hääj! va mycke folk!!
Jag gav förra inlägget rubriken sektvarning med ett frågetecken och illustrerade det med en bild från en (nästintill) fullsatt Älvsby kyrka. Sedan spårade jag ur i mitt skrivande på ett sätt som gjorde att jag inte kom till saken men lät rubriken stå kvar då sektvarning? kanske ändå skulle reta någons nyfikenhet – särskilt med den bilden. Nu gör jag ett nytt försök att komma till saken.
I förrgår – om du läser detta tisdagen den 10 juli – var det nästintill fullsatt i Älvsby kyrka. Läktarna var tomma (nästan) men hela kyrkorummet nere var fyllt med folk. Likadant var det vid veckomässan om lördagskvällen. Det var de två gudstjänster jag deltog i under helgen.
Så brukar det inte vara. Lördagskvällarna brukar det numera inte vara någon gudstjänst alls och om söndagarna varierar antalet gudstjänstfirare mellan 25 och kanske upp mot 60. Alltså inte två gånger 200 plus som min överslagsberäkning fick det till i helgen.
Vafför då då? blir här varje rumpnisses fråga.
Vafför e re på detta viset?
Svar: Laestadianerna hade stormöte.
Den ganska lilla laestadianska grupp som finns i Piteå älvdal var samlade till tre dagars uppbyggelse där några av programpunkterna var offentligt utlysta gudstjänster. Inte alla. Alla som deltog var inte församlingsbor men flera. Dock var nog de flesta tillresta på pendelavstånd – från Piteå och Luleå. Det fyllde kyrkan – så gott som. En så kallat utvecklingsstörd man som kommer till kyrkan varje söndag noterade skillnaden med ett högljutt rop som gav mig rubriken till detta inlägg.
Är inte laestadianer en sekt – typ?
Ibland sägs det så. Eller frågas. Och inte sällan behandlas den gruppen som en sådan av dem som själva kanske skulle kalla sig ”normal-kyrkliga” eller nåt liknande. Man tänker att de är några sorters ”dom” som inte är som ”vi” andra som är mer ”normala” svenskkyrklingar. De ses – detta har jag noterat – inte sällan som en sär-grupp lätt kufiska tomtar som nog likt gamla tiders byaorginal alternativt byfånar väl kan få finnas och rentav i någon mån tolereras men som man inte på allvar räknar in och tar hänsyn till. De tillhör visserligen kyrkan som en rörelse inom densamma men ändå som inte – typ.
Men också andra vägen. Jag tror nog också att de som i sin tro upplever en samhörighet med väckelsen från prosten Laestadius inte sällan själva ser sig som ett ganska speciellt ”vi”, som några som till skillnad från ”dom” som inte tillhör rörelsen i fråga har något speciellt, en speciell särart. Att själva kalla sig sekt vill man naturligtvis inte men ända något speciellt inom den Svenska kyrka man (än så länge) ser sig som en del av.*
Jag varken såg, hörde eller upplevde något som helst sekteristiskt!!
Notera detta: Jag varken såg, hörde eller upplevde något som helst sekteristiskt!!
En tredje gång: Jag varken såg, hörde eller upplevde något som helst sekteristiskt!!
Förkunnelsen – mycket god sådan** – hade platsat i vilket Svenskkyrkligt sammanhang som helst. Många icke-laestadianska förkunnare säger samma sak och driver på samma spikar.
Psalmer och liturgi precis enligt kyrkans manual – inga särvinklingar alls. Dessutom 3 av mina absoluta favoritpsalmer i söndagens gudstjänst***.
Min känsla är därför fortfarande att det inte finns någon som helst anledning att från så kallat ”normal-kyrkligt” eller folkkyrkligt håll sektstämpla den laestadianska väckelsen. Jag tror inte heller att den själv behöver tro sig vara så huvvaligen speciell – egentligen.
Men samtidigt funderar jag:
Varför fyller rörelsen kyrkan, samlar massor till stormöten på annat håll och föryngras?****
Och varför kommer ”normal-kyrkligheten” jag tillhör inte till skott?
Kommentera gärna!
* De växelvisa och ömsesidiga attityder jag försökt beskriva kan lika väl användas på till exempel relationen Svenska kyrkan som sådan och den likaledes inomkyrkliga rörelsen Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Till detta dessutom vad gäller hur aktiva de två inomkyrkliga väckelserörelserna ser på folk i den andra rörelsen.
** Bloggarkompisen Stig Sundström berättar om predikan här och jag kan bara hålla med!
*** Med Gud och hans vänskap i ostympat skick, Än finns det en värld och Det finns djup i Herrens godhet – det vill säga nummer 720, 62 och 285. Alla verser!
Kommentarer
Trackback