konfafotboll 2012 - 2

Nu har konfafotboll 2012 kickat igång på allvar. Därför rubriken som lika gärna kunde varit en annan. Sitter på mitt arbetsrum medans den hälft av konfirmanderna som kommit genomför ett ”upptäckÄlvsbynuppdrag”, något som är ganska fort gjort då samhället är litet. Dock är det bra om de så snabbt det går skaffar sig lokalkännedom så att de hittar till fotbollsplan, kiosk och lite till.

 

Det finns faktiskt inemot 30 affärer i byn enligt kommunens hemsida. Fann när jag fick reda på det uppgiften lite märkligt stor men en egen genomräkning gav vid handen att det faktiskt är så – och ändå har jag inte handlat i alla.

 

Konferiet har alltså startat med Högmässan Älvsby kyrka. Gissar att det var ca 80 personer på plats. Det är inte så ofta jag ges möjligheten att drabba en församling med förkunnelse typ predikan och då också min bloggläsekrets med ett inlägg om vad jag då sa. Det är faktiskt så pass sällan att den senaste gången jag publicerade ett blogginlägg i kategorin Predikan mm var den 15 juni och efter nyår har det faktiskt blivit endast summa fyra inlägg. Tre av dem är kopplade till två skolgudstjänster på skolan och en till en gudstjänst på EFS. Idag blev det alltså fjärde gången jag predikade i år och material till ett femte blogginlägg där det jag sa har fått kursiv text här i blogginlägget*.

 

Idag på 8 e söndagen i Trefaldighetstiden var temat Andlig klarsyn och huvudtexten ur Matteus Jesusberättelse kapitel 7 verserna 15-21. Vi startade med tre verser på psalm 201 och sedan hade jag valt att inte använda mig av ett i Kyrkohandboken färdigtformulerat Beredelseord utan angav vägen till Syndabekännelsen ungefär på detta sätt:

 

Jag tänkte vi skulle fundera lite kring en mening plockad ur en av de Bibeltexter som kommer att läsas om en stund. Och vi gör det inemot vad som kallas syndabekännelse eller bön om förlåtelse. Det är Jesus som säger:

Inte alla som säger ”Herre, Herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara den som gör min himmelske Faders vilja.

 

Är det ett bra sätt att börja en gudstjänst? Att prata om synd och att vi behöver förlåtelse och sånt? Känns det trevlig? Det är väl inget skönt? Eller?

Men det har en poäng. Som att gå till tandläkaren. Och gapa. Inte speciellt trevligt och knappast skönt. Men bra för att få veta att man har hål. Fast det är ju inte kul heller. Men vettigt att veta. Så att tandläkaren kan laga hålen. Fast dyrt. Det är nåt liknande här. Men gratis.

 

Vad stod det? ...den som gör min himmelske Faders vilja.

Jesus Fader – det är Gud. Som har en vilja. Tankar. Åsikter. Avsikter. Som Gud vill att vi ska leva efter.

Tydliga. Finns i regler Gud gett: tio bud, kärleksbudet.

Det kan ju vara en poäng att tänka igenom hur vi svarar upp mot det. I vårt sätt att vara mot varandra.

 

Oärlighet till exempel. Med pengar eller annat. Är ju stöld?

Eller oärlighet med ord. Lögner och osanningar. Mygel. Svek.

Eller annan kärlekslöshet. Förakt. Nedvärderingar.

Eller otro – att inte bry sig om Gud.

Sådant och annat är ”hål i tänderna”. Sådana hål Gud vill laga genom att förlåta. Gratis. Eftersom Jesus ordnat den möjligheten för oss genom att dö och uppstå från de döda. Därför börjar vi med att be om förlåtelse. Som vi gör nu.

 

Efter Syndabekännelse, avlösning och tackbön så Kyrie 696:5 och lovsång psalm;10. Två textläsningar – profeten Mika kapitel 3 verserna 5-8 och Första Johannesbrevet kapitel 4 verserna 1-6 direkt följt av psalm 37. Sedan fortsatte jag:

 

Medans ni står läser jag dagen tredje Bibelavsnitt, taget ur Matteus berättelse om Jesus kapitel 7 verserna 7:15-21.

 

Nu har vi hört tre Bibelavsnitt som valts ut under rubriken Andlig klarsyn.

 

Klarsynthet är viktigt i många sammanhang.

Tandläkaren är ju mer klarsynt än jag när det gäller tänderna.

En mekaniker är mer klarsynt än jag när det gäller rappel i min bil.

I TV-program som Skuldfällan eller Lyxfällan eller vad det nu heter ser vi hur människor totalt tappat sin klarsyn, blir blinda för att de gör av med mycket mer pengar än de tjänar men hur några som är mer klarsynta visar dem vägar att komma rätt. Ofta jobbiga vägar. Men klarsynta.

 

En del människor kan vara märkligt klarsynta också när det gäller andra saker som inte är så konkreta som tänder, bilar och pengar.

Lösa oro, tveksamhet. Ge hjälp när man är ledsen, rädd, förtvivlad, förvirrad.

Klarsynt folk behövs överallt – egentligen. I skolor, på arbetsplatser, i ekonomi, politik, samhälle. Och när det gäller religiösa sammanhang. När det gäller tro.

Där behövs Andlig klarsyn.

 

Andligt klarsyntabrukar ibland kallas profeter. Den första Bibeltexten som Anders läste var från en profet i den del av Bibeln som kom till före Jesus. Och berättar om hur klarsyntheten skall vika för dem som leder folk vilse.

Den andra texten, den Tove läste, skrevs av en av Jesus vänner – aposteln Johannes. 60 år ungefär efter det att Jesus dött och uppstått. Och han var klarsynt, andligt klarsynt. Kunde visa på vad som var rätt och fel tro. Att Jesus är Gud i mänsklig gestalt är det rätta sättet att uppfatta honom. Att Jesus skulle vara något annat, något mindre, är felsynt.

Och naturligtvis är ju Jesus själv en av de klarsynta, den mest klarsynte. Tredje avsnittet jag läste. Den som innehöll den mening jag pratade om i början av gudstjänsten. Och som jag vill att ni ser på igen. Sidan 1493 i Psalmboken.

 

Inte alla som säger ”Herre, Herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara den som gör min himmelske Faders vilja.

 

Den meningen berättar om vad kristen tro är – två saker.

 

Jesus talar inte om alla människor – se noga på meningen.

Slarvläser man kan man missuppfatta det så. Att det handlar om alla och att en del av dem säger Herre, Herre – alltså tror – medans andra inte gör det men i stället gör det Gud vill – och att det skulle vara bättre på nåt sätt. Att göra i stället för att tro. Men så enkelt är det inte.

 

Jesus talar ju på det här stället om dem som säger ”Herre, Herre” till mig .

Han talar alltså om några som tror, som vill tro på honom, som ber till honom, som vill lära känna honom bättre. Inte om alla utan om dem som tror.

Och det är som den första egenskapen i att vara kristen – att de, vi, du tror på honom som är Guds son, som uppstått från de döda.

 

Egentligen är det inte speciellt märkvärdigt det här med att tro. Att lita på någon alltså. För det är ju vad tro är – att lita på. Det är nåt man kan bestämma sig för. Och bestämmer sig för. Gång på gång. Det har faktiskt inte så mycket med känsla eller bevis att göra. Tro i den här meningen sitter i viljan, att bestämma sig för att lita på.

 

Vare sig du är en som redan litar på, en som säger Herre, Herre till Jesus eller en som inte ännu gör det uppmanas du i alla fall att lita på Honom. Du inbjuds till att tro på honom. Utmanas till att ta ett beslut. Också idag. För första gången eller för femtielfte.

 

Vi kommer strax att tillsammans säga Trosbekännelsen – en sammanfattning av vad kristen tro är. Att säga de orden är ett sätt att för sig själv och för Gud tala om att man vill tro.

 

Om ytterligare en stund firas mässa. Eller nattvard. Där sker det märkliga att – för så har Jesus lovat – vi i lite bröd och lite vin tar till oss Jesus själv.

Och det är ju det som är tro. Att ta till sig Jesus, Gud.

Nattvard är därför till för den som vill tro, inte bara för någon sorts supertroende – om sådana nu finns. Jag har aldrig träffat nån. Nattvarden är till för den som kanske bara vågar viska Herre Herre till Jesus.

För det är ju det som är tron – att vara den som säger ”Herre, Herre” till mig.

 

Till dem – vi – som gör det ger Jesusmeningen en vägledning till.

Klarsynt eftersom Jesus vet att det finns lata troende där det bara är snack men ingen verkstad. En klarsynt varning: Inte alla som säger ”Herre, Herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara den som gör min himmelske Faders vilja.

 

Fritt översatt: Det får inte bara vara prat. Inte bara ett teoretiskt tyckande utan praktik. I vardagen skall vi också göra Guds vilja som är att tro på Honom – Jesus – och älska sina medmänniskor.

Livsprogrammet för denhär veckan.

 

Så trosbekännelsen innan psalm 62:2-5 följt av Mässan där den stora Förbönen var infogad i Nattvardsbönen. Som slutpsalm sjöngs; 200 verserna1, 3 och 8

 

*Detta innebär alltså att jag lyssnar till mer gudstjänstförkunnelse än jag ges tillfälle att själv ”leverera”. Det är intressant när man är präst och stämmer till många funderingar som inte många är intresserade att ta del av.

2012-07-29 @ 15:48:19 Permalink Predikan mm Kommentarer (0) Trackbacks ()

konfafotboll 2012 – 1

Vart tog det långa sommarlovet vägen?

Ingen som vet! Ingen som vet!*

 

I morgon börjar det. Slutet på sommarledigheten alltså. För tredje året i rad.

 

Alltsammans börjar i och med Högmässan i Älvsby kyrka klockan 11.

Till den möter upp, förutom de som vanligen brukar fira gudstjänst, 19 så kallade fotbollskonfirmander från liteöverallt i Norra Norrlands kustland och inland. Med skjutsande föräldrar.

 

I två veckors tid dag som natt skall de 19 vara på Älvsby folkhögskola och varva konfaläsning, fotbollsträning, fritidsaktiviteter och förhoppningsvis nattsömn på ett bra och välanpassat sätt. Jag är en av dem som getts förtroendet att vara med men inte i själva fotbollsdelen, dock det andra. Stimulerande! Om du, käre Bloggläsius, till höger härinvid kollar efter blogginlägg från till exempel Augusti 2010., December 2010, Augusti 2011 och December 2011 ges du en uppfattning om vad det handlar om och hur jag ser på saken. Mer information hittar du även på www.konfafotboll.se.

 

Det kommer att bli meningsfullt, kul och arbetsamt. Alltså precis som det skall vara både i livet som sådant och framför allt i uppdraget som präst. Meningsfullt då det har att göra med människor och deras/vår relation till Gud, kul därför att gemenskap innebär växlingar mellan både ditt och datt och arbetsamt då tider och klockslag inte är värdens mest exakta företeelser på ett 15 dagars läger.

 

Och i morgon börjar det alltså med gudstjänsten i kyrkan. Kanske är inte alla 19 familjerna på plats men i alla fall 10**. Deras ungdomar har valt denna sorts konfaläsning utifrån att de är fotbolliga mer än kyrkliga. Således en ganska sekulariserad del av gudstjänstfirarflocken som inte är alltför hemma i kyrkliga ord, termer, symboler och liturgiska hyss.

 Någonstans mellan 30 och 50 ”vanliga” Älvsbygudstjänstfirare kommer också att vara där. Av dem är runt dussinet födda utomlands och har i de flesta fall en rejäl kristen förankring – men ännu inte på svenska. Kanske blir det därmed bara ungefär hälften som egentligen känner sig någotsånär hemma i gudstjänst, psalmsång, förkunnelse och mässa. Stimulerande utmaning – typ.  Andlig klarsyn är temat och det gäller det nog mer att ha än att prata om i gemenskapen med den mångfacetterade församlingen.

 

Efter gudstjänsten startar vi på skolan och det är som sagt tredje året i rad. Folkhögskolan arrangerar detta i samverkan med lokalförsamlingen och länets fotbollsförbund men då skolan inte själv längre kan bära det ekonomiska underskottet – lägret får ju inte bli för dyrt för deltagarna – står det skrivet i stjärnorna hur det kommer att bli nästa sommar och framöver. En veckas lön från Zlatan skulle rädda verksamheten för åravis framåt.

 

Men nu gäller det denna sommar och jag säger som Nicke Lilltroll sa i ett av barnens gamla kasettsagoband när han spelade teatrern om hur han räddade den lilla trollprinsezzan som höllz fången i det ztora hyrezhuzet: Frizkt fraamååt!!

 

*  Kan gnolas på melodin Vart tog den stygga lilla loppan vägen?

**  Bortfallet beror på att konfirmandernas lag i många fall är sysselsatta med fotbollsspel i Umeå. I det läge att lagen åkt ut kommer alla loosers att hinna till Älvsbyn innan klockan 11 men de som de gått bra för kan inte lämna av sina spelare förrän framåt kvällningen. Vi har önskat dem alla: Olycka till!

2012-07-28 @ 16:35:15 Permalink Folkhögskola Kommentarer (1) Trackbacks ()

en av tio

För drygt ett par månader sedan breddades plötsligt det parlamentariska underlaget för den israeliska regeringen. Innan bestod den av Nethanyahus högerparti (Likud) med stöd av smärre partier ännu längre ut på den flygeln. Då mittenpartiet Kadima togs in blev majoriteten i Knesset kompakt. Visst hopp tändes då att man kanske – viktigt här med: kanske – skulle kunna komma ett eller annat steg längre på vägen mot den tvåstatslösning som Nethanyahu bekänner sig till men som delar av hans tidigare regeringsunderlag avvisar. Likaså kunde man hoppas att regeringen nu skulle tro sig ha muskler att verkställa ett antal domar i Israels högsta domstol och tömma några så kallade utposter som byggts på privatägd palestinsk mark.
 
Koalitionen sprack för ett par veckor sedan. Den israeliska regeringen är på nytt beroende av extremhögern och bosättarrörelsen. För att ge dig, käre Bloggläsius, en inblick hur man i de kretsarna resonerar har jag översatt en debattartikel som Dani Dayan – ordförande för Yesha Council of Jewish Communities in Judea and Samaria – skrev i New York Times den 25:e denna månad. Google gjorde råöversättningen som jag sedan putsat till. Det engelska originalet kan läsas här.
 
 
ISRAELS BOSÄTTARE HAR KOMMIT FÖR ATT STANNA
 
Oavsett vilka ord du använder för att beskriva Israels förvärv 1967 av Judéen och Samarien – som vanligtvis kallas Västbanken på dessa sidor – kommer det inte att ändra historiska fakta. Araber verkade för att förinta Israels 1967 och Israel besatte helt legitimt i självförsvar de omtvistade områdena i Judéen och Samarien. Israels moraliska anspråk på dessa områden och rätten idag för israeler att kalla dem sitt hem är därför oantastlig. Att ge upp detta land i för en en hyllad tvåstatslösning skulle innebära att man belönar dem som historiskt sett har försökt förgöra Israel – ett uppenbart omoraliskt resultat.
 
Naturligtvis betyder det inte att bara för att en policy är moraliskt berättigat att den också är vis. Dock är vår fyra decennier långa bosättningsträvan båda delarna. Införandet av en självständig palestinsk stat mellan Israel och Jordanien skulle vara ett recept för katastrof.
 
Inflödet av hundratusentals palestinska flyktingar från Syrien, Libanon, Jordanien och andra ställen skulle omvandla den nya staten till en grogrund för extremism. Varje fredsavtal skulle kollapsa då Hamas oundvikligen tar makten genom val eller vapen. Israel skulle tvingas att återta området bara för att då finna att en mycket större arabisk befolkning lever där.
 
Vidare: palestinierna har vid upprepade tillfällen vägrat att förverkliga en förhandlad tvåstatslösning. Den amerikanska regeringen och dess europeiska allierade bör överge denna misslyckades formel en gång för alla och acceptera att de judiska invånarna i Judéen och Samarien inte kommer att fara någon annanstans.
 
Tvärtom strävar vi efter att utöka de befintliga judiska bosättningarna i Judéen och Samarien och skapa nya. Detta är inte – som det ofta framställs – ett teologisk äventyr utan snarare en kombination av oförytterliga rättigheter och realpolitik.
 
Redan nu lever trots allvarliga begränsningar utifrån internationella påtryckningar mer än 350.000 israeler i Judéen och Samarien. Med en årlig tillväxttakt på 5 procent kan vi förvänta oss att nå 400.000 år 2014 – och det oräknat nästan 200.000 israeler i Jerusalems nyare stadsdelar. Med Jerusalem medräknat bor ca 1 av 10 israeliska judar utanför 1967 års gräns. Cirka 160.000 judar lever i samhällen utanför de bosättningsblock som förespråkare av tvåstatslösningen tror kan införlivas i Israel. Att flytta dem skulle vara exponentiellt svårare än tömningen av Gazaremsans 8.000 bosättare 2005.
 
Försöken från medlemmar av den israeliska vänstern att förmå israeler att överge sina hem i Judéen och Samarien genom att erbjuda dem ekonomisk ersättning är patetiska. Den checkhäftespolitiken har misslyckats tidigare och kommer även så göra i framtiden. I de områden som tänks för evakuering bor de flesta av oss av ideologiska skäl, inte ekonomiska. Fastighetspriserna i området är höga och bosättare som vill flytta kan sälja sin egendom på den öppna marknaden. Men gör det inte.
 
Vår närvaro i hela Judéen och Samarien – inte bara i de så kallade bosättningsblocken – är ett oåterkalleligt faktum. Att försöka stoppa utvidgningen av bosättningar är meningslöst och att bortse från detta i diplomatiska samtal kommer inte att ändra verkligheten på marken utan bara göra det mer troligt att förhandlingarna misslyckas.
 
Med tanke på den oåterkalleliga enorma israeliska civila närvaron i Judéen och Samarien och den fortsatta palestinska avvisande hållningen måste västliga regeringar omvärdera sin inställning när det gäller att lösa den israelisk-palestinska konflikten. De bör erkänna att en slutlig-lösningen inte är nära förestående och därför bör det internationella samfundet i stället för att klaga över att status quo inte är hållbart arbeta tillsammans med parterna för att förbättra situationen där det är möjligt och göra den mer livskraftigt.
 
Idag råder säkerhet – den avgörande förutsättningen för allt. Varken judar eller palestinier hotas av massavhysning. Ekonomierna blomstrar. En ny palestinsk stad, Rawabi, byggs norr om Ramallah. Judiska samhällen växer. Vägspärrar håller på att avskaffas och turister av alla nationaliteter kan på nytt besöka Betlehem och Shiloh.
 
Även om status quo inte är någons ideal är det oändligt bättre än något annat möjligt alternativ. Det finns utrymme för förbättringar. Vägspärrat är nödvändiga bara om terrorn finns, annars bör råda full rörelsefrihet. Det faktum att barnbarnsbarn till de ursprungliga palestinska flyktingarna ännu efter 64 år lever i eländiga läger är en skam som bör rättas till genom att förbättra deras levnadsvillkor.
 
Yossi Beilin, en tidigare israelisk vänsterminister, skrev en talande artikel för några månader sedan. En tidigare amerikansk diplomat som reste i området hade sagt till Beilin att han hade förskräckt av att han funnit alla – Israel, den Palestinska Myndigheten, Jordanien och Saudiarabien – nöjda med den nuvarande situationen. Också Beilin fann denna utbredda tillfredsställelse störande.
 
Jag tycker det är en underbar nyhet. Om det internationella samfundet avstod från sina fåfänga försök att uppnå den ouppnåeliga tvåstatslösningen och ersatte det med intensiva insatser för att förbättra och bibehålla den nuvarande verkligheten på marken skulle det vara ännu bättre. Bosättningarna i Judéen och Samarien är inte problemet – de är en del av lösningen.
 
 
Så långt artikeln...
Jag delar absolut inte de uppfattningarna!! De bosättningar som så ivrigt försvaras är landrofferi och illegala enligt internationella konventioner. Tillsammans med den fortsatta ockupation är de avgörande hinder för fred. Samtidigt är artikeln tänkvärd då den ger en aning om hur målmedvetna delvis beväpnade krafter i Israel resonerar och vilka enorma inrikespolitiska problem det skulle innebär om Israel skulle tvinga var tionde medborgare att flytta väster om den så kallat gröna linjen. Inbördeskrig?
2012-07-27 @ 02:02:11 Permalink Politik Kommentarer (2) Trackbacks ()

treskeppsbasilika

För en massa inlägg sedan skrev jag följande om en kompis:*
Kompisen är vänlig och mycket inspirerande konstruktiv och alltid stimulerade att ha att göra med. Hen är samtidigt listigt manipulativ och inte så lite illmarig. Fast konstruktivt. Jag tror att jag framledes kommer att behöva beröra en sak som hen gjort för en tid sedan.
(…)
Tänk så bra detta nytrendiga hen egentligen är – när det gäller att hålla sina kompisars ömma tår spända på halster i garderoberna.
 
Kompisen ifråga är inte granne eller bekant från det civila livet eller det förflutna. Inte heller en släkting. Det rör sig inte om en arbetskamrat jag dagligen möter men det är frågan om en person som jag då och då har anledning att ha kontakt å yrkets vägnar. I dessa sammanhang är hen är så pillifnariskt finurlig. Och jag menar det positivt. Mycket positivt.
 
Såhär är det – jämt: Vi – kompisen och jag och kanske några till från folkhögskolan eller annanstansifrån – möts för att dryfta en eller två samarbetsärenden. Då gör vi det. Naturligtvis. En eller två grejer. Men i samma veva passar vederbörande på att introducera 3-5 andra saker som på ganska obestämd framtid också enligt hen kan vara värda att fundera kring och kanske gå med eller ta tag i. På sikt alltså. Kanske. Som diskreta tips från en med framtidsnäsa visar det sig vara tjusiga passningar av vettiga bollar – typ.
 
Och vidare: Han – jo, hen är en han – fixar också vad jag aldrig har tillräckligt med tålamod till. Jag har varit med några gånger då jag märkt att han lugnt och metodiskt i säg ett 2-timmarssamtal fått igång ett tämligen trögdiskuterat gäng till att prata teologi och framtidsarbete och att de i det snacket nått slutsatser man efteråt var förvånad över och inspirerad av. Jag hade ju på mitt burleska sätt bara sagt: Det fattar ni väl era trögisar att det är på dethär sättet och att man måste agera så. Basta! Hur långt hade jag kommit med det? Precis till en vägg. Men kompisen baxar lugnt och metodiskt folk (och mig) dit där han vill vi ska hamna. Lite som Sokrates som enligt vad som sägs aldrig sa hur det var utan genom samtal och listiga frågor fick folk att fatta och komma på saker själva.
 
Denna slughet** slog också till sist vi träffades. Efter ett samtal kring kurser och inspirationsdagar kring integration och mångkulturalitet tog han fast mig just när vi skulle fara. Diskret småleende stack han åt mig en bok med orden: I denhär boken har jag kört fast nu under ett par års tid. Kan inte du titta lite i den. Du brukar ju gilla sånt.
Jag fattade illmarigheten. Vad vill han nu sätta mig på för ett spår? var min tysta fråga. På vad sätt kommer det han nu tycker jag skall läsa få en tillämpning inom de närmaste tre åren?
Jag tog hem boken, läste 15 sidor och trampade kraftigt på bromsen. Näpp!! Denna skall inte läsas!! Inte i lånad form där jag inte kan kladda ner sidorna med understrykningar och marginalanteckningar. Måste ägas!
Så nu finns två ex i bostaden. Dels kompisens exemplar av Constants in context – a theology of mission for today av Stephen B Bevans och Roger P Schroederom, dels mitt eget införskaffat via adlibris – som jag läser i men ännu inte hunnit genom.
 
Förskräckligt intressant redan efter en knapp fjärdedel av de 400 sidorna!
 
De två författarna – katoliker i USA – nämner i inledningen några ämnesområden som alltid och överallt funnits och finns med i den kristna kyrkan. Dessa konstanter eller sanningar är om man använder de engelske orden: Christology (hur man ser på Jesus), Ecclesiology (kyrkosyn), Eschatology (människans och tillvarons slut), Salvation (frälsningen), Anthropology (människosyn) och Culture (den samtida och lokala kulturen).
Med rötter redan i fornkyrkan visar det sig att dessa konstanter eller sanningar beskrivits på varierande sätt i olika kontexter och sammanhang och att man kan skönja tre varierande tendenser eller betoningttyngdpunkter genom hela historien och i olika geografier. På något vis får jag när jag läser en bilden av kyrklig teologi som en treskeppig basilika, alltså en stor sal med öppna sidorum bredvid ett huvudskepp. Olika synvinklar men ändå ett stort rum. Järvsö kyrka som vi besökte tidigare i sommar är en sådan byggnad. Bilden därifrån hittade jag på nätet och lät den pryda detta inlägg.
 
Givetvis kommer jag att återkomma om denna bok när jag läst den färdigt. Ville bara rekommendera den här samt tacka min kompis som styrt in min näsa bland sidorna. Han skall få tillbaka sin bok i nästa vecka.
På nätet kan man läsa boken här.
 
*  Det var i inlägget hålla stilen? av den 30ionde i förra månaden. I slutet av inlägget sektvarning? berördes också saken ungefär en vecka senare.
**Att säga att någon är slug är i de lokala dialekterna inte nödvändigtvis något negativt. Ordet kan också beroende på tonfall och avsikt vara lika positivt som till exempel glosorna kreativ, diplomatisk, lösningsfokuserad, framsynt och pedagogisk.
2012-07-25 @ 10:48:44 Permalink Predikaren 12:12 Kommentarer (0) Trackbacks ()

björk lider 5 - hemma

 
Jodå!
Så kan det gå.
 
Blogginläggsserien med rubrikens Björkliden-ordlek under kategorin Speciella resor blev kortare än planerat. Vi – madammen å jag – är åter i bostaden på hemorten. Vi har inhiberat andra delen av de fjällplaner vi hade.
 
Den första delen – att besöka dottern med sambo – fixades utan mackemang. Det var kul att träffa dem, se hur fint de har fått det i sin bostad samt vara ute på fjället om dagarna. Allt prima. Vädret var växlande med sol och blåst en dag, lite regn och blåst en annan dag och alla möjliga sorters klimat den tredje dagen. Sådana omslag och variationer gör som inget när man efter typ 6 timmar ändå kan komma inomhus.
 
Fjälleriets andra del var tänkt som en smärre tur med säg två till tre nätter i tält och dagarna fyllda med naturupplevelser och bloggvärda funderingar av skilda slag. Dock blir man inför tält och sovsäck lite mer kräsen vad gäller väderleken. Långtidsprognosen på bilden ovan stärkte inte motivationen. Regn och låg temperatur med risk för snö på högre höjd. Att få sådant väder något dygn när man är på tur får man räkna med men att sticka ut när inget annat lovas känns lite uggligt. Men visst är det lite av en besvikelse. Onekligen.
 
Serien björk lider får därför med detta inlägg sitt slut. Ändå var det en speciell resa.
2012-07-23 @ 22:24:49 Permalink Speciella resor Kommentarer (2) Trackbacks ()

björk lider 4 - ramadan

Efter en dag på fjället – faktiskt soligt – knapprar jag färdigt på en text jag började på i morse. Jag börjar alltså där jag slutade förra inlägget med Tänker du be för muslimer under Ramadan?
 
Så lyder en fråga ställd på tidningen Dagens hemsida och man kan klicka in sitt svar. Frågan anknyter till en artikel man kan läsa här. Knappt 450 personer hade svarat på söndagsmorgonen när jag började skriva denna text – dock inte jag. Av dessa hade 41% sagt ja, 44% nej och 15% kanske. Några har gett kommentarer – nu ser jag genom fönstret hur grannen lastar in skidor i bilen! – och jag vet fuller väl att kommentarer av den typen inte på något som helst rimligt vis kan anses vara representativa. Möjligen är de – nu lägger han in sin snowboard! – intressanta som exempel på åsikter och attityder*.
 
Givetvis har jag inget emot att man ber för vadsomhelst närsomhelst jämt och ständigt och överallt. Samtidigt tycker jag att detta verkar lite nymornat. Den kristna kyrkan ber ju alltid i sina allmänna förböner för alla människor, alla lidande och alla som är på fel väg. I vart fall gör man så i de kyrkor som inte ur sina gudstjänster slängt ut ett ordnat böneliv till förmån för den tillfälliga inspirationens hugskott. För att få fakta i det målet är det bara att kolla i de liturgiska kyrkornas gudstjänstmanualer – till exempel Kyrkohandboken för Svenska kyrkan. Då får man syn för sägen. Under den kristna Kyrkans egna fastetider och särskilt de 40 dagarna före Påsk finns en koncentration på sådana böneämnen till exempel i Litanian – betyder ivrig bön och har nummer 700:1 i Psalmboken.
 
Förutom att man ber för vadsomhelst närsomhelst jämt och ständigt och överallt tycker jag alltså att den kristna Kyrkans egna och speciella fastetider i förstone skall användas i stället för att man agerar så att det kan uppfattas som om man ”kapar Ramadan”. Detta är enligt Dagen-artikeln inte alls avsikten men våra muslimska medmänniskor kan ju råka uppfatta det som om det ar vad som sker. Som om de kristna organiserar sig till ”motbön” den månad de särskilt viker för sitt bedjande. Det kan uppfattas som respektlöst även om så inte är avsikten.
 
Bilden? Den tog jag i morse utanför dotterns bostad västvart. Bortom en vagn tillhörande ett chartrat tåg med SJ-veteraner från Kalmar och en björk syns nattens nysnö på fjällen i fjärran – i juli.
 
*  Ville inte lägga in kommentarerna i löptexten men här på fotnotsplats kan du, käre Bloggläsius, få ta del av en del av dem. Det börjar med att signaturen Elsiebritt skriver: Ja. Det är på tiden att vi börjar be för kaoset i Mellanöster och för de kristna där som får det allt svårare.
En aateist ger sitt svar: Nej, Jag tänker be för dem som har svårt för muslimer. Muslimerna får sköta sitt böneliv själva. Sen ska jag nog be för muslimska vänner förstås, men det är ju för att de är vänner.
Ing-Marie Silwer säger: Det tycker jag är en fantastisk möjlighet. Däremot kommer jag inte att använda mig av den färdiga mallen utan vill ha frihet att bedja utifrån vad jag upplever mig ledd till. Tycker Isik Ablas vittnesbörd på Nyhemsveckan var enormt starkt och gripande. I sommar har jag dessutom läst Mossab Hassan Yosufs starka bok"Son of Hamas". En bok som handlar om hur kärlekens evangelium kan förvandla hat till kärlek. Som jag uppfattar Bibeln är vi kallade att bedja för alla människor. Bön kan förvandla! Människor behöver få möta Jesus.
Signaturen radiolansmannu ger ett citat och ställer sedan en fråga: "Minst 80 dog när muslimska angripare tillhörande den etniska gruppen Fulani plundrade flera kristna byar under lördagen, skriver Yahoo! News. Under söndagen dödades ytterligare 22 personer, då beväpnade män stormade begravningen av de som dödats dagen innan”. Varför skulle ni be för muslimer?
Frågan besvaras direkt av Ing-Marie Silwer: Därför att bön kan förvandla!! Isik Abla och Mossab Hassan Yosuf är bara två exempel. Jesus Kristus kan förvandla människor inifrån. Givetvis ska vi även be för våra kristna trossyskon som förföljs i framför allt muslimska länder.
Nu på eftermiddagen märker jag att de två sistnämnda fortsätter sin dialog men det hoppar jag över.
2012-07-22 @ 18:37:25 Permalink Speciella resor Kommentarer (0) Trackbacks ()

björk lider 3

Kanske är det dags för en liten högkvalitativ uppdatering såhär om söndagsmorgonen. Att den blir kvalitativ är självklart då fjällvistelse alltid innebär varierande livskvalitet av gediget slag och att det blir högkvalitativt hör samman med att jag befinner mig ganska högt upp. Björklidens järnvägsstation (som när jag ser genom fönstret befinner sig på andra sidan de två spåren) ligger 420 meter över havsytans nivå vilket egentligen inte är speciellt högt men då poängen med fjällvistelse är vandringar mot högre belägna mål måste vistelsen här rimligen vara högkvalitativ – eller hur.
Madammen och dottern sussar än så länge men mågaämnet traskade just iväg till jobbet på turistanläggningen. Kvalitativt lugn och ro alltså.
 
Igår var det gråmulet, växelvis regn och ihärdig kraftig västlig vind och sisådär 10 grader hett. Stugsitteriets frestelse föll vi dock inte alldeles för. Vore för hemskt om så varit fallet. Traskade i stället iväg västerut till Rallarkyrkogården, svängde höger upp till Kratersjön och sedan tillbaka till boendet. Knappt en mil i lätt regn och snålblåst. Sedan stugsitteri!
 
Vad det blir idag är inte lätt att veta. Beslutsfattarna sover ju än. I natt har det fallit snö på topparna och på www.yr.no visar Værvarsel for Björkliden Fjällby, Norrbotten (Sverige) växlande molnighet, 6-10 grader, svag vind och mycket lite nederbörd. Här nere. På högre höjder fungerar naturlagarna så att vindstyrkan höjs samtidigt som temperaturens sjunker. Detta værvarsel är för idag. I morgon från lunchtid ungefär och sedan framåt veckan spås det regn.
 
Gissningsvis blir det inte någon längre tur med ett par tre tältövernattningar denna sommar. Att ge sig iväg på sådant och efter ett par dagar få regn och blåst är en sak,. Att starta i det utan prognos på att det slutar längre ram under vandringen känns inte lika hett. Sånt gick an när vi var dubbelt så unga som nu ungefär. Troligen blir det hemresa i morgon. Langtidsvarsel for Älvsbyn, Norrbotten (Sverige) visar i vart fall på sommar.
 
Tänker du be för muslimer under Ramadan?
Så lyder en fråga ställd på tidningen Dagens hemsida. Jag återkommer i ärendet.
Nu ska vi frukosta oss samt packa ihop och ge oss ut. Bilden är från igår.
2012-07-22 @ 10:57:14 Permalink Speciella resor Kommentarer (2) Trackbacks ()

björk lider 2

 
Som framgick av förra inlägget befinner jag tillsammans med madammen i mitt liv i Björkliden ganska nära norska gränsen längs vägen mellan Kiruna och Narvik. Tid för friluftsliv och tankeaktivitet samtidigt som vi träffar folk, alltså ena dottern med man.
 
De unga arbetar för att tjäna sitt uppehälle vilket gjorde att vi gamlingar idag fredag spatserade till Abisko längs den gamla Rallarvägen. Väg är inte riktigt namnet. En gångstig är vad det är frågan om. Till Abisko är det ca 8 centimeter på kartan vilket blir i runda svängar 800000 centimetrar i terrängen – plus några tiotusental till längs jokken. Sedan är det lika långt tillbaka förståss. Alltsamman blev en behändig promenad med några timmar i friska luften i hyfsat väder.
 
Rubriken ör denna serie är björken lider. I förra inlägget nämnde jag saken. Bilden invid visar hur effektivt avlövad fjällbjörkskogen blivit av en massa gröna tvåcentimetersrackare lik den på toppbilden. Skulle de inte härjat och knaprat i sig både löv och blåbärsris skulle vandringen upplevts vara i en tunnel av lummig grönska fylld med mygg. Nu kunde man rentav njuta av utsikt över Torne träsk och känna vind i ryggen och ansiktet på väg tillbaka – något som fått alla myggor att sticka någon annanstans.
 
Det finns faktiskt ganska mycket intressant att bese och begrunda när man går på det där viset. Blommor och växter i en praktfull mångfald – givetvis. Rester av försvarsanläggningar från den så kallade beredskapstiden på 1940-talet då man vaktade området och väntade tyskt anfall från Narvik. Och tanken på hur det var att för drygt 100 år sedan dra järnväg i detta väglösa land och vilka strapatserna det måste ha inneburit. Och skiffer, geologi och mycket annat.
 
Ungefär 50 bilder blev tagna med kameran. Några till med nya telefonen. Rysningar far genom kroppen vid tanke på vad detta skulle kostat på Hedenhös tid när kameror laddades med film. Nu är det ju bara att digitalt brassa på helt utan hämningar. Kul. Ger en massa material att (om man vill, ids och har tid) dona med i datorn. Ur en större bild på avlövad skog snittades fram en bra bild på liten pippifågel av för mig okänt märke som sittande på avlövad kvist får sluta naturdelen av detta inlägg.
 
Vad jag funderade över i övrigt när jag gick kanske jag återkommer till. Ger nu bara ledtråden att det hade anknytning både till kyrkan och jobbet på folkhögskolan – fast jag är ledig – och handlade om mission snedstreck evangelisation och om att i utbildning/ar förbereda människor för sådant – typ.
2012-07-20 @ 18:08:23 Permalink Speciella resor Kommentarer (0) Trackbacks ()

björk lider 1

Så är vi på resa igen för några dagar*. Nu norrut så som vi brukar lite då och då. I skrivande stund – inte i publicerande stund – passerar vi samhället Skaulo mitt mellan Gällivare och Kiruna dit det nu är 74 km kvar**. Madammen kör och vi är på väg för att besöka den yngre av döttrarna som ju jämte sin sambo blivit fastboende åretruntinnevånare i Björkliden. Vädret genom vindrutan är som synes fuktigt.
 
Ett par fjälltrippar hör som samman med vårt sätt att lägga upp vår livsvandring och årscykel. Vårvintersväng på skidor och sommartur till fots – minst. Hur det blir nu vette kissemissen. Långvädret visar inte på hög luft och klimatologisk njutbarhet utan mer på hutter och väta. Blive det hur det blive vill – ungdomarna skall besökas alldenstund de nu på allvar valt att leva enligt den gamla visan Litet bo jag sätta vill. Hur det blir med gård och trädgårdstäppa till skall dock hållas osagt.
 
Batteriet i läpp-tippen*** räcker nog bara en liten stund till. Slutar därför skriva och återkommer när vi är framme framåt seneftermiddagen.
 
Senare...
 
Nu är vi i alla fall framme hos dottern – Snorvan som liten – och installerade i deras lägenhet. Resan gick i allt mer mulnande väderlek och så småningom hällregn till Abisko ungefär. Bilen kunde därför lossas innan regnet nådde fram också hit till Björkliden – där björken lider som rubriken lyder.
 
Om detta sista var vi underrättade men kan nu beskåda att det mesta av fjällbjörkskogen helt avlövats av någon sorts larv som i antalet av myriarders myriarder käkat upp all grönska. Detta sker med en viss regelbundenhet och skapar ett ganska trist månlandskap av vad som annars brukar vara väldigt vackert. Var med om fenomenet 1974 när jag jobbade en sommar i Jäkkvik och såg hur gröna kryp gnagde i sig alla blader. När man kom ner från fjället upplevde man dessutom att krabaterna fanns överallt – i kläderna, håret, packningen, hart när till och med i plånboken. Det är dessa maskars framfart som gett rubriken för denna serie bloggfunderationer i kategorin Speciella resor. Bild av eländet kommer. I senare inlägg.
 
Framme i fjällen alltså. Tid att träffas, att vara ute och att tänka. Återkommer.
 
*Lugn! Huset hemmavid står ej tomt!
**Påminns av detta om historien om stockholmaren som efter lång ödemarksbilresa såg skylten Kiruna 45 och strax därefter en lokalinnevånare promenerande på vägrenen. Nollåttan stannade sin bil, vevade ner rutan och frågade med uppgivet tonfall och tydlig ekendialek: Eeree veerkligeen fyra å een halv mil kvar till Kiruna? Svappavaaringen tittande på honom, öppnade sin mun, talade och sade: Hörruru! Här uppe mäter vi inga dj-la halvmil.
***Läpp tippen är vår lilla bärbara dator på vilken reseskildringar och annat brukar skrivas enär den är så liten å behändig. Surfplattor, androider och andra moderniteter inklusive telefoner med appar i stället för knappar har jag valt att inte hänge mig åt. Lämnar tills vidare sådant till twittrande tekniknördar som väljer snabbhet och kortfattenhet framför grundliga och djupsinniga reflexioner.
2012-07-19 @ 20:23:44 Permalink Speciella resor Kommentarer (0) Trackbacks ()

nyorienterad mening

 
 
 
I inlägget sektvarning? av den åttonde denna månad skrev jag följande text:
 
Orienteringsklubben här på orten har gett ut ett kartblad med 20 angivna kontroller man placerat ut i skogen mellan folkhögskolan och Kanis friluftsområde – samt på själva Kanis. Om fredagen (alltså den 6/7) spankulerade jag och madammen omkring bland ris och mygg i skog och mark och letade upp 11 av de 20. Trevligt. Varje kontroll är försedd med en bokstav man skall skriva in i en ruta på ett startkort. Minst 15 inprickade gör att man kan lämna in kortet – eller posta detsamma – till en av mina arbetskamrater som framåt höstkulan skall administrera något sorts lotteri för att se vilken skogsmulle som vinner frottéhandduken eller den moderna obegripliga kompassen eller vad det nu blir frågan om.
 
”Jag tror bokstäverna kommer att bilda en mening!” sade madammen vid fjärde kontrollen. Verkade inte otroligt så vi startade att gissa medan vi gick. ”Den som söker han finner” blir tjugo bokstäver och hade varit lämpligt tycker jag. Inte heller helt osannolikt med tanke på vem som stakat banan. Men det blir inte den meningen. Därför måste de 9 återstående kontrollerna kontrolleras.
 
Idag fastställdes meningen i sin helhet enär vi under några timmars promenad ibland mygg och broms nöp de återstående punkterna. Med några kontroller kvar rådde ingen tvekan vad det skulle bli för mening men plikttrogna som vi är sökte vi i alla fall upp alla. Jag skriver dock inte ut den här. Vore fuskigt. Skulle innebära att någon skulle kunna delta i lotteriet efter att bara ha låtsas strövat i skog och mark.
 
Den tur vi gick idag Kanis runt blir kanske 6-7-8 km lång beroende på hur man väljer väg och irrar. Den första bilden ovan är tagen från en plats vi då och då brukar besöka och visar hur Älvsbyn ser ut därifrån – åt nordost ungefär. Den andra bilden är tagen på en annan fläck inte långt därifrån men åt motsatt håll – när vi hade fruktstund.
 
Älvsbybor som läst detta uppmanas iverligen, innerligen och sannerligen att å till exempel butiken Hantverkshuset för 30 beskattade slantar skaffa sig Naturpasset 2012 som det hela heter. Då får man ett kartblad i skala 1:10000 med kontrollerna utmärkta. Ett startkort med kortfattad beskrivning av vad man letar efter finns för alla dem/oss som inte till fullo förstår orienteringens symbolspråk som ju mest liknar Fantomenklubbens chiffer. Till detta sist och inte minst en alldeles ofantligt pedagogisk och välskriven beskrivning på 4 A4 om hur man kan ta sig till varje kontroll genom vägval som gör hittandet lätt, medelsvårt eller marigt.
 
Vi valde lätta vägar - oftast. Blev en liten smula jätteknepigt i alla fall. Vanligen orienterar vi oss i tillvaron med hjälp av fjällkartor i skala 1:100000 vilket gör att varje cm på bladet är en km på marken. I skala 1:10000 blir en cm bara 100 m vilket gör att vi inte sällan går förbi - typ.
2012-07-16 @ 22:48:30 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

i odrägligheten

Jag är hemma nu!
Jkag är hemma i den egna levandes bostaden alltså. Och det är runt midnatt mellan lördag och söndag.
 
Omkring 10 i morse lämnade jag och madammen hennes uppväxthem i Uppland för resa norrut. Bakom oss låg en knapp veckas besökande hos hennes hulda moder samt en av bröderna med familj boende inte långt från stamgodset. Ganska exakt 22 var vi i framme i Älvsbyn och hade då under resans gång hunnit med en trevlig och meningsfull paus hos min moster utanför Örnsköldsvik samt innan dess en en liten utflykt in i odrägligheten. Mer om det senare senare.
 
Besök hos familj och släkt innebär en viss form av självcensur när det gäller bloggandet. Inte så att det som då sker inte skulle kunna skrivas – icke så. Bloggeriets självcensur beror av tväggehanda faktorer där den primära är att det bara är en ytterst liten del av bloggläsekretsen som känner till personerna ifråga. Sekundärt är att det rör sig om familjäriteter av först magnituden. Svärmor och svåger eller dotters pojkväns föräldrar skall väl inte behöva bli närgånget exponerade på min blogg – typ. Hur trevliga och helylle de än är.
 
I vart fall har det varit en givande och kontaktodlande vecka med möten med alla dessa personer och lite röjningsarbete. Svågern med söner har avverkat en hel del av träd och buskage som de sista 45 åren tillväxt på mina svärföräldrars gårdsplan. Jag och madammen har släpat ris och städat hygget samt grunnat lite över ofantligheten i den växtkraft en trädgård visar när Vår Herre får sköta den ganska på egen hand. Fullt begripligt att samme Herre skapade människan för att hjälp till att få få fason på den trädgård vi kan läsa om i Bibelns andra kapitel.
 
Start idag på förmiddagen alltså med lunch strax norr om Sundsvall – i odrägligheten. På IKEA alltså. Visserligen var det mest mat vi var ute efter men pryttlar för ca 300 spänn kom med lika förgjordat. Bara genom att följa pilarna som finns på golvet. Huvva! Tänk om vi raskat genom hela butiken på dess enkelriktade gångstig. Hur folk från byn vi bebor fordom kunde se det som en nöjesresa att innan skam skott sig en morgon placera sig i abonnerad buss för tripp till IKEA går över min uppfattningsförmågas snäva horisont. Lite men inte mycket begripligare är det att folk numera styr kosan till Haparanda för en IKEA-frossa. Jag får frossa av bara tanken.
 
Nu är vi i alla fall hemma i bostaden igen. I vart fall för några dagar. Kanske blir det då tillfälle att blogga ytterligare något litet. Vem vet. Och samtidigt väntar fjällen...
2012-07-15 @ 00:25:03 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

fakta och åsikt

Det händer många olika saker i Mellanöstern.
Brutaliteten hos den Syriska regimen mot det egna folket är fruktansvärd och ett par stormakter – Ryssland och Kina – förhindrar internationella krafttag för att komma till rätta med situationen. Och folket lider.
Efter parlamentsvalet i Egypten kom en av militären påverkad juridisk instans att upplösa den valda församlingen. Nu på sistone har den nyvalde presidenten ändå kallat samman parlamentet på nytt och man kan ana en maktkamp mellan det gamla – militären – och det nya – Muslimska brödraskapet. Framtiden oviss.
 
I skuggan av detta – och annat – kan en rapport från en tre-manna-kommité i Israel förefalla vara en petitess. Ändå är det något som på sikt kan få mycket genomgripande följder för hela regionen. Saken gäller israeliska bosättningar och utposter på Västbanken och om de skall anses lagliga eller inte. Skulle regeringen Nethanyahu följa trojkans råd förändras totalt hela situationen Israel-Palestina.
 
Hur vägen till en tvåstatslösning då skulle se ut kan jag inte förstå. Hur ett utvidgat Israel skulle kunna härbärgera en än större arabisk befolkning vet jag inte heller. Det jag förstår är dock att om gruppens förslag skulle genomföras är det en stor ensidig förändring av situationen på marken, mycket värre än en Världsarvsklassning av Födelsekyrkan i Betlehem.
 
Tidningen Jerusalem Post har idag en artikel som ger fakta i saken – här.
Tidningen Haaretz skriver på ledarplats och uttrycker sin åsikt – här.
Google gjorde en råöversättning jag putsat till. Måste dock erkänna att jag kan ha träffat helt fel vad gäller titlar på folk och de rätta namnen på olika instanser, domstolar etc. Med de detaljbristerna tror jag ändå att artiklarna ger en inblick i vad som sker i skuggan av Syrien och Egypten.
 
 
USA MOTSÄTTER SIG LEGALISERING AV UTPOSTER
Strax innan högre amerikanska tjänstemän besöker Israel avvisar Utrikesdepartementet regeringsrapporten om en auktorisering av utposterna.
 
På måndagen sade USA att man motsätter sig varje plan på att förvandla icke auktoriserade utposter till lagliga bosättningar.
"Vi accepterar inte legitimiteten hos fortsatt israelisk bosättningsaktivitet och vi motsätter oss varje försök att legalisera några utposter" sade Patrick Ventrell, talesman för amerikanska utrikesdepartementet, till reportrar i Washington.
 
Han sade detta samma dag som den israeliska regeringen publicerade en rapport från en juridisk tremannapanel, känd som Utpost-utskottet, som uppmanar till en legalisering av dessa framväxande judiska samhällen på Västbanken.
Rapporten offentliggjordes strax innan USA: s biträdande utrikesminister William Burns reser till Israel denna vecka tillsammans med en delegation som skall genomföra en strategisk dialog med Israel.
Burns väntas som ett led i ett pågående arbete för att återuppväcka de frusna fredssamtalen träffa premiärminister Benjamin Netanyahu och den Palestinska Myndighetens premiärminister Salam Fayyad. Hans resa kommer att följas av ett besök från USAs utrikesminister Hillary Clinton.
 
Den Palestinska Myndigheten, som på måndag förkastade Utpost-rapporten, har insisterat på att man inte kommer att delta i direkta förhandlingar med Israel förrän man stoppar bosättningsaktiviteten och judiskt byggande i östra Jerusalem.
Israel har insisterat på att man har rätt att bygga både i bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem.
Fram till i år har Israel tagit fasta på internationella vädjanden att inte skapa nya bosättningar. I april förvandlas dock tre utposter – Bruhin, Rehalim och Sansana – till bosättningar. Vid tillfället hävdades att det inte var frågan om att skapa nya bosättningar utan snarare var att verkställa tidigare regeringars beslut.
 
Utpost-rapporten hade inte att värdera Israels diplomatiska utfästelser, utan snarare att granska de internationella och inhemska juridiska argument med avseende på bosättningsaktiviteten.
Kommissionen drog slutsatsen att eftersom Israels aktivitet på Västbanken inte svarar mot de internationella rättsliga definitionerna för ockupation fanns inga rättsliga hinder för israelisk bosättningsaktivitet.
Mot bakgrund av detta, enligt rapporten, skulle Israel kunna bygga nya bosättningar på Västbanken och den uppmanade till att omvandla utposterna till sådana bosättningar för så vida det inte är privat egendom som berörs. Kommissionen föreslog också att Israel skapar en ny domstol för att hantera sådana egendomstvister.
 
Slutsatserna är tvärt emot en rapport från 2005 av advokat Talia Sasson på uppdrag av förre premiärministern Ariel Sharon. Sasson sammanställde en lista på 105 icke auktoriserade utposter byggda mellan 1991 och 2005 med argumentet att de konstruerats olagligt och borde demonteras.
 
På måndagen berömde Netanyahu rapporten som är skriven av före detta justitierådet Edmond Levy, den tidigare juridiske rådgivaren åt Utrikesdepartementet Alan Baker och den tidigare vice ordförande i Tel Avivs Distriktsdomstol Tehiya Shapira. Det är redan döpt till "Levy-rapporten."
"Enligt min mening är detta betänkande viktigt eftersom det handlar om legalisering och legitimering av bosättningarna i Judéen och Samarien på grundval av fakta, en mängd fakta och argument som bör allvarligt övervägas", sade Netanyahu.
Netanyahu tillade att ministerkommittén för bosättningar skulle diskutera och besluta i frågan. Kommittén fick en kopia av rapporten på söndagen och har full befogenhet att genomföra det rapporten uttrycker.
 
 
BEGRAV RAPPORTEN
Kommittén ledd av före detta justitierådet Edmond Levy annekterar i själva verket Territorierna till staten Israel då den rekommenderar att alla israeliska utposter sanktioneras.
 
Under de 45 år Israel styrt de territorier som erövrades i sexdagarskriget har Israel avstått från att tillämpa sina egna lagar och administration på Västbanken och Gazaremsan på det vis man gjort i östra Jerusalem och på Golanhöjderna. Under hela denna tid har Israel många gånger använts sig av militära order i syfte att expropriera privatägd palestinsk mark och för att klassa hundratusentals hektar som "statens mark". Dessa order har presenterats otaliga gånger i Högsta Domstolen som svar på klagomål från markägare och människorättsorganisationer.
 
Nu har en panel jurister, utsedd av Netanyahus regering och ledd av förre justitierådet Edmond Levy, ställt det hela på huvudet. I en rapport som kan vara en lista av ståndpunkter för the Yesha Council of Jewish settlements har kommittén i praktiken annekterat territorierna till staten Israel, då den rekommenderar att alla israeliska utposter skall sanktioneras.
 
Israels närmaste allierade avvisar hårdnackat påståendet att territorierna inte är ockuperade utan snarare "ifrågasatta", och att uppförandet av bosättningarna inte skulle bryta mot den fjärde Genèvekonventionen i det att den inte innebär en påtvingad överföringen av civilbefolkningen till ockuperat område. I Camp David-avtalet – som undertecknades mer än 30 år sedan – erkände Israel Västbankens och Gazaremsans särställning såväl som innevånarnas legitima rättigheter. Inom ramen för Oslo-avtalet, överförde Israel till den Palestinska Myndigheten antingen full eller civil kontroll av omkring 40 procent av territoriet på Västbanken. Sharons regering invände inte mot klausulen i "färdplanen för fred" som kräver att allt byggande i bosättningar skulle avbrytas och att alla utposter etablerade efter mars 2001 skulle utrymmas. Den regeringen antog också principerna i Sasson-rapporten som rekommenderade evakuering av 24 utposter.
 
Riksåklagare (?) Yehuda Weinstein som motsatte sig skapandet av Levy-kommittén har ett ansvar att förklara för premiärminister Benjamin Netanyahu de djupgående folkrättsliga konsekvenserna av att anta rapportens rekommendationer. Netanyahu måste bordlägga rapporten och insistera på att den verkställande delen av hans regering utan dröjsmål verkställer de rättsliga besluten som gäller alla utposter och börja med dem som bygger på privat mark.
2012-07-10 @ 23:13:12 Permalink Politik Kommentarer (5) Trackbacks ()

granskogens mörka djup

Järvsö den 10 juli 2012, på morgonkvisten.

 

Käre Bloggläsius!

 

Sedan igår befinner sig madammen och jag på resa. I inte alltför arla morgonväkt reste vi söderut med målet att i Uppland besöka hennes hulda moder och ett och annat syskon*. Vi körde dock inte ända fram. I Hudiksvall tog vi högerut för att inte alltför sent på kvällskulan komma till Järvsö, en plats som jag för egen del aldrig tidigare varit i förr. Har nu sussat i en åt oss upplåten jättemysig stuga alldeles invid granskogens mörka djup och skall strax frukostera oss tillsammans med våra värdar.

 

Värdfolket är nytt folk, sånt där nytt folk som man lär känna och får gemenskap med när man har vuxna barn. Deras son och den yngre av våra döttrar – som liten kallad Snorvan – har på i öde fjälllandskap funnit och fattat tycke för varandra. Det unga paret har således vi kommit att samäga med två andra som när de var förbi på Norrbottensturné för någon vecka sedan bjöd oss att titta förbi på vår tur ned åt Schwärje – som Sara Lidman kallar allt territorium nedanför Vännäs.

 

Egentligen riktigt kul det där med vad barnen ställer till. Visst har man tidigare blivit bekant med deras klasskamraters och kompisars och lagkamraters föräldrar men när de är vuxna som vill framtid tillsammans blir det som lite extra – fast jag vet inte riktigt hur jag skall förklara det. På samma vis är det ju med det Luleåpar som vi samäger barnbarnen Tyra och Adrian med. Jag kommer liksom att känna igen mig i mina egna föräldrar som träffade mina svärföräldrar för första gången i samband med att vi gifte oss – avstånden Tierp-Luleå hade ju liksom lagt hinder i vägen innan – och utvecklade en stor vänskap och ett stort förtroende för varandra genom åren. Detta givetvis främst men inte enbart utifrån att de samägde oss och med tiden en knippe barnbarn.

 

Så nu är vi hos Snorvans svärföräldrar i den mörka granskogens bryn.

Skall frukostera. Bild kommer vad det lider. Och kom.

 

*  Tro nu inte att bostaden hemmavid står öde och övergiven bara för att vi är på vift. Folk finns där!

2012-07-10 @ 09:00:01 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

hääj! va mycke folk!!

Jag gav förra inlägget rubriken sektvarning med ett frågetecken och illustrerade det med en bild från en (nästintill) fullsatt Älvsby kyrka. Sedan spårade jag ur i mitt skrivande på ett sätt som gjorde att jag inte kom till saken men lät rubriken stå kvar då sektvarning? kanske ändå skulle reta någons nyfikenhet – särskilt med den bilden. Nu gör jag ett nytt försök att komma till saken.
 
I förrgår – om du läser detta tisdagen den 10 juli – var det nästintill fullsatt i Älvsby kyrka. Läktarna var tomma (nästan) men hela kyrkorummet nere var fyllt med folk. Likadant var det vid veckomässan om lördagskvällen. Det var de två gudstjänster jag deltog i under helgen.
Så brukar det inte vara. Lördagskvällarna brukar det numera inte vara någon gudstjänst alls och om söndagarna varierar antalet gudstjänstfirare mellan 25 och kanske upp mot 60. Alltså inte två gånger 200 plus som min överslagsberäkning fick det till i helgen.
 
Vafför då då? blir här varje rumpnisses fråga.
Vafför e re på detta viset?
Svar: Laestadianerna hade stormöte.
 
Den ganska lilla laestadianska grupp som finns i Piteå älvdal var samlade till tre dagars uppbyggelse där några av programpunkterna var offentligt utlysta gudstjänster. Inte alla. Alla som deltog var inte församlingsbor men flera. Dock var nog de flesta tillresta på pendelavstånd – från Piteå och Luleå. Det fyllde kyrkan – så gott som. En så kallat utvecklingsstörd man som kommer till kyrkan varje söndag noterade skillnaden med ett högljutt rop som gav mig rubriken till detta inlägg.
 
Är inte laestadianer en sekt – typ?
 
Ibland sägs det så. Eller frågas. Och inte sällan behandlas den gruppen som en sådan av dem som själva kanske skulle kalla sig ”normal-kyrkliga” eller nåt liknande. Man tänker att de är några sorters ”dom” som inte är som ”vi” andra som är mer ”normala” svenskkyrklingar. De ses – detta har jag noterat – inte sällan som en sär-grupp lätt kufiska tomtar som nog likt gamla tiders byaorginal alternativt byfånar väl kan få finnas och rentav i någon mån tolereras men som man inte på allvar räknar in och tar hänsyn till. De tillhör visserligen kyrkan som en rörelse inom densamma men ändå som inte – typ.
Men också andra vägen. Jag tror nog också att de som i sin tro upplever en samhörighet med väckelsen från prosten Laestadius inte sällan själva ser sig som ett ganska speciellt ”vi”, som några som till skillnad från ”dom” som inte tillhör rörelsen i fråga har något speciellt, en speciell särart. Att själva kalla sig sekt vill man naturligtvis inte men ända något speciellt inom den Svenska kyrka man (än så länge) ser sig som en del av.*
 
Jag varken såg, hörde eller upplevde något som helst sekteristiskt!!
Notera detta: Jag varken såg, hörde eller upplevde något som helst sekteristiskt!!
En tredje gång: Jag varken såg, hörde eller upplevde något som helst sekteristiskt!!
 
Förkunnelsen – mycket god sådan** – hade platsat i vilket Svenskkyrkligt sammanhang som helst. Många icke-laestadianska förkunnare säger samma sak och driver på samma spikar.
Psalmer och liturgi precis enligt kyrkans manual – inga särvinklingar alls. Dessutom 3 av mina absoluta favoritpsalmer i söndagens gudstjänst***.
 
Min känsla är därför fortfarande att det inte finns någon som helst anledning att från så kallat ”normal-kyrkligt” eller folkkyrkligt håll sektstämpla den laestadianska väckelsen. Jag tror inte heller att den själv behöver tro sig vara så huvvaligen speciell – egentligen.
 
Men samtidigt funderar jag:
Varför fyller rörelsen kyrkan, samlar massor till stormöten på annat håll och föryngras?****
Och varför kommer ”normal-kyrkligheten” jag tillhör inte till skott?
 
Kommentera gärna!
 
*  De växelvisa och ömsesidiga attityder jag försökt beskriva kan lika väl användas på till exempel relationen Svenska kyrkan som sådan och den likaledes inomkyrkliga rörelsen Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Till detta dessutom vad gäller hur aktiva de två inomkyrkliga väckelserörelserna ser på folk i den andra rörelsen.
**  Bloggarkompisen Stig Sundström berättar om predikan här och jag kan bara hålla med!
***  Med Gud och hans vänskap i ostympat skick, Än finns det en värld och Det finns djup i Herrens godhet – det vill säga nummer 720, 62 och 285. Alla verser!
****En annan bloggarkompis – Tobbe Lindahl – skriver om detta här och här.
2012-07-10 @ 00:42:03 Permalink Församling Kommentarer (0) Trackbacks ()

sektvarning?

 
Jag vet inte hur detta med semester och bloggeri går ihop hos andra aktörer i cyberrymden. Tar bloggare när de semestrar semester även från bloggandet? Eller ökar semestern på bloggandet enär man nu faktiskt har tid att klura ut saker och ting att berätta? Av vad jag kan OBServera verkar det vara den första av tankarna som har mest fog för sig.
 
Ser man till besöksstatistiken på min blogg kan jag konstatera två saker som nog har bäring mot semestrandet. Den första saken är att de dagar jag bloggar samt dagen efter den dagen hoppar antalet läsare – alltså siffran på antalet besök – uppåt men dagar när jag inte skriver ligger den på en nivå mellan 30 och 45 unika IP-adresser varje. Exakt samma variationsfenomen kunde jag OBServera i april och maj men då var det under mina inaktiva dagar runt 50 datorer eller fler som gluttade in, på aktiva dagar givetvis fler.
 
Vad visar detta? Jo: min aktivitet avspeglar sig direkt på läsarnas. Skrivs inget nytt finns inget nytt att läsa och då är det ju ingen ide att titta in. Ett icke ringa antal personer med snille och smak tittar ändå in vilket faktiskt är ganska förbryllande. Skall jag tolka det som att det finns en förväntan, kanske en längtan, efter att jag tangentbordsvägen skall meddela mig med omvärlden? Eller på vad sätt?
 
Fastmer: Då det generellt är färre som under semestern läser min blogg än under arbetsperioden kan jag inte dra någon annan slutsats än att ett ospecificerat antal personer läser min blogg på arbetstid. Eller är det rentav ”i tjänsten”? Det senaste skulle i och för sig vara kul – alltså att någon eller några av (gissningsvis: kyrkliga) chefer och arbetsledare beordras bevaka vad som sig här tilldrager sig. Kolla vad knäppdojjan skriver idag! kanske ingår i någons befattningsbeskrivning. Vad vet jag.
 
Eller är det bara i sin simpla enkelhet så att en del i stället för att jobba när de skall jobba läser bloggar på jobbet men inte under semestern då det är deras egen tid som tas i anspråk? Vore i så fall inte bra? Klart fall av tidstjuveri – typ. Undrar vilket resultat det skulle bli om någon tog sig före att beräkna produktionsbortfallet av bloggläsande på arbetstid sådär i största allmänhet och läsandet av min blogg i synnerhet.
 
Rubriken sektvarning? – OBServera frågetecknet! – ovan sattes innan jag började skriva. Ett försök att fiffa till en sorts inledning skenade iväg så inlägget har hitintills kommit att handla om något helt annat. Inte ett ord om sekter, attityder eller så än så länge – såvida inte de som läser min blogg skall betraktas som sekten bloggläsianer. Jag kommer framledes att återkomma med ett annat inlägg som bättre motsvarar rubriken och bilden som nog också har med rubriken att göra.
 
Nu till något helt annat som man brukar säga i TV-nyheterna.
 
Orienteringsklubben här på orten har gett ut ett kartblad med 20 angivna kontroller man placerat ut i skogen mellan folkhögskolan och Kanis friluftsområde – samt på själva Kanis. Om fredagen spankulerade jag och madammen omkring bland ris och mygg i skog och mark och letade upp 11 av de 20. Trevligt. Varje kontroll är försedd med en bokstav man skall skriva in i en ruta på ett startkort. Minst 15 inprickade gör att man kan lämna in kortet – eller posta detsamma – till en av mina arbetskamrater som framåt höstkulan skall administrera något sorts lotteri för att se vilken skogsmulle som vinner frottéhandduken eller den moderna obegripliga kompassen eller vad det nu blir frågan om.
 
Jag tror bokstäverna kommer att bilda en mening! sade madammen vid fjärde kontrollen. Verkade inte otroligt så vi startade att gissa medan vi gick. Den som söker han finner blir tjugo bokstäver och hade varit lämpligt tycker jag. Inte heller helt osannolikt med tanke på vem som stakat banan. Men det blir inte den meningen. De 9 återstående kontrollerna måste därför kontrolleras.
 
Bordertown var en mycket bra film som vi ägnade en stund av den regniga lördagen åt. Har man Telia-TV eller hur det nu skall kallas är den lätt att hitta och kika på för knappa 30 spänn. Bra dramatisering av situationen på gränsen mellan Mexico och USA och hur kapitalism och frihandel bringar välstånd och lycka till alla människor som kommer i dess väg. Det sista är nu grovt ironiskt! Filmen gör att jag nu ska återläsa den bok jag berättade om förra sommaren i inlägget saktaläst svårläst bok 2.
Att det minsann inte gör ont i ögonen att beglo Jennifer Lopez gör inte filmen sämre.
 
Vem den kompis är som jag berättade om i inlägget hålla stilen? kommer jag att återkomma till senare. Någon har ringt och likt Judas Iskariot oroligt frågat Inte är det väl jag? Någon annan har på annat vis avslöjat en viss otålighet. Gissa gärna! Eller kom med förslag.
2012-07-08 @ 18:18:36 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

partiklar 2+3

I mitt förra inlägg, noble Bloggläsius, berättade jag om Higgisen, den nya subatomära kortlivade partikeln som är en viktig pillemoj som hjälper oss att förstå hur allting fungerar jämt och ständigt och överallt. Det var ett av de partikel relaterande så kallade topics som jag igår bara hann fundera över men inte omsätta i skrivna reflexioner här på bloggen. Nu kommer ett andra inlägg med snarlik rubrik – det är bara siffrorna som skiljer.
 
Den andra partikeln är grekisk...
 
...fast det handlar inte om Greklands ekonomiska trångmål och Euro-kris och sånt utan om grammatik. Grekisk grammatik. Någonstans djupt nere i mitt överslammade minne hittar jag en rysansvärd insikt att det finns avsnitt om partiklar i de grammatikböcker som jag (inte tillräckligt noga) studerade för länge sedan. Kollade i morse och såg att avsnitten fanns kvar både hos Solders* och Wifstrand**. Partiklar i det sammanhanget är ett antal småord vilkas betydelse jag inte skall plåga läsaren (eller mig själv) med att söka beskriva.
 
Om grekiska partiklar kan samma sak sägas som man kan säga om Higgisen jag berättade om i förra inlägget. Det går alldeles utmärkt att leva utan att känna till något i saken men för grundforskningen är och blir det viktigt – partikleriet alltså. Därför – snacka om att detta är en krystad övergång! – motsätter jag mig å det kraftigaste det förslag som finns att man skall kunna studera till präst i Svenska kyrkan utan att läsa Bibeln på ens något av dess grundspråk grekiska eller hebreiska. Någon sorts forskningschef för Svenska kyrkan har kommit med ett sådant förslag då hon tycker att språkstudier är bortkastad tid för studenter. De behöver använda sin tid till annat – typ – då en eller två terminer ändå inte ger språkkänsla och liknande. Debatt i frågan förs i Kyrkans Tidning till exempel här, här och här.
 
Jag anser att vi prällater behöver minst ett av språken!
Helst bägge. Så var det sagt. Det är nödvändigt för att vi själva skall kunna grundforska i Skriften. Utan det är vi hänvisade till floran av kommentarer av varierande kvalitet som många ändå inte kommer att köpa och än färre läsa. Ser jag sakligt på saken är jag nog tämligen väl försedd med tenterade poäng i språklig Bibelvetenskap. Jag studerade på den tid då man tog så kallade betyg i olika ämnen och både hebreiska och grekiska ingick i kursplanen. Betygen konverterades sedemera till poäng vilket innebar att jag så räknat tog ut en teologie kandidatexamen med 10+10+10 poäng i Gamla testamentet med hebreiska och 10+20+10+10 i Nya testamentet med grekiska. Detta ger summa 80 poäng innan jag för några år sedan lade till ytterligare 40 i Nya testamentet och blev teol mag. Översatt till det numera EU-anpassade systemet handlar det om 180 tenterade poäng plus egna självstudier och det är nog mer än vad de flesta präster har. Trots detta menar jag mig ändå ha stora brister i saken. Hur skall det då inte vara för andra? Att föreslå att språkligheterna med deras partiklar helt skall utgå är som att säga att fysiker inte behöver bry sig om Newton – typ.
 
Som kategori för detta inlägg valde jag Exe-geten bräker av anledningarna att partikel-resonemanget faktiskt handlar om sådant och att det var länge sedan den kategorin kom till användning. Dock var det inte helt självklart då en av anledningarna till att detta inte skrevs igår var ett par andra partiklar, de jag avser med rubrikens siffra 3 om vilka jag nu skall berätta.
 
Den tredje partikeln – de tredje partiklarna – är läckrast.
 
Vi – madammen och jag – var till Luleå igår för att hälsa på äldsta dottern med fästman i deras nya lägenhet som vi för ett par veckor sedan bistod dem inflyttandes i. Paret är inga partiklar som man inte vet vilken nytta de har utan bägge är unga vuxna med utbildning och yrke användbart i samhället. I vevan dit passade vi dock på som snabbast att besöka klanens mest obetydliga små partiklar som trots sina litenheter har en avgörande inverkan på både omgivningens utseende och uppfattning om vad som skall tolkas som viktigt i livet. Självfallet menar jag här barnbarnen Tyra och Adrian. Hon som kramar om en när man tittar in och berättar om tillbud som inneburit skrubbat knä. Han som i sin babysitter stillsamt och tandlöst smågarvar när farfar gör grimaser och killar honom i armhålan. De två partiklarna skapar sammanhang i tillvaron, perspektiv och nyanser. Kategorin Farfar funderar skulle utifrån gårdagens tjugo minuter kunnat vara aktuell men då inlägg av den typen är mycket mer högfrekventa än exe-get-iska betraktelser står jag fast vid mitt val.
 
 
* Grekisk skolgrammatik av Severin Solders, åttonde upplagan, Gleerups förlag, Lund 1968 sidan 144.
** Nytestamentlig grammatik i sammandrag av Albert Wifstrand, Gleerups förlag, Lund 1970 sidan 27.
2012-07-06 @ 21:23:47 Permalink Exe-geten bräker Kommentarer (5) Trackbacks ()

partiklar 1

Igår, torsdag, hann jag inte blogga utan bara fundera en del om en del småsaker man kan tillmäta betydelse eller inte. Tre små partiklar – typ. Blir två blogginlägg. Detta och ett till.
 
Den första partikeln är Higgisen.
 
Andra kallar den Higgspartikeln eller Higgsbosonen men jag säger Higgisen om den partikel som för 40 år sedan av forskaren Higgs beräknades existera och som man nu med hjälp av ett fantastiskt maskineri i Schweiz kunnat visa att den faktiskt finns – eller fanns. Med denna fysikernas kissa-på-sig-av-lycka-upptäckt täpps en lucka till i hur vi förklarar och beskriver universum.
 
Givetvis är detta enormt intressant i sin för mig totala obegriplighet. I gårdagens Lokala Världsblad alias Piteå-Tidningen fanns dock en pedagogisk uppställning av vad Higgisen är för en liten grej och hur den fungerar. Vad jag fattat fungerar nu universum på detta sätt – eller rättare sagt: Nu vet man att universum fungerar (och tidigare fungerat) på detta sätt: 
  1. Det finns någon sorts partiklar utan massa. Redan denna första premiss låter i mina lekmannaöron märklig då jag tänker: Ingen massa är ju ingenting!
  2. Dessa ingenting-partiklar utan massa hamnar så i ett moln av Higgisar som i flocken av alla små partiklar är en enastående tungviktare. Rena Hulken faktiskt med en massa på mer än 100 gånger en protons. Problemet med krabaten i fråga är nu att den är så huvvaligen kortlivad. Existerar under mindre än en miljondel av en miljarddel av en miljarddels sekund. Lekmannen i mig säger: Så många noll-komma-noll-noll-noll-nollor är ju typ aldrig!
  3. Det kluriga blir att allting som alltid finns överallt bildas (bildades) av att dessa ingentingare ramlar (eller ramlat) in i hopen aldrigare eftersom det är så man nu menar att materien bildas (bildades). Den kunskapen har vi nu, tidigare var det bara en teoretisk hypotes.

Vad är det för nytta med denna form av kunskap?

Inte vet jag! Men jag tycker det är kul. Menar dessutom grundforskning av den här sorten är viktig även om man inte (nu) kan se vilken användningen blir. Och visst är det lite kittlande att allt som alltid finns överallt kommer sig av att ingenting mött aldrig – särskilt som det i Hebreerbrevet står att I tro förstår vi (…) att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.

 

På Nya testamentets grundspråk heter detta sista om man skriver det med våra bokstäver Pistei noomen (…) eis to me ek fainomenon to blepomenon gegovevai vilket leder till min andra partikelreflexion – i nästa inlägg.

2012-07-06 @ 11:48:19 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

jag är en man...

Den information rubriken ger kan synas beteckna något självklart. Jag är en man är en adekvat beskrivning av mig själv och värt att ta i beaktande*.

 

Det är mer än så.

Jag är en vit nordeuropeisk medelålders kristen man tillhörande medelklassen född på 1950-talet. Sådan är jag och det har format och formar mig till vad jag är, gett mig attityder, förförståelser osv. Den kultur och den tid som danat mig är till exempel nationalstatens anda där vita nationer på ett självklart sätt inte bara dominerade och dominerar sig själva utan världen i stort. Europeiska imperier har avvecklats under början av min livstid men också i en nutida efterkolonial anda finns kolonialismen på något sätt kvar. Euro-amerikanska media formaterar den mentala hårddisk jag har i huvudet och präglar min vardag och ger mig det mind-set jag har och som jag värderar utifrån. Väst och Nord är min kultur och tillhandahåller de glasögon som ger brytning och färg åt sammanhangen.

 

Att jag – och de flesta som läser min blogg – är något så när på ovan skissat sätt är oundvikligt. Det är inte ens klandervärt. Klandervärt blir det först när man är och gör sig omedveten om detta sakernas tillstånd. Tror vi att vårt synsätt är den enda möjliga och därmed den absolut rätta synvinkeln på saker och ting är vi enfaldiga. Faktiskt.

 

Att ta del av hur andra utifrån andra utgångspunkter och erfarenheter tycker och tänker är en nyttig utmaning jag anser man skall utsätta sig för. Det har jag nyss gjort. Av madammen i mitt liv fick jag på min födelsedag boken Bush i Babylon av pakistaniern Tariq Ali. Boken handlar om det nuvarande koloniala imperiets – USAs – ockupation av och attityd till Irak. Boken har sju år på nacken så en del har hänt sedan den skrevs men den ger en rejält annorlunda syn på situationen i området i fråga. Så annorlunda att jag faktiskt får ganska svårt att förstå – vilket ju är en god insikt i sig.

 

På Bokus hemsida beskrivs boken med dessa ord:

Invasionen och ockupationen av Irak utgör en vändpunkt i modern historia, hävdar Tariq Ali i denna på en gång faktafyllda och provokativa bok Kriget innebär att en tvåhundraårig vålds- och erövringspolitik från den rika världens sida riktad mot de fattiga länderna i syd återuppväcks. Dramat i Irak kommer sannolikt att forma världspolitiken under det tjugoförsta århundradet Bush i Babylon är också historien om landet Irak. Det är ett land skapat av kolonialismen men vars folk samtidigt, under hela sin historia, ursinnigt bekämpat alla främmande makter som försökt dominera det. Ingen som känner denna bakgrund kan ha blivit överraskad över det våldsamma motstånd som mött ockupationstrupperna. Historien om Irak är också en tragisk historia om drömmar om demokrati och rättvisa som slagit fel och i stället lämnat plats för maktspel och tyranni och nu till slut för kolonialväldets återkomst. Bush i Babylon är på en gång ett passionerat samhällspolitiskt inlägg och en lärd och briljant kulturhistorisk skildring av ett land och en kultur. »Tariq Ali har öst all sin polemiska schvung och sin litterära talang i denna bok om Iraks moderna historia...« Le Monde Diplomatique

 

Rekommenderas!!

 

 *  Karlson-på-taket-beskrivningen Jag är en snygg lagom tjock man i mina bästa år stämmer dock inte riktigt. Jag är nog mer för än lagom tjock och vad snygghet och bästa-år anbelangar kan sakerna definitivt diskuteras. Dessutom har jag ingen propeller på ryggen.

2012-07-05 @ 00:40:25 Permalink Predikaren 12:12 Kommentarer (1) Trackbacks ()

Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 2.0