stigstrombergsson

Att som det heter ”vara på nätet” blir alltmer en sammansatt historia vad gäller både privat och arbetet – och den alltmer växande gråzonen där emellan. Det blir flera så kallade plattformar eller nätvägar jag använder och ett par av dem hamnar i någon sorts balanskonkurens med varandra.

Ta till exempel det här med Facebook. Där har jag nu 143 så kallade vänner vilkas inskrivningar jag kan läsa. Dessutom kan de läsa vad jag skriver där – vilket (inom parentes sagt) inte är mycket. Någon kort notis då och då bara eftersom min Facebooksskrivarklåda är av mycket lindrig art i vart fall om jag jämför mig med till exempel de konfirmander jag hade nöjet att få arbeta tillsammans med i början av denna månad.

OBServera vad jag skrev, käre läsare: …nöjet att arbeta tillsammans med...

Det är viktigt det!! Nog skall i sanningens namn erkännas att när tvåveckorslägret var slut och mässan med konfirmationen var genomförd så pustade jag ut. Tyckte det var skönt – typ. Så är det ju alltid när ett projekt avslutas. Men jag tycker att det var ett nöje att efter 20 års nästan totalt uppehåll få ha att göra med en klase 15-åringar igen. Jag saknar faktiskt fotbollskonfisarna och denna min saknad botas inte utan får snarare näring av att jag märker av dem på Facebook – som mina vänner.

Nu kan sägas att mycket av det som sker och görs på Facebook fattar jag inte alls. Gilla hit och gilla dit och grupper och länkar och spel och den onde och hans moster. Jag bara hoppar sådant och skummar sedan annat. Ändå är det som småkul att kunna konstatera att en person som jag inte sett på år och dar ägnat hela sommaren åt att måla sitt hus, vad det verkar strukit en bräda om dagen. Eller att en annan – i det fallet en sydsvensk prästkollega – har haft sin cykel trasig och oroat sig våldsamt över hur den skall kunna återställas i gott skick.

Just nu har dock Facebook accelererat i intresse alldenstund några av de elever som förra läsåret gick skolans Volontärlinje rest ut för att i dryga ½året arbeta volontärt i Sydafrika, Malawi och Göteborg. Beroende på deras internetmöjligheter kommer jag att kunna (åtminstone) följa dem via Facebook samt deras enskilda bloggar. Detta blir och är bra ”följeplatser” men tyvärr inte jättelämpliga forum för ömsesidig dialog och reflekterande samtal. Kanske kan här andra verktyg på nätet fungera som bärret redskap.

I någon mån tror jag att mitt Facebookande inverkat menligt på mitt bloggande. Men bara i någon mån. Bloggandet påverkas ju också av vad som kan tänkas vara för handen att blogga om.

Valrörelsen på riksplanet har jag inte gett mig in i men hoppas på ett regimskifte i höst. Lokalt är ett regimskifte politisk utopi – vet inte ens om jag vill det – men det vore inte fel om det (s)tora partiet kunde förpassas till läget att inte ensamma ha egen majoritet i fullmäktige. Skulle tvinga fram mer prat och mer eftertanke, tror jag. Så långt ämnena Politik och Lokalsamhället.

Kyrkligt händelser – kategori Församling – ger inte så mycket värt att beblogga. Detta märks också på andra bloggar, till exempel de jag länkar till till höger ganska långt ner. Kyrkomötet skall i och för sig träffas senare i höst men inga stora tunga frågor skall dryftas där så det känns som inte aktuellt att filosofera kring sådant.

Predika gör jag ganska sällan vilket innebär att blogginlägg med sådant saknas.

Böcker läser jag och de ger inlägg i kategorin Predikaren 12:12. Just nu håller jag på med tre-fyra stycken så snart kommer det nog något om Slaveriets historia volym 3, Japans historia, Förnyarna och The moral teaching of the New testament – den sistnämnda kanske mest hör hemma under kategorin Exe-geten bräker.

I morgon kommer höstens upplaga av Svenska kyrkans grundkurs vilket nog kommer att beskrivas under kategorin Folkhögskola. I förrgår utvärderades vårterminens experimentkurs tillsammans med folk från stifts- och rikskyrkan och nu är det alltså dags för en ny omgång – men en ”vanlig” sådan denna gång.

Min senaste – och mycket viktiga – kategori Farfar funderar skulle kunnat ha fått ett inlägg i fredags då jag efter träffen på Stiftskansliet svepte förbi för att hälsa på barnbarnet Tyra. Filmkameran var dock glömd hemma i Älvsbyn men tösen var givetvis glad och söt som alltid.
Värt att nämna är väl också att jag mellan stiftet och Tyra visiterade min gode vän Torbjörn Lindahl som utfodrade mig med lunch och ett par timmars samtal samt lånade mig boken Förnyarna.

En blogg behöver för att vara intressant åtminstone en viss frekvens av inlägg. Därför har jag som pliktskyldigast knapprat ned denna drapa av Allmänt innehåll söndagskvällen den 29 augusti 2010. Visst vet jag att frekvens inte betyder intressant utan också kan betyda rabblat nonsens men hög inläggsgleshet skapar definitivt ointresse hur bra de sällan skrivna än är – och därför skrev jag.

Kategorin Predikaren 12:12 som detta inlägg hänförs till brukar handla om böcker jag läst. Med böcker har hittills menats i kanten samman-fogade pappersbuntar med vokaler och konsonanter på varje sida av varje ark. Innehållet i alstren konsumeras (mestadels) genom ögonen samtidigt som kroppen i sin helhet är nedsjunken i lämplig avslappnad ställning i soffa, säng, fåtölj, på muggen eller horisontellt utlagd på en badstrandsfilt.

Böcker genom öron är inte lika vanligt i mitt fall. Som liten höglästes jag för av min fader – Onkel Toms stuga minns jag särskilt. Som hyfsat nyförälskade fjällvandrare som ville spara vikt i packningarna högläste jag och min dåvarande flickvän* ett par somrar för varandra ur gemensamt vald bok vilken på så sätt kom att räcka i fler mil än om vi var för sig tyst läst var sin bok. Också i något annat sammanhang förekom organiserad högläsning – inte bara spontan citatåtergivning – oss emellan. För barnen lästes det sedan givetvis högt i parti och minut men då var det mest jag eller modern som läste, inte lästes för.

Min egen moder var synskadad och därför kom så kallade talböcker – som bara synskadade dåförtiden fick låna på biblioteket – att placeras på rullbandspelaren av märket Tandberg redan när jag var i 10-12-årsåldern. Själv ägnade jag hennes litteratur bara ett förstrött intresse med både hon, pappa och min farmor njöt av den automatiserade högläsningen som därvid bjöds. Vidare kom på sin ålders höst min fader att uppleva ögonläsning som alltmer jobbig – fixade dock att läsa ända till slutet – och CD-böcker blev rena höjdaren när det gällde paketinnehållet de sista två jularna och födelsedagarna.

Nu har jag på allvar hittat ljud-boken i och med en kiss-paus på OKQ8 i Arvidsjaur på väg till Norge i sommar. Mackstoppet innebar inköp av en CD-bok för läsning genom öronen under lång monoton bilresa. Visst har jag testat grejen tidigare men bara sporadiskt och framför allt utan att det varit en bok värd att berätta om under kategorien Predikaren 12:12.

Tyskland talar – Hitlers svenska radiostation av Niclas Sennerteg var boken som köptes och befanns vara medryckande intressant att lyssna på. Och sannerligen tankeväckande eftersom den ger inblick i hur av propaganda formaterade hjärnor tänker – eller rättare sagt väljer att inte tänka. Jag menar hur de människor fungerar som valt att göra sig till ideologiska konserver helt slutna mot alla nyheter och all information som inte bekräftar den hållning de redan har. Så var de svenska radiopratare som medverkade i de nazi-tyska propagandasändningarna riktade mot Sverige från och med den 20 november 1939 tills dess Röda armén i slutet av kriget intog Köningsberg – numera Kalininggrad – i Ostpreussen.

Exempel på konservhållningen finns fortfarande. Det är definitivt inte bara nazister – som ju praktiskt taget inte finns – som har den hållningen utan den kan finnas oberoende av vilken åsikt det är frågan om medans andra med samma åsikter inte alls fungerar på samma sätt. Hållningen är att man låter hjärnan vara en helkonserv som man inte på villkors vis vill ska bli oroad av att något ifrågasätter och problematiserar det man bestämt sig för att ”veta”.

Mer om själva boken, dess baksidestext och priser som CD eller i pappersformat, finns här.
En annan bok, av samma författare, har jag skrivit om här.

Jag måste tillstå att jag saknar LOST – alltså den TV4-serie som nådde sitt ömkliga slut för ett antal veckor sedan. Jag saknar inte programmet i sig men suktar efter anledningen till att skriva ett blogginlägg på onsdagar om vadsomhelst bara för att i slutet kunna ange hur många minuter det var kvar till klockan 23.10 då avsnittet började. Det känns tomt på något vis.

Något substitut för LOST har jag inte hittat – i vart fall inte i TV-tablåerna. Här menar jag inte att det saknas program att titta på men jag har inte lyckats finna något riktigt nördigt som gör att jag drivs till att skriva ett blogginlägg mitt i veckan – så kallade mellanlägg eftersom det oftast blir under veckosluten som tid finns att på allvar skriva de vanliga inläggen. Eller utlägg då de läggs ut på bloggen. Dessutom kan ju ett veckoslut ge mer än ett blogginlägg – så kallade pålägg.

Ser jag tillbaka finns i bloggen en och annan översatt artikel från den israeliska tidningen Haaretz. De texterna torde närmast vara att betrakta som avlägg av sådant som större tänkare än jag klurat ut. Jag har funnit att den tidningen inte sällan men inte heller alltid ger mig belägg för den hållning jag har till situationen i det konfliktområdet. De överlägg-ningar som nu skall starta skall verkligen bli intressanta att följa.

Gissningsvis har läsaren kommen såhär långt insett att det jag nu skriver är ett så kallat underlägg, en litterär skapelse av så låg kvalitet att ingen förlägg-are i världen skulle vilja ge ut det i tryckt form. Ändå har jag inte använt var sig fläsklägg och fågelägg i någon meningsfull meningssammansättning*. Med den bristen bilägger jag ändå skrivandet med tillägget att det just blivit onsdag och att det nu skulle ha varit 1369 minuter kvar till kvällens avsnitt av LOST – om det sänts något.

I alla fall är det nu läggdags.

Madammen i mitt liv fyller år varje år. I detta är hon inte på något sätt unik utan det är en åkomma som vidlåder oss alla. I hennes fall rör det sig om dagens datum och därför kom barnbarnet Tyra med far och mor för att fira jubilösen med present och tårta för de vuxna. Tårtan hade födelsedagstanten dock bakat själv.

Tyrabesök betyder farfarsproducerad film här på ANDRA BLOGGEN.

I morgon drar höstterminen igång på allvar. Eleverna kommer till skolan och det är alltid både kul och intressant. Veckan senare fylls så upp till komplettiteten då höstupplagan av Svenska kyrkans grundkurs inställer sig. Det är inte världens rusning till den kursen i höst. Cirka dussinet bara. Det förklaras bäst av att vi under våren genomförde en försöksvariant av sagda kurs, bantad, på halv fart och med stora inslag av arbete på distans över nätet. Det blev 16 personer som gick den då. Alla dessa skulle inte ha möjlighet att gå en ”vanlig” grundkurs utan kom att kunna gå den just för att den såg ut som den gjorde men ett halvdussin hade nog kommit i höst om vi inte gett möjligheten att läsa på det sätt som vi gjorde i våras. Således har vi nog i viss mån fiskat i egna vatten och att det av den anledningen blivit en ganska liten höstkurs. Viktig i alla fall!!

Några av eleverna vid förra läsårets Volontärlinje drar söderut i dagarna. En har redan farit för volontär insats i Sydafrika och fyra flyger till Malawi ungefär nu. Och så är det en som skall volontära i Göteborg. Skall bli intressant att följa deras öden och äventyr. Internet är toppen!!
Ny volontärgrupp kommer i morgon.

En vecka har gått sedan konfafotbollen firade sin Mässa med konfirmation och nu börjar anmälningar ramla in för nästa sommar vilket är både intressant och utmanande. Då jag tror alla konfisarna är mina så kallade vänner på Facebook har jag kunnat utläsa att de tyckte det var bra. Återträff skall planeras.

Fredssamtal för Mellanöstern skall dra igång. Israel och Palestinska myndigheten skall inom ett år med USA (+EU, FN och Ryssland) som mellanhand prata sig fram till en fungerande tvåstadslösning. Värt att be för och på alla sätt stödja. Nu skall man aldrig säga aldrig men jag misstänker att sista tåget går nu för alla parter. Fortsatt ockupation av Västbanken (och Golan), koloniseringen av palestinska områden osv måste Israel låta ersättas av en fred som baserar sig på rättvisa och försoning. Ges inte palestinierna känslan – och verkligheten – att de blir sedda och får sin rätt kommer de alla att som en man vända sig till extremisterna inom Hisbollah och Hamas och se dem som enda alternativet. Och Iran.
Dessutom har Obama ett fredspris att leverera.…

Det var två böcker jag köpte – eller rättare sagt lät min arbetsplats köpa – när jag gjorde bokhandelsbesöket i Umeå. Egentligen var jag då ute efter en annan bok helt privat med si det gack icke. Boken Förnyarna som till exempel min gamle vän Torbjörn Lindahl läst (och äger?) var slut så där kammade jag noll.

I påsen på vägen ut fanns förutom den bok jag beskrev i förra inlägget en trycksak till: Värd i kyrkan av Nils-Henrik Nilsson. Det var den jag misstänkte inte skulle ge mig så värst mycket ny information då jag redan har mycket material av den författaren och av andra, främst nestorn Carl Henrik Martling.

Ämnet är alltså liturgik, alltså detta med gudstjänst, gudstjänsters form och framför allt gudstjänstens teologi. Mycket intressant ämne tycker jag. Alltså hur man i en kyrka väljer att fira sina gudstjänster. Viktigt och intressant eftersom det är så att så som man tror som man ber – både som individer och församlingar.

Så som man ber tror man – det är alltid värt att fundera vidare på den sentensen.

För kyrkvärdar i Svenska kyrkan har sedan Moses gick i kortbyxor boken Tjänst i Heligt rum* av Carl Henrik Martling** fungerat som instruktion och samtalsunderlag i studiecirklar och kyrk-värdsutbildningar. Den har varit och är bra men har på något vis passerat sitt bäst-före-datum med all heder i behåll.

Skummande genombläddring av Nils-Henrik Nilssons bok – noggrannare har jag inte läst den – gör att jag tror den kan fungera väl i den avsikt den är skriven: vara en uppdaterad ersättare till Tjänst i heligt rum. Bra ABC kring kyrkvärdars uppdrag, gudstjänstens form och tanke, kyrkorummet, det liturgiska året osv.

Rekommenderas därför åt den nyfikne!!

Arbeta eller inte arbeta? – det är frågan.

Ibland är det svårt att vet om man jobbar eller inte. Tro inte det är så enkelt att det kan avgöras av vad jag befinner mig. Inte alltid är det bara jobberisaker som tiden far till när jag befinner mig på arbetsplatsen och rejält ofta ägnas hem- och bostadstiden åt sådant som kan relateras till arbetet.

Ta till exempel detta med att snabbläsa en bok – eller flera.

Under flyttareskapadsutflykten till Umeå som jag kort nämnde om i inlägget res & ras av den femtonde juli vandrade jag också ett par timmar på stadens gator som en vanlig man. Efter en intitt i en bokhandel speciellt välsorterad vad gällde kyrklig och teologisk litteratur kom jag ut ur butiken med en påse innehållande tvenne böcker inhandlade i tanken att de kanske skulle kunna ingå i litteraturpaketet för Svenska kyrkans grundkurs. Kanske. Jag kan ju inte veta innan de är lästa – typ. Ddessutom gäller i det ena fallet definitivt att boken ifråga inte innehåller för mig ny kunskap som inte redan finns i skallen eller i andra bokhylleplacerade tryckalster som dock numera är utgångna från sina förlag.

Är det arbete att läsa igenom en sådan bok?

Skulle jag sitta i mitt rum på skolan och läsa den vore det tveklöst så. Även om jag sutte i en fåtölj med en kopp kaffe i handen. Men hur blir det om jag läst den hemma? Kanske till och med på toaletten? Eller tagit med den till badstranden? Eller befinner mig på min egen förstukvist med en läskande pilsner inom räckhåll?
Och om jag sammanställer mitt intryck av den aktuella boken i några skrivna rader till fromma för mina kollegor och andra – är det jobb då? Eller inte? Förvandlas i så fall jobbet till hobby om jag på min blogg publicerar mitt intryck av den eventuella kursboken? Eller kan det fortfarande vara jobb? Om jag dessutom gör det på jobbet?

Egentligen är detta inte något stort problem – bara mångordigt. Boken ifråga är i alla fall läst och med icke liten sannolikhet kommer den att föras upp på elevernas litteraturlista som lämplig kurslitteratur då jag fann den bra till sitt innehåll och gångbar genom ett visst mått av skenbar politisk korrekthet.

Det handlar alltså om boken Längta efter liv – församlingsväxt i Svenska kyrkan. 
Fredrik Modéus heter författaren och mer om boken kan läsas här.

Inte så mycket av den är egentligen nytt. Jag har läst andra böcker som handlar om samma sak och berättar om olika faktorer som finns där församlingsväxt finns – alltså i betydelsen av växande gudstjänstfirande församlingar. Somt av sådan litteratur har koppling till evangelikal karismatisk andlighetoch annat rotar sig i högkyrkligheten eller kommer från England och bär bägge dragen. Alla drar de dock ungefär samma slutsatser som enklast kan uttryckas i orden Profil lönar sig! Liksom relationer och uthållighet samt att både allas delaktighet och ledarnas roller är viktiga saker. Och främst bön och Ande.
I allt detta säger Modéus sak samma sak!!

Problemet med de andra böckerna är att de av det kyrkliga etablissemanget – beslutsfattare och utnämnda centralt avsides belägna tjänste- och utbildningspersoner – anses skumma i ett eller annat avseende. Så också hos många lokalt verksamma förtroendevalda och anställda. Antingen uppfattas böckerna och deras författare som alltför näst intill frikyrkoaktigt Jesus-fixerade eller så ratas de högkyrkliga alstren på grund av att de har fel författare. Påståenden som till exempel att Mässan är viktig! får folk- och evenemangskyrkans talespersoner att i sin okunnighet hävda vara exkluderande – något det är väldigt fult att vara. Då språkdräkten i det mesta av sådan litteratur dessutom är ganska from – om uttrycket tillåts – kommer många som känner sig obekväma med old time religion att tycka det verkar vara läbbigt – exkluderande. Vad gäller den engelska litteraturen ids man inte läsa – vanligare än kan man inte.

Det blir just här som blir Modéus bok blir så bra!
Han säger samma sak som evangelikalerna och definitivt samma sak som de högkyrkliga.
Han gillas av flera i etablissemanget och använder argumentationsvägar och resonemang som folkkyrkofolket inte kan vända sig emot då de inte möter de markeringsord som får dem att rysa eller namnet på en författare som man bara måste rata vad han eller hon än skriver.

Modèus bok är alltså skenbar politiskt korrekt och därför möjligt gångbar.

Förra filmsnutten på ANDRA BLOGGEN var inte ett mellan en och tre minuter långt mediterande över minspel och kroppsrörelser hos en mindre än ett halvt år gammal liten tös utan kom att handla om något helt annat. I och med vad som publicerats där denna morgon återgås det dock till den ordning som skapats därstädes de senaste månaderna. 

Tyras för en tid sedan trevliga veckoslutsvarande hos sin farmor och farfar – alltså här – slutade med att hennes föräldrar plockade upp henne för bilresa nedåt Stockholms-regionen. Lördag kväll 14 augusti var de dock på hemväg och valde på grund av trötthet att packa upp och packa ihop att stå på direkt hem. Således dumpades i Öjebyn Tyras i Umeå upplockade faster och farfadern – alltså jag – var där för att tanten inte skulle stå övergiven vid OKQ8 i midnattsmörkret. Gubben ifråga – fortfarande jag – hann då också få en glimt av den i bilen sovande första representanten för den nya generationen.

Hela detta arrangemang hade skapat situationen att Tyras ena vagn fått åka med ned till 99-orna* medans huvudvagnen blivit kvar i Älvsbyn tillsammans med en uppsättning nycklar till Tyras hem i Luleå. Dessa grejer blev givetvis glömda av den fasterhämtande farfadern – det är fortfarande mig själv jag åsyftar – när han rattade väg strax före ½24.

Nu är dock alla pinaler på sina rätta platser. Vagn med flera grejer avlämnades igår i Luleå och med den medburna videokameran skapades den cirka minuten långa film som nu finns att betitta å ANDRA BLOGGEN – alltså här.

I en kommentar till förra inlägget varnades för språkliga nybildningar å denna blogg. Rubriken skulle kunna vara en sådan som avser plötslig explosiv volymökning av meddelanden på Facebook*.

Det började igår vid 16-tiden och accelererade under kvällen och under denna dag har det fortsatt. Orsaken är att de 20 konfirmanderna någon gång mellan 15.30 och 16.00 igår nådde de hem de enligt eget snack inte längtat till alls men jag gissar att väl inkomna i egna rum återsåg de sina datorer och kunde ta ett rejält återfall i cyberaktivitet.

Ganska naturligt egentligen. De hade ju varit utan datorkontakt med omvärlden i två veckor. Tänk det: 15-åringar utan datorer i 15 dagar!! Mobiltelefoner har de givetvis och vad det verkar näst intill fastopererade i handleden. Dessutom rör det sig ofta om i mina (outvecklade) ögon tämligen avancerade tingestar som verkar kunna göra allt utom att koka kaffe – vara ljudmaskin, filmkamera, stillbildskamera, surfverktyg, sms-relä och allt möjligt. Mitt i allt går de nog också att ringa med men det gör inte tonåringar för de har slut pengar i mobilen – normalförklaringen alla föräldrar möter då de med sina tekniska attiraljer ändå inte hör av sig hem.

Den konfisar som inte tidigare varit mina eller varandras kompisar på Facebook blev det snabbt igår eftermiddag. Hemkomna med kameror och mobiler fulla med bilder dröjde det inte länge innan statusuppdateringar, meddelanden, bilder, taggar, gillar-markeringar och kommentarer började forsa fram.

Riktigt kul att läsa faktiskt – även om jag erkänner att jag inte tittat på alla bilder alla lagt upp. Särskilt kul är att de verkar tycka att de haft kul och trivts på lägret. Och att de redan saknar varandra, till och med (i ett fall) saknar att bullersamt bli väckt för att äta frukost klockan åtta.

Hur de fotbollsmässigt utvecklats kan jag inte bedöma. Det kommer att visa sig i respektive lag. Att de hittat gemenskap och vänskap är odiskutabelt. Att de varit i situationen då man får fundera mycket mer än andra veckor kring det här med Gud, tro, Jesus å allt är också odiskutabelt. För några (tror jag) var nog det näst intill helt nya funderingsämnen, för andra åtminstone intensivare.
En sådan situation påverkar. Vill man kan man prata om grupptryck men jag tror situationspåverkan är ett bättre beskrivning. I princip är sådant inte fult eftersom det är oundvikligt. Alla situationer påverkar. Ställs frågan Är du kristen? på en skolgård är den situationen sådan att man påverkas i en nej-riktning. Saken är i praktiken lika avlägsen som om man skulle fundera över gränsen mellan ryska och amerikanska fiskezoner mellan Alaska och Sibirien. Den är bara inte alls – typ.
Hamnar man då i Beringssundsområdet blir ju frågan mer relevant. På samma vis blir det ju kring det här med tro när man är på konfaläger där situationen är sådan att frågan, ämnet, är naturligt. Och man kommer på – i flera märkbara fall – att man nog tror mer än man tror att man tror fast man innan (och i början av lägret) inte trodde att man trodde alls – eller bara lite i smyg.

Vara hur det vill med dessa djupa konfaledarfunderingar om situationspåverkan och hur den kan yttra sig. Det känns i vart fall uppmuntrande för den gamle konfaprällen att de verkar så glada och nöjda. Och att de vill ha en som vän på Facebook.

Barnbarnet Tyra fick idag farfar- och fasterbesök.
Film kommer i morgon på ANDRA BLOGGEN.

I mitten av november förra året skrev jag ett inlägg om en bok – läses här. Idag inrest till regionala huvudkommunen tillika stiftsstaden fann jag att sagda bok nu finns i pocket för 75 slantar i bokhandeln. Köps den via nätet blir den nog ännu billigare. 

Således kan alla intresserade av historien bakom situationen Palestina-Israel för en kostnad jämfört med en pizza få tillgång till en mycket innehållsrik och informativ bok. Givetvis tar det längre tid att läsa den än att äta en pizza och ännu längre tid att smälta. Kanske är den därför inte något för den som i hela frågan bara vill kasta fram slagord och ägna sig åt personliga påhopp. För seriösa personer som önskar veta och förstå är den dock en resurs – som inte tar ställning utan bara berättar på ett journalistiskt skickligt sätt vad som skett.

En sak till:

Vad gäller seriositet, argumentationsnivå och demagogisk påhittighet hos en del tyckare i Palestina-Israel-situationen vill jag för läsekretsens kännedom ge två belysande citat. Det första fick jag i ett mail från bloggaren bakom bloggen minstabröder jag länkar till i listan till höger. Han hade underkänt en kommentar skriven av en Bengt Israelsson med motiveringen att den  innehöll personangrepp och osakligheter. Den där underkända texten vittnar om antingen att kommentarskribenten inte har den blekaste aning om de olika världsreligionerna eller medvetet använder vad han själv menar vara laddade eller nedsättande ord. Kommentaren löd:

Imamen Stig Strömbergsson har fortfarande inte förstått att den muslimska kyrkogården – som var ämnet för inlägget hos minstabröder som skapat kommentarsamtalet – ifråga inte har använts som sådan under de senatse 50 åren. Platsen har använts för parkering av såväl judar som araber och redan under 40-talet planerade muslimerna för ett kommande affärscentrum på platsen. Stig Strömbergsson går sannerligen långt i sitt bockande för allt som luktar muslimskt.

Vidare har en person vid namn Bo Rööser skickat ett mail till Älvsby folkhögskola, min arbetsgivare. Jag tror knappast det kommer att bekymra vare sig min rektor eller styrelsen. Meddelandet löd:

Jag hoppas att skolan inte är medveten om att prästen och läraren Stig Strömbergsson är motståndare till demokrati i Mellanöstern och går Hamas ärenden i sina kommentarer på bloggar.

Jag har via webben nu tagit del av annat han skrivit. Att kontakta sjukvården i Varberg där han jobbar faller mig dock inte in.

Sådärja. Sitter hemma på min egen samägande förstukvist i solens varma sken. Kom hem för 40 minuter sedan – när detta skrivande påbörjas – efter en intensiv dag. Intensiv så jag blivit helt slut i huvve.

Vi har haft konfirmation i Älvsby kyrka. Eller rättare sagt Mässa med konfirmation. Finns en poäng med den ordningen på orden. Mässan måste ju vara viktigast eftersom det är där Jesus själv och det Han har med sig* erbjuds alla och envar som befinner sig inom hör, känn-, gång- och smakhåll. Att då denna Mässa – i princip en Veckomässa – kopplats samman med en Konfirmationsgudstjänst förändrar inte viktfördelningen. Naturligtvis är konfirmationen och konfirmanderna och det som sker med, för och genom dem också viktigt. Givet!! Annars skulle vi ju inte ha konfirmationer. Det är bara inte det viktigaste ledet i ordsammansättningen Mässa med konfirmation – fast ungdomarna helt rättmätigt kommer i fokus.

Slut i huvve blir jag på grund av koncentrationen tidigare under dagen. Väl hemkommen finner jag huset tomt och likaså är det tomt på tomten. Inte en tomte på plats. Maximalt tillfälle till totalslapp alltså innan madammen och äldsta dottern kommer cyklande från bärskogen eller yngste sonen kommer från en elektrifierad jammspelning med det band han och några kompisar bildat**.

Att i två veckor dagligen möta 20 stycken fullt friska 15-åringar är en god upplevelse. Mycket kommer man att fundera över vad gäller deras och ens egen förförståelse, anknytningspunkter, påverkansmiljöer, integritet, värderingar, val av tro och inte val osv i det oändliga.
Samma sak utifrån mötet med deras föräldrar som i de flesta fall är något yngre än jag själv.
Och far- och morföräldrar vilkas ålder jag ännu inte nått.

Alla dessa mina funderingar kommer jag inte att pracka på mina bloggläsare. Men en del kommer säkert vad det lider. Nu är jag dock alldeles för slut i huvve för att en på ett någotsånär vettigt sätt ställa samman tankarna till en blogginlägg av någotsånär vettig kvalitet***. Nöjer mig nu med att enkelt vittna om att jag tyckte vi fick en fantastisk fin gudstjänst tillsammans – Mässan med konfirmation alltså – och att jag lärt känna 20 fantastiskt läckra exemplar av arten Homo Sapiens Confirmandus – om det kan heta så.

Jag tycker om att läsa israeliska tidningar. Jerusalem Post är en större och mer konservativ tidning som jag tycker det är lite svårt att hitta i – jag pratar om tidningen på webben – så jag har mer kommit att gilla den mindre och mer liberala oppositionstidningen Haaretz. Massor med nyheter begriper jag inte alls. De kan röra sig om skolpolitik eller annat som man måste vara på plats för att fatta. Med en del ledare är det på samma vis.
Men en del fattar jag och tycker är tänkvärt. Så är det till exempel med nedanstående text av kolumnisten Gideon Levy publicerad den 5 augusti. Levy använder ibland både sarkasmer och ironi i sitt skrivande – så också här.
Genom Google fick jag en ”översättning” jag putsat. Vill man läsa den på engelska finns texten här.  

Idag skulle min mamma fyllt 85 år om hon levat. Men hon lever inte. Fram runt allhelgona senare i höst blir det sju år sedan hon dog. Ändå går det inte en dag utan att hon (och pappa) kommer med någonstans i min tankevärld. Inte som sorg (längre) men som minnen. Viktiga minnen.

Att säga att det var bra att mamma ”bara” blev 78 år låter ju både konstigt och fel men samtidigt är det ändå småvettigt att säga så. Ohälsa och synskada kopplade ganska tidigt sitt grepp och för 9 år sedan när synen var borta och de hade flyttat in vägg i vägg med oss började hon utveckla en demens – eller snarare började en demens avveckla henne. I två år bodde hon så i ett särskilt boende ”med personal på korridoren”. Trots tankarnas oklarheter om tid och rum hade hon full koll på mig, min familj, släkt, bekanta och bekantas bekanta till sista dagen. Orkade inte vara uppe och genom att döden som kom hastigt hann hon undan och blev besparad ytterligare nedgång och troligen lidande. Hon kom att vara kvar tills hon gick och är nu i kärt och tacksamt minne bevarad.

Vad gäller annat i livet fylls dagarna av konfafotbollen och tankarna av reflexion över och kring det arbetet. Samt annat kopplat till folkhögskolans kommande hösttermin. Värt att visa är att igår skrapade Älvsbyfotbollen ihop ett mixat lag som fick möta konfirmanderna och på Älvsbyn just nu kan man läsa om den fotbollssammandrabbningen. Där ges också en inblick i tankarna kring verksamheten. Ett bra reportage. Leta upp rubriken Gud, Jesus och Messi. Kan nämnas att också Lokala Världsbladet i förra veckan artiklade i ämnet - här.

På tid på sidan om läser jag en och annan blogg. Listan till höger. Bloggargrannen minstabröder rapporterar bra och regelbundet kring saker och ting i mellanöstern och till 95,2% instämmer jag i vad han skriver – läs alltså där vad jag inte skriver här. Och när jag läser där slås jag av vilka elaka och gemena inlägg diverse personer gör på hans blogg. Personliga anklagelser, personkaraktäristika av i sanning nedsättande och märkligt slag är den dynga vissa debatthöns sprätter omkring sig. För sinnesfridens skull kanske jag skulle sluta läsa kommentarerna men – alltså: jag bara inte fattar! Klicka dig till bloggen och följ någon kommentarkedja och räkna ”kristligheterna” så får du se hur den andligheten ofta uttrycker sig. Huvva!!

Tillbaka till konferiet kan så till sist nämnas att på söndag blir det Mässa med konfirmation, troligast också dop, i Älvsby kyrka 11.00. Välkomna!

Att ha konfaläger innebär mycket. Grilla ungdomarna i allehanda aktiviteter såsom lektioner, fritid osv. Kul gäng att jobba med. Tjugo femtonåringar hyfsat jämt könsfördelade skapar både dynamik och dynamit.

Vänds rubriken på detta inlägg når man ett motsvarande inlägg på ANDRA BLOGGEN där det finns en knappa minuten lång film som också visar hur mysigt det kan vara.

Konfalägret pågår för fulla muggar. Ena dagen har jag vissa arbetstider, andra dagar andra. Allt beror på de uppgifter som skall utföras. Frågan När är jag egentligen ledig? får därför inte något entydigt klokt svar. Allt flyter. Ibland sitter jag hemma i förberedelser och ibland gör jag privata saker när mellan olika uppgifter på skolan. Skriver blogginlägg – typ.

Allt flyter verkar enligt nyheterna också vara läget både i Pakistan och i Kina samtidigt som tok-torka eldar på i Ryssland och kylan tar grepp om Sydamerika med ihjälfrusna människor i Amazonas djungler. Märkligt.

Ur mediaflödet vill jag för den läs- och funderingslystne fästa uppmärksamheten på tänkvärda texter jag läst senaste dygnet och som får detta inlägg att placeras under kategorin Politik samt prydas med den bild jag brukar bruka när jag tar upp vad tidningar och andra medier meddelar.

Ledarkrönikan i dagens Lokala Världsblad funderar kring hur militära lösningar inte verkar fungera som de militärt välrustade tänker sig saken. Snarare tvärtom. Läs den här.

En annan liknande artikel är också läs- och funderingsvärd. Den handlar om nyttan av – eller snarare brist på nytta av – blockader och avspärrningar om man med dessa tänker sig att få en civil befolkning att vända sig mot sin regering. Kuba tas som exempel. En svensk rå-text fick jag genom Googles översättningsfunktion och här har jag försökt polera den för var och en som inte vill läsa artikeln på engelska i gårdagens israeliska tidning Haaretz - alltså här.

LEVA MED SANKTIONER
Ekonomiska problem, som fördjupats sedan slutet av det kalla kriget, har inte fört Kuba närmare demokrati.
av Akiva Eldar 

HAVANNA - På den gropiga motorvägen från Havannas flygplats, som i likhet med oändliga gator och torg är uppkallat efter José Marti, en symbol för Kubas uppror mot Spanien, hälsar tydliga tecken alla nyanlända välkomna. Porträtt av Che Guevara i basker och Fidel Castro med skägg och slagord om att det är 51 år sedan revolutionen, upplyser alla som tror på sanktioner. 
Några dagar senare, på en landsväg, ser vi hästar lättjefullt dra vagnar, ett vanligt transportsätt på Kuba och en, tidigare färggrann affisch: "Hemlandet eller döden!" Bara en gång, på en restaurang i någons hem i de gamla kvarteren i staden Trinidad, ser vi en kuban kasta en arg blick på bilder av Che Guevara och president Raul Castro och återhållet förbanna regimen.
På Plaza de Armas i centrala Havanna erbjuder en tidningsförsäljare det senaste numret av en officiell tidning som innehåller ett tal av den gamle ledaren – naturligtvis i sin fullständiga version. I år är det 50 år sedan det amerikanska embargot mot Kuba inleddes efter den socialistiska revolutionen och Castros allians med Sovjet. Sovjetunionen upplöstes men den gamla regimen på Kuba består.
För femton år sedan, efter gripandet av tiotals medlemmar av oppositionen och nedtvingandet av två civila flygplan från Hermanos al Rescate. en amerikansk exilkubansk organisation, införde Bill Clinton restriktioner för investerare och affärsmän som är verksamma på Kuba . Castro (Fidel) avgick och Castro (Raul) kom, men systemet fortlever (med smärre ändringar).
I lobbyn på Hotel Habana Libre (fd Hilton), som 1959 fungerade som Castros huvudkontor, tar turister från Kanada del av en propagandaaffisch mot "de amerikanska terroristerna." På kvällen kommer de att dansa och dricka mojitos tillsammans med massor av kubaner, unga och gamla, som fyller strandpromenaden Malecon för att titta på sommarens karneval.
I semesterorten Varadero kommer dagen därpå en ung kubanska att på engelska, franska och tyska bjuda in dem till danslektioner. I likhet med taxichauffören, servitören, hisspojken och expediten i souvenirbutiken är hon statsanställd. De flesta är universitetsutbildade med löner motsvarande $10 till $15 i månaden. Staten ger dem gratis utbildning, vård och kuponger för ris, bönor och olja. Det finns också kuponger för rom, den nationella drycken. Det viktigaste är att vara lycklig.
De ekonomiska problemen, som har förstärkts sedan slutet av det kalla kriget, har inte fört demokratin närmare i den lilla södra grannen till USA. Landet är på flottfärds avstånd från Floridas stränder, men dess folk tillåts inte köpa en mobiltelefon, för att inte nämna en parabolantenn. En kvinnlig läkare som sändes (av staten, förstås) utomlands blev tvungen att lämna sina små barn i hemlandet som en form av pant.
Och ändå gör 11 miljoner kubaner inte uppror mot denna mörka regim som dominerat deras liv i mer än 50 år. Rädsla för myndigheternas långa arm, eller hängivenhet för den kommunistiska ideologin, besegrar skammen över fattigdomen (det bör noteras att det finns nästan ingen hunger på Kuba) och längtan efter frihet.
Museet vid Grisbukten, som odödliggör det misslyckade amerikanska försöket att genom exilkubaner störta Castros regim, aktualiserar incidenten på Mavi Marmara. Den israeliska militärens blodiga attack på det turkiska fartygets däck har styrkt hjälteidealen hos Hamas och stärkt organisationen i det palestinska folkets ögon. De insatta säger att ingenting enar det kubanska folket mer bakom Castro-bröderna än hatet mot gringos – amerikanerna som satt dem under blockad.
För att lindra bristerna något har Raul Castro genomfört smärre ekonomiska reformer, bland annat en viss privatisering av några sektorer inom ekonomin. Men det är långt ifrån en förändring av Kubas kommunistiska regering, lika avlägset som avståndet mellan Hamas i Gaza och demokrati.
I Washington börjar man förstå att sanktioner inte ensamt kommer att leda Kuba in på en ny väg. När skall man i Jerusalem förstå att ekonomisk nöd och religiöst förtryck, utan verkligt hopp om befrielse från utländsk ockupation, inte kommer att leda Gaza in på rätt väg?

Nu är det snart dags att ge sig tillbaka till folkhögskolan för fortsatt arbete men det är inte det som är tråkigt. Tvärtom. Som jag tidigare sagt tycker åtminstone jag att det är stimulerande att arbeta med ungdomarna i 15-årsåldern. Vad de tycker om att arbeta tillsammans med mig vet jag dock inte. Kanske tråkigt – vad vet jag.

Jag gick av mitt arbetspass igår vid 14-tiden och skall hoppa på igen idag runt 15 för att jobba till 23. Vi har ett arbetsschema som skall uppfylla all rättfärdighet vad gäller sammanhängande tid, dygnsvila och ho vet vad. Nya arbetstidsregler som skall förhindra att man jobbar nonstop kringgår vi bara på marginalen då vi har en noggrann planering vad gäller ledarnas på-plats-tid respektive möjlighet till frånvaro. Det är alltså inte heller det som är tråkigt.

Det som är tråkigt är att igår när jag kom hem var Tyra fortfarande kvar men från i går kväll är tre-dagars-besöket slut. Nu ligger inte på fårskinnet i rummet någon glad liten propp som jollrar, skrattar och på alla sätt förnöjer och sysselsätter det gamla strävsamma paret farmor och farfar. Tomt – typ. Och det är det som är tråkigt.

Det är alltså inte något allvarligt som är tråkigt – bara en larvig farfar som saknar.

Ur senaste Tyra-filmen som kan betittas här togs bilden ovan som visar att också Tyra kunde ha ögonblick då hon tyckte det var tråkigt. Några ögonblick strax innan insomning eller strax innan matpåfyllning och de 7½ sekund det tog för henne att efter det att nappflaskan försvunnit ur munnen fatta att hon var mätt. Då kunde det vara tråkigt. Annars var det kul och hon var glad hela tiden. Det är i mitten av filmen som tråkigt-scenen bilden kommer från kan beskådas.

Att jobba på konfirmandläger tar sin tid och är mycket givande. I alla fall för mig. Tappra ungdomar är det men nu börjar en veckas oavbruten lägervistelse med fullt program ta ut sin rätt. 3-4 lektionstimmar varje dag plus 2x2 timmars fotbollsträning samt kvällsaktiviteter, att alltid samvara, måltider, delade rum och visst nattsudd tar ut sin rätt. Några av dem börjar således bli lite repiga i lacken.
Vi ledare växeldrar och avlöser varandra men arbetsdagen blir full även för oss. Och tröttande fast den till exempel idag fick ett inslag av att i solen och värmen fara och bada. Ett trivsamt sätt att bränna (ut) sig – typ.

Ändå är min håg lite delad mellan det viktiga ich stimulerande arbetet och hemmets icke nu helt lugna vrå. Det är nämligen så att Tyra – det vackraste barnbarnet som finns – detta veckoslut är inackorderad hos sin farmor och farfar, alltså jag och min madam. Föräldrarna tyckte att Lulekalaset och en drygt fem månader gammal sockerbit inte var kompatibla storheter och för att de skulle kunna träffa sina kompisar varav de flesta saknar typ-Tyra-sötnosar så kom Tyra till Älvsbyn för att skämmas bort lite – om det går att skämma bort ett så litet barn.

Vi har kul!
Hon får uppmärksamhet all sin vakna tid.
Vi kittlas, leker, pratar, busar, sjunger och står i.
Och så filmas det naturligtvis!

Följs denna länk hamnar läsaren på ANDRA BLOGGEN där två minuters varierande ansiktsuttryck kan beundras.

Till sist:
Under vilken av de olika kategorier jag sorterar mina inlägg i skall nu detta inlägg inläggas?
Ska det bli Farfar funderar eller Folkhögskola?
Svaret på frågan kan läsaren se nedan.
Bilden – som är ur filmen – kan vara en ledtråd.

När jag uppsökte själva bloggskrivarstället för att publicera förra inlägget som jag prefabricerat i ordbehandlingsprogrammet Word såg jag i en uppställning att jag till ett tidigare inlägg fått en kommentar jag inte uppmärksammat. Kommentaren var lagd till inlägget sitz im leben som läsaren återfinner en liten bit ned på listan till höger.

Just det inlägget skrevs den 27 juli när jag med madammen satt inregnad i vårt fjälltält och handlar verkligen inte om något speciellt debattaktigt. Det är i stället en fortsättning på ett  tidsfördrivarskriveri jag tidigare somnat från och berättar om betydelsen av en Bibelvetenskaplig fackterm och detta som en vidlyftig inledning till den verkliga avsikten att berätta vad jag hade med mig att läsa under fjällturen. Väl hemma renskrevs det hela och inlägget publicerades på bloggen 31 juli på eftermiddagen.

Under sitz im leben kan jag nu läsa denna uppbyggliga kommentar från igår vid ½23-tiden:

Postat av: Johan Karlberg
Du Stig Strömbergsson är nog den mest skrymtande präst jag någonsin träffat på.
Du fullföljer fint den kristna kyrkans månghundraåriga judehat genom dina skriverier.
Du är nog den mest judefientliga präst jag träffat på som inte har den minsta förståelse för Guds egendomsfolk.
Full skam och Guds förbannelse till dig, Stig.

Min blogg är hyfsat förskonad från denna sorts smörja*.
På ett sätt skulle jag kunna låta det passera men vill ändå fästa uppmärksamheten på den debattnivå en del som kallar sig ”Israelvänner” väljer att ha. Jag vet att det finns intelligenta, kunniga, sakliga, artiga, civiliserade och verkliga Israelvänner – OBServera här satte jag inte ironiserande citat-tecken! De kan föra samtal och argumentera i akt och mening att försöka nå förståelse och tankeutbyte men tyvärr är de ack så sällsynta i bloggerivärlden. I stället är det "inlägg" av ovanstående kvalitet som figurerar och jag tycker bara det är så idiotiskt.

Därav just den bild jag brukar använda när det är idiotier jag kommenterar!

Men ikväll kommer Tyra och då struntar farfar - jag - i tockena stollerier!!

Språket har makt över tanken!
Så brukar man säga. Val av ord blir därför inte oviktigt vare sig det sker medvetet eller av bara farten. Orden bär nämligen med sig lite mer än vad de säger – förutom det de säger.

Detta var ett djupsinnigt konstaterande i en liten paus från undervisningen och samvaron på det konfafotbollsläger som Lokala Världsbladet idag väljer att artikla om här och som fyller dagarna för tillfället. Vad det leder till för beteende- och livsförändring hos mig vet jag inte men i morse tog jag mig själv på bar gärning läsandes sportsidor i tidningen. Brukar aldrig ske!! Eller i vart fall väldigt sällan. Hockey-VM och liknande förlustelser kan innebära en och annan artikelläsning men annars är det bara elitseriehockeyns tabell som ibland får uppmärksamhet.
Konfafotbollslägret innebär verkligen full kubbning för de som deltar. Ungefär fyra timmars undervisning per dag samt två dagliga träningspass ger faktiskt ganska full dag. Bra är att ledarstaben är differentierad till de olika delarna.
Denna verksamhet – och annat jobb – har inneburit att det gått för denna blogg osedvanligt flera dagar sedan senaste inlägget, vilket också kommit att påtalats i en kommentar till förra inlägget.

Språket har makt över tanken! Så brukar man alltså säga.
Därför blir det viktigt att vrida och vända på ord för att kunna se underliggande – kanske omedvetna – attityder. Jag brukar tycka det är kul att göra så. Dessutom tycker jag det är ganska kul att ibland medvetet, alltså för själva vridningens skull, vända språket och se om nya betydelser uppkommer.

Som ett exempel på detta kan jag nämna de år jag arbetade som stiftsadjunkt, alltså hade ett uppdrag på det kyrkliga regionalkontoret Stiftskansliet. Där – men också i församlingarna – var det inte ovanligt att man pratade om uppe på eller inne i Stiftskansliet och ute i församlingarna. Man sa aldrig nere i församlingarna men ord som stiftsnivå och församlingsplan medförde ändå associationer i den riktningen. Sedan var det naturligtvis uppe på rikskyrklig nivå.
Jag roade mig dåförtiden med att för egen del vända språket så det skulle bli mer rätt – så som jag såg och ser det. Här borta på stiftet och inne i församlingarna och där borta på riks blev mitt medvetna ordval som det faktiskt hände att någon eller några upplevde provocerande. Jag för min del inbillar mig att orden så något modifierar otänkta hierarkisk-strukturella tankesystem*.

Tar man som ett annat exempel del av nyhetsflödet från Palestina-Israel den senaste veckan uppkommer samma fenomen. Israel besvarade Gazaattack har man till exempel kunnat läsa i Världsbladet och andra blaskor. På ett sätt är det givetvis korrekt just för det momentana ögonblicket men framställer inte själva rubriksättningen araberna som bråkiga och aggressiva och Israel som en defensiv part som (motvilligt) nödgas med dödlig eld besvara verkanslösa raketer?
I princip skulle ju rubriksättningen kunna vändas och till exempel lyda: Motstånd mot strypblockaden – raketer mot Ashkelon! men så skriver inte media. I vart fall sällan. Jag gissar att det av många skulle uppfattas som väldigt främmande pro-palestinskt och göra att Israel skulle kunna uppfattas som den expansiva pressande parten och raketskjutarna i Gaza skulle börja likna vilken patriotisk ockupantbekämpande Hjemmefront som helst – alltså så som de själva upplever sig**.

Språket har makt över tanken! Det är oundvikligt.
Därför finner jag som redan sagts en poäng i att ibland vrida språket för att se om nya eller åtminstone modifierade betydelser skapas. Och jag kan i nyss nämnda sak se att den nyhetsbeskrivning vi får ta del av egentligen i sin vanlighet är ganska omärklighet självklart pro-israelisk.
Nu förordar jag givetvis inte en 100%ig totalvändning av språket till att ensidigt ta den andra sidans språkbruk. Beslutad ensidighet innebär språkpolisiär hållning och det är bland det värsta jag vet. Men jag föreslår läsaren att i många olika sammanhang vrida – inte vränga – ord eftersom språket har makt över tanken.

I kväll kommer Tyra!!

Idag började ett tvåveckors konfirmandläger på folkhögskolan i samarbete mellan skolan, Älvsby församling, KRIK (Kristen IdrottsKontakt) och Norrbottens fotbollsförbund. Ett tjugotal ungdomar från Luleå-Boden-Piteå deltar för att kombinera två goda saker: Konfirmation och fotbollsträning.
Lägret inleddes med att alla ungdomarna, deras föräldrar och hela ledargänget firade Högmässa tillsammans med lokalförsamlingen i Älvsby kyrka. I sammanhanget var jag betrodd att vara den präst som skulle ge ord åt de delar av gudstjänsten som inte formulerad i ritualet – alltså Beredelsen innan syndabekännelsen samt Predikan. Dessutom skulle jag välja psalmer*.
Nedanstående text är vad mitt manus kom att innehålla.
Egentligen är det nog två predikningar. Eller en tvådelad lång.

Beredelseord

Jag tänker att det i stället måste vara just detta att Gud gett, anförtrott sig, åt oss som är poängen. Att Gud visat – och visar – oss förtroende. Att Gud gjort – och gör – något för oss. 
Gud har gett – och ger – oss livet, resurserna och tiden – de sakerna tog jag upp redan i början.
Gud har gett – och ger – oss jorden, naturen, världen att sköta om och förvalta.
Gud har gett – och ger – oss varandra att leva tillsammans med och samspela med.
Gud har gett – och ger! Det är poängen i berättelsen. Som beskriver Gud.

Ibland när vi tänker på Gud tänker vi på något avlägset. Långt ut i världsrymden och sedan tredje vintergatan till vänster – typ. Som inte bryr sig, inte känner, inte vill, inte tycker, inte agerar.

Sådan är inte Gud.
Gud betror. Är nära. Gör. Ger. Uppdrar.
Och som goda förvaltare har vi att svara upp mot det till 100% av vår förmåga. Därför att Gud är god!

En sak till – den viktigaste av vad Gud gav – ger:
2. Gud gav oss sig själv. Och ger oss sig själv. Tydligt och inkapslat.
Sug på den du: Gud gav oss sig själv. Och ger oss sig själv.

Gud såg människornas läge – att vi inte förvaltar livet, tillgångarna, varandra osv rätt. Att i stället för att tala sanning så ljuger vi. I stället för att älska hatar vi. I stället för att hålla vad vi lovar sviker vi. I stället för att bota skadar vi. Du kan själv hitta fler exempel på att vi och världen kommit snett.
Och för att lösa det tänkte Gud: Jag ger dem mig själv. En gång tydligt – och sedan inkapslat.

2a. Gud gav oss sig själv tydlig, en gång för alla när Gud valde att bli en människa som vi – alltså Jesus. Som botade, tröstade, vägledde, bjöd in dem som annars stöttes ut. Som var en god förvaltare. Som var Den gode förvaltaren.

Och som dessutom betalade för alla usla förvaltare. Gjorde så att fusket kunde förlåtas.
Det är viktigt: Gud gjorde något så att Gud skulle kunna förlåta vårt fusk. Inte tillåta utan förlåta.

Det var genom Jesus död och uppståndelse från de döda som Gud gjorde det. Genom korset – finns där på väggen – och uppståndelsen – avbildad där på altartavlan. Det är händelserna som är Guds stora gåva till en fuskande mänsklighet, myglare som du och jag.
Så – på så sätt – gav sig Gud tydligt där och då i och genom Jesus.

2b. Nu ger Gud/Jesus sig själv åt oss inkapslat – det är det sista i predikan.
En sak av detta har redan skett här i gudstjänsten: Förlåtelsen efter syndabekännelsen. Guds förlåtelse inkapslad i Yvonnes ord genom hennes röst. Och i Bibelns ord.
För de flesta av oss – så är det i Sverige – gav Gud/Jesus sig själv åt oss när vi döptes. Inkapslat i dopet fanns Jesus och allt han hade med sig: Också då förlåtelse, ett nytt samband med Gud, evigt liv.
Och i nattvarden kapslar Gud/Jesus in sig i bröd och vin för att på så sätt ge sig själv till dem som genom dopet börjat höra ihop med honom. Ny förlåtelse, närhet, liv.
Detta ger Gud oss att förvalta i förtroende. Och vi får vara goda förvaltare till detta – i tro på, i tillit till, i förtroende för Gud. Amen.