stigstrombergsson

Jag satte ett frågetecken på rubriken. För säkerhets skull. Det där med vädret kan man ju inte veta något om – egentligen. Utom att det troligen är snö i januari och barmark ett halvt år senare. Fast nog undrar jag om inte hösten smullit in.

 

Om fredagen var det varmt. Liksom hela förra veckan. Så varmt att det inte blev bärplockning av. Sådan aktivitet om inte kräver så blir i vart fall skojigare om man har heltäckande klädsel. Det var den solgassiga fredagen för varm för. I alla fall i skogen. Torsdag hade jag gett mig iväg på en blåbärssafari så jag visste. Varmt och svettigt fast det gett hyfsat bärkraftigt resultat att bära hem. Men fredagseftermiddagen var för varm tyckte madammen. Och jag höll med.

 

Lördagen var halvmulen fast inte nämnvärt svalare. I vart fall sett till skuggtemperaturen. Bär behövs och därför blev det långbralla och tröja på mot mygg och annat som entomologer gillar mer än vad jag gör. Vi gav oss ut för blåbär – jag – och hallon och åkerbär – madammen.

 

Efter ett tags vandrande och plockande – det var inte alltför tjockt om bär – hörde vi åska på avstånd och började motvilligt traska mot det ställe där vi lämnat våra cyklar ömt fastlåsta vid varandra. Bullret ökade och det började stänka lite smått. Inte värst. Men precis som vi kommit inom dörren hemma brakade allt lös. Blixt, knall, pang och dunder och en väldig massa vatten från ovan som spolade bort högsommarvärmen.

 

Är hösten här nu? Därmed? Kanske. Det är i vart fall förbi mitten av augusti och natten som just gått innebar minusgrader i Tornedalen. Inte riktigt så här där temperaturen bara kom att påminna om Centerpartiets andel av väljarkåren.

 

Bärplockning betyder att jag funderar. Listigt, klipskt, klokt och insiktsfullt. Om allt möjligt. Ofta faktiskt om arbetet – fast jag är ledig. Tar jag torsdagens ensamma bärtur som exempel grunnade jag en del över Älvsbyns skidgymnasium. Att jag höll till i environgerna kring elljusspåret kan ha fått tankarna att staka dit för att så glida vidare till folkhögskolans internat där skideleverna bor.

 

Kyrkoorganisatoriskt faller dessa tonåringar in under det så kallade vistelsebegreppet då de vistas i Älvsby församling och går gymnasiet här. Den eller de i lokalförsamlingens arbetslag som bär ansvar för kontakt med och arbete inemot gymnasieskolan har därmed en roll in emot den kyrkliga folkhögskolans internat. Eller borde ha. Och jag som den kyrkliga folkhögskolans skolpräst har en roll i relation till internatet fast många som bor där inte är elever på folkhögskolan. Eller borde ha. Församlingens och skolprästens områden överlappar varandra men saken har nog hamnat mellan stolarna. Församlingsfolket ser jag inte kring de som vistas på internatet – i vad omfattning de finns på gymnasiet vet jag inte – och i praktiken har mina internatkontakter genom åren inskränkt sig till de elever som finns i undervisningsgrupper jag härjar i.

 

Borde inte dethär ses över? tänkte jag när jag svingade bärplockaren i långa svepande drag.

 

På kvällen ringde skolans skidtränare. Han berättade om den händelse i Abisko jag skrev om i förrförra inlägget med rubriken bra vara präst. En händelse som slagit ned bland ”våra” internatelever som också vistas i församlingen. Det hade jag funderat över generellt utan att veta något om att det samma dag blev både speciellt och aktuellt.

 

Igår kväll kom idrottseleverna till skolan för inkvartering och skolstart av annorlunda slag. De möttes av ett porträtt, ljus, blommor och kondoleansbok på ett bort i matsalen där det skulle fikas och informeras. De möttes av sina tränare och instruktörer förstärkta bland annat genom mig. Om de mötte mig vet jag inte. Jag var bara där. Alla kontakter inklusive intro av tyst minut etc sköttes av mina arbetskamrater så om jag bidrog med något var det väl bara just bara att prästkragen var där. Och att jag diskade.

 

Idag startar eleverna på gymnasiet. Älvsbyförsamlingskollegan – här på bloggen ibland benämnd brunetten – finns där då de skolkamrater som inte är idrottare får mötas och hantera vad som skett.

 

På onsdag kl 18 skall vi ha en liten minneshögtid i folkhögskolans kapell...

 

Och så på torsdag – för att nämna något helt annat – flyger jag och madammen i mitt liv till Arlanda. Fredag morgon får Lufthansa förmånen att transportera ut oss två på vår första gemensamma utlandsresa utan att något av barnen är med. Faktiskt första av det slaget. Visst har vi rest tillsammans både före, under och efter barnen men det har varit inomlands – till mina svärföräldrar i Tierp eller till fjälls. Men nu ger sig det strävsamma gamla paret ut på vift – något jag kommer att återkomma till.