkohistorier 1: Intro – skrevs 2012-02-01.
• lokala kyrkohistorier 2: Avståndets perspektiv – jfr en fjälltur.
• lokala kyrkohistorier 3: Kronologier – torra årtal, avgörande händelser (svårbedömda). Ofta präst/kh-centrerat med viss proaktivitet (jfr Pontius Pilatus,). Kyrkorådsordförande (inte intressant p g a likhet oberoende av parti och reaktiviteten).
• lokala kyrkohistorier 4: Historien beskriver vad? Det beslutade och det som det finns källor till, församling i juridisk-administrativ-formell-geografisk mening. Protokoll och hårdfakta. Församling i betydelsen vad som sker i kyrkan saknar källmaterial, är ofta ledningsbeslut kring det som är församlingens liv.
• lokala kyrkohistorier 5: Kyrkoordningen GUDM – Gudstjänst, Undervisning, Diakoni, Mission.
• lokala kyrkohistorier 6: Mätpunkt 1980 – Lyngemark.
• lokala kyrkohistorier 7: Mätpunkt 1985 – vicepastorn.
• lokala kyrkohistorier 8: Mätpunkt 1990 – Nebel.
• lokala kyrkohistorier 9: Mätpunkt 1995 – Söderström.
• lokala kyrkohistorier 10: Mätpunkt 2000 – Lång.
• lokala kyrkohistorier 11: Mätpunkt 2005 – Längre.
• lokala kyrkohistorier 12: Mätpunkt 2010 – ungefär idag.
• lokala kyrkohistorier 13: Tillbakablick på skrivandet. Slutreflexion.

Detta var alltså tanken för en och en halv månad sedan. Tidspanik föreligger inte. Det är ju först nästa år som någon för Älvsby kyrkas räkning skall blåsa ut 200 ljus på den stora jubileumstårtan. Jag hinner nog skriva om och när andan faller på. Det blir i formen av blogginlägg jag skriver. Kanske sätter jag samman dem i bearbetat skick till något pappersaktigt men det får vi se. Det är inte det viktiga. Då bloggen är skrivformen tar jag gärna mot tips, kommentarer etc kring sådant som läsekretsen kan vilja ha med eller ta del av min syn på.

Rubriken för detta inlägg är lokala kyrkohistorier 2(?) och som redan märkts tar jag inte alls upp vad som står bland punkterna ovan. I stället är det ett utbyggt intro så rubriken lokala kyrkohistorier 1:1 kanske skulle vara mer passande – om man nu är fundamentalist i sådana saker. Ser jag till vad som fyller mitt sinne är det just nu nog mest vad lokala kyrkohistorier 4 skulle handla om. Detta beror på att jag för någon dag sedan avslutade min genomläsning av utkast till ett bokmanus av en seriös författare.

Älvsby församlings historia – kyrkan 200 år är titeln på det Uno Westerlund skriver. Han är historiker – till skillnad från mig som bara berättar historier – och har tröskat igenom protokoll, brev och all möjlig dokumentation. Utkastet jag fått förtroendet att läsa är på knappt 87000 ord*. Det berör kyrkans och församlingens historia så som den kan tecknas i historikerns källmaterial från medeltid till idag. Förskräckligt intressant!!

Dokument som är historikers källmaterial berör bara bitvis vad som hände. Många saker blir ju aldrig skrivna och bland det skrivna gör forskaren ett urval som än mer begränsar ämnet. Vad folk tänkte och vad som diskuterades i stugorna eller sades på kyrkbacken utifrån dagens predikan eller ens vad predikan handlade om, hur många som var i gudstjänsten och mycket annat kommer inte med. Det mesta av sådant blev ju aldrig dokumenterat och bland dokumenten måste ju urvalet göras, särskilt när det är övergripande svep man söker beskriva. Detta är ingen kritik av historikers arbete i allmänhet eller Westerlunds i synnerhet utan bara ett konstaterande av källmaterialets natur och hur historieforskning fungerar. På den arenan har Uno Westerlund enligt min mening lyckats väl – igen**. Jag känner mig hedrad av att blivit ombedd att i förväg läsa hans manus.

I det senaste inlägget, noble Bloggläsius, gav jag på slutet tre länkar till artiklar i torsdagens Kyrkans Tidnings webb-upplaga. När jag idag bläddrar i självaste papperstidningen ser jag att det finns mer text i ärendet. Det man lagt på nätet är – och nu skriver jag vad jag vet kan provocera – överhetens röst, alltså vad beslutshierarkierna säger, tycker och anser. Vad elever tycker och hur man resonerar där kursen ges, alltså på folkhögskolorna, menar KT-webben tydligen inte vara värd något cyberutrymme.

Under rubriken Röster om förslaget finns dock i pappersblaskan nedanstående text som jag skrivit av för att du, noble Bloggläsius, skall ges en kompletterande information. Först Signe Hasslers artikel:

”Möjlighet att pröva sitt yrkesval tidigt unikt för kyrkan”

Olivér Joób och Håkan Gustafsson, lärare på Hjo folkhögskola, reagerar på att man rycker undan möjligheten för blivande kyrkoarbetare att få lära känna kyrkans tro och liv innan man gör sitt yrkesval.

Bristen på förkunskaper har bara ökat genom åren. En brist som gjorde att kyrkan en gång startade grundkursen.
- Varje kurs ser vi hur några väljer att byta yrkesinriktning eller helt hoppa av, den möjligheten till est försvinner nu. Denna möjlighet att pröva sitt yrkesval så tidigt i utbildningen har varit helt unikt för kyrkan, säger de.
En annan viktig del som försvinner är en tidigt grundad förståelse mellan de fyra yrkesprofilerna och kyrkans gemensamma uppdrag, något som de tror gagnar det framtida församlingsarbetet mycket.
- Det är helt obegripligt att rikskyrkan inte tagit hänsyn till att 10 av 13 stift anser att grundkursen bör få vara kvar eller att man informerat om sina planer att slopa den.
- Faktum är att man under alla dessa år i princip aldrig utvärderat utbildningen. Det har bara skett på lokal nivå. Ingen har tagit reda på vad kursen inneburit för dem som nu arbetar inom kyrkan.
Att det nu blir upp till stiften att anordna utbildningen och att en del av dem aviserat att de även i fortsättningen kommer att kräva den , tror lärarna i Hjo bara får till konsekvens att kandidater söker sig till de stift som inte gör det.
- För vår del ser vi det som en omöjlighet att vi skulle bedriva  utbildningen enbart på uppdrag av stiftet.
På Hjo folkhögskola har grundkursen ingått i kursutbudet sedan 1994 och har stor del i skolans tydliga kristna profil som nu riskerar att försvinna eller bli otydligare.

Yashmin Singh har varit i kontakt med två elever som går olika former av grundkursen och ställt dessa två frågor till dem:

1. Vad tycker du om förslaget att Svenska kyrkans grundkurs inte skall vara obligatorisk att gå?
2. Skulle du ha gått kursen om den var frivillig?

Mariana Edman läser grundkursen på helfart på Helsjöns folkhögskola, är lärare till yrket och vill bli diakon:
- Det är inte ett bra förslag. Kursen har gett mig otroligt mycket. Vi har bibelstudier och får kunskaper och erfarenheter som jag tror i alla fall inte alla yrkeskategorier i kyrkan är så förankrade i. vi jobbar också med oss själva, årt kall och vår tro, som är väldigt värdefullt.
- Jag hade inte valt att gå kursen om den inte varit obligatorisk av ekonomiska och praktiska skäl, så jag är glad att jag läser den nu, för jag hade inte velat vara utan den.

Karin Rubensson läser grundkursen på distans på Helsjöns folkhögskola och även studerar teologi i Lund:
- Det är svårt att överblicka konsekvenserna av förslaget. Men det är viktigt att det blir lika över landet, vad som än beslutas. Jag tycker min grundkurs är bra men ett problem som jag ser är att det är svårt att hitta rätt nivå för undervisningen eftersom vi har så olika bakgrund.
- Jag hade nog inte gått kursen om den inte var obligatorisk eftersom man även kan få kunskapen, som ges där, på annat håll.

Detta inlägg skrev jag på arbetstid – eftersom det berör jobbet så starkt.

Överskriften motvind i luleå syftar inte på senaste matchen i slutspelshockeyn – men skulle i och för sig kunna göra det. Ganska onödigtvis förlorade man mot AIK onsdag denna vecka. Men det är ändå inte vad som fått mig att fatta tangentbordet och pryda ett inlägg med ovan satta titel.

I förrgår var jag i Luleå. På stiftskansliet. Alltså kyrkans regionkontor. Jag var på en intressant träff även om jag inte ser klart hur det som resonerades om skall enkelt landa i någon speciell del av folkhögskolans verksamhet. Lite överallt har det dock sin tillämpning. Grundkursen, Volontärlinjen, SFI, framtida utbyte med den lutherska kyrkan i Liberia och en massa korta kurser. Freden alltså. Och försoningsarbete. Det var freds- och försoningsproblematik det handlade om. Handläggare från rikskyrkans kansli i Uppsala var på plats liksom en representant för Life & Peace institute. Mycket intressant.

Vad gäller motsättningar och konflikter har man ofta i historien bland teologer och etiker diskuterat begreppet Rättfärdigt krig – alltså när är det legitimt att ta till våld och när är det orättfärdigt. Enkelt sagt kan angreppskrig klassas som orättfärdiga och försvarskrig som rättmätiga. Men ändå blir det knepigt eftersom alla vet att anfall är bästa försvar och att också ockupanter ockuperar för att försvara sig, inte erövra. Säger de alltså. Ockupanterna.

I det sättet att se saker och ting blir fred samma sak som avsaknad av krig. Skjuter man inte är det fred och på nåt sätt har man nästan nöjt sig med den tanken. En viktig och mer ny aspekt på saken skulle kunna vara att diskutera vad en Rättfärdig fred är. Eller skulle kunna vara. Rättfärdig fred måste vara något mer än avsaknaden av krig. Och det var arbete för Rättfärdig fred som vi fick information om och inblick i. Långsiktigt arbete för Rättfärdig fred, främst på Afrikas horn.

Men det har väl inget att göra med motvind i Luleå?
Jo. det har det. Läs vidare får du se!

Efter ett par timmar togs en paus för lunch och vi uppsökte gemensamt ett av stadens näringsställen. Promenerandes genom Stadsparken var det motvind. Kall motvind. Som det nästan bara kan vara i Luleå. Både när vi gick till mathaket och när vi gick tillbaka. Motvind hur man än vände sig – typ.

Det är Luleå det! Nu som förr. Under min uppväxt härdades jag i den i blåsten. Att cykla någonstans var aldrig med vind i ryggen. Pumpandes sin DBS längs Storgatan på väg till gymnasiet såg jag flaggor stå i blåsten vinkelrätt mot min färdriktning. I en korsning smattrade de åt höger och i nästa åt vänster och mellan korsningarna kom kulingen rakt i ansiktet. Inte kul alls. I sanning ett märkligt meterologiskt fenomen. Tre vindriktningar på samma gång. Ingen av dem gjorde det enkelt för de stackars cyklisterna – jag och de som skulle åt samma håll som jag. Och likadant när vi skulle hem.

Samtalen efter lunch var också bra.
Kolla gärna www.life-peace.org för att få mer info.

Vad har då bilden med detta att göra?

Bilden föreställer förstasidan av dagens nummer av Kyrkans tidning. Många tankar väcktes av rubriken, tajmingen och de tre artiklarnas innehåll. Saken har stor betydelse för folkhögskolan och berör direkt sådant jag arbetar med – och det känns som i motvind. Klicka här för den informativa huvudartikeln, här för att se hur det blåser i Linköping och här för vinden i Luleå. Läs och lägg märke till resonemanget som jag frestas sammanfatta till: Svenska kyrkans grundkurs på folkhögskolor är bra och nödvändig och skall vara kvar men ska tas bort för den inte behövs men ändå vara kvar för den är ju bra men behövs nog inte fast den nog behövs men ska tas bort – troligast.

Jag skriver inte mer om detta – nu. Situationen nu och hur framtiden kan komma att bli dryftar vi på andra platser än i bloggar – för närvarande. Dock ser jag det inte som fel att visa min bloggs läsare på vad som offentliggörs och beskrivs i Svenska kyrkans ledande nyhetsmedia. Inte heller är det att gå händelserna i förväg att nämna att om eller när grundkursen försvinner kommer den att följas av en annan kyrkligt inriktad helfartskurs vid Älvsby folkhögskola. Vi jobbar ihärdigt med den saken – trots vinden.

Mellanöstern är ingen lugn plätt på planeten. I Syrien fortsätter Assad att beordra sina styrkor till tortyr, massakrer och andra brott. Måste erkänna att jag inte skulle tycka det vore alltför gräsligt om mannen fick en intelligent missil i skallen. Sådana laserstyrda precisionsvapen finns ju lite överallt i området. USA har dem på sina hangarfartyg. Israel äger pinalerna och har stor erfarenhet av att pricka folk de vill pricka – som man gjorde i Gaza för en tid sedan. Varför inte...

Israels prickskytte skapade förstärkt beskjutning från Gaza. Tydligen inte från Hamas som verkar sitta still i båten men från ett annat gäng. Israelerna bombar tillbaka och fler raketer kommer men efter några dagar klingar det hela av efter påverkan från Egypten.

Assads press i Syrien litar jag inte på för fem öre*. Oppositionen som ifrågasätter Assad har inga tidningar jag kan följa på webben. På samma sätt är det när det gäller Gaza. Från Israel kan jag dock ta del av flera röster vilket gör att saker och ting blir lättare att förstå**. Ledaren i tidningen Haaretz den 13 mars 2012 funderar över situationen på landets sydfront och ställer frågor – frågor vars motsvarighet inte kan ställas i Syrien eller Gaza. I området är det ännu bara Israel som har denna öppenhet – än***. Ledarartikeln kördes genom Googles översättnings- och min egen tillputsningsfunktion och kan på engelska läsas här.

KRIG I SÖDRA ISRAEL KOMMER INTE ATT BESEGRA GAZATERRORN

Var det verkligen nödvändigt, efter en lång period av lugn, att dra in Israel i ett krig som förlamar livet för en miljon civila?

Kriget i söder har lagt en ny bedrägligt sak till den sedvanliga statistiken över förluster och dödsfall – det tekniska underverket Iron Dome som rätteligen har blivit hjälten för dagen. Orsaken till kriget har blivit en marginell sak och huvudmåttet för framgång eller misslyckande är nu antalet missiler den israeliska försvarsmakten skjuter ner.
Men var det verkligen nödvändigt att, efter en lång period av lugn, dra in Israel i ett krig som förlamar livet för en miljon civila? Var mordet på generalsekreteraren för the Popular Resistance Committee värt de störningar staten nu genomgår? Var det värt den ekonomiska skadan, studieuppehållen och i synnerhet risken att kastas in i en militär markoperation i Gaza?
Vid första anblicken är kronologin till Israels fördel. Försvarsministerns version är: "Denna omgång började med att dödandet av Zuhair al-Qaissi, en av ledarna för the Popular Resistance Committee som uppenbarligen var inblandad i att förbereda en storskalig attack. Ännu kan jag inte säga om denna attack har avvärjts".
Om vi verkligen har att göra med en "tickande bomb" är det inget snack om att den måste desarmeras. Men Ehud Barak är inte säker på att så är fallet och det är inte säkert att attacken i sig har omintetgjorts. I det läget kan man fråga sig om alla konsekvenser av att döda al-Qaissi togs med i beräkningarna. Och än allvarligare – var dödandet en anledning till en mycket bredare offensiv med tanke på stabschefens uttalande för några veckor sedan om att Israel måste i slutändan genomföra en storskalig attack i Gaza?
De som bor i syd har förstått, liksom de alltid tvingats "att förstå" innebörden av kriget mot terrorn i Gaza. Nu är det beslutsfattarnas tur att förstå att Iron Dome inte är en ersättning för, än mindre, frihet från politiskt handlande.
Kriget i syd måste upphöra omedelbart. Det kommer inte att besegra terrorn eller minska Gazahotet. Tanken att en storskalig operation, likt Gjutet Bly, kommer att skapa en långsiktig förändring är också en illusion.
Lösningen finns någon annanstans, runt förhandlingsbordet, från vilket regeringen flyr in under Iron Dome.

Nu är det måndag kväll och jag sitter framför SM-slutspelet i hockey. Ser Skellefteå leda över Modo och erfar att AIK kopplat grepp på Luleå i slutspelets andra omgång. Rubriken kom ur TV-tittandet. I ett Modoanfall – som inte ledde till något mål – berömdes en spelare som klappade till på en retur för att han fullföljer upp chansen. Kul blandning av följer upp och fullföljer.

Under sportlovet förra veckan fullföljde jag upp en genomgång av allt vad jag skrivit på bloggen sedan våren 2005. Kopierade rubbet till ordbehandlingsfiler, en för varje månad. Denna verksamhet innebar dock inte att jag läste genom allt men väl att jag såg allt. Och läste igenom en del. Och tänkte ganska mycket.

I mitt tänkande kom jag fram till att jag – och detta har jag antytt tidigare – tyvärr fått rätt i sammanhang där jag absolut egentligen inte velat att mina farhågor skulle gå i uppfyllelse. Vad gäller Svenska kyrkans lednings agerande och nervösa anpassningshållning till sekularisering och exempelvis till en ny äktenskapslagstiftning, en teologisk liberalisering inemot ren förflackning, maktens missbruk av sin makt, kyrkliga överheters svek och mycket annat – i sådant har jag tyvärr fått rätt i mycket stor utsträckning. Det är tidsramar jag tagit fel på. Sådant jag trott skulle ta tio år fixar wäjarna och svikarna på fem.

Ibland har jag anklagats och fått stå till svars för att jag klagar på bloggen. Fann dock att sådana inlägg ingalunda dominerar ens i den kyrkliga sfären. När de förekommer är det ”uppåt” i hierarkier jag gnäller. I riktningarna ”nedåt” och ”åt sidan” i relationerna till elever, arbetskamrater, ungdomar, konfirmander etc märks mest uppskattning i bloggen – vilket jag är glad över.

Jag har också sett vad (och ibland hur) det jag skriver kommenteras och av vilka. Skriverier om läget och händelser i Mellanöstern toppar kommenterandet alltsedan Israelernas blodiga kapning av Ship-to-Gaza-eskadern för några sedan.

Predikningar har jag läst. Och andra utredningar och flera föredrag. Finner faktiskt en del lärorikt. Ibland också kontroversiellt om man ser till vad folk som bestämmer brukar bestämma. Dock låter de sig – om de nu läser min blogg – inte provoceras till samtal, varken lokalt eller regionalt.

Recensioner av böcker och filmer, kommentarer till händelser och väder – allt möjligt finns men varför jag kopierat allt vet jag inte än. Kan väl vara bra att ha – typ.

Så på fredag eftermiddag kom lilla Tyra med pappa för att vara hos farmor och farfar ett veckoslut. Fint väder med skidåkning som första bilden visar, korvgrillning och annat tillsammans med en liten mysig tvååring som pratar oavbrutet. En riktig surrdosa. Sjunger, snackar och räknar. På ANDRA BLOGGEN – här – finns några minuters film ur vilken detta inläggs andra bild är tagen. Njut av filmen! Den, och dessa rader, kvalificerar inlägget till kategorin Farfar funderar.


Lovet är alltså slut. Verksamhetsplaneringar och annat tar fart. Imorgon Luleå.

Dessutom – vid TV4-nyheterna – tycker jag att någon NU skulle avlägsna president Assad i Syrien. NU! Fullfölja upp den muntliga kritiken – typ.

Detta par av nybildade ord beskriver vad jag ägnat en del av – men inte all – min sportlovslediga tid åt. Något som är monotont och varierat, trist och intressant. Samtidigt.

I inlägget 29 februari nämnde jag att jag våren 2005 började blogga så smått och att jag påbörjat ett arbete med att säkerhetskopiera allt jag publicerat. Jag redogjorde ävenledes för min arbetsmetod med blocka hit, markera dit och klistra in kors och tvärs.
Jag har nu hunnit till april 2009 – det är tolv månader på ett år! – och fortfarande är jag inte framme vid tidpunkten då jag började spara det jag skrivit också i till exempel Word-filer. Verksamheten är omåttligt monoton. Och trist. Samtidigt som det är ganska varierat och bitvis riktigt intressant – faktiskt.
Jag lusläser inte allt men ser allt och en del läser jag igenom igen.

Jag finner att det är läge att upprepa min fråga från förförra inlägget:
Varför får jag som så ofta får rätt så sällan ha rätt?

Ta till exempel detta med kyrkans officiella besluts- och talespersoners uttalanden och beslut kring frågan om könsneutral äktenskapslagstiftning, vigslar etc. I god tid, till och med mycket god tid, föranade jag att vad som sades i ett visst ögonblick inte skulle komma att gälla några år senare. Och att utfästelser och löften några år senare skulle vara outtalat annullerade efter ytterligare några år.
Och detta finns i flera ärenden och ämnen. Mina farhågor eller ”prognoser” som när de avfyrades viftades bort som ogrundat måla-humhum-på-väggen visar sig vara på pricken. Min näsa för kyrklig utveckling, sekularisering, teologisk devalvering som motdrag till detta, löftesbrott osv är, ehuru den är gammal, en tämligen skarp nos. Den som har näsa att lukta med, han lukte! – för att travestera ett uttryck ur den Goda boken.

Jag finner att jag upprepar mig.

Till exempel återkommer med en viss regelbundenhet resonemang kring den modern-kristliga oseden att inte duka Mässan på Herrens dag, söndagen. Ingen – trots att jag inbjuder till sådant i kommentarfunktionen – bryr sig heller om att förklara varför det är så angeläget att genom nattvardslösa gudstjänster aktivt hindra människor att ta del av den Uppståndnes kropp och blod. Ingen berättar varför det är så kristet rätt att INTE förkunna Herrens död till dess han kommer – som det står i den Goda boken med hänvisning till Herrens måltid.

Envetet och monotont upprepar jag än en gång min maning till alla församlingar – den lokala och andra – som varje år räknar in något, om än marginellt, färre gudstjänstfirare: Prova nåt nytt!! Det vill säga nåt riktigt gammalt!! Ställ fram grejerna!!

Varför skrev jag nu detta?
Det är ju inget nytt. Bara uppstekt Stig-pannkaka.
Men nåt ska jag väl skriva om en sportlovstorsdag.

Den rubriken kan kanske (miss)uppfattas som ett löfte.
Farhågan eller förhoppningen Nu är han ledig från jobbet denhär veckan så det kommer att dugga in ett eller två inlägg varje dag kan uppkomma. Vem vet. Kanske blir det så. Kanske inte.

I vart fall har jag nyss redigerat en liten filmsnutt som finns att beskåda här. Den är från kalaset igår. Barnkalaset. Men med bara ett barn på plats. Tyra. Åsså hela tjocka släkten. Paket som på julafton. Två minuters film blev det. Givetvis finns en längre så kallade extended version men min gissning är att bloggläsares och nätsurfares entusiasmmarginal är snävare än farfars – alltså min. Därför ges ni bara 2 minuter.

Det blev alltså Luleå igår eftermiddag. Just nu måndag förmiddag väntar jag på ett telefonsamtal 10.45 och att temperaturen skall stiga något så att det blir lite mer njutbart att sticka ut för en turskidtur i det fantastiskt vackra vädret. Då blev det ju bra tid att redigera filmen från igår.

Ibland blir jag bara så förstummad. Saknar ord.
Vad då göra? När man inte vet vad man skall säga?

Det är då man skriver blogginlägg! I alla fall en del. Detta.

Har just tillsammans med madammen och yngste sonen å televisionen betittat Vasaloppet. Egentligen ganska korkad verksamhet. Vid starten var vi inte med men halva loppet bevakades nog av hustrun. Jag anslöt när det var på ett ungefär två mil kvar för att se samma sak hela tiden. Några som stakade sig fram i tillvaron. Samma bild på skog, sol, snö och folk minut efter minut. Samma gubbar i fokus. Ibland inklipp av en gumma.

Detta påminner inte så lite om intrycket man får när man någon gång på ledig dagtid vid slött TVkanalsappande råkar ramla in i en riksdagsdebatt. Då visas också samma bild. Det är samma gubbar och en och annan gumma som stakar sig. Alltså inte samma gubbar och gummor som i Vasaloppet men ändå… Äh! Läsaren förstår säkert vad jag menar.

Vad jag dock inte begriper är att skidåkarna inte tar i på allvar. Jag har sett andra skidtävlingar då folk efter att ha spurtat kastar sig på nederbörden, kvider, krampar och ser ut som de håller på att ska bli strukna ur folkbokföringen. Sådana idrottspersoner gör rätt för traktamentet. I jämförelse med dessa blir vasaloppisarna billiga. De stakar sig fram över mållinjen och står fortfarande upprätt. Sedan börjar de prata med varandra - och småflinar!
Bluff är vad det verkar vara!

Jag vill ha idrottare som tar ut sig!!
Inte folk som åker nie mil och flinar!
De ska må som jag gör efter nollkommanie mil!

Som jag i förra inlägget berättade säkerhetskopierar jag gamla blogg-inlägg. Är inte klar än. Det är ett ½skittråkigt arkiveringsbestyr. Vad det framtida bruket av detta arkiv kan vara vet jag inte men när jag läser vad jag skrev för en del år sedan i olika frågor – kyrkliga och skoliga främst – funderar jag onekligen: Varför får jag som så ofta får rätt så sällan ha rätt!!

Likt det jag berättade i förra inlägget säger jag nu att jag har åkt skidor. Igen. Fast andra plankor denhär gången. Och en annan väg. Plusgrader för ett par dagar sedan och sedan kyla igen har visserligen gjort spåren lämpliga för åkning av glatta livet men om man får bakhalt blir det inte så glatt. Vallningsfria skidor som inte går bakåt och bara trögt framåt blir då mitt sätt att spela säjf. Jag fick ju sådana i julas. Då mina fötter innan kommande fjälltur behöver lite mer skavsårsförebyggande tid i de aktuella skidskorna blev det utrustningen för denna dag i vackert väder. Turåkning alltså. Ett par timmar i solen. Mer av varan blir det till veckan då skolan har sportlov – och jag med den.

Idag – 3 mars – skulle min far fyllt år om han levat. 88.
I förrgår – 1 mars – fyllde generationen i andra ändan två år. Presenter är köpta och i morgon blir det partyresa till Luleå. Kalaskul!