stigstrombergsson

Konfalägret pågår för fulla muggar. Ena dagen har jag vissa arbetstider, andra dagar andra. Allt beror på de uppgifter som skall utföras. Frågan När är jag egentligen ledig? får därför inte något entydigt klokt svar. Allt flyter. Ibland sitter jag hemma i förberedelser och ibland gör jag privata saker när mellan olika uppgifter på skolan. Skriver blogginlägg – typ.

Allt flyter verkar enligt nyheterna också vara läget både i Pakistan och i Kina samtidigt som tok-torka eldar på i Ryssland och kylan tar grepp om Sydamerika med ihjälfrusna människor i Amazonas djungler. Märkligt.

Ur mediaflödet vill jag för den läs- och funderingslystne fästa uppmärksamheten på tänkvärda texter jag läst senaste dygnet och som får detta inlägg att placeras under kategorin Politik samt prydas med den bild jag brukar bruka när jag tar upp vad tidningar och andra medier meddelar.

Ledarkrönikan i dagens Lokala Världsblad funderar kring hur militära lösningar inte verkar fungera som de militärt välrustade tänker sig saken. Snarare tvärtom. Läs den här.

En annan liknande artikel är också läs- och funderingsvärd. Den handlar om nyttan av – eller snarare brist på nytta av – blockader och avspärrningar om man med dessa tänker sig att få en civil befolkning att vända sig mot sin regering. Kuba tas som exempel. En svensk rå-text fick jag genom Googles översättningsfunktion och här har jag försökt polera den för var och en som inte vill läsa artikeln på engelska i gårdagens israeliska tidning Haaretz - alltså här.

LEVA MED SANKTIONER
Ekonomiska problem, som fördjupats sedan slutet av det kalla kriget, har inte fört Kuba närmare demokrati.
av Akiva Eldar 

HAVANNA - På den gropiga motorvägen från Havannas flygplats, som i likhet med oändliga gator och torg är uppkallat efter José Marti, en symbol för Kubas uppror mot Spanien, hälsar tydliga tecken alla nyanlända välkomna. Porträtt av Che Guevara i basker och Fidel Castro med skägg och slagord om att det är 51 år sedan revolutionen, upplyser alla som tror på sanktioner. 
Några dagar senare, på en landsväg, ser vi hästar lättjefullt dra vagnar, ett vanligt transportsätt på Kuba och en, tidigare färggrann affisch: "Hemlandet eller döden!" Bara en gång, på en restaurang i någons hem i de gamla kvarteren i staden Trinidad, ser vi en kuban kasta en arg blick på bilder av Che Guevara och president Raul Castro och återhållet förbanna regimen.
På Plaza de Armas i centrala Havanna erbjuder en tidningsförsäljare det senaste numret av en officiell tidning som innehåller ett tal av den gamle ledaren – naturligtvis i sin fullständiga version. I år är det 50 år sedan det amerikanska embargot mot Kuba inleddes efter den socialistiska revolutionen och Castros allians med Sovjet. Sovjetunionen upplöstes men den gamla regimen på Kuba består.
För femton år sedan, efter gripandet av tiotals medlemmar av oppositionen och nedtvingandet av två civila flygplan från Hermanos al Rescate. en amerikansk exilkubansk organisation, införde Bill Clinton restriktioner för investerare och affärsmän som är verksamma på Kuba . Castro (Fidel) avgick och Castro (Raul) kom, men systemet fortlever (med smärre ändringar).
I lobbyn på Hotel Habana Libre (fd Hilton), som 1959 fungerade som Castros huvudkontor, tar turister från Kanada del av en propagandaaffisch mot "de amerikanska terroristerna." På kvällen kommer de att dansa och dricka mojitos tillsammans med massor av kubaner, unga och gamla, som fyller strandpromenaden Malecon för att titta på sommarens karneval.
I semesterorten Varadero kommer dagen därpå en ung kubanska att på engelska, franska och tyska bjuda in dem till danslektioner. I likhet med taxichauffören, servitören, hisspojken och expediten i souvenirbutiken är hon statsanställd. De flesta är universitetsutbildade med löner motsvarande $10 till $15 i månaden. Staten ger dem gratis utbildning, vård och kuponger för ris, bönor och olja. Det finns också kuponger för rom, den nationella drycken. Det viktigaste är att vara lycklig.
De ekonomiska problemen, som har förstärkts sedan slutet av det kalla kriget, har inte fört demokratin närmare i den lilla södra grannen till USA. Landet är på flottfärds avstånd från Floridas stränder, men dess folk tillåts inte köpa en mobiltelefon, för att inte nämna en parabolantenn. En kvinnlig läkare som sändes (av staten, förstås) utomlands blev tvungen att lämna sina små barn i hemlandet som en form av pant.
Och ändå gör 11 miljoner kubaner inte uppror mot denna mörka regim som dominerat deras liv i mer än 50 år. Rädsla för myndigheternas långa arm, eller hängivenhet för den kommunistiska ideologin, besegrar skammen över fattigdomen (det bör noteras att det finns nästan ingen hunger på Kuba) och längtan efter frihet.
Museet vid Grisbukten, som odödliggör det misslyckade amerikanska försöket att genom exilkubaner störta Castros regim, aktualiserar incidenten på Mavi Marmara. Den israeliska militärens blodiga attack på det turkiska fartygets däck har styrkt hjälteidealen hos Hamas och stärkt organisationen i det palestinska folkets ögon. De insatta säger att ingenting enar det kubanska folket mer bakom Castro-bröderna än hatet mot gringos – amerikanerna som satt dem under blockad.
För att lindra bristerna något har Raul Castro genomfört smärre ekonomiska reformer, bland annat en viss privatisering av några sektorer inom ekonomin. Men det är långt ifrån en förändring av Kubas kommunistiska regering, lika avlägset som avståndet mellan Hamas i Gaza och demokrati.
I Washington börjar man förstå att sanktioner inte ensamt kommer att leda Kuba in på en ny väg. När skall man i Jerusalem förstå att ekonomisk nöd och religiöst förtryck, utan verkligt hopp om befrielse från utländsk ockupation, inte kommer att leda Gaza in på rätt väg?