stigstrombergsson

Mitt förra inlägg slutade med en länk till uppgiften att Karlstads stift kommer att annonsera om kyrkovalet i tidningen Kalle Anka och detta bland annat med motiveringen att förre biskopen brukade läsa 91:an. Seriöst eller inte fick det mig att fundera på vilka nomineringsgrupper Ankeborgarna skulle gett sina röster om de haft rösträtt.

Musse Pigg och Långben är ett traditionellt radarpar som kombinerar listig problemlösning med inkarnerad tröghet – som par tillsammans alltså givna (s)ocialdemokrater.
Farmor Anka har en tydligt agrar hemvist och en allmänt trygg framtoning. I jordbruket använder hon fortfarande högaffel samt handmjölkar sina kor och lika lite önskar hon förnyelse av det lokala församlingslivet. En given (c)enterpartist!
Alexander Lukas med sin attityd av att flyta ovanpå och inte beröras av andra människors kamp och våndor placerar honom givetvis i den (m)oderata väljarkåren.
Kajsa som evig romantiker i traditionell hemmiljö är självfallet (k)rist(d)emokrat.
Kalle själv vill alltid mer än han förmår och är alltid på efterkälken. Således (f)olkpartiet.
Kusin Knase var en nykomling som anslöt sig till de andra just i den vevan jag själv slutade läsa magasinet ifråga. Står därför på något sätt oberoende av de andra men smälter ändå in vilket innebär POSK.
Svarte Petter kommer ingen vart. Aldrig någonsin. Därför (v)änstern.
Piff och Puff irriterar alla med kluriga spratt och envist tjatter - (f)rimodig (k)yrka.
Stora stygga vargen unnar ingen annan något och blir serietidningens (s)verige(d)emokrat.
Farbror Joakim skulle inte haft rösträtt i valet eftersom han som höginkomsttagare med kraft reagerat mot kyrkoavgiften och begärde därför sitt utträde strax efter det han hittat sin turkrona nummer 1.
Uppfinnar-Jocke är den jag just nu på Stiftsgården i skrivandets ögonblick själv mest känner mig befryndad med. Han – och jag – är över måttan smart och får kreativt fram okonventionella lösningar på alla möjliga problem. Deltar dock inte riktigt i de andras liv och eskapader och blir därför – som kanske jag – en som avstår att rösta.

Läser man tidningen Dagen på nätet möter man en kraftfull mobilisering mot den minoritet som förlorade omröstningen i Svenska kyrkans läronämnd. Alltså inte att Dagen mobiliserar mot förlorarna – tvärtom! Dagen gillar minoritetens ståndpunkter men genom sin nyhetsbevakning ger tidningen inblick i hur majoriteten nu rättfärdigar behovet att senare i höst driva igenom riksdagspartiernas vilja att kyrkan framöver skall viga enkönat. Intressant! I sanning intressant!!

För att ge mer kött på läsarens tankebrasa* är det på sin plats att se tillbaka på hur man mestadels brukar ta beslut i kyrkan och vilken funktion Läronämnden har. Om man då börjar med det senare kan om Läronämnden sägas att den består av de 14 biskopar som är i tjänst samt 8 övriga ledamöter. Den skall som ett särskilt utskott och något av en expertpanel yttra sig i Kyrkomötesärenden som berör grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära; Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar; kyrkans vigningstjänst och ekumeniska överenskommelser samt i en del annat som har med läran att göra**. Att en fråga om att kunna se äktenskap som något enkönat hamnar på Läronämndens bord är utifrån detta en självklarhet.

Med röstsiffrorna 12-8 beslöt Läronämnden att godkänna Kyrkostyrelsens – alltså kyrkans ”regerings” – förslag till Kyrkomötet – kyrkans ”riksdag” – om att förändra både synen på äktenskap och ordningen för eventuell kyrklig vigsel. De 8 som förlorade omröstningen markerade dessutom sin kraftigt avvikande mening genom att reservera sig i protokollet.

Något liknande händer nästan aldrig!!!
Mycket sällan är Läronämnden så oenig som 12-8!!!
Ännu mycket mer sällan reserverar sig folk!!!
Aldrig reserverar sig så många som 8 varav flera är biskopar!!!

Och alltid – säger alltid – brukar så kraftiga skillnader leda till att man avvaktar med beslut för att söka arbeta fram förslag som man kan vara mer ense om. För det är liksom utmärkande för kyrkligt beslutsfattande att man söker samstämmighet. Och enighet. Särskilt bland biskoparna som brukar beskriva sig som bärare av just kyrkans enhet.

Tidigare – vad gäller frågan om kvinnliga präster – ansågs en biskops avvikande mening så kuslig att man hade svårt att hantera den. Nu är det inemot hälften av biskoparna som krånglar och även om en minoritet inte hur länge som helst kan bromsa en utveckling brukar man inte gå in för att köra över den direkt. Det har som inte varit kyrkans stil att göra så.

Utom en viktig gång förstås:

Det var 1958 när prästämbetet på riksdagens och regeringens begäran röstades igenom av det dåvarande kyrkomötet som var uppbyggt på ett helt annat sätt än nu. Bara då – om mina kunskaper är riktiga – har man gått in för att majoritetsmosa en stor minoritet.
Den kraftfulla åtgärden 1958 löste verkligen inte situationen på ett snabbt och kirurgiskt rent sätt. I stället kom nästa halvsekel att innehålla större och mindre rabalder i frågan. Än i denna dag rabaldrar man inte minst i kyrkopolitiken genom att ibland i sin propaganda framställa några få så kallade ”kvinnoprästmotståndare” som kyrkans problem nummer ett. Och då vara emot dem – givetvis.

Skulle kyrkomötet i höst – vilket bland annat ärkeWäjeryd, Linköpingsbiskopen och ledande (s)are förordar – leverera vad riksdagspartierna bestämt, och därmed köra över en stor minoritet, finns risken att kyrkan än mer allvarligt kommer att knaka i sina lojalitetsfogar. Segrar tanken Vi har pratat färdigt! har ju de som menar att saken inte är färdigknådad ingen annan utväg än att sätta sig på hasorna och försöka vara trogna sin övertygelse genom att – gissningsvis – inte vilja viga enkönat. Kanske inte vilja viga alls.

Och då är vi tillbaka i 1958 även om det är en annan fråga och helt andra samt många fler som kommer att krångla. Och ännu fler kommer att tycka att politikerna å det grövsta kör över dem – till detta genom svartmålning förödmjukar dem. Och det knepiga är att många av dem som kommer att uppleva sig överkörda tillhör den grupp människor som är basen för både kyrkans gudstjänstliv och frivilligarbetare. Det är dem man kommer att köra över men jag tror inte att moderater, sossar och centerpartister som inte brukar fira gudstjänst därför kommer löpande i smärre hopar om tiotusen.

Nej! Jag tror det blir ett skott i foten – typ.

Detta skrevs sent fredag 28 augusti men kunde inte publiceras förrän dagen efter – en dag då Dagen har annat intressant och faktiskt mer kåserivärt innehåll – detta.

.

Lär-å-klämd är alltså tillståndet denna vecka då arbetsplatsen fått en hoper elever invällande samt rustar för ytterligare en lärjungeinvällning nästa vecka. I klartext betyder detta bland annat att Volontärlinjen anlänt och har startat sitt arbete. Till den kursen - som går över hela läsåret - är jag knuten i lektioner och en del annat vilket gjort att tid och tankekraft klämts in där.

Svenska kyrkans grundkurs startar nästa vecka och funderingarna kring lärandet i den gruppen klämmer minsann åxå ut sin energi. Den kursen har sitt eget liv med lektionsinnehåll och annat som skall planeras men skall den i några sammanhang också samverka med Volontärlinjen.

Andra linjer och studiegrupper har också börjat men till dessa är jag - ännu - inte kopplad. Dock ingår i mitt uppdrag att vara hela skolans skolpräst och ett sätt att vara det är ansvar för skolans dagliga morgonböner samt givetvis att söka odla kontakter med så många som möjligt.

Rockader och byte av arbetsrum handlar också om lär-å-klämdhet. I sanning är det en hel del stök och bök bara att flytta sju meter. Fördelen är att man ges ett städ- och röjtillfälle bland alla papper och mappar och pärmar och anteckningar och böcker och stordia och brev och andra försändelser. Då jag dessutom är en staplare som sällan slänger något utan i stället lägger allt i högar blir ett städprojekt närmast att betrakta som en arkeologisk utgrävning bland allt möjligt travat på tre bord. Så småningom nådde jag nederdelen av den första högen på det första bordet och då blev det papper från 1998 som jag kastade.

Tre rågade banankartonger med kasserat material blev det faktisk! Och högen som överlevde framfarten var bara 35 cm hög. Men tid tog det. Och kommer att ta. Bokhyllornas många böcker - egna och skolans - utgör väl inemot 10 hyllmeter och de blev bara uppkastade längs väggarna i mitt nya rum. Ordnandet av dessa volymerna i olika kategorier - Bibelvetenskap, Kyrkohistoria, Dogmatik, Psykologi osv - gissar jag kommer att ta en kommande dag.

Kommande helg innebär att ytterligare ett lär-å-klämd i form av en kort kurs som dessutom är lokaliserad till Skellefteå. Den kursen är ett tredagars förberedelseseminarium inför en studieresa senare i höst till Betlehem och Jerusalem. Då jag utgör en del av kursledningen har det varit nödvändigt klämma in både bokläsapåande och arbetspassförberedelser - alltså mer läråklämd!

Tro nu inte att jag klagar!! Näpp-näpp-näpp!! Inte det!!

Jag tycker ju att allt detta är kul, intressant och meningsfullt.

Lär mig något nytt varje dag faktiskt - på ett klämmigt sätt.

Att sedan Svenska kyrkans Läronämnd borde gå under beteckningen Läroklämd(en) är en annan sak. Vad den haft för sig och vad jag tycker kring det haftförsigandet hinner jag dock inte klämma in. Men läs gärna Dag Sandahls blogg i ärendet. Han beskrev igår i inlägget Läronämnden den omfattande splittring Läroklämd(en) visar upp vad gäller könsneutrala äktenskap. Sandahl är skarp i sin analys och jag delar hans ståndpunkter - i denna fråga.
 

Bilden illustrerar väl mest slutet av detta inlägg...

Nej! Nu skall här göras skillnad på fölk och fölk. Finfölk får ett ett tvåhövdat stim lilaskjortor att släppa sitt kyrkoledarskap för att ila till Storkyrkan där en emeritus - betyder förbrukad - möter upp tillsammans med huvudkommunens domprost - för övrigt dem rimlige vigaren eftersom han faktiskt är präst på bygget i fråga.

Jag uppmanar därför i all stillsamhet alla som planerar att gifta sig nästa år att skriva till kyrkokansliet i Uppsala eller stiftskansliet i Lund för att be ärkeWäjaren eller Lundatösen ta deras vigsel som ett trevligt kanske arvoderat extrauppdrag. Av TVprogrammet Uppdrag Granskning för ett par år sedan vet jag dock att andra sydsvenska episkopater ibland tagit hutlösa arvoden för extrauppdrag som inte direkt kan kopplas till deras dagliga tjänstgöring så kanske blir det dyrt. Programmet visade även att en del vanliga vigare som praxis erhöll 500 i diskret överlämnat förseglat kuvert när de extrajobbade som vigselförrättare utanför sin vanliga tjänst så mot taxa lär det gå bra att få den vigare man vill - om ny tjyrkpräster får viga nästa sommar*.

Vad den taxan då blir för de tre som på sidan av domprosten onödigtjänstgör vet jag inte men jag kräver korten på bordet och svar på dessa enkla spörsmål:

• Vad kostar Vickans bröllop rent tjyrkligt??
• Var tas slantarna för den tjyrkpampiga överkapaciteten??
• Kommer alla andra kyrkotillhöriga att ha rätt till samma vigselservice utifrån den likabehandlingsprincip som är inskriven i kyrkoordningen??
• Eller kommer den från staten skilda politikerledda kyrkans särbehandla de tillhöriga som är statschefsbarn??

Jag är tillbaka efter ett lätt förlängt veckoslut i Björkliden. Det blev ett sådant i år som något av en kompensation för utebliven längre fjällvandring. Givetvis var både skriv- och fotograferings-apparatur medtagna men något bloggande blev inte av medans jag var där. Skrev lite gjorde jag visserligen men publiceringen av det skrivna lät jag anstå till ikväll och skälen till detta är av tväggehanda natur. Dels vill jag kunna bearbeta tagna bilder för att illustrera mina skriverier och dels vill jag inte för de skurkar och banditer som regelbundet läser min blogg avslöja att villafastigheten jag vanligen tillbringar min dygnsvila i stått oinnevånad detta veckoslut.

Vi körde alltså till Björkliden på torsdag kväll med start drygt 17 och framkomst runt midnatt. Speciellt händelserik var inte resan som gick längs nordsvensk landsväg i 100 km/timme enligt nya hastighetstariffer. Dock bjöd järnvägsövergången i Kåbbdalis på en nyhet - helt oväntat. Spåret har tidigare år passerats hur många gånger som helst men nu blinkade rödljusen, plingplongandet hördes och bommarna var nere. Givetvis hann vi inte få upp kameran just då men lite senare i Porjus såg vi det igen: Ett tågekipage på Inlandsbanan! - något jag aldrig tidigare sett.

Att vi där hann upp tåget berodde på att vi tagit matpaus i Jokkmokk som faktiskt är ett ganska pittoreskt samhälle där det samiska gör sig påmint på skyltar och annorledes. Såg bland annat skyltar med texten Sameportalen och Ajtte. Papperslappen heter förresten den lokala bok- och pappershandeln.

Under slutet av resan blev det både regnigt och mörkt som i en kolsäck vilket gjorde att när vi kom fram var jag både trött och spidad och kunde inte komma till ro förrän efter 1½ timme.

Surt efter - kombinerat med det faktum att jag faktiskt är ganska otränad - kom denna sömnskuld dagen därpå (fredagen) när vi skulle gå till Låktatjåkkostugan. I motluten blev jag illamående och vände tillbaka till där vars vi lämnat bilen för att i stället ha en lugn dag i Björkliden. På vägen dit stannade jag dock till i Torne hamn och gick upp till den där belägna kyrkan. På ett föredömligt sätt var detta invigda Gudshus öppet och jag kunde inträda däri. Madammen som fortsatt vandringen tillsammans med tre av barnen och ett exemplar barnrespektive hade naturligtvis kameran men med mobiltelefonen kunde jag ändå ta några hyfsade bilder. Naturligtvis tände jag altarljusen men släkte dem innan jag gick.

Fredagskvällen hade det fjärde barnet med sin havande respektiva anlänt och vi kunde alla avnjuta en god middag å hotellet för att på så sätt en dag i förväg fira hustruns födelsedag. Det var inte frågan om något jämnt eller annat speciellt jubileum men trevligt.

Lördagen innebar att en fin fjälldag kunde läggas till handlingarna. Eller snarare fotlingarna eftersom fjällvistelse denna årstid innebär att man vandrar när vädret så tillåter. Den dagens tur tur gick till Trollsjön tur och retur och genomfördes av det strävsamma par som jag som bilden visar är den grånade hälften av. Trippen betydde att det kördes bil ungefär en kvart västerut för att sedan spatsera i lagomt motlut genom ett alltmer klippblocksfyllt landskap tills man kommer in i en kitteldal där sjön ligger. Vattnet där är extremt klart och man kan se ungefär hur djupt som helst. Från kanten alltså. Simma och bada kommer inte på fråga eftersom vattnet är jättekallt.

Rogivande är vad det är att gå i fjällen. Genuint avstressande om man tycker det är kul att lägga märke till blomster, stenformationer och annat man sakta närmar sig och långsamt passerar. Informationsbruset är således nere på Homo Sapiens evolutionära nivå - alltså anpassad till en naturlig tillfotsförflyttningshastighet. Den känsla av utpumpning som funnits dagen innan infann sig inte vilket kändes mycket bra. Fredagströttheten berodde alltså inte på total systemkollaps utan var av tillfällig art - även om jag är otränad.

Vi bodde i stuga i Björklidens fjällby. Den yngre av döttrarna jobbar där denna sommar och hade bokat och allt. Så bekvämt logi innebar tillgång till TV vilket gjorde att vi om kvällarna kunde krydda vårt eget hälsosamma liv med elitidrott från Berlin - herrstafett och sånt.

Söndag förmiddag betydde städning och avsked. Äldsta dotter med båjfränd hade åkt redan på lördagen och nu var det dags att fara från den yngre av töserna som har ungefär en månads arbete kvar i hotellets kök. Om vi dit varit tre i bilen - åldringarna och yngste sonen - var det nu både tajt och fullsatt eftersom den äldre av gossarna med fästmö som kommit upp med tåg nu åkte med. Efter uttjäckning ur stugan stannade vi helt kort vid Silverfallet men då vädret var under omslag till det sämre körde vi på och hemkom starx efter klockan sju vilket avslutade en mycket skön helg.

I tidningen Dagens nätupplaga kunde man idag läsa att representanter för Israels regering protesterar mot en artikel i Aftonbladet och menar att den är rasistisk och antisemitisk. Observera de orden! Tilläggas bör att svenska ambassaden i Tel Aviv också kommenterar saken och tar avstånd från artikelns innehåll.

Om det som stod i Aftonbladet är sant eller inte har jag ingen uppfattning om. Det är inte det detta inlägg handlar om. Givetvis vill jag likt alla rättskaffens människor innerst inne inte tro den är sann - det vore bara för vidrigt. Men det jag nu undrar över är om artikeln verkligen är rasistisk eller antisemitisk. Alltså över ordvalet i kritiken.

Aftonbladets artikel - på kultursidan - för ett resonemang som presenterar en massa fakta. Dessa kan lätt kontrolleras och bemötas om uppgifterna i artikeln är falska. Jag tar ett exempel: 2003 framkom vid en konferens att Israel är det enda västlandet vars läkarkår inte fördömer den illegala organhandeln eller vidtar några rättsliga åtgärder mot de läkare som deltar i den brottsliga hanteringen. Tvärtom är chefsläkare på de stora sjukhusen inblandade i de flesta illegala transplantationerna, enligt Dagens Nyheter (5 december 2003). Uppgifter av den typen kan ju dementeras om det är så att Israels läkarkår liksom andra västländers fördömer illegal handel med organ. På samma sätt vore det lätt att med fakta förklara påstådda nattliga begravningar, obduktionsfrekvens etc om artikelns innehåll bygger på missuppfattningar eller rentav medveten förljugenhet hos den som skrev.

Men så gör inte representanter för Israels regering. Eller en del bloggar som också väljer strategin att i stället för att söka visa att Israels armé uppför sig helt OK så avfärdar man saken genom att slagordsdundra mot författarens eller tidningens karaktär: Antisemit! Rasist!

Är det ett rätt användande av orden?

Är det OK att avfärda hart när all Israelkritik med ord som antisemitism och rasism?

Kommer det inte då att gå inflation i de starka begreppen och blir inte de verkliga offren för till exempel Nazismens antisemitism och rasism på något vis förringade?

Jag frågar mig detta. Och hoppas för liv och pina att uppgifterna i Aftonbladet inte är sanna.

PS: I Svenska Dagbladet skrivs också i saken. DS

Snart är sommarlovet slut.

Några skälvande timmar återstår.

I och för sig så önskar rektorn inte ha sin kader inne förrän på onsdag men jag börjar i morgon eftersom jag har så väl utvecklat överjag.

Jag har räknat ut att

• måndagen kommer att ägnas åt uppdateringar av skilda slag. Bland annat lär vi ha fått nåt nytt slags e-post-system på jobbet och det måste jag ju ta i närmare beaktande. Avstädning av skrivbord och andra pappershögsytor är också av nöden då den form av bokslut över förra terminen inte gjordes på försommaren. Planering och fixande inför de närmaste veckorna måste också begynna.
• tisdagen innebär en resa till Skellefteå för samråd kring delar av ett utbildningspaket stiftet tillsammans med sina tre folkhögskolor skall ha nästa år med nya och gamla förtroendevalda som målgrupp - i detta fall kyrkvärdar. Väl hemkommen mer planereri och förberedelsearbete med fokus på en kurshelg som förbereder en resa till Israel-Palestina senare i höst. Eller så jobb kring den om en vecka inkommande Volontärutbildningen. Eller något annat. Typ ett par kursers resa till England i november. Gissningsvis kommer kvällen att ägnas åt en del skrivarbete.
• onsdag skall alla vara i farten tillsammans på stor personaldag med både jobb och någon form av ännu hemlig aktivitet som rektor bestämt. Kvällen troligen liknande tisdagen.
• torsdag bär det å förmiddagen av till Luleå för en träff kring något internationellt utbildningsmaterial eller nåt liknande. Eftermiddagen fortsätter med annat jobb.
• fredag blir att skolka/kompa och göra något med familjen - madammen samt barnen med två respektive - som i sin helhet då fixat ett förlängt ledigt friveckoslut.

Måndag om en vecka landar så merparten av skolans elever. Volontärlinjen liksom alla andra grupper går då igång och eftersom jag är hela skolans präst - inte bara kaplan för de specifikt kyrkliga kurserna - blir det ett minglande och ett vinglande för att så snart som möjligt knyta så många kontakter som bara går. Pladder och fladder med andra ord.

Veckan som börjar sista augusti anländer sedan höstens utgåva av Svenska kyrkans grundkurs vilket innebär start på ett rejält beting av lektioner, kontakter, gudstjänster och närvaro.

Har då sommaren inneburit en god uppladdning för detta?

Ja, nästan som brukligt. Läst en del böcker har jag ju gjort. Och solat, badat och tänkt. Och en del av detta har jag vittnat om på bloggen. Dock blev det av lite olika skäl inte någon fjällvandring men det får jag kompensera en vecka in i september då Grundkursen och Volontärlinjen flyttar sig till Jäkkvik.

Så jag är nog laddad - tror jag. Och belåten över att ha ett arbete att gå till.

Och dessutom verkar ju badsommaren ändå slut nu....

Bilden är ett förra hösten egenknäppt digitalfoto av Olympiaarenan i Berlin. Har absolut inget med inlägget att göra men väl med de dagar som nu är då Friidrotts-VM nu genomförs på de blå banorna..

Att använda ordet n-r är inte korrekt, sägs det. Då det genom år och sekler i Afrika, Europa och Amerika använts nedlåtande om människor från Afrika har ordets belastats. Och jag har en oerhörd respekt för detta.

Men det var med värme och entusiasm jag skrev ordet i rubriken på detta inlägg. I glädje, stor glädje, över det halligalli som idag gick av stapeln på kyrkmalmen - alltså stora öppna gröna plätten mellan Älvsby kyrka och kyrkstugorna.

Nya vänner, alltså nya svenskar och hopp-om-att-bli-svenskar, från näst intill dussinet länder stod för både mat-prov-smakning och program vid en internationell dag. När vi* kom upp mot området såg vi att många och många och en massa människor mött upp. Och väl framme fick man för 50 slantars avgift äta av 11 internationella menyer samt kaffe. Hur kul som helst!

Någon - faktiskt kommunalrådet - sade till mig: Nog är vi svenska ganska bleka i jämförelse! Och då menade han inte hudfärg utan kläder, stil, smak på mat osv. Och störtbra var att så många ursvenskar typ jag själv mött upp för att mingla, prata, umgås med de nya människor som för arbete och i många fall för skydd sökt sig till vår lilla avkrok av skapelsen. Fast gratulerande handslag till personer som just fått uppehållstillstånd är det kul att ge.

Att höra hur ungdomar som för svenskaträning vistats på folkhögskolan nu går vidare till vanliga gymnasieskolan med läkar- eller advokatutbildningar som mål är också kul. Och flickornas motiveringar för att vilja bli till exempel läkare är tänkvärd: Jag vill hjälpa andra människor! Inte det man kan vänta sig och hör från många svenska trygga ungdomar: Jag vill bli nåt så jag tjänar mycket pengar! Det vore kanske mer väntat av människor som tvingats lämna allt och flytt över halva världen. Men de motiv de ger är alltså:
Jag vill hjälpa andra människor!

Jag är glad över invandrarna - dem jag här vågade kalla våra negrer.

Jag tycker de berikar vårt samhälle och bidrar till vår gemensamma kultur med sina kompetenser, sin värme, sitt vetande, sina erfarenheter, sin tro - och som bilden visar sin dans.

Jag tycker att Sverigedemokraterna kan slänga sig i väggen!

Tillägg Måndag 17 augusti:

Om diakoners arbete och svårigheter kan man informera sig redan på sidan 2 och 3, Bra Läsvärt. Ger en förstärkt inblick i nya situationer kyrkan hamnar i när välfärden i vårt samhälle omfördelas från dem som har lite eller inget till dem som redan har sitt på det torra.

En tvåsidig artikel om den 500 personer starka Liberala Katolska Kyrkans kvinnliga präst kan väl närmast betraktas som en (oförarglig) onödighet. Nyhetsvärdet måste bedömmas vara nästintill 0 och enda orsaken jag i mitt halvsömnighet kan se är att man vill lansera något som har en liberal hållning till homosexualitet - nämns senare i artikeln.

Ärkebiskop Väjeryd - han som viker undan när det gäller - har varit i Zimbabwe berättas det vidare. Där har han lovat vår systerkyrka att hålla henne informerad om viktiga saker som händer hos oss. Hoppas bara det löftet hålls bättre än de löften till engelsmännen vi redan svikit. Givetvis nämner artikeln att Svenska kyrkans liberala hållning till enkönade äktenskap inte blir några problem. Givetvis.

Ett personporträtt görs också av en fotfolkare inom nomineringsgruppen Frimodig kyrka. Känner inte mannen ifråga och vet för lite om tillkomsten av gruppen, utbrytningar kors och tvärs och annat för att kunna uttala mig. Att nejsägare till kvinnlig präster tydligt anges som viktiga figurer anges dock. Givetvis.

På debattsidan skriver en statsvetare om Svenska kyrkans tomma bänkar. Om du, ädle Bloggläsius, inte följer någon annan av länkarna så klicka i alla fall fram till den. Mycket intressant!!

Så slutar jag notisandet och går in på det egentliga ämnet för detta inlägg.

Vänsterledaren Lars Ohly porträtteras inför Kyrkovalet.

Vad är det med det då?? Det är väl intressant - eller??

Jo! Men karln är ju för kulan inte med på någon lista!! Han är faktiskt både icke valbar och saknar rösträtt - vilket han också nämner i den vevan han säger att kyrkan skall styras av dem som är med i den, inte av den allmänna politiken.

För Lars Ohly är inte med i kyrkan. Liksom Richfũhrer Friedich Reinfeldt som var den första rikspolitikern i artikelserien. Mona (S)ahlin som var nummer två tillhör inte heller kyrkan. Lars Folkepartiet Björklund i förra numret tillhör visserligen kyrkan men lever sparsamt kyrkans liv i gudstjänst och tro. Och nu som sagt den Ohlydige prästsonen Lars.

Och min stilla undran är: Varför??

Varför ända in i Sanrons tempellundar*** väljer Kyrkans Tidning att fokusera på de vanliga partiernas ledare inför ett val i en organisation skild från den stat där dessa utövar sitt politiska uppdrag. Varför??

Varför raggar man inte i stället upp dem som leder nomineringsgrupperna för kyrkomötet - alltså (s)-Burell med övriga kumpaner?? Varför manifesterar KT partipolitiseringen så ogenerat?? För det är faktiskt manifesterar man gör då man på inga vis problematiserar partipolitiseringen i Svenska kyrkan. Är det bara klantighet och korttänkthet? Eller är det ett medvetet strategiskt val. Hur som helst är det URSVAGT!!

Dessutom skall bli intressant att se hur man gör när man kommer till grupper som inte motsvaras av några partier i riksdagen. Vilka porträtteras då? Eller tigs det då?

Förresten: Rubrikordet vattenpass skriver man denna månad som lösenord för att kunna logga in i Kyrkans Tidnings nätupplagas inre vindlingar.

**  Madammen gör första veckan efter semestern. Tar därför in tidningen som finns i köket när hon väcker mig just som hon går till jobbet.

***  Uttrycket vanligt hos Åsa-Nisse - både i filmer och i serietidningar.

Sanningen skall göra er fria!

De orden återkommer gång på gång i filmen In My Country som jag köpte samma dag som jag på Pite havsbad observerade olika arter av sol-och-badare. Det blev på hemvägen från badet det hände. På något sätt upplevde jag att fordonet jag körde kapades av alla mina medåkande och tvingades till ett stopp vid en huvvaligen gigantisk lösgodisbutik i Öjebyn i vilken, förutom snask, det också gick att köpa utsorterade dvd-filmer för tjugo slantar styck.

Två filmer införskaffades - förutom karameller. Den ena var en tidig Morden i Midsomer som givetvis var intressant som kvällsunderhållning men inte tarvar nämnvärda kommentarer. Den andra däremot var ett helt igenom jättelyckat klipp!!

In My Country bygger på en bok av den Sydafrikanska författarinnan Antjie Krog och handlar i dramatiserad form om sanningskommissionernas arbete efter det att apartheidsystemet drivits till ett avslut. Stark film!! Lite romanslarv givetvis eftersom det är Hollywood men ändå stark. Och visar på den väg vidare från förtryck och särbehandling som innebär att offer och förtryckare inte bara byter plats utan möts för att söka sanningen. Och förlåtelse. Och försoning.

Skaffa filmen! Hyr den eller köp den! Och se den!

Apropå dagssituationen i Israel-Palestina inte minst.

Det finns hopp också där eftersom Sanningen skall göra er fria.

Två små reflexioner ligger skvalpande i min sommarlovande hjärna. Minst två. I alla fall blir det två saker jag berör i detta inlägg tisdag förmiddag.

Med en knall försvann hettan.

Eller snarare var det en serie knallar under gårdagen. Pang, bom, dunder och blinkande lampor. Och så regn. Och jag menar REGN! Totalskval av en intensitet som den genomtorra marken inte hann suga upp. I alla fall inte direkt. Och så ett stilla regn i natt.

Genom allt detta har temperaturen fallit med 10 grader jämfört med i förrgår och är nu strax under +20. Känns svalt fast det egentligen ändå är varmt. Har kroppens termostat varit inställd på +28 i en vecka blir ju 19,5 svalt men har det varit +12 blir ju knappt 20 rena värmeböljan. Hur varmt man upplever att det är beror alltså på både yttertemperaturen och en själv. Min upplevelse och åsikt styr vad jag upplever.

Denna väderrelaterade djupa slutsats tar jag nu med mig in i nästa fundering.

Tonläget på en del bloggar jag klickat runt på gör mig förbryllad och missmodig. För säkerhets skull säger jag att det inte rör sig om bloggar jag här till höger en bit ned länkar till. Mina bloggkamrater må ha blandade och olika åsikter men de skriver och resonerar (för det mesta) i ett tydligt men gott tonfall. Men på andra håll är det vojvojvoj.

Nu menar jag givetvis inte heller det bloggbrus som bara handlar om skor, fylla och engångssex. Sådana bloggar läser jag inte och begriper inte varför andra gör det - eller skriver dem. Jag menar inte heller det flöde av korta snabba notiser på Fäjsbåck om att man kommit hem, dammsugit eller ska ut och cykla. Jag har också en plats på Fäjsbåck men skriver där ytterligt sällan. Tittar dock in en gång varje dag - i snitt - men funderar mer och mer på om jag inte skall stänga min närvaro där. Eller så skulle jag ta mig en intensivvecka och varje dag skriva 15 korta snabba notiser om vad jag gör och tänker.

Nej, det tonläge jag funderar över är det som finns på en del "kristna" bloggar när de skriver om konflikten Israel-Palestina - och ibland andra ämnen. Att jag satte klösmärken - "" - runt kristna betyder inte att jag ifrågasätter om skrivarnas är kristna men kristligheten i tonläge och hur man skriver om och till andra lämnar en del övrigt att önska.

När till exempel Lars Ohly prisar den moderate utrikesministern för hans protester mot att Israel i strid mot folkrätten låter egna innevånare flytta in på ockuperad mark kallas Ohly både här och där för antisemit. Och andra - till exempel Egon Berglund på hans blogg mina minsta bröder - hälsas i kommentarer och annat med fraser som du och dina vänner i Hamas. Fast Berglund aldrig skrivit att han gillar Hamas.

Och detta är ju ändå milt. Många gånger och på många platser - jag länkar inte till det vämjeliga - beskrivs palestinska medmänniskor på ett mycket nedlåtande, rentav demoniserande sätt, då man i "kristet"-sionistiskt anda jublar över Israels sätt att agera i konflikten. Eller envist upprepar gamla lögner som att Fatah (PLO) vill kasta alla judar i havet, att araben i gemen gillar Hitler osv.

Åsikter får man naturligtvis ha. Och slagord också. Men det hat eller åtminstone den totala brist på medkänsla som jag tycker mig märka anser jag är en dålig frukt, ett dåligt sätt att följa honom som inte hånade sina motståndare, inte ens sina bödlar - Jesus alltså.

Fast det kan ju bero att jag vuxit upp och sökt leva i en temperatur av respekt för både mina medmänniskor och för Sanningen - Jesus alltså.

När Ohly kallar Israel för en apartheidstat vill han till att bruka det som ett skällsord som framkallar rättmätiga rysningar. Apartheidstat blir en skurkbeteckning vilket naturligtvis är rimligt. Att apartheidstat skulle innebära en strimma hopp, ett gryningsljus vid horisonten, är dock inte en så väldigt vanlig tanke. Vänsterledaren har den inte men den kan återfinnas i nedanstående av mig översatta text av fredspristagaren ärkebiskop Desmond Tutu. Texten är hans förord till den tidigare av mig nämnda boken A Palestinian Christian Cry for Reconciliation av Naim Stifan Ateek.

Vad är det jag ser och hör i det Heliga landet? En del människor kan inte röra sig fritt från en plats till en annan. En mur skiljer dem från deras familjer och deras inkomstmöjligheter. De kan inte hemma sköta sina trädgårdar och förmår inte ta sig till skolan. De blir avsiktligt förnedrade vid vägspärrar och onödigt belägrade av godtyckligt uppsatta byråkratiska röda markeringar. Jag sörjer över den åverkan som dagligen görs på människornas själar och kroppar. Jag måste säga sanningen: Jag påminns om det förtryckets ok som i Sydafrika en gång var vår börda.

Jag ser och hör att urgamla olivträd dras upp med rötterna. Hjordar skiljs från sitt bete och sina herdar. En del får sina hem jämnade med marken samtidigt som det för andra illegalt byggs bostäder på mark de inte äger. Jag sörjer över landet som lider av sådant våld, vars skönhet förstörs, som förlorar sin trivsel och sin avkastning förröd. Jag måste säga sanningen: Jag påminns om de bittra åren av med skada och förödelse i mitt eget land.

Jag ser och hör unga människor som tror att det är heroiskt och gudfruktigt att döda andra genom att döda sig själva. De fäster bomber på sina kroppar för att så uppnå frihet. De vet inte att frihet nådd genom brutalitet går förlorad. Jag sörjer över att de kastar bort både sina egna liv och de liv de tar, den personliga och gemensamma osäkerhet de orsakar och den lust till hämnd bortom all sans och måtta som följer på deras brott. Jag måste säga sanningen: Jag påminns om den explosiva ilska som infekterade också Sydafrika.

En del människor blir upprörda över jämförelser mellan den Israelisk-Palestinska konflikten och det som hände i Sydafrika. Visst finns det skillnader mellan de två situationerna, men en jämförelse måste inte i alla stycken vara exakt för att klart visa vad som händer. Jämförelsen blir snarare, för oss som genomlevde apartheidtidens omänskliga fasor, inte bara passande utan också nödvändig. Den är nödvändig för att vi skall kunna bevara hoppet om att situationen kan förändras.

Utifrån mina erfarenheter i Sydafrika har jag ett fast och dåraktigt hopp för Israel och de Palestinska områdena. Vi sydafrikaner hade nämligen inga skäl att hoppas att det onda system och det kretslopp av våld som underminerade vårt land någonsin skulle förändras. Det fanns inget speciellt eller annorlunda hos oss som kunde göra att vi förtjänade att få se den stora sak vi bett och arbetat och lidit för så länge.

De flesta sydafrikaner trodde inte heller att de i sin livstid skulle få uppleva befrielsen. De trodde inte ens att deras barnbarn skulle få göra det. De trodde inte att en sådan dag existerade annat än i deras fantasi. Men vi har sett den! Och vi lever nu i den dag vi längtade efter.

Den dagen är ingen molnfri dag. Den gudomliga ark som kommer till ett verkligt rättvist och helat samhälle har ännu inte sträckt sig över mitt lands himmel som en fredens regnbåge. Det är inte färdig, motsvarar inte alltid förväntningarna, är inte perfekt - men nytt. Något verkligt nytt, som en dröm från Gud, har kommit för att ersätta den gamla berättelsen om förtryck och ömsesidigt hat.

Jag har sett det och jag har hört det och jag är skyldig att vittna: Kunde det ske i Sydafrika kan det ske i Israel och Palestina. Det finns inte många skäl till optimism men det finns all anledning till hopp.

Naim Ateek ger en röst åt detta hopp genom att verka för en teologi och ett handlingsprogram för att utan våld nå rättvisa och fred. Han undersöker det förflutna som fyllts av orättvisa och smärta, men ser också med hopp en framtid som kan förverkliga Guds dröm för det Heliga landet. Vi behöver röster som hans som kallar oss till att söka försoning och att leva i rättvisa och fred.

De senaste dagarnas väder - högtryck med sol och värme - lägger något av locket på vad gäller intellektuella funderingar av skilda slag. Så orkar bara hjärnan inte med att i solgasset begripa vad som står på sidorna i den bok jag för tillfället utsett till läsning. Titeln är No salvation outside the poor - prophetic-utopian essays och består av ett antal separata kapitel eller artiklar skrivna av befrielseteologen Jon Sobrino från El Salvador. Mer tredjevärldenteologi alltså. Igår lämnade brevbäraren dessutom ytterligare en bok - Psaltaren enligt Septuaginta som jag nog i en avlägsen framtid kommer att kommentera under kategorin Exe-geten bräker.

Sådärja! Efter att för läsaren visat prov på min kvasiintellektuella hållning vänder jag tangentbordet till att behandla några sol-och-sommar-fenomen jag mött. Eller snarare olika sorters badstrandsbesökare man kan se och studera vid besök i sådana ekosystem.*

Igår styrdes 7-manna-kosan medelst av arbetsplatsen inlånad minibuss till Pite Havsbad och vad som skulle visa sig bli en riktig kanondag. Sol, vind och vatten i behaglig mix. Och inte så förskräckligt mycket folk. I alla fall inte i början av dagen. Men några intressanta arter av badgäster såg jag dock.

Ett kraftigt exemplar av jyckevallare såg jag tidigt en bit ut i vattnet. Jag skulle nog inte lagt märke till henne om det inte varit för själva jycken. Vovven var en tax som 40 meter från stranden inte simmade utan fortfarande bottnade. Det sågs i seendeögonblicket som ett bra belägg för badstrandens långgrundhet. Först sedan jag senare under dagen sett skylten om att man inte får ha med hundar på plajan kom jag att fundera över individen i andra ändan av kopplet som jag därmed kunde klassificera som en Storväxt illiterat jyckevallare.

En smärre flock Pratsamma socialproblemstrandsnattrare häckade mycket nära vårt revir invid en stor tall. Deras samtal kring skola, skolk, åtgärdsplaner etc blev så intressant att ½belyssna att korsordet fick vila. Ett tag trodde jag nästan att det var en grupp glappare som fanns inom hörhåll. Glapparen är ett otäck - men tack och lov sällsynt - skadedjur som vitt och brett pratar om sådant han eller hon erfarit under sekretess. Dock visade det sig vara en grupp snattrare som var där och som passade på att dryfta egna och närståendes erfarenheter och situationer.

Som en liten utvikning kan nämnas att släktet problemstrandsnattrare har många underarter. Exempel på sådana kan vara den tonåriga motorproblemsstrandsnattraren - oftast hannar. Den ofta intillfiltutlagda jämnåriga kärleksproblemssstrandsnattraren uppträder mestadels som ett par eller en grupp honor vilka med åren utvecklats till varianten medelåldrig relationsproblem-strandsnattrare. Själv är jag inte sällan ett vackert exemplar av den mer sakrala gruppen kyrkoproblemstrandsnattrare - allt beroende på vilka andra fåglar stranden vid det aktuella tillfället hyser.

En bit ifrån oss, inne bland strandrågen, låg på avstånd från varandra två exemplar av arten Väl brunstekt solsovare. Om det var underarten Bakfull väl brunstekt solsovare eller bara Avslappnad väl brunstekt solsovare kan jag inte avgöra. Biotopen Pite havsbad kan innebära att den förstnämnda varianten förekommer något mer väl representerad än annars.
När en Väl brunstekt solsovare återfinns på filt eller i solstol i ryggliggande läge noteras inte sällan ett för arten karakteristiskt rytmiskt knarrande eller halvsnörvlande läte. Ligger solsovaren på sidan har den ofta - främst i sin flintskallige hanevariant - huvudet täckt av en handduk eller en tidning. Liggandes på mage krävs beröring eller tillsägelse om man skall kunna skilja arten från den mycket vanligare Alldaglige solslapparen i paus från tidning eller bok.

Givetvis finns ännu fler arter. Många fler. Alla kan inte beskrivas i ett inlägg. Nämnas kan dock att för utomstående skulle nog våra egna medresta ungdomar tidvis kunna tas som Fotbollande sandsprättare och Vågtumlande kusindränkare.

Själv kunde jag ett tag katalogiseras som ett exemplar av den mycket vanliga arten Badklädd soltuppare. Frågan är dock om det egentligen är en egen fågel eller om det är ett beteende gemensamt för många av de på sommarstranden levande arterna. Här är forskarna oeniga men egna laborativa experiment har lärt mig att soltupperi kan känns väldigt skönt men också, på ett bedrägligt sätt, skapar ett eftertillstånd med karaktär av markant seghet.

Den bild jag låter beledsaga detta inlägg togs dock inte på havsbadet utan ett par dagar tidigare på en annan strand där jag kunde observera ett vackert exemplar av Medelåldrig påklädd skuggslumrare. Bilden togs på långt avstånd med hjälp av mobiltelefon och har sedan beskurits till totalstympningens gräns - därav kvaliteten.

Shit! Bomber och tunnelbana exploderar över hela stan!

Så löd ett SMS-meddelande från äldsta dottern - som liten kallad Snuppan - den 7 juni 2005 då hon befann sig i London. Värmen eller bomber? blev den aningslöse faderns - mitt - svar, inknappat på skämt. Bomber! Jag är i hemma. svarade tösen, varvid fadern - alltså fortfarande jag - slog på fjerrsynsapparaturen och såg att där gick extrainsatta nyheter med bilder av brandrök från en T-banestation och en urblåst buss. Detta gjorde att jag omedelbart störtade över till den i huset bredvid boende farfadern som minuten innan satt sig framför TV-apparaten för att se på nåt annat och hamnat i samma nyhetssändning. Flickan är hemma i bostaden! Är inte mitt i detta! sade jag varvid farfadern knäppte händerna sägandes sitt ärliga Tack och lov!

Igår när vi låg på stranden skrällde min mobiltelefon och disspläjen visade att det var den äldre av pojkarna - som baby benämnd Hattifnatten - som sökte kontakt. Svarade således och fick rapport om smällar, poliser och att nationella maskerade insatsstyrka just gjort ett tillslag i huset mittemot, synligt genom det köksfönster han delar med sin fastmö. På fästmöns blogg kan direktinrycket avläsas. Luleås två stora tidningar skriver här och här och Lokala Världsbladet har också en rapport i saken.

Familjemedlemmar nära dramatik två gånger alltså.

Och jag som skall till Betlehem och Östra Jerusalem i höst...

Värme och sol skall man inte klaga på! Verkligen inte. Det är bara skönt att denna vecka är bara så varm och så solig. Mycket passande då madammens lillasyster med två tonåringar i släptåg gästar fastigheten.

Och en annan äldre bild kom till användning.

Äntligen ett bra tillfälle att återanvända bilden från den borgerliga regeringens första månader då moderatministrar som gett sig själva ekonomiska gräddfiler och struntade i lagstadgade skatter och avgifter fick gå. Nu är det inte en minister utan en ömdömestrångskallad landhövding på Gotland som inte fattar att lagar är lika för alla och att det dumma är pinsamt vare sig det kommer ut i media eller inte. Att hon innan den opolitiska landhövdingeposten var verksam i miljöpartiet nämns givetvis vilket visar att omdöme, moral och folkvett inte är partipolitiskt relaterade fenomen.

I mitt förra inlägg, ädle Bloggläsifus, gav jag, inför det stundande kyrkovalet, några funderingar kring vilken roll så kallade kyrkopolitiker egentligen spelar eller kan spela på lokal nivå i Svenska kyrkan. Bakom de frågor jag då ställde anar man rätteligen en hos mig rådande viss skepsis kring tanken att de valda som valda skulle vara vare sig speciellt nyttiga eller skadliga för församlingarna. Jag utlovade dessutom en och annan tanke runt valet på nationell nivå och det löftet avser jag med knapp nöd hålla i och med detta andra struntiga inlägg.

Dock - ett litet sidospår dessförinnan:

Om det är så att de så kallade kyrkopolitikerna på det stora hela taget i sin roll av politiker varken gör bu eller bä vad gäller utveckling, förnyelse eller tillväxt i en församling måste orsakerna till sådant eller förklaringar till att sådant saknas sökas på annat håll. Smörjmedlen eller propparna måste i så fall stå att finna på annat håll - typ.

Om så skulle vara fallet infinner sig frågan: Var? 
En svarsinriktning skulle kunna vara denna:
När det går väl brukar alltid någon eller några i arbetslaget oftast ses som avgörande faktorer. Det mest riksbekanta exemplet skulle väl kunna vara Klara församling i Stockholm där Carl-Erik Sahlbergs person, prioriteringar och arbete ses som en viktig del av framgången.

När det går illa - alltså riktigt illa, liksom åt pipsvängen - ges också någon eller några anställda en i varierande grad rättvis släng av sleven. Här väljer jag av min godhet att inte ge något exempel även om sådana finns.

Men om det är varken eller? Vems aktivitet eller brist på sådan beror det på när inget speciellt sker förutom en långsam kronisk sekulariseringen med vikande siffror vad gäller gudstjänstliv, ungdomsarbete, konfirmander och allt annat? Är det också personalens? Eller några andras. Frågan är öppen.

Slut på sidospåret.

Nu över till ett fenomen inom "kyrkopolitiken" på nationell nivå.

Innan jag fördjupar mig i ämnet repeterar jag tre satser ur förra inlägget:

Tro nu inte jag tycker att den så kallade kyrkopolitiken är strunt - genomgående.

Tro inte heller att jag tänker strunta i valet - även om tanken tänkts.

Tro inte jag misstror demokratin eller de som låter sig väljas - generellt.

När de vanliga riksdagspartierna som nomineringsgrupper i kyrkan på nationell nivå förbereder och genomför sitt arbete tillämpar ofta de samma räknesätt och arbetsmetoder som i den vanliga politiken. Mandatfördelning, majoritets- och styrkeförhållanden, kohandel, partilinjer osv verkar spela en ganska stor roll. Likaså verkar det ibland vara viktigare för olika ställningstaganden vilka som ligger bakom eller är mot ett förslag än vad förslaget faktiskt innehåller.

Detta synsätt anser en del andra krafter vara något av en politisk ockupation av kyrkan - och jag kan dela den uppfattningen. För att befria kyrkan från dessa ockupanter verkar de då frimodigt för att växa i styrka och förvärva egna mandat och majoriteter - och jag kan sympatisera med denna strävan.

Men en liten tanke inställer sig. En liten tärande tanke som väl inte får mig att tappa nattsömnen men ändå blir som ett gnag i hjärnkontoret: De måtte väl inte bli som dem de söker bekämpa! De håller väl rågången riktigt öppen för att inte politrukiseras till en ny mandaträknarkraft! - till sinnet alltså.

Kanske är den tidigare nämnda palestinska teologen Ateek som spökat fram detta genom att ihärdigt stryka under att de som vill bekämpa en ockupation inte får förfalla till ockupanternas metoder utan måste verka med medel som överensstämmer med deras egen natur och deras egna ideal. Översatt till svensk så kallad kyrkopolitik betyder detta rimligen att de "opolitiska" verkligen måste värna just sin opolitiskhet både vad galler ideologier och metoder. Därför funderar jag till och med om det bästa vore att "de opolitiska" skulle strunta i att agera inom de ramarna.för att "ta makten" där, och i stället verka i församlignarna på annat sätt.

Höstens kyrkoval närmar sig med en hastighet av 60 minuter i timmen. Någon "valrörelse" har (ännu) inte kommit igång. Man måste räfsa ordentligt för att hitta mer än att Sverigedemokrattorna planerar att föröka sig i kyrkan. Dock får jag genom mina kyrkliga och webbbaserade kontaktnät extraimpulser. Jag kan således följa resonemang på en och annan blogg och träffar åtminstone veckligen folk som kandiderar i höst. Nyfikenhet har också gjort att jag tidigt snokade reda på vilka namn de lokala listorna innehåller och jag fick också se (s)-partiets lokala program mycket tidigt - fast jag inte finns på listan denna gång.

Trots detta jag märkt märker jag att jag ingenting märker. Och det lilla som märks blir ännu märkvärdigare eftersom alla som ändå säger något märkerar att det stundande valet är ett märkvärdigt val vilkets resultat kommer att märka kyrkan fram till Jesu återkomst ungefär - om inte också efteråt.

Tro nu inte jag tycker att den så kallade kyrkopolitiken är strunt - genomgående.

Tro inte heller att jag tänker strunta i valet - även om tanken tänkts.

Tro inte jag misstror demokratin eller de som låter sig väljas - generellt.

Men ändå har jag ett par funderingar som gnager min hjärna.

Den ena är en fundering kring kyrkostyre mm på lokal nivå.

Den andra landar mer på vad man önskar och tänker på nationell nivå.

Viktigt att först få sagt är att min lokala fundering är inte kopplad till Älvsby församling!

I alla fall inte på någotsomhelst specifikt sätt. Min fundering rör sig kring den så kallade kyrkopolitikens roll på den lokala nivån var den lokala nivån än är. Och min fundering kan enklast formuleras: Spelar det någon roll?? Alltså vilka som blir valda?? Och om det är så - vad blir skillnaderna? Lokalt?

Jag undrar - och detta är en ärlig fråga - om det i konungariket finns församlingar där kyrkorådets kyrkopolitiska sammansättning inneburit bu eller bä för församlingsutveckling eller församlingstillväxt?? Säger man någonstans: Här i Gladköpings pastorat var det besluten i x-partiet och y-koalitionen som åstadkom väckelsen och förnyelsen?. Eller tvärtom: Här i Dyträsk församling stoppades Guds verk av z-gruppens agerande i fullmäktige?

När jag ställer dessa frågor frågar jag efter konkretion - inte vaga tankar som om de inte gjort si utan i stället gjort så skulle det kanske blivit så att utvecklingen möjligen kunnat ta en annan riktning. Den sortens funderingar kan man väl ha men är väldigt mycket ett ganska faktalöst tyckande som naturligtvis inte är till någonstans nytta alls.

Krasst lyder alltså min fråga:

Spelar lokala förtroendevalda egentligen någon avgörande roll?

o.s.a via kommentarfunktionen nedan.

Den andra funderingen om vad man önskar och tänker på nationell nivå återkommer jag till i ett senare - kanske rentav nästa - inlägg vilket jag avser skriva första bästa feberfria dag - alltså inte nu.

Jag har tidigare skrivit två inlägg med påminnande rubrik. I det första, som var en kommentar till en bok skriven av den palestinske kristne befrielseteologen Stifan Ateek, nämnde jag att jag just gripit mig an en andra bok skriven av samma författare: A Palestinian Christian Cry for Reconciliation*.

I mitt andra inlägg försökte jag sedan beskriva principen för hur så kallad befrielseteologi (liksom all anständig Bibelteologi ) resonerar till skillnad från ett många gånger Gudsvanställande sätt att tolka Bibeln som till exempel förekommer inom vad man stundom kallar kristen sionism. På direkt förfrågan vidareutvecklade jag tankarna i inlägget "ja" på bägge!

Nu har jag läst färdigt A Palestinian Christian Cry for Reconciliation och rekommenderar den varmt!! Boken kom av trycket förra året och på de 50 första sidorna ger Ateek mig som läsare en uppdatering om vad som hänt sedan han för tjugo år sedan utgav sin förra bok. Där får jag alltså information om den första Intifadan och hur ockupationsmakten reagerade på den, Gulfkrigens påverkan samt den andra Intifadan med självmordsattacker förutom det redan etablerade civilmotståndet. Självmordsattacker är något Ateek kraftfullt fördömer.

De följande 100 sidorna innehåller tolkningar av Bibelberättelser, främst ur Gamla testamentet, och teologiska slutsatser utifrån dessa. Mycket tänkvärd läsning som visar aspekter åtminstone jag inte tidigare sett på hur man kan uppfatta berättelserna. På bokens sista 50 sidor ger Ateeks sin färdplan för fred och argumenterar ivrigt för ickevåld som metod för att nå rättvisa, frihet och fred.

En annan presentation av boken med fullödigare referat kan man hitta här.

Vad tänker jag då kring allt detta?
Åt vilket håll vandrar mitt huvud?**

Först: Befrielseteologi är mycket intressant och viktigt för att komplettera den Bibeltolkning jag som vit medelklassig luthersk manlig präst i Sverige gör. Att låna andras glasögon och söka se på verkligheten och Bibeln ur andras synvinkel finner jag alltid berikande även om jag kanske inte kan omfatta allt. Dock förstår jag att all anständighet kräver att jag lyssnar på dem som drabbas av förtryck - och solidariserar mig med dem.

Sedan: En del svenska teologer som söker anlägga ett befrielseteologiskt synsätt på diverse ting behåller inte det fokus som jag upplever att till exempel Ateek grundar sitt resonemang kring: Jesus död och uppståndelse för att skapa försoning mellan Gud och människor. Utifrån den kärnpunkten tar sig Ateek friheten att nedbetona Bibelberättelser om Gud om de ger en annan beskrivning av Gud än den vi möter i, med och under Jesus från Nasaret. Gud är som Jesus är skulle kunna vara Ateeks påstående, även om det här och nu är mitt. Och ter sig Gud i en berättelse annorlunda än Jesus måste det Jesusvisade ha företräde. Till skillnad mot detta kan jag uppleva att en del västerländska så kallade befrielseteologer väljer en annan sorteringsmall när det gäller gudsbild och annat när de till historiens skräpkammare vill befordra sådant som inte stämmer med deras eget förnuft och är sådant som de själva kan acceptera - typ.

Vidare: I vårt eget samhälle brottas vi som kristna och som kyrka inte med en förtryckande maktapparat lik den i Mellanöstern eller i Latinamerika. I vart fall inte alls i samma grad även om också det hos oss finns över- respektive underhet. Ändå kan man fundera kring hur ett befrielseteologiskt sätt att tänka skulle påverka kristna och kyrkliga ställningstaganden när det gäller social utslagning, migrationspolitik, utförsäkringar från trygghetssystemen, neddragningar i skola, vård, omsorg osv. En kyrka på de drabbades sida skulle låta och be annorlunda än vad den kyrka jag är präst i ofta gör - tror jag.

**  Den frågan är inte så korkad som den låter. Mitt huvud klarar nämligen av att alldeles självt vandra trots att kroppen i övrigt sitter eller ligger absolut stilla. Dock har jag erfarit att huvudets vandringar på extravis stimuleras av att också resten av organismen befinner sig på promenerande fot - typ.

Augusti månad i nådens år 2009 inleddes med en dagsutflykt i Luleå skärgård. Klockan 0700 lämnade vi samhället vi bebor och rattade fordonet mot stifts- och residensstaden från vilkens södra hamn båten skulle avgå 0830. Vi åkte via Klubbviken, Junkön och Kluntarna till Småskär där vi landsteg vid 11draget.

Skön dag på skäret skulle kunna vara en braig beskrivning. Skogspromenad, kapellet, strandfika och mer promenad i ofantligt blåbärsrika marker innan skutan avgick strax efter 15 för att tuffa utgångsturen i omvänd riktning*. 1730 var vi tillbaka i södra hamnen där vi botade den akuta hungern medelst ett mathaksbesök. Hemma i byn strax före 2000 behagligt trötta efter en fin dag.

Djupa tankar under dagen?

Kanske några utifrån medhavd under båtresan läst bok vilken jag avser att återkomma till.
De gamla stigarna märkta med de gamla skyltarna möter människans trängande behov - i flera avseenden - kan vara en tanke apropå bilden av den gamla skylten som vid kapellet visade vägen till kyrkdasset.