stigstrombergsson

En alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet. Om min syn på mitt bloggande och regler för kommentarer kan läsas i kategorin Bloggpolicy.

lojalitetens gräns?

Jag har bloggat sedan våren 2005. Till att börja med hade jag en annan blogg men där krånglade det så in i sjögräset att jag från och med juli året ifråga började skriva här – sedan jag kopierat över vad jag skrivit på andra stället.

 

Att man under sju års skriverier då och då återkommer till vissa saker är självklart. Tidigare i historien har jag skrivit om att det understundom – fint gammalt ord – blir skrämmande glest mellan möjligheterna att delta i gudstjänst med nattvard i Norra Norrlands kustland, inland och fjälltrakter. Denna helg är ett exempel på detta.

 

Orsaken till ämnets återkomst står att finna på Facebook där jag har en massa så kallade vänner – 265 stycken. Flera av dem är prästkollegor. En av dem är semestrande någonstans i Sverige och hamnat i läget att där han är firas inte Mässa denna helg. Alltså ingen nattvard. På Fäjjan uttryckte han då funderingen att fira en mässa själv tillsammans med sin familj varvid en hel del resonemang utbröt där jag bara var en av deltagarna. Diskussionen i sig var intressant men refereras inte här. Dock triggades jag att lusläsa predikoturerna i fredagens (3/8) Lokala Världsblad* för att se hur det skulle vara om man semestrade i tidningens spridningsområde. Paltposten täcker kyrkligt uttryckt Piteå kontrakt från kusten till norska gränsen med församlingarna Piteå, Hortlax och Norrfjärden i Piteå kommun samt Älvsbyn, Arvidsjaur och Arjeplog där församlingarnas geografiska vidd är helt kongruent med kommunerna. En himla massa kvadratmil blir det.

 

Det firas många gudstjänster denna helg men inte så många som under andra tider på året. Mycket tydligt är att ”utbudet” – egentligen gillar jag inte det ordet – är påtagligt reducerat utifrån tanken: ”Gud behövs inte på sommaren”. Hur skall man annars förstå det faktum att församlingsledningarna reducerar arbetet i juni-juli-augusti fastän sommarlediga människor nog då skulle ha mer luft i sina liv till att fundera över ”de eviga tingen”? De måste anse att Guds inte behövs.

 

Ser jag då på det jämfört med i oktober eller mars reducerade antalet gudstjänster finner jag dessutom att man glesat även vad gäller Mässorna. Man skulle ju kunnat tänka sig att man på grund av semesterlediga präster och musiker reducerade volymen gudstjänster i sig men på det viset att man plockat bort de nattvardslösa och därmed mer innehållslösa gudstjänsterna och behållit mässorna. Gör man så behåller man ju kvaliteten och erbjuder både Ordet och Bordet när man firar gudstjänst.

 

Så har man alltså inte gjort vilket leder till att – och här bör man kolla på en karta så man får ett grepp om ytor och avstånd – mässa på söndag firas bara på två ställen sammanlagt i hela kontraktet. I Öjeby kyrka firar Pite församling Högmässa och i ett fjällkapell är det mässa i Arjeplogs församling. Dock måste man för att komma dit anmäla sig så att man kan få båttransport över en sjö.

 

Min klandrande fråga blir – än en gång: Varför har de som är satta att i församlingarna förvalta Nådemedlen bestämt sig för detta andligt anorektiska tillstånd? Är det att vara god förvaltare av de talenter Gud anförtrott en med?

Predikotexten nu på söndag handlar just om talenter och förvaltarskap och kan också mycket väl förstås som att det även kan gälla det uppdrag församlingarna och dess präster har: Att bära Kristi fullhet till människorna. I det förvaltarskapet tycker jag att man skottar över det man fått att ha ansvar för när man genom reduktion av mässor både söndagar och vardagar inte ens dukar Bordet så lite som man gör under vinterhalvåret.

 

Att på bloggandets sätt och på andra vis framföra kritik mot församlingsledningarna i närområdet anser jag inte vara illojalt. Ord och åsikter är ju fria och kan bemötas om det finns argument. Alltmer funderar jag dock över om jag skulle vara illojal om jag till exempel i folkhögskolans kapell och lokaler tar mig före att försöka konstruera ett gudstjänstliv i avsikten att kompensera för brister jag upplever i närområdet? Om jag börjar frilansa alltså? När passerar jag då illojalitetens gräns?

 

Genom alla år har jag sett sådana aktiva kompensatoriska åtgärder som ganska illojala men blir med tiden mer och mer fundersam – faktiskt. När bryter nöden lag och det blir rimligt att ta sig rätten att agera när man upplever att något fattas? Detta kan gälla gudstjänster, studieverksamhet, ungdomsarbete eller vad som helst. Vilken gräns har lojaliteten, alltså?

 

Sådana tankar fyller mig runt midnatt inemot söndagen.

Ett Myteriet-på-Bounty-dilemma?

Är inte lojalitetens krav bara att du skaffar kyrkoherdens tillåtelse innan du sätter igång? Skulle kyrkoherden där säga 'Nej, hu, inga mässor i folkhögskolekapellet'?

Tack för detta blogginlägg! Hoppas att det är mässa i kyrkan nästa gång jag "semestrar" i dopförsamlingen. Till saken:

Jag menar att det är ok för en präst (t.ex. mig själv) att fira mässa hemmavid eftersom jag känner just en sådan nöd du skriver om. Mässfirande är aldrig en handling för handlingens skull. Tar jag emot kommunionen gör jag det för att jag behöver det. Min själ ropar efter Kristi kropp och blod. Söndagen är inte komplett utan att konkret möta honom vid Herrens altare.

Illojalt blir det först då jag säger: "högmässan i X kyrka är inte tillräckligt fint utformad, därför firar jag själv på min kammare - välkomna dit alla missnöjda!". Sedan kan det finnas teologiska skäl att inte delta i ett nattvardsfirande i en viss församling - t.ex. de eukaristiska gåvornas beskaffenhet (själv skulle jag ha problem om mässa firas med glutenfritt och druvsaft) eller om det finns tveksamheter kring ämbetsbärens vigning. Men det är andra frågor det...

Man kan ju fira "sjukkommunion". Det har jag varit med om några gånger. En gång var en äldre man med. Han uppmandes då att känna sig lite sjuk - vilket han lovade - så att en sjukkommunion kunde motiveras. Övrigas deltagande löstes genom att handbokens instruktioner tillåter att den sjukes anhöriga och vänner kan få deltaga om det är lämpligt. I ett annat fall så var alla närvarande så "sjuka" av sakramentsbrist att en sjukkommunion var väl av nöden.

Fungerar astma och hösnuva i dessa pollentider som skäl för sjukkommunion månde? I så fall kanske man ska vara glad åt dessa skäl till sjukkommunion. Det mönster Stig beskriver är bara alltför vanligt. Frågan är felställd tycker jag: En präst bör väl inte anses illojal om den vill förvalta sakramenten väl utan om dessa inte används för människors fromma! Eller? Sa inte han som grävde ner pundet att han gjorde det för att han var rädd för repressalier typ? Däremot tycker jag att man ska vara noga med annonseringen. Ibland firas betydligt fler mässor än vad som annonseras ut har jag märkt - även inom ramen för församlingens verksamhet. Det är till stor förtret för sakramentssvultna som inte är präster!

Signaturen "Astmatisk" har en viktig poäng i att det är till förtret ommässor man ordnar i olika sammanhang inte annonseras så att "sakramentssvultna" ges chans att vara med. Åtminstone förr och ännu här där jag bor är sådant viktigt. Firar man "specialare" i ungdomsgrupper eller arbetslag eller på någon institution typ vårdhem skall mässan ändå annonseras i predikoturer och som pålysningar i söndagens gudstjänst. Då blir den offentlig och tillgänglig även om den är på både otillgänglig tid och plats.

I Älvsby församling råder i detta ordning och reda med undantag för de morgonmässor som under folkhögskolans arbetsterminer firas tisdagar 08.00 samt en del andra liknande saker på skolan. Här skall jag bättra mig och noga se till att församlingen får kännedom om allt som sker. Då kan de pålysa även om det troligast är så att kanske inte ens någon enstaka person som inte är elev eller personal på skolan de facto möter upp. Offentligt är det alla fall, inte något några likt någon sorts Lotta-på-Bråkmakargatan-typer "gör i smyg".

Utlys du och fira mässa å undervisningsanstaltens lokalitet för andliga ritualer det torde inte gärna kunna anses vara illojalt att du önskar fullständiga tillgången till de religiösa ceremonierna med en ”hel” gudstjänst snarare borde den långe glädjas åt tilltaget då hen på detta sätt kan ”frisera” sifferleken som rikskyrkan vill ha varje år