stigstrombergsson

Läser man tidningen Dagen på nätet möter man en kraftfull mobilisering mot den minoritet som förlorade omröstningen i Svenska kyrkans läronämnd. Alltså inte att Dagen mobiliserar mot förlorarna – tvärtom! Dagen gillar minoritetens ståndpunkter men genom sin nyhetsbevakning ger tidningen inblick i hur majoriteten nu rättfärdigar behovet att senare i höst driva igenom riksdagspartiernas vilja att kyrkan framöver skall viga enkönat. Intressant! I sanning intressant!!

För att ge mer kött på läsarens tankebrasa* är det på sin plats att se tillbaka på hur man mestadels brukar ta beslut i kyrkan och vilken funktion Läronämnden har. Om man då börjar med det senare kan om Läronämnden sägas att den består av de 14 biskopar som är i tjänst samt 8 övriga ledamöter. Den skall som ett särskilt utskott och något av en expertpanel yttra sig i Kyrkomötesärenden som berör grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära; Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar; kyrkans vigningstjänst och ekumeniska överenskommelser samt i en del annat som har med läran att göra**. Att en fråga om att kunna se äktenskap som något enkönat hamnar på Läronämndens bord är utifrån detta en självklarhet.

Med röstsiffrorna 12-8 beslöt Läronämnden att godkänna Kyrkostyrelsens – alltså kyrkans ”regerings” – förslag till Kyrkomötet – kyrkans ”riksdag” – om att förändra både synen på äktenskap och ordningen för eventuell kyrklig vigsel. De 8 som förlorade omröstningen markerade dessutom sin kraftigt avvikande mening genom att reservera sig i protokollet.

Något liknande händer nästan aldrig!!!
Mycket sällan är Läronämnden så oenig som 12-8!!!
Ännu mycket mer sällan reserverar sig folk!!!
Aldrig reserverar sig så många som 8 varav flera är biskopar!!!

Och alltid – säger alltid – brukar så kraftiga skillnader leda till att man avvaktar med beslut för att söka arbeta fram förslag som man kan vara mer ense om. För det är liksom utmärkande för kyrkligt beslutsfattande att man söker samstämmighet. Och enighet. Särskilt bland biskoparna som brukar beskriva sig som bärare av just kyrkans enhet.

Tidigare – vad gäller frågan om kvinnliga präster – ansågs en biskops avvikande mening så kuslig att man hade svårt att hantera den. Nu är det inemot hälften av biskoparna som krånglar och även om en minoritet inte hur länge som helst kan bromsa en utveckling brukar man inte gå in för att köra över den direkt. Det har som inte varit kyrkans stil att göra så.

Utom en viktig gång förstås:

Det var 1958 när prästämbetet på riksdagens och regeringens begäran röstades igenom av det dåvarande kyrkomötet som var uppbyggt på ett helt annat sätt än nu. Bara då – om mina kunskaper är riktiga – har man gått in för att majoritetsmosa en stor minoritet.
Den kraftfulla åtgärden 1958 löste verkligen inte situationen på ett snabbt och kirurgiskt rent sätt. I stället kom nästa halvsekel att innehålla större och mindre rabalder i frågan. Än i denna dag rabaldrar man inte minst i kyrkopolitiken genom att ibland i sin propaganda framställa några få så kallade ”kvinnoprästmotståndare” som kyrkans problem nummer ett. Och då vara emot dem – givetvis.

Skulle kyrkomötet i höst – vilket bland annat ärkeWäjeryd, Linköpingsbiskopen och ledande (s)are förordar – leverera vad riksdagspartierna bestämt, och därmed köra över en stor minoritet, finns risken att kyrkan än mer allvarligt kommer att knaka i sina lojalitetsfogar. Segrar tanken Vi har pratat färdigt! har ju de som menar att saken inte är färdigknådad ingen annan utväg än att sätta sig på hasorna och försöka vara trogna sin övertygelse genom att – gissningsvis – inte vilja viga enkönat. Kanske inte vilja viga alls.

Och då är vi tillbaka i 1958 även om det är en annan fråga och helt andra samt många fler som kommer att krångla. Och ännu fler kommer att tycka att politikerna å det grövsta kör över dem – till detta genom svartmålning förödmjukar dem. Och det knepiga är att många av dem som kommer att uppleva sig överkörda tillhör den grupp människor som är basen för både kyrkans gudstjänstliv och frivilligarbetare. Det är dem man kommer att köra över men jag tror inte att moderater, sossar och centerpartister som inte brukar fira gudstjänst därför kommer löpande i smärre hopar om tiotusen.

Nej! Jag tror det blir ett skott i foten – typ.

Detta skrevs sent fredag 28 augusti men kunde inte publiceras förrän dagen efter – en dag då Dagen har annat intressant och faktiskt mer kåserivärt innehåll – detta.

.