stigstrombergsson

I mitt förra inlägg, ädle Bloggläsifus, gav jag, inför det stundande kyrkovalet, några funderingar kring vilken roll så kallade kyrkopolitiker egentligen spelar eller kan spela på lokal nivå i Svenska kyrkan. Bakom de frågor jag då ställde anar man rätteligen en hos mig rådande viss skepsis kring tanken att de valda som valda skulle vara vare sig speciellt nyttiga eller skadliga för församlingarna. Jag utlovade dessutom en och annan tanke runt valet på nationell nivå och det löftet avser jag med knapp nöd hålla i och med detta andra struntiga inlägg.

Dock - ett litet sidospår dessförinnan:

Om det är så att de så kallade kyrkopolitikerna på det stora hela taget i sin roll av politiker varken gör bu eller bä vad gäller utveckling, förnyelse eller tillväxt i en församling måste orsakerna till sådant eller förklaringar till att sådant saknas sökas på annat håll. Smörjmedlen eller propparna måste i så fall stå att finna på annat håll - typ.

Om så skulle vara fallet infinner sig frågan: Var? 
En svarsinriktning skulle kunna vara denna:
När det går väl brukar alltid någon eller några i arbetslaget oftast ses som avgörande faktorer. Det mest riksbekanta exemplet skulle väl kunna vara Klara församling i Stockholm där Carl-Erik Sahlbergs person, prioriteringar och arbete ses som en viktig del av framgången.

När det går illa - alltså riktigt illa, liksom åt pipsvängen - ges också någon eller några anställda en i varierande grad rättvis släng av sleven. Här väljer jag av min godhet att inte ge något exempel även om sådana finns.

Men om det är varken eller? Vems aktivitet eller brist på sådan beror det på när inget speciellt sker förutom en långsam kronisk sekulariseringen med vikande siffror vad gäller gudstjänstliv, ungdomsarbete, konfirmander och allt annat? Är det också personalens? Eller några andras. Frågan är öppen.

Slut på sidospåret.

Nu över till ett fenomen inom "kyrkopolitiken" på nationell nivå.

Innan jag fördjupar mig i ämnet repeterar jag tre satser ur förra inlägget:

Tro nu inte jag tycker att den så kallade kyrkopolitiken är strunt - genomgående.

Tro inte heller att jag tänker strunta i valet - även om tanken tänkts.

Tro inte jag misstror demokratin eller de som låter sig väljas - generellt.

När de vanliga riksdagspartierna som nomineringsgrupper i kyrkan på nationell nivå förbereder och genomför sitt arbete tillämpar ofta de samma räknesätt och arbetsmetoder som i den vanliga politiken. Mandatfördelning, majoritets- och styrkeförhållanden, kohandel, partilinjer osv verkar spela en ganska stor roll. Likaså verkar det ibland vara viktigare för olika ställningstaganden vilka som ligger bakom eller är mot ett förslag än vad förslaget faktiskt innehåller.

Detta synsätt anser en del andra krafter vara något av en politisk ockupation av kyrkan - och jag kan dela den uppfattningen. För att befria kyrkan från dessa ockupanter verkar de då frimodigt för att växa i styrka och förvärva egna mandat och majoriteter - och jag kan sympatisera med denna strävan.

Men en liten tanke inställer sig. En liten tärande tanke som väl inte får mig att tappa nattsömnen men ändå blir som ett gnag i hjärnkontoret: De måtte väl inte bli som dem de söker bekämpa! De håller väl rågången riktigt öppen för att inte politrukiseras till en ny mandaträknarkraft! - till sinnet alltså.

Kanske är den tidigare nämnda palestinska teologen Ateek som spökat fram detta genom att ihärdigt stryka under att de som vill bekämpa en ockupation inte får förfalla till ockupanternas metoder utan måste verka med medel som överensstämmer med deras egen natur och deras egna ideal. Översatt till svensk så kallad kyrkopolitik betyder detta rimligen att de "opolitiska" verkligen måste värna just sin opolitiskhet både vad galler ideologier och metoder. Därför funderar jag till och med om det bästa vore att "de opolitiska" skulle strunta i att agera inom de ramarna.för att "ta makten" där, och i stället verka i församlignarna på annat sätt.