stigstrombergsson

Resan jag i förra inlägget nämnde möjligen skulle minska min bloggaktivitet har nätt och jämt anträtts. På flyg, när man väntar och nu innan det är sussadags läser vi, pratar om det vi läser och – åtminstone i mitt fall – funderar vidare utifrån vad som lästs och pratats.

För egen del behöver jag givetvis inte ekonomiska incitament för att prioritera konfirmand och ungdom. Människor är värdefulla i sig. Men för sparsamma utgiftsrädda beslutsfattare säger jag att det är ekonomi att idag satsa på konfirmand och tonår. Detta vad gäller arbetsvolym man kramar ur arbetslaget , den kompetens man kräver skall finnas och utvecklas samt rena dollar för läger etc. Gillar man inte dollar kan man ta euro om man så vill. Eller kronor. Min poäng är kvar: snålhet vad gäller utgifter idag är som att pissa i skon när man fryser om foten. Det lindrar för stunden men blir på sikt... – läsaren fattar.

Sanningen är alltså den att generösa utgifter idag för kvalitativt arbete sparar stora livskyrkoavgiftbortfall i morgon.

Ni som läser detta och känner beslutsfattare kan väl berätta detta för dem.

Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen är en publikation som utstrålar allt man kan önska av en lokaltidning med stort geografiskt spridningsområde. Likt alla mornar fattade jag därför idag den av madammen i mitt liv inhämtade tidningen för att bibringa mig en uppfattning om vad som sig tilldragit hafver från Sulitelma till Jävre – klicka här för hjälp. Visserligen var jag på jakt efter en speciell sak i dagens exemplar – något jag återkommer till nedan – men då PT inte är jättetjock eller har sjuttielva bilagor om ditt å datt kan man med förtröstan långsamt bläddra från början. Det man letar kommer snart nog i alla fall.

Dock – den eftergiften för nytekniken har jag gjort att jag i app-apparaten installerat en app till (eller med) Tidegärden – kyrkans dagliga bön. Jag klickade fram till knappen Be nu! och såg när jag petat på de orden att det nu var onsdag vecka fyra i tidegärdssystemet. Kollade vidare och fann Psaltaren 139 som en av psaltarpsalmerna för Vespern, den tidebön som beds vid 18-tiden, då när minneshögtiden skulle börja. Slump?? Spooki?? Ledning?? Definitivt ledning!!

Jag läste något verkligt tänkvärt på en blogg man når genom portalen Dagens kyrka. Rubriken för det lästa är Lekmannafunderingar sommaren 2012 – kyrkans tro och min och man hittar texten här.

• Jag har inte tjänst i kyrkans ordinarie organisation. Jag arbetar på folkhögskola, i och för sig en kyrklig sådan. Men att inte ha kyrklig tjänst som anställd gör mig väl till lekman? Eller?
• Jag är inte (längre) förtroendevald eller har något annat uppdrag i lokalförsamlingen. Förtroendevalda räknas som lekmän men jag är inte ens det. Vad är jag då?
• Ingen systemansvarig har (trots att jag uttryckt önskemål om det) gett mig behörighet till Kyrknätet som – fritt citerat – "alla anställda och lekmän som är engagerade i kyrkan har som mötesplats". Varken lokalförsamlingen där jag bor eller stiftet som är huvudman för skolan där jag är skolpräst har ansett det värt att involvera mig. Livet funkar väl i och för sig utan det men min undring kommer ända: Vad är jag? I kyrkorganisationens ögon?
• Jag är man men varken bas eller tenor. Platsar därför inte i kören vilket är vad man kan bidra med lokalt. Andra aktiviteter kommer folk till för att ta emot vad anställda ”producerar”. Är jag inte då lekman? Eller ens det?
• Jag vill gå och går i gudstjänst – fast när det är mäss-löst blir frestelsen att bonna stark och jag tillåter mig tyvärr att skolka. Var annan helg. Men det finns både betrodda lekmän och anställda i Svenska kyrkan som inte ens firar gudstjänst var annan månad. Vad är då jag?
• Fast jag funderar på om vad som skulle hända om jag hos Kammarkollegiet skulle begära att befrias från uppdraget att vara vigselförrättare. Förutom att jag då en liten bit in på nästa år inte skulle kunna sammanviga en av våra guddöttrar med den man hon valt att leva med gissar jag att det skulle ta hus i - ni vet vad. Alla präster ska ju kunna viga! Det är en trovärdighetssak som ”måste säkerställas”! – enligt en del. Då skulle det nog bli fart på att präst- och medarbetardefiniera mig som i dagsläget väl jobbar med ut- och fortbildningar i kyrkan men inte ens har en e-postadress med svenskakyrkan punkt se.

Förutom att trigga igång denna tanke beskriver Lekmannafunderingar sommaren 2012 – kyrkans tro och min perfekt också min känsla. Det gör mig väl till lekman. Eller?

PS: Lilldatorn är frisk. DS.

Det är jobbigt att vara ledig!

Massor med saker händer som det annars inte blivit tid till. Eller ska hända.

Givetvis kraschar en dator. Självklart. Den var ju tänkt att packas i packsäcken i morgon. Familjens lilla läpp-tipp införskaffad för att vara lagom stor att ha med på resa tillsammans med ett USB-minne med relevanta filer från andra datorer. Men så blir det kanske inte. Manicken är hos doktorn just nu men kan ju vara fittfårfajt innan i morgon eftermiddag. Vi får se.

Givetvis pockar och drar jobberiet och annat intilliggande fast man är ledig. En del sådant bara för att det är nödvändigt och som man måste ge uppmärksamhet. I eftermiddag 18.00 blir det så. En minneshögtid ska genomföras i folkhögskolans kapell för honom som omkom i Abiskofjällen och som var tänkt att vara tredjeårsgymnasist i år och bo på skolans internat och träna skidor och orientering.

Annat jobbanknutet är inte lika angeläget utan mer ett utflöde av min egen dåliga karaktär. Dit hör funderingar kring konfafotbolleriets framtid och utveckling, andra kurser på skolan samt på vad sätt – och om – skolan skall vara något av en ”missionsstation” på orten och i relation till dem som finns på plugget ifråga. Det är ju egentligen jobbtankar som jag borde lämnat på jobbet men då jag är bonde i själen – se inlägget bra vara präst – finns som tanken i februari på vad som behöver göras vid slåttern till hösten och om man har grejer för det. Jag har likt bonden svårt att stänga av – typ. Fast jag bestämt mig för att göra det. Det bara inte går.

Givetvis planeras aktiviteter när man är ledig. Resor och sådant. I slutet av inlägget höst med knall? nämnde jag det. Barcelona är målet för fredagsmorgonens Lufthansa-resa. Med mellanlandning och några timmars uppehåll München. Hem på tisdag med annat bolag som pausar i Zürich innan vi når Stockholm för vistelse hos svägerska med familj, konsert på torsdag (tror jag det var), besök hos svärmör mm. Vi – det är madammen och jag – är med detta på vår första utlandstur utan att alla, några eller något av barnen är med. Ett trendbrott efter 30 år. Under kategorin Speciella resor skall jag försöka bibringa den trägna läsekretsen mina intryck, känslor och reflexioner från en speciell resa som faktiskt inte går till fjälls. Trendbrott också där.

På söndag flyger vi hem och äntligen blir det tillfälle att snabbeligen och korteligen i Luleå fira madammens födelsedag som egentligen är idag. Jag har grattat henne på Facebook samt i morse med grumlig röst. Inte speciellt hög ålder. Hon fyller det antal år som dividerat med två ger ett primtal mellan 20 och 25.

Givetvis skulle ledigheten kunna fyllas av bärplockning, gräsklippning och annat. Väderleken igår var för regnig och en hel del av sådana sakerna kan med varm tass anförtros till den yngre av sönerna. Hans termin i Luleå börjar först när vi kommit hem och han finner det trivsammare att finnas i vårt hus än ensam i en studentlya. Troligen får han besök av sin bror med fästmö och de två juvelerna Tyra och Adrian så helt lugnt blir det inte. Slitage fast vi är borta!

Givetvis kommer gissningsvis resan att underlätta mitt jobb-ut-loggande. Måndag den tredje börjar jag dock om på folkhögskolan. Allmäneleverna har då funnits på skolan en vecka men Grundkurserna börjar den dagen. Svenska kyrkans grundkurser är en riktig benämning. Plural alltså. Ett dussin elever på en full-farts-kurs på 16 veckor och en mindre grupp på halv fart med inslag av arbete på distans över nätet och då under två terminer. Bägge grupperna startar gemensamt den veckan vilket innebär en rejäl acceleration. Precis som manicken i badrummet som går från 0 till 84 på två sekunder - alltså vågen.

Sommaren 2012 kommer inte att hamna i historieböckerna som tidernas solochbadperiod. Svalt har det varit som mesta tiden så vändstekning å sandstrand har liksom varit en slapptivitet jag inte ägnat mig åt, inte heller bad i sjöar och vattendrag.

Fast nu har det blivit varmare. Enligt smhi var det 24 grader i älvsbyn igår vilket innebar att det bara fattades en halv grad så hade vi haft varmast i landet. Idag har det också varit varmt. Rejält varmt. Faktiskt baddags!

Doppet skedde på ren vilja. Det går ju som inte att vara helt obadad under en sommar. Vore vulgärt. Man måste bita ihop – typ. Vilket var enda sättet att få tänderna att inte skallra ohejdat när tårna doppades i älven sex minuters promenad från förstukvisten. Jag stod inför årets första dopp och känslan fanns att det kanske skulle bli livets sista. Men det genomfördes. Jag alltså badad. Snabbt. I 1-siffrigt vatten. Inte en chans i världen att det skall stå en tvåa som förstasiffran när det gäller gradtalet. Sonen var tveksam också om det skall vara en etta med.

Sedan resa till Luleå för att önska Tyras och Adrians morfar välkommen in i åldern av mognad och visdom enär mannen ifråga fyller 50 idag. Trevligt. Mat å tårta å grejer. Hann dessutom titta in till den familj jag hastigast nämnde i förförförra inlägget – det med den oborstade rubriken – och som bor bara fem villor från Tyras och Adrians morföräldrar.

Utöver allt detta nämnda måste jag tillstå att jag fortfarande är kvar i konfafotbolleriets värld. Har en jättefiffig idé om hur vi skulle kunna få emiren av Qatar att ställa upp. Om han som ett engångsanslag skulle ge 1% av vad han avlönar Zlatan varje år vore verksamheten säkrad till 2062 – fast då måste både jag, vi och han våga tänka utanför lådan.

Jag brukar de flesta dagar titta in på två israeliska tidningars hemsidor – Haaretz och Jerusalem Post. Att jag väljer att följa det som händer i området genom de tidningarnas förstasida och ledare beror på att de bägge är representanter för en i regionen unik pressfrihet och offentlig fri debatt. Omkringliggande länder är i mer eller mindre hårdhänta diktaturer eller – om jag tillåts vara optimistisk angående ”den arabiska våren” – ändå så pass omogna nya regimer att det är svårt att få någotsånär bäring på hur deras press fungerar.

ANGREPP MOT IRAN 

Netanyahu – enligt Channel 2 respekterade diplomatireporter Udi Segal – är övertygad om att det enda sättet att omintetgöra den iranska ledningens plan att förstöra det judiska folket är att stoppa dess nukleära ambitioner, om så bara för några år. Segal, som inte heller avslöjade sina källor, rapporterade att både Netanyahu och Barak är rädda för att det inom loppet av bara några månader kommer att vara för sent att stoppa Iran. De ser hur möjligheterna krymper och tror att vi kan ha nått ett sanningens ögonblick.

På söndag citerade tidningar från vänsterns Haaretz till högerns Israel HaYom amerikanska och israeliska källor som säger att Iran hade betydligt ökat sina ansträngningar för att utveckla kärnvapen. Dessutom stödde både USA och Israels underrättelsetjänst denna bedömning.

Om ytterligare pressrapporterar om att landet – särskilt hemmafronten – inte är redo för ett krig man ser framför sig har vi ännu större anledning att vara bekymrade.

Det bör noteras att både Netanyahus och Baraks kanslier avböjt att kommentera dessa och andra pressrapporter om en nära förestående israelisk attack mot Iran. Dessa var dock troligen läckta från källor nära premiärministern och försvarsministern – eller, alternativt, av tjänstemän som motsätter sig en Israelisk militär åtgärd.

Hur som helst bör de tas på allvar och den israeliska allmänheten måste överväga sannolikheten att en sådan åtgärd kan vara förestående.

Tillfrågad av Israels Radio på söndagen angående de senaste rapporterna i media om Iran svarade kabinettssekreterare Zvi Hauser undvikande. "Det är för mycket av sådant som inte existerar som tillskrivs den eller den officiella talespersonen" sa Hauser. "Det är många saker som är precis som de är, på gott och ont."

Och var lämnas vi? Premiärministern sade i konselj på söndag: "Hotet mot hemmafronten överskuggas av ett annat hot – Irans nukleära makt." Denna kommentar förstärkte hans uttalande under en rundtur vid den södra gränsen förra veckan att Israel inte kan lägga sitt öde i någons annans händer. "Israel måste och kan lita på endast sig självt", förklarade han. "Ingen kan spela den rollen utom IDF och olika israeliska säkerhetsstyrkor och vi kommer att fortsätta att själva agera på det sättet."

Netanyahu har visserligen rätt men Israel måste hålla USA – sin viktigaste allierade – underrättat om åtgärder mot Iran utan att ge upp sin rätt att ta självständiga beslut.

För det andra: sådana ödesdigra beslut bör fattas i samråd med kabinettet, tillsammans med berörd säkerhetspersonal, bakom stängda dörrar, och inte ensamt av premiärministern och försvarsministern.

Slutligen måste allmänhet och press ges grundläggande information om sina roller i händelse av ett israeliskt angrepp, särskilt vad gäller ”hemmafronten”. Annars kommer medierna att fortsätta att spä på allmän hysteri vilket sannerligen inte är önskvärt om vi i själva verket stärker oss för ett sådant scenario.

SKADLIGA FÖRDÖMANDEN 

Ja, Iran är en medlem i den alliansfria rörelsen men så är dussintals andra länder i Asien, Latinamerika och Afrika som Israel har normala diplomatiska förbindelser med.

Premiärminister Benjamin Netanyahus flitiga offentliga kritik av försöken att föra diskussioner med Iran, och hans allmänna skepsis mot sanktionerna mot Teheran stärker oron för att han är fast besluten att genomföra en militär attack oavsett vad.

På fredag bad Netanyahu FN: s generalsekreterare Ban Ki-moon att ställa in sitt deltagande i den alliansfria rörelsens toppmöte som är planerat att äga rum i Teheran den 26-31 Augusti. Premiärministerns kansli skyndade sig att utfärda ett pressmeddelande om att Netanyahu sagt till Ban Ki-moon att han var besviken på beslutet att resa till Iran, att det är ett stort misstag, att det skulle "ge legitimitet åt en regim som är det största hotet mot världsfreden och säkerhet", samt tillade att "det är omöjligt att överdriva faran Iran utgör för Israel."

Netanyahu sade också: "Mr generalsekreterare, din plats är inte i Teheran", något som han meddelade både i pressmeddelandet och i veckans regiringsmöte på söndagen.

Då premiärministerns reprimand inte fick generalsekreteraren i FN att ändrasin a planer lovade han att ändå fortsätta att försöka få Ban Ki-moon att göra det.

Det är värt att påminna Netanyahu om att Iran är medlem i Förenta nationerna och att dess president inbjuds varje år att hålla ett tal inför generalförsamlingen. FN är en aktör i diplomatiska ansträngningar för att nå en kompromiss tänkt att avvärja behovet av en militär aktion mot Iran samt få ett slut på blodsutgjutelsen i Syrien. Det ligger inte i Israels intresse att av resten av världen ses som ett hinder för diplomati eller som krigshetsare.

Ja, Iran är en medlem i den alliansfria rörelsen men så är dussintals andra länder i Asien, Latinamerika och Afrika som Israel har normala diplomatiska förbindelser med. Att offentligt klä av FN:s generalsekreterare för att han accepterat en inbjudan att delta i en konferens i Teheran betyder att Netanyahu ser ledarna för alla de länder som deltar som befläckade.

Det är ett diplomatisk felsteg som inte tjänar Israels nationella intressen.

I min förra bloggpost skrev jag liksom fritt ur hjärtat. Det gör jag också nu men med ett mer vårdat språk. Det är alltså riskfritt att fortsätta att läsa.

Det rasar in på Facebook!

I gruppen Konfafotboll 2012 skriver folk. Och fjolingarna knapprar på i Konfafotboll 2011. Bilder, hälsningar och gilla-markeringar kryllar på och mer lär det väl bli de kommande dagarna. Den första bilden jag såg snodde jag och låter den pynta detta inlägg – årets grupp med ledare.

Det är alltså konfirmerat nu. Lägret är över. Ett viktigt etappmål har nåtts.

För ett etappmål det är frågan om – hos konfirmanderna liksom hos mig och andra som haft förmånen att i dryga två veckor praktiskt taget utan ledighet fått vara tillsammans med tonårsflocken. Mer om det här med etapp sedan.

Givetvis har jag Facebookat jag också. Men jag är ingen flitig sådan. Brukar egentligen bara använda stället för att göra reklam för mina blogginlägg men ibland när riktigt viktiga saker händer ger jag notiser om annat jag gör. Som idag.

För 12 timmar sedan ungefär skrev jag:
För en stund sedan – 9.00 – dop av konfirmand i folkhögskolans kapell. Nu spurt upp till Älvsby kyrka för "Mässa med konfirmation" - fullt tempo!
I skrivande stund har 11 personer – med olika relationer till både mig och konferiet – markerat att de gillar detta. Två kommentarer också. En från en bekant – Tur att du är vältränad – och en från en tidigare folkhögskoleelev tillika vuxenkonfirmand: Du fixar det sovandes – med en så kallad smajly.

För 7 timmar sedan då dagen blåst över skrev jag följande intelligenta dikt:
Nu ar arbetsdagen slut slut slut,
konfalägret städats ut ut ut,
dags därför att åka hem
men i morgon blir igen
nya tag på jobbet!
8 typer av skilda kalibrar visar sin poetiska smaklöshet med att gilla detta.

Till detta skall sägas att jag också använt bägge de nämnda Facebookgrupperna för att meddela om kvarglömda kläder och annat samt att det på Konfafotboll 2011 samtalas och gillas högfrekvent och seriöst – men det skriver jag inte om här.

Det är alltså över. Och trist är det – liksom och faktiskt. Tro mig när jag säger att jag verkligen känner tomhet nu när det är över samtidigt som jag nog inte vill att det skulle pågått en vecka till. Det känns lagomt. Etappmålet – för konfirmation är ett etappmål – nåddes när allt var på topp.

Nu stundar fortsättningen!

• Hjälpas åt att bibehålla kontakten.
• Återträff? – jo, det tycker jag det skall bli framåt hösten.
• Och kanske andra läger och träffar.
• Och att hemförsamlingarna tar ansvar.
• Och att de unga på egen hand läser sitt Lukasevangelium och ber.
• Och......

Till detta kommer arbete och för att verksamheten skall kunna fortsätta med nya kullar kommande år. Jag kommer att kriga för saken. Idén att kombinera Bibel och Boll är så bra att den bara måste få fortsätta. Pengar, pluringar, stålar och kontanter måste kunna vaskas fram. Om någon läsare har sisådär hundra tusen att kasta in i verksamheten skulle det inte vara så dumt. Eller tips.

Jag var väldigt känslofylld i förra inlägget. Står för vad jag då skrev. Känslorna är kvar men inte lika pinfärska. Nu är kvällsformen snarast trött och förvirrad i kombination med lust att fortsätta.
Vad kallas den diagnosen?

Ursäkta rubrikens vulgära ord. Klockan är 10 i 1 natten mot lördag 11/8 och jag har just kommit hem, fylld av intryck, tankar och känslor efter en fantastisk dag. Faktiskt en såndär dag snedstreck kväll som gör att jag nog fixar att kämpa på ett år till. Och som gör mycket teoretiserande kring dittan och dattan så patetiskt. I den sena timmen med en bedövande mackmyra bakom gomseglet kan jag inte annat än att bara vara så tagen – inte dragen – av det meningsfulla arbetet med ett gäng 15-16-åringar. Jag säger: Med sådana unga människor på gång in i samhället kan framtiden aldrig bli riktigt farlig!

Sansa dig Stig! Vad har hänt? Andas!

OK – jag tar det lite systematiskt även om timmen är sen. Måste få berätta och så få det ur kroppen. Men osammanhängande blir det. Och virrigt. Men häftigt.

Jag pysslar alltså på avlönade stunder med konfafotboll. Noga sagt årgång 2012. 17 härliga lagom struliga ungdomar tillsammans med ett fint arbetslag av andra ledare. För 2012-orna lackar det mot konfirmation. På söndag klockan 11.  I Älvsby kyrka. Med ett dop innan klockan 9 i folkhögskolans kapell. Lite nerver finns utanpå kroppen hos flera och många tankar i knoppen hos många.

Intressant är att under början av första veckan – den förra – rörde sig samtalen väldigt mycket kring åsikt och beteende – alltså de frågor ungdomarna kom med. Om Adam å Eva fick två söner va och så slog en ihjäl den andra va och stack sedan iväg å hitta en fru va varifrån kom hon då va? kan vara ett av mig fabricerat exempel på en fråga typisk för konfafotbollens början. Att en konfirmand frågar Får man runka? är ett exempel på den ganska regelfixerade tankevärd som präglar första veckan. Ungdomarnas frågor alltså.

Andra veckan är skitspännande. Mönstret går igen från tidigare år. Ursprungstanken att kristen tro är en åsikt glider över kring funderingar utifrån att kristen tro är en avsikt – alltså inte detaljer och regler utan inställning och vilja. Detta är inte konfirmandernas egna ord utan min egen beskrivning. Glidningen är inte bara lärar- eller ledarregisserad utan främst något som växer sig starkare i flocken utifrån ett dagligt böneliv och samtal om Gud, tro osv.

Och så kom 2011-orna. Alltså förra årets gäng. På fredagseftermiddag. Utmanade av årets grupp till fotbollsmatch med efterföljande hamburgergrillning och övernattning på skolan. Av 34 2011-or kom 32 när vi hade återträff ett veckoslut i december och till kvällen-natten-morgonen nu ungefär ett år efter konfirmationen anmälde sig 22 men ”bara” 18 kom. Andra hade aviga matchtider som gjorde det omöjligt, beklagade att de var i Spanien eller annat. Ändå kul. 18 återfallare för planerad gemenskap och festlighet – typ.

Men. Det finns alltid ett men.

En av 11-vorna som kom var absolut nydrabbad av akut traumatisk sorg i familjen. Det lät som en klinisk beskrivning från min sida men jag vill inte ge detaljer för att inte hon/han skall bli personligt uthängd här. Och fjolårsläsprällen – alltså jag – får sitta i samtal med den som berörts. Dessutom vara den som i aftonbönen har uppdraget att berätta saken för alla de andra. Och se hur ungdomar berörs och ger sin vän stöd, medkänsla och uppmuntran genom en kram, ett pekfingerpet på axeln, trevande ord, ljuständning. Och pastorn – alltså jag – får vara med när detta händer. Som en kugge. En kugge de säger att de uppskattar.

Jag minns en sak, en enda sak du sa i läsningen! berättade en fjoling när vi alla tidigare på kvällen satt vid brasan och sotade hamburgare. Det där om passningen.

Vaddå?? sa jag. Det minns jag inte.

Jo, du sa att Gud genom det Jesus gjort slagit ett avgörande inlägg men att det var upp till oss själva att sätta bollen i mål.

Sa jag det?

Jo!

Ja – det verkar ju så klokt att det måste varit nåt jag sagt konstaterade jag kaxigt och fortsatte riktad mot honom som berättat där han satt omgiven av ca 15 andra: Och du då – tog du tillvara inlägget? Har du satt din boll i mål? Han fattade mycket väl att jag egentligen frågade: Har DU valt att vara kristen, att tro på Jesus?

Jo! Det har jag! löd hans goda bekännelse. Och pastorn – jag – teg och gladdes.

I morgon fyller jag ett år som kristen! sade en tös som döptes förra sommaren. Pastorn – fortfarande jag – teg vidare.

Och så klockan 22 den gemensamma aftonbönen jag nämnde med samtal, ljuständning, prästfundering, berättelse om den som drabbats, kamratstödet, fantastisk solosång av en av 12-orna, Vår Fader och Trosbekännelsen – som jag upplevde att de inte alls kände obekväm. Och sedan fortsatta samtal till efter midnatt. Om tro, om liv, om allvar.

Det är bara så jävla rätt att vara där!! Och en så stor förmån att få dela väg med några. Och kanske – jag säger kanske – betyda något.

Och jag blir så arg när jag tänker på att vuxnas beslut och beslutsinkompetens kan – alltså kan – göra att detta meningsfulla inte kommer att fortsätta. Försiktighet och obeslutsamhet i styrelser, råd, utskott och kommittéer kan leda till att dessa möten inte kan leva vidare – möten som är så jävla rätt.

Nu är hon – uret alltså – ½2 om natten och jag har spontanskrivit av mig dagens och kvällens intryck. 8 i morgon fortsätter konfafotboll och jag måste sova nu. Publiceringen av detta får dock anstå lite. Till ett mer vaket läge – typ. Till i morgon.

Det är nu lördag tidig kväll och jag har i vaket och klipskt tillstånd tittat igenom det jag fylld av känslor skrev natten som var. Jag inser fuller väl att rubriken kan verka ful och kanske borde bytas ut mot ett mer sansat konfafotboll 2012 – 4 eller nåt men väljer ändå att låta den stå som jag skrev den.

För fullständighetens skull skall sägas att jag normalt sett inte låter svordomar ingå i mitt språk. Visst kan jag glosorna – jag lever ju i denna värld – men anser det fel och obildat att använda sådana dåliga språkliga förstärkningsuttryck som alltför ivrigt och tanklöst använda av alltför många alltför ofta. Jag svär alltså inte.

Men i det jag skrev i natt valde jag att trots god uppfostran, bildning och kultur stryka under vad jag menar på till och med svordomarnas ohyfsade sätt. Jag hoppas att du, noble Bloggläsius, väljer att fatta mig rätt.

BILD KOMMER VAD DET LIDER