För drygt ett par månader sedan breddades plötsligt det parlamentariska underlaget för den israeliska regeringen. Innan bestod den av Nethanyahus högerparti (Likud) med stöd av smärre partier ännu längre ut på den flygeln. Då mittenpartiet Kadima togs in blev majoriteten i Knesset kompakt. Visst hopp tändes då att man kanske – viktigt här med: kanske – skulle kunna komma ett eller annat steg längre på vägen mot den tvåstatslösning som Nethanyahu bekänner sig till men som delar av hans tidigare regeringsunderlag avvisar. Likaså kunde man hoppas att regeringen nu skulle tro sig ha muskler att verkställa ett antal domar i Israels högsta domstol och tömma några så kallade utposter som byggts på privatägd palestinsk mark.
Koalitionen sprack för ett par veckor sedan. Den israeliska regeringen är på nytt beroende av extremhögern och bosättarrörelsen. För att ge dig, käre Bloggläsius, en inblick hur man i de kretsarna resonerar har jag översatt en debattartikel som Dani Dayan – ordförande för
Yesha Council of Jewish Communities in Judea and Samaria – skrev i New York Times den 25:e denna månad. Google gjorde råöversättningen som jag sedan putsat till. Det engelska originalet kan läsas
här.
ISRAELS BOSÄTTARE HAR KOMMIT FÖR ATT STANNA
Oavsett vilka ord du använder för att beskriva Israels förvärv 1967 av Judéen och Samarien – som vanligtvis kallas Västbanken på dessa sidor – kommer det inte att ändra historiska fakta. Araber verkade för att förinta Israels 1967 och Israel besatte helt legitimt i självförsvar de omtvistade områdena i Judéen och Samarien. Israels moraliska anspråk på dessa områden och rätten idag för israeler att kalla dem sitt hem är därför oantastlig. Att ge upp detta land i för en en hyllad tvåstatslösning skulle innebära att man belönar dem som historiskt sett har försökt förgöra Israel – ett uppenbart omoraliskt resultat.
Naturligtvis betyder det inte att bara för att en policy är moraliskt berättigat att den också är vis. Dock är vår fyra decennier långa bosättningsträvan båda delarna. Införandet av en självständig palestinsk stat mellan Israel och Jordanien skulle vara ett recept för katastrof.
Inflödet av hundratusentals palestinska flyktingar från Syrien, Libanon, Jordanien och andra ställen skulle omvandla den nya staten till en grogrund för extremism. Varje fredsavtal skulle kollapsa då Hamas oundvikligen tar makten genom val eller vapen. Israel skulle tvingas att återta området bara för att då finna att en mycket större arabisk befolkning lever där.
Vidare: palestinierna har vid upprepade tillfällen vägrat att förverkliga en förhandlad tvåstatslösning. Den amerikanska regeringen och dess europeiska allierade bör överge denna misslyckades formel en gång för alla och acceptera att de judiska invånarna i Judéen och Samarien inte kommer att fara någon annanstans.
Tvärtom strävar vi efter att utöka de befintliga judiska bosättningarna i Judéen och Samarien och skapa nya. Detta är inte – som det ofta framställs – ett teologisk äventyr utan snarare en kombination av oförytterliga rättigheter och realpolitik.
Redan nu lever trots allvarliga begränsningar utifrån internationella påtryckningar mer än 350.000 israeler i Judéen och Samarien. Med en årlig tillväxttakt på 5 procent kan vi förvänta oss att nå 400.000 år 2014 – och det oräknat nästan 200.000 israeler i Jerusalems nyare stadsdelar. Med Jerusalem medräknat bor ca 1 av 10 israeliska judar utanför 1967 års gräns. Cirka 160.000 judar lever i samhällen utanför de bosättningsblock som förespråkare av tvåstatslösningen tror kan införlivas i Israel. Att flytta dem skulle vara exponentiellt svårare än tömningen av Gazaremsans 8.000 bosättare 2005.
Försöken från medlemmar av den israeliska vänstern att förmå israeler att överge sina hem i Judéen och Samarien genom att erbjuda dem ekonomisk ersättning är patetiska. Den checkhäftespolitiken har misslyckats tidigare och kommer även så göra i framtiden. I de områden som tänks för evakuering bor de flesta av oss av ideologiska skäl, inte ekonomiska. Fastighetspriserna i området är höga och bosättare som vill flytta kan sälja sin egendom på den öppna marknaden. Men gör det inte.
Vår närvaro i hela Judéen och Samarien – inte bara i de så kallade bosättningsblocken – är ett oåterkalleligt faktum. Att försöka stoppa utvidgningen av bosättningar är meningslöst och att bortse från detta i diplomatiska samtal kommer inte att ändra verkligheten på marken utan bara göra det mer troligt att förhandlingarna misslyckas.
Med tanke på den oåterkalleliga enorma israeliska civila närvaron i Judéen och Samarien och den fortsatta palestinska avvisande hållningen måste västliga regeringar omvärdera sin inställning när det gäller att lösa den israelisk-palestinska konflikten. De bör erkänna att en slutlig-lösningen inte är nära förestående och därför bör det internationella samfundet i stället för att klaga över att status quo inte är hållbart arbeta tillsammans med parterna för att förbättra situationen där det är möjligt och göra den mer livskraftigt.
Idag råder säkerhet – den avgörande förutsättningen för allt. Varken judar eller palestinier hotas av massavhysning. Ekonomierna blomstrar. En ny palestinsk stad, Rawabi, byggs norr om Ramallah. Judiska samhällen växer. Vägspärrar håller på att avskaffas och turister av alla nationaliteter kan på nytt besöka Betlehem och Shiloh.
Även om status quo inte är någons ideal är det oändligt bättre än något annat möjligt alternativ. Det finns utrymme för förbättringar. Vägspärrat är nödvändiga bara om terrorn finns, annars bör råda full rörelsefrihet. Det faktum att barnbarnsbarn till de ursprungliga palestinska flyktingarna ännu efter 64 år lever i eländiga läger är en skam som bör rättas till genom att förbättra deras levnadsvillkor.
Yossi Beilin, en tidigare israelisk vänsterminister, skrev en talande artikel för några månader sedan. En tidigare amerikansk diplomat som reste i området hade sagt till Beilin att han hade förskräckt av att han funnit alla – Israel, den Palestinska Myndigheten, Jordanien och Saudiarabien – nöjda med den nuvarande situationen. Också Beilin fann denna utbredda tillfredsställelse störande.
Jag tycker det är en underbar nyhet. Om det internationella samfundet avstod från sina fåfänga försök att uppnå den ouppnåeliga tvåstatslösningen och ersatte det med intensiva insatser för att förbättra och bibehålla den nuvarande verkligheten på marken skulle det vara ännu bättre. Bosättningarna i Judéen och Samarien är inte problemet – de är en del av lösningen.
Så långt artikeln...
Jag delar absolut inte de uppfattningarna!! De bosättningar som så ivrigt försvaras är landrofferi och illegala enligt internationella konventioner. Tillsammans med den fortsatta ockupation är de avgörande hinder för fred. Samtidigt är artikeln tänkvärd då den ger en aning om hur målmedvetna delvis beväpnade krafter i Israel resonerar och vilka enorma inrikespolitiska problem det skulle innebär om Israel skulle tvinga var tionde medborgare att flytta väster om den så kallat gröna linjen. Inbördeskrig?
För drygt ett par månader sedan breddades plötsligt det parlamentariska underlaget för den israeliska regeringen. Innan bestod den av Nethanyahus högerparti (Likud) med stöd av smärre partier ännu längre ut på den flygeln. Då mittenpartiet Kadima togs in blev majoriteten i Knesset kompakt. Visst hopp tändes då att man kanske – viktigt här med: kanske – skulle kunna komma ett eller annat steg längre på vägen mot den tvåstatslösning som Nethanyahu bekänner sig till men som delar av hans tidigare regeringsunderlag avvisar. Likaså kunde man hoppas att regeringen nu skulle tro sig ha muskler att verkställa ett antal domar i Israels högsta domstol och tömma några så kallade utposter som byggts på privatägd palestinsk mark.