stigstrombergsson

Det är bara tisdag kväll men redan känns det som om jag denhär veckan rantat runt en hel del. Detta i självaste verkligheten liksom i tanken. Allt började redan igår när vi på jobbet efter ett kort snack i en mindre grupp tillsammans med andra lärare togs med på en berättelse från vår rektors resa till Liberia. Som turist hade han inte åkt. Han for som representant eller typ sändebud för att utveckla Svenska kyrkans relation till den Lutherska kyrkan i det landet. Luleå stift och Älvsby folkhögskola har fått ett sådant uppdraget. Vi skall sköta kyrkans kontakter med Liberia så att säga på entreprenad. Rektorn hade nu varit där och vi fick resa dit i tanken som en förberedelse för fortsatt utbyte. Någon från Liberia kommer att finnas på skolan ett tag under kommande höst och kontakter skall etableras inte minst med ett trauma-healing-center där barnsoldater och andra av det tidigare inbördeskriget märkta människor får rehabilitering för fred och försoning. I sådant arbete ska vi få gå med.

Vid 12-draget efter snack i andra ämnen i en annan grupp for jag plus två av skolans lärarinnor – jag kan tycka det är kul med så gamla ord på jämnunga och yngre tjejer – till Skellefteå för att vara med på ett och annat seminarium samt åhöra en paneldebatt. Temat för alltsammas var asylfrågor, integration och gemensam utveckling. Resa i geografin blev det alltså men framför allt några resor i tanken. Intressant och nödvändigt. Hemma 22.15.

Under en längre paus mellan program och middag passade jag på att besöka en kusin med make. Det innebar ytterligare ett par tankeresor. En gick till Egypten och den koptiska kyrkan. Kusinens make är – förlåt: var! – präst och håller som bäst på med att lära sig koptiska och kusinen målar ikoner. Kul träff. Vemodig resa blev det på annat vis. Kusinens make är den 83-årige prästman som jag berättade om i ett och annat inlägg runt jul. Alltså han som av hälsoskäl inte ville inneha vigselrätten och kom att på ett kränkande och oförskämt sätt klassas som illojal av Luleå domkapitel som genom det ”uppförandet” gjorde sig skyldigt till ett hänsynslöst och omdömeslöst paragrafrytteri av sällan skådat slag. Auktoritära fasoner av den typen underminerar rejält stiftsledningens auktoritet i mina ögon. Skulle de ödmjuka sig och be om förlåtelse skulle de i stället vinna i auktoritet. Tankeresa i tid och bekymmer blev det i alla fall.

Idag om morgonen styrdes så bilen till stiftshuvudstaden Luleå. Det var dags för utvärdering av den Internationella dagen som gick av stapeln på folkhögskolan i början av februari. Kul utvärdering av en dag som fungerat efter plan. Sedan för min del en liten stund med i rådslag kring en del andra världsvida frågor om fred och försoning, stiftsarrangemang mm.

Efter det en samtalslunch med samtal om det här med grundkursens öde och andra samtids- och framtidsfrågor för både skola och stift. Det var inte en överläggning mellan två parter utan ett privat förtroligt samtal mellan två oense vänner. Den kombinationen är viktig. Vänskap och förtroende kan finnas och måste bevaras också när man är oense i saker, kritiserar den andres åsikter, vägval och beslut och rentav kanske tycker den andre är jobbig. Vi har alla en naturlig önskan att slippa kritik för att i ställe få medhåll från andra. Får en sådan önskan en att falla undan från samarbete och/eller vänskap är man saftigt oprofessionell.
Men tankeresor vänner emellan kan också vara mödosamma...

Bilar utsätts för besiktning varje år.
Jag hälsokontrollas vart annat.
Idag var en sådan dag.
Jag är frisk.