Resan jag i förra inlägget nämnde möjligen skulle minska min bloggaktivitet har nätt och jämt anträtts. På flyg, när man väntar och nu innan det är sussadags läser vi, pratar om det vi läser och – åtminstone i mitt fall – funderar vidare utifrån vad som lästs och pratats.
Redan i bilen och sedan på Kallax berättade madammen om ett föredrag hon hört idag och gav ett referat av innehållet. Det var en Leo Razzak knuten till Fryshuset i Stockholm som hade hållit föredraget. Bland annat berättade han om hur han en gång velat göra något med ett antal ungdomar i kris – som man säger ”fånga upp dem” – och i dialog med den kommuntomte han tänkte skulle vara med och finansiera saken med någon mille givetvis fått veta:
Inga pengar finns. Sådana kostnader kan vi inte täcka! – typ.
Vad kostar det att inget göra? hade Leo då frågat,
?????
Vad blir samhällskostnaden för någon som hamnar i vård, missbruk, kriminalitet osv?
Leo fick pengarna.
Utifrån detta funderade jag vidare i mer småbeloppiga och inte lika personkatastrofala kyrkliga spår. Jag började tänka på vad framtida utträden skapar för kostnader i betydelsen av utebliven kyrkoavgift.
Antalet utträden ökar ju så sakteliga och det kan finnas anledning att fundera om inte takten kommer att accelerera betydligt när till exempel 90-talisterna kommer upp i inkomståldern och 80-talisterna börjar räkna mer än de gör.
Jag gissar – fast detta borde vara möjligt att undersöka – att utträdesfrekvensen är något större bland unga människor som inte haft någon kontakt med kyrkan säg genom konfirmationen än bland dem som haft sådan kontakt om de då upplevt den positivt.
Hur stor en livskyrkoavgift är ställer sig svårt att beräkna men säg att någon jobbar i 40 år och betalar 3000 om året – detta är lågt räknat. Då blir intäkten 120.000. Och bortfallet om personen utträtt lika stort.
För egen del behöver jag givetvis inte ekonomiska incitament för att prioritera konfirmand och ungdom. Människor är värdefulla i sig. Men för sparsamma utgiftsrädda beslutsfattare säger jag att det är ekonomi att idag satsa på konfirmand och tonår. Detta vad gäller arbetsvolym man kramar ur arbetslaget , den kompetens man kräver skall finnas och utvecklas samt rena dollar för läger etc. Gillar man inte dollar kan man ta euro om man så vill. Eller kronor. Min poäng är kvar: snålhet vad gäller utgifter idag är som att pissa i skon när man fryser om foten. Det lindrar för stunden men blir på sikt... – läsaren fattar.
Sanningen är alltså den att generösa utgifter idag för kvalitativt arbete sparar stora livskyrkoavgiftbortfall i morgon.
Ni som läser detta och känner beslutsfattare kan väl berätta detta för dem.
Resan jag i förra inlägget nämnde möjligen skulle minska min bloggaktivitet har nätt och jämt anträtts. På flyg, när man väntar och nu innan det är sussadags läser vi, pratar om det vi läser och – åtminstone i mitt fall – funderar vidare utifrån vad som lästs och pratats.