stigstrombergsson

Sittandes i vår förhyrda stuga i Björkliden ägnar jag en stund åt att skriva på min blogg. Nåt ska man ju göra när det mesta av vad man äger och har befinner sig flertal mil härifrån och det är ett fåtal kanaler på TV. Hockeykväll kommer jag dock att kunna se med resonemang om magborstarmatchen mellan Skellefteå och AIK igår och att Djurgården till allas lycka och glädje inte verkar klara sig kvar i elitserien. Men annars är antalet valbara aktiviteter lite begränsat. Sådant är tecken på god avkoppling.

Idag var det i alla fall minusgrader. Minusgrader är alltid ett plus. Vi har varit här i Björkis några vårvintrar å rad men aldrig tillförne så tidigt som i vecka 13 men aldrig har det varit så slaskigt som i år. Mycket märkligt i sig men nu är det god vårvinterordning igen.

Med högre molnhöjd och till och med blå fläckar mellan molnen och dessutom en skinande gul grej mitt i det blå beslöt jag att fästa skidor på fötterna. Madammen och yngste sonen valde utförsåkning men likt Disney-Alexander satsade jag på turen. Jag gjorde en tur vi ofta gör när vi är här – till Rallarkyrkogården och Tornehamns kyrka. Fram och tillbaka blir det en knapp mil längs en skidled mellan den i förra inlägget nämnda Malmbanan och Europaväg 10 som går nere längs med Torne träsk.

Denna gång var till skillnad från igår kameran med. Som synes. Nu var det i stället telefonen som låg kvar i stugan. Det innebar att madammens samtal och SMS aldrig nådde mig. Gjorde inte så mycket. Innebar endast att jag inte frestades att pinna på för att hinna med en after-ski-pilsner.

Är samma gubbe i samma skidspår till samma mål verkligen något nytt?
Tillför nya bilder som liknar tidigare tagna egentligen något utöver de förra?
Vem vet. Det är upp till läsaren att gå vidare i texten eller inte. Jag skriver ju bara...

Rallarkyrkogården ligger oerhört vackert mitt i fjällbjörkskogen. I rader står i rader vita kors som markerar viloplatser för en del av dem som för drygt 100 år sedan stupade i kampen för landets industri och utveckling. En minnessten står som ett kollektivt monument över deras insats*.

I Tornehamns kyrka var det inte som förr – tror jag. Hursomhelst har jag inget minne av tavlan till höger om altaret. Stilbrott? Kanske. Men intressant. Studera på den stora bilden hur samiska färger, naturen på platsen och kristna symboler vävs samman. Kan ses som ett intressant exempel på så kallad kontextuell – sammanhangsformad – teologi.

Hemma för dusch och middag och sånt i stugan. Lite läsning ur den bok jag skriver om inom ett par dagar. Och väntan på Hockeykväll – vid tangentbordet.

---

*  Jag gjorde en i påtaglig mån tveksam tankeassociation när jag såg texten på minnesstenen. Den yngre av döttrarna har tidigare säsongsjobbat ett antal vårar och somrar här i Björkliden. Hon har också här mött honom hon vill leva tillsammans med – en annan säsongsjobbare men från Hälsingland. Nu bor och verkar de bägge i Luleå. I morse telefonerade tösen och förtalte att hon fått den fasta åretruntanställning hon sökt på STF:s turiststation i Abisko, en mil härifrån. De flyttar alltså upp och blir fjällbor.