stigstrombergsson

Vill bara korteligen och snabbeligen berätta hur populär jag är. Enormt populär. Naturligtvis handlar detta inte om hur madammen i mitt liv uppskattar och värderar mig. Eller arbetskamraters åsikt. Eller fotbolls-konfirmanderna. Eller Luleå Domkapitel med tillhörande Stiftskanslis lättretade tyckande. Eller bloggläsare av pro-palestinsk eller pro-israelisk art. Eller kyrkligt intresserade människor som längtar efter en åsikt. Nej. Inget sånt och inga sådana. Det handlar hur populär jag är hos folk med omdöme, smak och prioriteringsförmåga. Sådetså.

 

Mesta delen av den vakna tiden är jag nu sysselsatt med konfafotboll – vilket jag berättat.

 

Torsdagen förra veckan anlände från Luleå sonen med fästmö och deras två barn.

 

På fredagen återvände föräldrarna till stan för att Luleåkalasa och glömde då strategiskt Tyra två år och fyra månader och Adrian tre månader hos farmor och farfar – alltså hos oss.

 

Fredag eftermiddag och lördag var jag arbetsfri och kunde intensivumgås med de två men om söndagen blev det arbete av igen i ett par omgångar under dagen. Det gjorde inte så mycket sett ur de smås synvinkel. Tösen punktmarkerar schammor och är bara hon på plats är allt OK. Den lille gossen är i en fas av livet då han äter, ligger däst och tandlöst flinande på rygg och smälter sin mjölk för att efter ett tag sova en rejäl påvver-napp innan nästa måltid. Det småleende han avger i sömnen torde relatera till hans drömmar som likt alla depraverade mäns fantasier tämligen genomgående handlar om flaskor med innehåll samt kvinnobröst.

 

Söndag kväll runt midnatt kom föräldrarna vilket var en överraskning för barnen då de vaknade på morgonen veckans första arbetsdag. Anledningen till ankomsten var att helgbarnvakterna hade måndagsjobb att ta sig till och barnen behövde vuxna.

 

Adrian sov när farmor började kränga på sig ytterkläder men Tyra var vaken – liksom jag och hennes fader. Flickans undran över vad som var å färde besvarades med att Farmor skall till jobbet – jag hörde allt från ett angränsande rum där jag letade en skjorta.

 

Ja ska stanna med farfar! sade hon. Detta har hänt förr och det lät på tonfallet som något hon ansåg vara en hyfsat bra lösning.

Farfar skall också fara till jobbet hörde jag fadern säga till barnet.

 

BUUÄÄH!! NEEEEJ!! vrålades i köket.

Och farfar – alltså jag – kände mig populär. Enormt populär.

 

Bilden har jag plockat från Facebook där modern placerat den.