stigstrombergsson

Detta par av nybildade ord beskriver vad jag ägnat en del av – men inte all – min sportlovslediga tid åt. Något som är monotont och varierat, trist och intressant. Samtidigt.

I inlägget 29 februari nämnde jag att jag våren 2005 började blogga så smått och att jag påbörjat ett arbete med att säkerhetskopiera allt jag publicerat. Jag redogjorde ävenledes för min arbetsmetod med blocka hit, markera dit och klistra in kors och tvärs.
Jag har nu hunnit till april 2009 – det är tolv månader på ett år! – och fortfarande är jag inte framme vid tidpunkten då jag började spara det jag skrivit också i till exempel Word-filer. Verksamheten är omåttligt monoton. Och trist. Samtidigt som det är ganska varierat och bitvis riktigt intressant – faktiskt.
Jag lusläser inte allt men ser allt och en del läser jag igenom igen.

Jag finner att det är läge att upprepa min fråga från förförra inlägget:
Varför får jag som så ofta får rätt så sällan ha rätt?

Ta till exempel detta med kyrkans officiella besluts- och talespersoners uttalanden och beslut kring frågan om könsneutral äktenskapslagstiftning, vigslar etc. I god tid, till och med mycket god tid, föranade jag att vad som sades i ett visst ögonblick inte skulle komma att gälla några år senare. Och att utfästelser och löften några år senare skulle vara outtalat annullerade efter ytterligare några år.
Och detta finns i flera ärenden och ämnen. Mina farhågor eller ”prognoser” som när de avfyrades viftades bort som ogrundat måla-humhum-på-väggen visar sig vara på pricken. Min näsa för kyrklig utveckling, sekularisering, teologisk devalvering som motdrag till detta, löftesbrott osv är, ehuru den är gammal, en tämligen skarp nos. Den som har näsa att lukta med, han lukte! – för att travestera ett uttryck ur den Goda boken.

Jag finner att jag upprepar mig.

Till exempel återkommer med en viss regelbundenhet resonemang kring den modern-kristliga oseden att inte duka Mässan på Herrens dag, söndagen. Ingen – trots att jag inbjuder till sådant i kommentarfunktionen – bryr sig heller om att förklara varför det är så angeläget att genom nattvardslösa gudstjänster aktivt hindra människor att ta del av den Uppståndnes kropp och blod. Ingen berättar varför det är så kristet rätt att INTE förkunna Herrens död till dess han kommer – som det står i den Goda boken med hänvisning till Herrens måltid.

Envetet och monotont upprepar jag än en gång min maning till alla församlingar – den lokala och andra – som varje år räknar in något, om än marginellt, färre gudstjänstfirare: Prova nåt nytt!! Det vill säga nåt riktigt gammalt!! Ställ fram grejerna!!

Varför skrev jag nu detta?
Det är ju inget nytt. Bara uppstekt Stig-pannkaka.
Men nåt ska jag väl skriva om en sportlovstorsdag.