stigstrombergsson

25/7 kl 07.50:

Det behövdes inte många meningar innan sandtaget var ett faktum. Noggrant blev det bara

"De förde Jesus från Kajafas (hus) till pretoriet. Det var tidigt.

Och de gick inte in i/till pretoriet för att inte orenas utan (kunna) äta påsken".

En vers!! Johannes 18:28. Sedan tog det stopp.

I natt har det blåst och smattrat i tältduken men det blev åtta timmars sömn i alla fall. Samt en urkorkad dröm om en design-maskin som utifrån en scanning av en person med en "råbyxa" att arbeta med figuranpassade plagget till perfekt passform. På frågan om den motsatta vägen - att forma människan till plagget - vore möjligt gavs ett i princip jakande svar. Men osäkert var om en benförkortning skulle innebära att maskinen tog bort ett antal tunna segment fördelade längs benet eller bara skulle hugga av foten.

Då vaknade jag. För att somna om. Men nu skall vi äta gröt.

25/7 kl 21:10

För några timmar sedan kom vi till Vistas-stugan och valde att kommande natt sova inomhus. Gårnattens blåst smattrade rejält i tältduken så inatt tänker vi att det nog - eftersom det fortfarande blåser - blir tystare inomhus. Och lättare att bibehålla värmen. Inte så att tältet är kallt men eftersom kläder och en själv är svettblöta vill det till att bli kylslaget i alla fall.

Dagens tur innebar vandring i solsken vilket må beskrivas som en ny lyx. Och vinden i ryggen i stället för tvärtom. Vi startade vid Alesjaure-stugorna, gick uppåt för att sedan i ett fantastiskt panorama gå ner i Vistas-dalen. Ett gott dagsverke.

Vad gäller kluriga tankar tänktes inget idag heller. Ben på - skalle av verkar vara regeln och det känns både frustrerande och befriande.

Enda tanken var väl en stunds funderande kring den tidigare nämnda versen i 18:28. Att de illdådande ledarna i Jerusalem var så  upptagna med att hålla sig OK religiöst sett. Faktiskt värre än i Lukas berättelse om den barmhärtige samariern (Lukas 10:25-37). Prästen och Leviten i den berättelsen är ju bara passiva - avstår från att göra det goda - för att bibehålla sig OK religiöst sett. Hos Johannes blir det snäppet värre när man illdådar aktivt samtidigt som de religiöst jobbar för att vara OK. Det är ju till och med så att själva illdådandet kommer sig av religiöst nit.

Finns detta idag? Detta att man uttrycker avsky för, vänder ryggen åt andra människor för att vara religiöst och etiskt obefläckad? Separatistbildning och sekterism - typ? Eller kanske sådant Dag Sandahl subtilt och lite bakvänt påpekar för en tid sedan i Östran - inlägg 1 och inlägg 2 och inlägg 3?

I morgon bär det iväg till Nallo.

24/7 kl 07.00:

Så har det sovits första natten i nya bärbara huset. 9 timmar! Jag tänkte att sovandet behövde komma med på ett hörn eftersom vi hela natten förflyttats ned i ett hörn. Tältgolvets kvalitet samt materialet i liggunderlaget skapade en friktion = 0. Liggunderlagets friktion till sovsäckarna var också = 0 och då tältet lutade två grader mot fötterna och en grad åt mitt håll kom vid ett par tillfällen två människofyllda sovsäckar att befinna sig i det område av det nyinköpta bärbara huset som egentligen var reserverat för enbart mina fötter.

Igår väl framme i Abisko var tåget två timmar sent. I högtalriet talade tågpersonalen om restidsgaranti och att info om detta finns på http://www.sj.se/ men eftersom it-uppkopplingen är usel - lapp-topp är något annat i fjällen - och mobilen saknar täckning har koll av detta inte gjorts. Tänk detta: Mobilen saknar täckning! Själv gör det mig inte så mycket men tonåringar måste ju få spader.

I vart fall traskade vi från Abisko ungefär vid ½3tiden. Högväxt fjällbjörkskog mest hela tiden. Ofta spångat. Vandra - kort paus - vandra - kort paus - vandra - paus med smörgås - vandra - kort paus - vandra - tältslagning.
Visst lät det spännade!! I vart fall förde oss fötterna till den plats vi enligt färdplanen tänkte oss vara kväll 1.

Í det gamla Grekland fanns en vandrande filosofiskola där lärare och elever gick omkring - den peripatetiska = runtomkringvandrande.  De gick eftersom tankarna stimuleras av att gå. Viloplatsen - pausen eller för all del OASen - är möjligen platsen där vandringens tankar dokumenteras och redigeras. Men det är vandringen som är tankarnas moder.

Vandrandets tankar igår kom att fortsatt vandra kring den stackars aposteln Petrus och hur han behandlas i Johannesevangeliet. Tankarna torde egentligen mer - kanske - höra hemma i ett eget inlägg under kategorin exegeten bräker men jag väljer att dela med mig av dem här.

Det mesta de andra evangelierna berättar positivt om Petrus förefaller Johannes låta andra personer stå för. På något vis blir det som om han på det sättet marginaliserar eller åtminstone "väger upp" Petrus. Ett exempel kan vara vem i den nära kretsen kring Jesus som först och tydligast bekänner honom som Guds son. Petrus står för detta i Markus 8:29, Matteus 16:16 och Lukas 9:20 och Johannes 6:68 men också tydligt Marta i Johannes 11:27. En kvinna!!
Annat om Petrus ger Johannes en allvarligare och mer negativ anstrykning - svärdsviftandet när Jesus skall arresteras (se förra inlägget) - och sådant som är negativt - förnekelsen - förstärks faktiskt i Johannesevangeliet.

Varför? Varför är det så? Och är det så? Varför verkar det som om Johannesevangeliet ger ett "alternativ" till en "Petrusupphöjelse"? Varför skriver han på 90-talet så att hans uppläsnings-hörare borde ha hajat till, välinformerade om Petrus som de rimligen borde ha varit?

Är det för att "balansera" ett Kefas/Petrus-parti? Att något av den typen var under uppsegling några årtionden tidigare visas ju av första brevet till de kristna i Korinth kapitel 1:10-12.

Bää! Bää! Bäähää! - märker läsaren hur exegeten bräker!

Nu är det i vart fall dags att gå ut ur tältet och försöka få liv och rörlighet i muskler, senor, ligament och andra motoriska kroppsbeståndsdelar. Lite osmorda känns de allt.

Förresten: Packningen är i en av sönernas nya ryggsäck med remmar precis överallt! Finesser till 1000. Men helt OK att bära. Skiljer sig en hel del i bekvämlighet från min gamla Fjällräven Expedition som också var bra. Ryggpackningen var på 17 kilo vid start. 23 var den vid vår första fjällvandring sommaren 1976 då vi släpade på allt möjligt: kängor, gymnastikskor och stövlar som exempel. Kamera med 3 objektiv och kikare ett annat. Fast idag finns en extrapackning på 17 kilo mer än då. Inte i ryggsäcken men väl framför magsäcken. Och hela framdrivnings-systemet med hävstänger, kraftöverföring, pump och bälgar är 32 år äldre - och stelare.

24/7 kl 21.10:

Framme och nedbäddad - fast nedbäddad låter som om någon annat än jag själv stoppat om mig - ser jag tillbaka på en dag utan tankar. Konstigt egentligen. Huvudet var som av - inte på som det ofta brukar vara. Det betyder givetvis inte att alla tankar som på-huvudet brukar tänka är värda att tänka på. Bara att skallen går.

Men idag var skallen alltså av. Men benen var på - och fick gå. Till Alesjaurestugorna utanför vilka vi tältar. Vädret var ½bra. Mulet, ibland sol, kraftig vind, torrt. Startade 09.30 och framme ca 18 efter att ha matpausat under dagen. Maten var det det sista icke frystorkade slaget - stekt bacon och pasta. Som synes på bilden innebar det kvarvarande fettet i stekpannan att en mygga fick en flott död.

23/7 kl 07.00:

Sitter på järnvägsstationen i Älvsbyn. Tåget som skulle ha passerat 06.17 beräknas komma 07.42 beroende på ett ½trasigt lok i Jörn. Solen skiner. Viss vind. Verkar bli en fin dag.

Jag har tagit med en del att läsa under fjällturen. Samt en anteckningsbok för att skriva. För att - kanske - bloggera senare.

Det läsbara är bland annat Vägen, du skall följa den - en handbok för pilgimsvandrare efter Dag Hammarskjöldleden utgiven av Luleå stift. Huvudlektyren är dock - bäva månde läsaren - den grekiska texten till Johannes evangelium kapitel 18-21 samt en lathund som ger glosor och grammatik för samma avsnitt.

Varför?? Varför grekiska?? Flera svar kan ges:

Vikten - det rör sig om ca 10 A4-blad totalt. Bra eftersom det gäller att vara lätt packad i fjällen.

Tempot - att läsa grekiska och förstå går så sakta att 11 kopierade sidor tar en vecka. Dessutom leder det till att man så länge "är i ordet" att det i större utsträckning än annars får chans att sjunka in.

Lästanken - utifrån det nyss nämnda hinner man både se och fundera. Ta till exempel 18:11...

[paus]

...18:11 igen.

I alla evangelierna stoppar Jesus slagsmålet som startats av i ett fall en odefinierad person (inte nödvändigtvis en lärjunge), i ett annat fall av en lärjunge och i ett tredje fall av lärjungen Petrus.* I ena fallet stoppas det bara med ett Stopp! och i det andra fallet med något som ofta uppfattas som en allmänmoralisk sentens om att inte bruka våld.**

Hos Johannes säger Jesus till Petrus - enda evangelisten som säger vem svärdsviftaren är - med motiveringen att Faderns vilja håller på att förhindras så som han håller på. Nu är det så - om jag minns rätt - att Johannes saknar berättelsen om när Jesus förutsade sitt lidande då Petrus protesterande sökte få honom på andra tankar, alltså hindra honom. Vi det aktuella tillfället får Petrus en skarp tillrättavisning.*** Johannes 18:11 kommer ju att fylla samma eller liknande funktion och ha ungefär samma poäng: Det som skall ske är nödvändigt, bestämt, avsett.

Sammantaget blir dessutom Petrus intressant. Han vill så väl, vill hjälpa till, göra vad som är både gott och hjärtligt. Och det snabbt. Och varje gång blir det fel. Vägen är en annan.

**  Lukas 22:5, Matteus 26:52 (med fortsättning om nödvändighet), hos Markus inte alls.

***  Markus 8:31-33 och Matteus 16:21-23, saknas hos Lukas.

Vad gäller denna fjällvandring mer i detalj har jag många handskrivna sidor att redigera innan de kan läggas ut på bloggen. Allt kommer inte i ett stycke utan det blir som i Göteborgsfallet, alltså ett antal smärre (men ändå kanske ganska långa) inlägg publicerade inom loppet av de närmaste dagarna. Dessutom finns det drygt 250 bilder att välja bland för att smakfullt illustrera det hela. Alla fjällrelaterade inlägg kommer dock att ha ovanstående långsmala bild som gemensamt kännetecken.

Mellan fjällinläggen kan givetvis annat bloggkommentarvärt dyka upp - dock utan långsmal bild.

I dagens Kyrkans Tidning en del artiklar värda rekommendationer och reflexioner.

Färre söker kyrkans grundkurs - första sidans rubrik, annan rubrik på sida två - tar upp en viktig och tydlig tendens. Jag uppmanar den eventuelle läsaren att studera artikeln och besinna hur överhetligt reformotydlighet slår i gräsrotsverkligheten. Observera också hur lätt man gör det för sig i analysen. Nedgången av sökanden förklaras nästan undantagslöst nästan helt med förvirringen i den kyrkliga överhetens strategier för utbildningsvägar. Visserligen tror jag detta är sant men vill ändå påstå att problemet i grunden ligger på ett djupare plan: Inte många vill se arbete i kyrkan som sitt framtida yrkesval och innerst inne tror jag det är grundorsaken. Förvirring vad gäller studiesystem känner är ju ofta okända faktorer när man börjar sin utbildning - blir mer av förvärvad insikt under studiernas gång. Tveksamhet att förbereda sig för yrke i kyrka ligger därför enligt min mening mer på att församlingarna - och detta är en hakutstickning - inte fungerar som miljöer där kallelser väcks. Orsakerna till det är betydligt mer svåranalyserade och skulle sannolikt leda till betydligt mer gastkramande slutsatser än att skylla det hela på studerandes osäkerhet kring en 16veckorskurs varande eller inte varande.

Jag märker att något gått förlorat!!

Förra onsdagen skrev jag inte ett saknadens ord om tv-serien LOST.
Inte onsdagen innan heller. Tänk att bli så borta!!

Imorgon är det onsdag och det är inget avsnitt av LOST denna vecka heller.
Hade det varit det skulle det när detta inlägg publiceras tisdag kväll varit 1423 minuter kvar - förutsatt att starttiden 21.00 var bibehållen. Dessutom kan jag inte skriva på bloggen i morgon av skäl som nu nogsamt skall redovisas.

Som läsaren - den regelbundne - märkt var tältinköpet det bärande temat i senaste inlägget. I morgon bär det till fjälls med tältet och alla annan packning. Starten blir i arla morgonstunden innan tuppen skott sig. 06.17 beräknas norrgående fjärrtåg stanna till vid centralstationen för att föra mig och madammen till Abisko.

I denna högre terräng söker vi en tillflykt undan det stigande vattnet. I vart fall känns det så. Eller kändes igår då det regnadet något alldeles hiskelifärligt. Skyarna stod öppna och jag bara väntade att gubben Noak skulle komma förbi och erbjuda lift med motiveringen att en Choloepus hoffmanni lämnat sin plats vakant och kunde jag få ta över resan på grund av tempraments- och karaktärslikheten.

Noak kom inte. Regnet har upphört och prognoserna lovar stabiliserad väderlek men ändå känns det tryggt att dra till högre terräng.

Från Abisko tänker vi traska ungefär enligt denna plan:*

• Dag 1 - onsdag: från Abisko längs Kungsleden söderöver förbi Abiskojaurestugorna fram till i trakterna av Kironstugan.
• Dag 2 - torsdag: vidare till området kring Alesjaurestugorna. Är ett utsett ställe vadbart lämnar vi leden efter ungefär halva etappen och går på östra sidan av de två sjöarna Rádujávri och Alisjávri - annars följer vi Kungsleden.
• Dag 3 - fredag: i sydostlig riktning upp i Vistasvaggi ungefär till Vistasstugan.
• Dag 4 - lördag: västvart till Nallostugan eller strax bortanför.
• Dag 5 - söndag: vilodag från stora packningen för dagstur till landets högst belägna sjö.
• Dag 6 - måndag: från Nallo västerut till Tjäktjastugan för att där återbeträda Kungsleden. Senare samma dag vidarer norrut, kanske ända fram till Alesjaurestugorna igen.
• Dag 7 och 8 - tisdag och onsdag: vandring tillbaka till Abisko, förhoppningsvis för att kunna borda tåget och anlända till Älvsbyn onsdag kväll då det inte heller är något avsnitt av LOST.

Detta är som sagt planen. Vad det blir kan vi inte veta. Vädret avgör!!

Läsaren av min blogg torde av detta inse att det kommer att vara bloggtyst ett tag nu. Men sedan, åt veckan, blir det nog något. Gissningsvis har jag då ett uppdämt skrivbehov, magasinerade tankar och en uppsjö av bilder att beblogga. Fjällturer får nämligen till effekt att många bilder tas och många tankar tänks.

Vad skall den stackars läsaren roa sig med under tiden?

I dagens Dagen finns ett par informativa artiklar om OAS-rörelsen som nu startar sommarens stora möte nere i Borås. Läs de artiklarna.

Jag rekommenderar de jag länkar till nere till höger då det just nu på ett par av de bloggarna förs en del samtal. Andra är bra utan att debatter pågår. Sedan har de bloggarna fler eller färre länkar att klicka vidare på. Gör det. Och kommentera.

När Jesus talar till de människor han möter pratar han ibland klartext där orden betyder exakt vad de betyder. Förlåt varandra, var barmhärtiga, tro på mig är exempel. Ibland berättar han liknelser - olika slag av bildberättelser. De handlar om något alldagligt som han ger en betydelse utöver alldagligheten. Dagens text är en sådan bildberättelse. Vi står upp och lyssnar till evangeliet.

Textläsning Matteus 7:13-14. [tredje årgången 8:e i Trefaldighetstiden]

Jesus sa: Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.

Vad tänker ni? Hur tycker ni man skall förstå detta?

Vi är för många för att kunna gå varvet runt och säga vad man tänker. Men tänk lite ändå!

Betydelsen egentligen ganska enkel. Det handlar om vägval, livsval. Med två alternativ:

Gud eller inte Gud. Smal väg eller bred. Trång port eller vid. Färre eller många.

Och lätt är det att tänka vidare:

På den breda vägen - som leder fel - går det undan. Stress, hastighet, lättkört, det är att glida på utan att bry sig. På den smala vägen går det knaggligare. Där "kör" de varsamma, lugna, allvarsamma, fromma, tråkiga.

Skillnaden mellan den breda och smala vägens folk är själva "körstilen", sättet att vara, olika sätt att bete sig. Beteendet visar om man är på rätt väg. Snälla kommer till Gud. Busiga, äventyrliga inte. Så tänker man lätt...

Och jag säger med orden från ett känt barnprogram: FEL FEL FEL FEL!!

Det är inte så!!

Det sättet att uppfatta saken bygger på att vi när det gäller vägar tänker biltrafik. Med motorvägar och andra vägar. Vilket Jesus rimligen inte gjorde för inemot 2000 år sedan!!

En bred väg på Jesus tid var som en skogsbilväg av idag. Eller som max Kisträskvägen. För åsnekärror. En smal väg på Jesus tid var typ skogsstig. Eller terrängspår utan el. för en-och-en-, kanske två-och-två-vandring. Och viktigt är att på bägge gick man till fots. På bägge vägarna hade man samma "körsätt", samma beteende!

Skillnaden mellan den breda och den smala, den felaktiga och den rätta, vägen är alltså inte beteendet på vägen utan vägen i sig!!

Ingen kan därför anses som vare sig kvalificerad eller diskvalificerad på grund av uppförande, vanor, laster, dygder, hederlighet, brottslighet - vadsomhelst!

Det får vara första slutsatsen. Minns ni inget annat från idag så minns detta.

Därför handlar tro - vägen - inte om att leva rätt. Utan om att vara på den rätta vägen.

"Vägen" var från början vad de som trodde på Jesus kallade sig själva. De tillhörde "vägen". "Kristna" började andra kalla de som trodde på Kristus men med tiden adopterade de som trodde på Jesus öknamnet.

Den rätta vägen - som alltså inte handlar om uppförande och beteende - är alltså att tro på Jesus. Endast.

Lite ABC-fakta om Jesus:

Han är Guds son - Gud själv.

Samtidigt Marias son - en människa.

Med underverk visade han på Guds makt och Guds kärlek.

I sin undervisning lärde han människorna om Gud...

Han offrar sitt liv. Dör. Uppstår.

Uppståndelsen innebär att Jesus lever nu. Hos Gud. Här hos oss. Och ger stöd, hjälp, vägledning.

"Vägen" var tro på Jesus.

Sätta tro till Jesus, börja tro, fortsätta tro innebär därför beslut, viljeakt.

Anslutningspunkter till Vägen/Jesus är lätta att hitta. De är

Dopet - som de flesta svenska redan har mött

Bönen - att bara prata med Honom

Bibeln - inte lätt men ändå...

Måltiden här och strax.

Här, i måltiden, kommer Jesus till den som vill.

Här är "vägens matsäck", näring för att gå "vägen" - för den som vill.

Den rätta vägen är alltså inte beteende.

Den rätta vägen är Jesus - som säger "Jag är Vägen, Sanningen och Livet..."

Påfarter finns här - bön, Bibel, nattvard.

För den som önskar.

Amen.

Psalm 406

Strax skall vi fira gudstjänst. Den stora gudstjänsten där vi är många och som innehåller mycket: förbön, tillfälle till bikt, nattvard vid tre stationer osv.

Gudstjänsten bygger på att Jesus lever. Och är människors sätt att ansluta till den Gud som i och genom Jesus anslöt sig till oss.

När Gud gjorde det - anslöt sig, föddes - sa en ängel sa till herdarna: Ära åt Gud i höjden och fred på jorden... Och sedan var - gamla översättningen - där jämte ängeln en stor hop av den himmelska härskaran som prisade och lovade Gud. I gudstjänsten ansluter vi oss till den lovsången i himlen över att Gud anslutit sig, att Fadern sände Kristus.

I gudstjänsten ges Guds ord till oss.

Från profeter - gamla testamentet.

Från de vittnen Jesus sände, apostlarna - episteltexten,

Om Jesus själv - evangeliet. Den viktigaste texten. Speciellt markerad skall det visa sig.

Och vi gensvarar - i trosbekännelse och bön.

Gudstjänsten förenar oss med Kristus igen. Med honom som vi förenades med i dopet. Nu i hans kropp och blod. Offrat för oss. Som kommer till och in i oss.

Och vi sänds. För att fortsätta Jesu uppdrag: att älska världen tillbaka till Gud, att ansluta världen till Gud som anslutit sig till samma värld. Och som vi ansluter till i den gudstjänst vi strax firar.

Innan dess är det viktigt att göra ett avslut, förbereda oss.

Avsluta är att släppa, vända oss från det som inte är enligt Guds vilja.

Vad det är i ditt liv vet inte jag. Kanske inte du heller helt och fullt.

Men bland kristna brukar synderna ofta vara "fina" eller "fint dolda".

Vi slåss sällan men kan ofta vara väldigt snarstuckna.

Vi blåljuger inte men talar inte sällan ½sanningar.

Vi förtrycker ogärna men godtar i praktiken ofta orättvisor.

Vi hatar inte men visar ofta ointresse.

Vi avvisar inte andra inte men håller oss ofta på vår kant i rädsla för världen.

Låt oss därför be och bekänna...

Vunnen för att vinna är mötets tema.

Funnen för att finna sa någon igår att det också skulle kunna handla om.

Brunnen för att brinna skulle också kunna fungera. Vi tänds här, blir brinnande vilket leder till en glöd som sprider ljus och värme sedan, efter mötesdagarna.

Munnen för att minna fortsatte jag ordleken igår kväll. Blev inte riktigt bra svenska men munnen för att minnas kan få en att tänka på mässan. Vi äter med munnen för att vi och Jesus skall minnas.

Nåväl! "Vunnen, vunnit mig..." är funderingsorden denna morgon.

Vunnen av Jesus, ett uttryck för, bevis på, åtgärd utifrån att Gud greps av människans läge för att göra något åt det - som vi hörde igår kväll.

Det finns många Bibelord om detta. Hebreerbrevet 9:2 är ett exempel. Men jag väljer att för våra tankar ta en begåvad summering från senare tid. Från Luther som skriver om Jesus...

...som förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld...

Och fortsättningen: ... inte med guld eller silver utan med sitt heliga och dyra blod och med sitt oskyldiga lidande och död...

Vunnen med blod, med lidande, med död.

Något vi förkunnar idag då vi bryter bröder och så förkunnar Herrens död tills han kommer åter.

Vi kopplar upp oss på nytt och på nytt mot detta. I mässan som aktualiserar, realiserar.

Så det blod som vann oss finns här på altaret - strax.

För att omvinna oss.

För att övervinna saker i oss: synden - det som inte "stämmer" med Gud, det som är i olag.

Vad är det hos dig? Det vet du! Det är också sådant du undviker att veta.

APG 2:42 del 3: "Den kristna gemenskapen runt bordet".

Detta är det tredje seminariepasset i en serie. Tanken är att vi här skall kunna byta tankar kring hur de första kristnas gemenskap formades och fungerade.

Den första dryga timmen igår fokuserade vi på grunden för gemenskapen - Dopet.

Den andra timmen igår handlade det om apostlarnas undervisning - alltså Ordet.

Nu är det Bordet - alltså Nattvarden - som är på tapeten första seminariepasset.

Det andra passet idag handlar om de första kristnas böner och leds av Anna-Greta Norén.

Den inbördes hjälpen - alltså diakonin hos de första kristna - hoppar vi över. Detta inte för att det är oviktigt. Tvärtom!! Den aspekten, alltså solidariteten med fattiga och marginaliserade är så viktig att den förtjänar mer än en dryg timme. Den borde få ett eget OAS-möte.

Jag tänker inte prata hela tiden alldeles ensam och alldeles själv. Det är inte så att jag inte skulle kunna göra så men alltsammans blir bättre om vi kan ha någon form av dialog eller samtal. Det är ju ni som valt seminariet och som nog önskar få ut något av det och därför är era tankar, funderingar och frågor viktiga.
Avbryt därför ogenerat!! Protestera, komplettera, diskutera. Jag håller samman det hela och försöker bidra med det jag tänkt och kanske kan bidra med.

"...runt bordet" är alltså rubriken för detta pass. Utifrån Apg 2:42

Vad är läget? Vad har hänt? Vad har Lukas - författaren - berättat?? [Spåna]

• Petrus har berättat om Jesus.
• Människor har av hans berättelse frågat vad de skall göra.
• Petrus visade vägen - läs Apg 2:38-39.
• Folk gick den - vers 41.
• Och de deltog troget i brödbrytandet - det är vad vi kallar nattvard eller mässa.

Ser man några verser längre fram får vi veta var man bröt brödet - i hemmen. Och dagligen. Intrycket man får när man läser vidare i Apostlagärningarna är att brödsbrytelsen såhär långt sker inom ramen för vanliga måltider där husfadern - kanske i slutet - tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt de andra. Eller var apostlar eller annan församlingsledning alltid med? Nya testamentet är här oklart.

Dessa måltider sker då som vidareföljd av den måltidsgemenskap som tidigare hade rått kring Jesus. Att döma av evangeliernas berättelser hade det varit mycket så kallade inkluderande måltider där människor av alla sorter kunde vara med - tullindrivare, prostituerade, syndare, orena, drinkare. Ganska öppna och - i mångas tycke - orena tillställningar alltså.

Att man fortsatte så blev naturligt. Man var ju inte en likhetsgemenskap, åsiktsgemenskap eller trygghetsgemenskap. Man var en gemenskap av dem som var döpta.

Denna öppna inkluderande gemenskap av döpta var riskutsatt. I vart fall verkar åtminstone Första brevet till Korint vittna om det. Apostrlagärningarnas fortsatta berättelse tyder på samma sak. Den inkluderande måltiden kunde lätt bli exkluderande. I Korint kom särgruppstillhörighet - att man kom tidigt respektive sent och var välbeställd respektive fattig - att splittra måltidsgemenskapen och Paulus ingriper med kraft mot detta i kapitel 11. I det sammanhanget hänvisar han till vad han fått överlämnat åt sig - traderat - och i den vevan finns formuleringar som återkommer i varje mässa i största delen av kristenheten: Instiftelseorden, Brödsbrytelseorden.

Paulus hade fått det överlämnat åt sig. I de på 60-70-80-90-talen nedskrivna evangelierna ser vi att brödsbrytandet - det vi kallar nattvard eller mässa var viktigt. Tre av dem berättar att Jesus kvällen innan sin död förordnade att man skulle ta emot hans kropp i form av bröd och hans blod i form av vin. Och på så sätt - som Paulus skriver - förkunna Herrens död till dess han kommer åter. Hos Markus, Matteus och Lukas beskrivs - om man lägger till bespisningsunderberättelserna och andra måltidsberättelser som återberättas mer eller mindre "nattvardigt" - mässan som en självklarhet. Precis som i början av Apostlagärningarna.

Den fjärde evangelisten - Johannes - berättar inte om måltidens instiftande men packar främst sin berättelse om när Jesus utspisar 5000 och ett efterföljande undervisande avsnitt med "nattvardighet" till max. Hos honom är ätandet av Jesu kropp och drickandet av Jesu blod inte bara en självklarhet. Det är enligt kapitel 6 särskilt verserna 54-58 faktiskt en nödvändighet.

[Ordet är fritt!! Kommentarer, frågor, tankar??]

Ganska snart under kyrkans historia - bara efter några decennier - lossnar sambandet mellan den vanliga måltiden och mässan. Det verkar som om i den vevan man försökte göra mässan tillgänglig för alla i församlingen - alltså alla döpta - och att det då blev i större lokaler eller utomhus man höll till och bröt brödet i samband med när man möttes på Herrens dag - söndagen, uppståndelsens dag, dagen efter sabbaten. Alltså kanske man därigenom kom att fira mässan mer sällan - bara varje vecka, inte varje dag. Men varje Herrens dag!!! Och församlingsledarlett. (Apostoliska fäderna)

Och nattvardsliturgier växer fram. Eller rättare sagt: vi får delar av upptecknade liturgier. Om de vuxit fram utifrån start-frön i NT eller om de funnits tidigt och vi i stället i NT har nedslag av sådana liturgier kan vara en öppen historia. Evangelikaler ser utvecklingen från NT-fröet och då näst intill som ett ritualiserande avfall från urkyrkans rena fria spontana brödsbrytelse. Lutherska och katolska bibelforskare bedömer samma historiska källmaterial i dem andra riktningen - alltså så att formuleringarna fanns tidigt i den kristna gudstjänsten och fick nedslag i NT. Ortodoxa teologer i sin tur - detta är en väldigt schablonfylld beskrivning - ser liturgiernas utveckling med start i NT som Andens ledning och verk, ett framsteg, inte ett avsteg.

Sägas skall också att det finns något av en rågång mellan de gamla historiska kyrkorna - ortodoxa, katolska, lutherska - och en del modernare kyrkobildningar av reformert slag. De gamla lär tydligt realpresens - att Jesus verkligen är i, med och under bröd och vin reellt närvarande. Hur man förklarar detta varierar men att det är så enar dessa kyrkor varav Svenska kyrkan är en. Det betyder att i dessa kyrkor tar nattvardsgästen mot Jesus oberoende av gästens tro, liturgens kvaliteter eller andra subjektiva faktorer. Bröd + vin + Jesu ord = mässa.

Reformerta kyrkor och många evangelikala grupper lär mer att Jesus är symboliskt i brödet och vinet. Celebrantens andliga halt, nattvardsgästens tro och erfarenhet blir då faktorer av större vikt för hur man ser på mässan.

Detta är det andra seminariepasset i en serie. Tanken är att vi här skall kunna byta tankar kring hur de första kristnas gemenskap formades och fungerade.

Den första dryga timmen fokuserade vi på grunden för gemenskapen - Dopet.

Denna timme - som man kan delta i utan att ha varit med förra timmen eller måsta delta i resten av serien - handlar det om apostlarnas undervisning - alltså Ordet.

I morgon är det Bordet - alltså Nattvarden - som är på tapeten första seminariepasset.

Det andra passet i morgon handlar om de första kristnas böner och leds av Anna-Greta Norén.

Den inbördes hjälpen - alltså diakonin hos de första kristna - hoppar vi över. Detta inte för att det är oviktigt. Tvärtom!! Den aspekten, alltså solidariteten med fattiga och marginaliserade är så viktig att den förtjänar mer än en dryg timme. Den borde få ett eget OAS-möte.

Jag tänker inte prata hela tiden alldeles ensam och alldeles själv. Det är inte så att jag inte skulle kunna göra så men alltsammans blir bättre om vi kan ha någon form av dialog eller samtal. Det är ju ni som valt seminariet och som nog önskar få ut något av det och därför är era tankar, funderingar och frågor viktiga.
Avbryt därför ogenerat!! Protestera, komplettera, diskutera. Jag håller samman det hela och försöker bidra med det jag tänkt och kanske kan bidra med.

"...kring Ordet" är alltså rubriken för detta pass. Utifrån Apg 2:42

Vad är läget? Vad har hänt? Vad har Lukas - författaren - berättat?? [Spåna]

• Petrus har berättat om Jesus.
• Människor har av hans berättelse frågat vad de skall göra.
• Petrus visade vägen - läs Apg 2:38-39.
• Folk gick den - vers 41.
• Och de deltog troget i apostlarnas undervisning.

En ledtråd till hur detta fungerade och vad det var frågan om får man om man ser till Var man höll till - i templet. Givetvis inte inne i själva tempelhuset dit bara prästerna fick gå utan på mer allmänna ytor på tempelplatsen - hedningarnas förgård, kvinnornas förgård, männens förgård osv. Jesus hade själv hållit till där när han innan sin arrestering - och sannolikt flera gånger tidigare - undervisade i Jerusalem.

Att Guds Ord fanns i templet var för judar och Jerusalembor en självklarhet!

• Där fanns Lagen - det vi kallar 1-5 Mosebok - och de som kunde den som fundament.
• Där fanns Psalmerna vi har i Psaltaren och som var grunden för bönetider och offerliturgier.
• Där fanns Samtalet - som Jesus själv deltog i för första gången när han var 12 år.
• Genom samtalet och på annat sätt fanns också Profeterna och Skrifterna i templet.

Detta deltog de första kristna i - eftersom de var judar och Jerusalembor. Och alltsammans var skrivet på hebreiska med återgivningar på arameiska eftersom man var i Jerusalem.

Sedan fanns det synagogor - alltså smärre samlingslokaler - för sabbatens gudstjänster, undervisning, samtal och bön. I synagogorna fanns, utifrån församlingens ekonomi, Lagen, Profeterna, Psalmerna och de andra Skrifterna. Samt kanske då och då någon som kunde utlägga, förklara, vad som lästes. I Lukas kapitel 4 berättas om ett par tillfällen när Jesus var i synagogor och man kan av de berättelserna ana hur synagogans gudstjänst fungerade.

Synagogans gudstjänst deltog de första kristna i - eftersom de var judar.

I Palestina och Jerusalem på hebreiska/arameiska men på många platser grekiska.

Utanför Palestina på grekiska med grekisk översättning av skrifterna.

Dessutom deltog i synagogans verksamhet också ickejudar på väg in i judendomen.

Och så fanns det hemmen. De var i de flesta fall utan skrifter men människorna kunde utantill. Främst pojkar och män över 12 år. Men också kvinnor och flickor som lyssnat när pojkarna lärdes av männen. I huvuden fanns Psaltaren, berättelser om Abraham, Isak, Jakob, Moses, David och andra. Samt profeternas förkunnelse av Guds vilja.

På samma sätt var det i de första kristnas hem - eftersom de var judar.

Och vad gäller språken samma villkor som för synagogan.

[Ordet är fritt!! Kommentarer, frågor, tankar??]

Tillbaka till Apg 2:42: Ovanpå detta, till detta, utöver detta - alltså Lagen, Profeterna, Psalmerna och de andra Skrifterna - deltog de första kristna troget i apostlarnas undervisning.

Vad var det?? Vad var det apostlarna bidrog med utöver vad man redan hade??

Ledtråd till vad apostlarnas undervisning var finns i Apostlagärningarna kapitel 1 när en ny apostel skulle fyllnadsväljas efter Judas - Apg 1:21-22.

Vittna om hans uppståndelse handlade det om! Det kristna grundbeskedet till världen!!

Och att kunna berätta om vad Jesus gjort och sagt från starten av sin offentliga gärning.

För de första kristna var allt detta muntliga besked och berättelser. De anknöt till de gamla skrifterna men inget om Jesus fanns skrivet de första 20-30 åren. Apostlarna fanns ju och kunde berätta. Först på 60-talet, då många av apostlarna led martyrdöden, skrev man skrifter med beskedet om Jesu uppståndelse föregått av berättelsen om hans lidande och död föregått av berättelser - i urval - om vad han gjorde och sade. De skrifterna kallar vi evangelier och vi har fyra i våra Biblar. Med start i Markus över Matteus och Lukas och med Johannes ger de oss inblick i en del av vad apostlarnas undervisning hade för innehåll och hur den utvecklades från ungefär år 60-90, den undervisning den kristna gemenskapen höll fast vid.

Apostlarna berättade alltså inte bara. De tolkade, tillämpade, utvecklade och vägledde - mot bakgrund av berättelserna. Den vägledningen skedde muntligt men också i brevens form. Paulus, som faktiskt bara kunde vittna om mötet med den uppståndne, blir den främste brevskrivaren. I de breven finner vi apostlarnas undervisning som de första kristna skulle hålla fast vid. Och breven, alltså exempel på apostlarnas undervisning, är skrivna grovt taget mellan åren 45-65, Johannesbreven något senare.

De första kristna kommer alltså att hålla fast vid hela vår Bibel.

Först alltså Gamla testamentet i skriven och memorerad form. Som auktoritet från första början.

Sedan i muntlig form och vad det led i skriven form vad som kom att ingå i vad kyrkan på 200-talet börjar kalla Nya testamentet. Efter en urvalsprocess där somt godkändes och somt ratades.

[Ordet är fritt!! Kommentarer, frågor, tankar??]

Detta är det första seminariepasset i en serie. Tanken är att vi här skall kunna byta tankar kring hur de första kristnas gemenskap formades och fungerade.

Denna första dryga timme - som man kan delta i utan att måsta delta i resten av serien - fokuserar vi på grunden för gemenskapen - Dopet.

Nästa timme - efter kaffet - handlar det om apostlarnas undervisning - alltså Ordet - och man kan vara med även om man "missat" första passet.

I morgon är det Bordet - alltså Nattvarden - som är på tapeten första seminariepasset.

Det andra passet i morgon handlar om de första kristnas böner och leds av Anna-Greta Norén.

Den inbördes hjälpen - alltså diakonin hos de första kristna - hoppar vi över. Detta inte för att det är oviktigt. Tvärtom!! Den aspekten, alltså solidariteten med fattiga och marginaliserade är så viktig att den förtjänar mer än en dryg timme. Den borde få ett eget OAS-möte.

Vidare avser jag inte att prata hela tiden alldeles ensam och alldeles själv. Det är inte så att jag inte skulle kunna göra så men alltsammans blir bättre om vi kan ha någon form av dialog eller samtal. Det är ju ni som valt seminariet och som nog önskar få ut något av det och därför är era tankar, funderingar och frågor viktiga.
Avbryt därför ogenerat!! Protestera, komplettera, diskutera. Jag håller samman det hela och försöker bidra med det jag tänkt och kanske kan bidra med.

"...på dopets grund" är alltså rubriken för detta pass. Utifrån Apg 2:42.

Vad är läget? Vad har hänt? Vad har Lukas - författaren - berättat?? [Spåna]

• Petrus har berättat om Jesus.
• Människor har av hans berättelse frågat vad de skall göra.
• Petrus visade vägen - läs Apg 2:38-39.
• Folk gick den - vers 41.
• De som innan var lärjungar + inemot 3000.

I en folkhop på 3000 känner inte alla alla! Alla vet inte ens vem alla är!

I en folkhop på 3000 - och fler ansluter sig innan kapitlet är slut - finns olikheter. I kapitel 6 syns ett exempel på olikhet vad gäller språk och kultur, troligen också teologi.

Gemenskapen hos så många kan praktiskt inte bygga närhetskänsla, att man socialt känner varandra och är bekanta, att man tänker lika, upplevt lika. Eller är släkt och vänner. Gemenskapen måste ha, och hade, en annan grund.

Grunden vad som stod i vers 41: tog till sig Petrus ord och lät döpa sig och fick så förlåtelse för sina synder och den heliga anden som gåva - tillsammans med sina barn.

[Ordet är nu fritt!! Kommentarer, frågor, tankar??]

Dopet - grunden för de första kristnas gemenskap - har alltså att göra med omvändelsesvar (tog till sig), förlåtelse, Anden och Barnen.

Vi tar det i tur och ordning.

Omvändelsesvar. Petrus hade uppmanat till omvändelse, nystart, vägval. Givetvis var han inte först med att göra detta. Jesus hade gjort på samma sätt - Markus 1:15. Eller Lukas 4:14 om vi skall vara kvar hos samme Bibelboksförfattare. Och innan Jesus hade Johannes Döparen låtit på samma sätt - Lukas kapitel 3 - och mycket tyder på att hans omvändelseförkunnelse var känd av fler än som kände till Jesus. Folk från Jerusalem hade nämligen strömmat ut till Johannes för att höra honom och låta sina liv genom dop få en ny start i förlåtelse. Att byta riktning, göra en ny start, sätta tro till ord omvändelse förknippades med dop hos de första kristna.

Förlåtelse. Förlåtelsen ges alltså genom dopet - att döma av Petrus ord. Förlåtelsen hade getts redan genom Johannes Döparens dop så i det avseendet är dessa dop lika. Liksom de dopen liknar det dop man döptes med när man som icke-jude upptogs i den judiska folkförsamlingen - proselytdopet. Eller de reningsceremonier som judarna praktiserade för att ges förlåtelse. Eller dopen - flera - hos den judiska trosriktningen Essener som var samtida med Jesus och den första församlingen.

Att dopet gör och ger förlåtelse ser Jerusalemsborna därför som något naturligt och självklart. Vilket det också är hos de första kristna. Det ser vi av Paulusbrevens dopresonemang i till exempel Romarbrevet kapitel 6 som talar om att dopet förenar med Kristus och Titusbrevet kapitel 3 där Paulus talar om ett bad som räddar /frälser/, återföder och förnyar genom den helige Ande.

Anden. Här skiljer sig det kristna dopet från Johannes Döparens dop!! Petrus säger ju att de som skall döpas kommer att få Anden - något Johannes uttryckligen säger att hans dop inte ger. Så inte heller proselytdopet eller olika reningsceremonier. Titusbrevstanken jag nyss nämnde talar också om att Anden agerar i dopet - återföder, förnyar.

Återfödelse brukar vi ofta förknippa med reinkarnation, att man återföds gång på gång. Det är inte tanken här. Pånyttfödelse, födas på nytt, födas ovanifrån är vad det handlar om. Mer om in-karnation alltså. Att Kristus genom Anden tar boplats i människan. Att människan för del av Gud.

I Johannesevangeliet - som är yngre än Apostlagärningarna och skrivet ungefär 60 år efter den första församlingen som det berättas om i Apg 2:42 - står det i tredje kapitlet om att födas på nytt genom vatten och Ande - ord och tankegångar som alltså hör ihop med och handlar om Dopet, grunden för det kristna livet och den kristna gemenskapen.

Barnen. ...er gäller löftet, er och era barn... sa Petrus. Och inte tänkte han på kommande släktled. De första kristna där detta skrevs väntade sig ju Jesu återkomst i sin egen livstid. Alltså måste barn betyda era barn, knattingarna ni håller i handen, har på axlarna, bär på. Och de barn ni ikväll kommer att göra när ni kommit hem och mörkret fallit. De barn som hör till ert hus(håll).

Summering:

Det som berörts är viktigt att hålla fast vi i vår tid där många olika saker på ett felaktigt sätt görs till grund för kristen gemenskap. Det kan vara sådant som att man tycker lika, har samma erfarenheter, känner varandra, har bra personkemi, upplever saker likadant, delar åsikter, vanor och traditioner. Allt möjligt alltså!

För de första och alla kristnas gemenskap var och är Dopet grunden. Dopet som har att göra med

• omvändelsesvar - de tog till sig budskapet i tro,
• förlåtelsen - som man sedan fortlever i genom daglig omvändelse, bekännelse och tro
• Anden/Gud - som gör dopet och ges i dopet
• barnen - som vuxnas medfrälsta och medkristna .

[Ordet är fritt!! Kommentarer, frågor, tankar??]

I min presentation av semesterlitteratur glömde jag den bok som avbildas på vidstående bild. Den inköptes under en dagsutflykt till Uppsala och borde kommit i min ägo när jag för några år sedan påbörjade mitt arbete för att bli teologie magister. Boken fanns inte då men nu finns den och gav en god och nyttigt kortfattad introduktion till olika metodfrågor man har att ta hänsyn till när man arbetar med Bibeltext på ett vetenskapligt sätt. Mycket bra översikt!!

På grund av bokens karaktär placeras detta inlägg i kategorin studier. De förra böckernas art gjorde att predikaren 12:2 passade bättre - den kategori under vilken jag placerar allsköns läsning.

Den tredje vägens bloggeri var rubrik för några inlägg jag skrivit denna vecka för att så att säga komma ikapp mitt bloggkommenterande av diverse stora väldshändelser med mig själv i centrum. Självupptagenheten har således firat aningslösa triumfer och inget tyder framledes på att jag skall byta ut den infallsvinkeln. Världen och samtiden genom egna ögons begränsade synfält är ju bloggeriets själva livsnerv.

Nu ställer jag således in tillbakablickssynfältet på det nyligen timade OAS-mötet på orten. Därav den långsmala bild som pryder detta inlägg samt ytterligare några. Den är en beskuren variant tagen vid festhögmässan vid OAS-mötet i Boden för två år sedan.

Ett OAS-möte innebär ett kraftigt pådrag - i vart fall om man likt jagsjälv varit engagerad i att arrangera historien. Folkhögskolan har också detta år tillhandahållit logi för ca 70 personer och sålt ca 200 luncher varje dag. Dessutom har de flesta seminarier varit på skolan och själv kom jag att leda ett seminarium vid tre tillfällen. Fixeri av stora och små prylar, förberedelser, att visa människor dit de vill och en massa annat gör att just som medarrangör - mötet genomfördes som samverkanskurs mellan skolan och OAS-rörelsen - blir det ett rejält pådrag.

Bloggkamraten Torbjörn Lindahl - länk till höger - nämnde i sitt inlägg OAS-MÖTET att det är för tidigt att utvärdera. Han vittnade också om en ganska hög grad av utpumpenhet. Jag delar hans tankar och dagen-efter-känsla. Utvärdera är det för tidigt att göra. Referera kort är dock möjligt.

Onsdag kväll inleddes OAS-mötet med en gudstjänst - kallat möte - kl 19.00. Predikan i det sammanhanget fick mig att ta tillbaka det jag en gång för flera år sedan skrev i ett manus: Luleå stift saknar för närvarande "stora predikanter".* Predikan på onsdagskvällen var bland det bättre och mest innehållsrika jag hört! Barn-, ungdoms- och medelålderskamraten skämde inte ut sig alls!!** Cirka 400 personer hade mött upp.

Torsdag morgon firades mässa i Folkets hus och jag hade fått förtroendet att leda den. Ungefär 50 morgontidiga deltog. Förmiddagen var det föredrag som jag inte hade tid att avhöra och på eftermiddagen delade - jag gissar kring 300 av deltagarna - upp sig på olika seminarier under tiden andra deltagare vilade sig något. Själv hade jag i uppgift att leda en så kallad minikurs vars fusklappsmanus återfinns i de senare inläggen OAS - bidrag 1-3.

Kvällen var det välbesökt gudstjänst/möte igen men jag deltog inte då.

Fredagen liknade torsdagen ganska mycket utom att jag biträdde den lokale komministern (jag vet vad han heter och jag vet var han bor) som hade i uppdrag att leda morgonmässan - 70 personer.

Lördagen gick i lite annat tecken. Av pådragets spring och skubb fick jag på natten ett helt fantastiskt senadrag i högra vaden och krampkänningarna fanns kvar hela dagen. Festhögmässan på eftermiddagen är och blev konferensens absoluta höjdpunkt med en massa människor, nästan ett dussin präster och en biskop. Den genomfördes efter en lite modifierad ordning som den ovan nämnde predikokamraten och jag hade klurat ut förslaget till.

Ett kvällsmöte avslutar konferensen och efter det förvandlades genom ihärdigt arbete det till kyrkorum riggade Folkets Hus stora sal Cosmos bli gymnastiksal igen. Detta innebar att jag var hemma strax efter kl 23.

Söndag ingick inte i själva OAS-mötet utan gudstjänsterna i samhällets olika kyrkor den dagen fungerar som mötets efterbörd. Ganska många som rest till konferensen är nämligen kvar och därför var det fler och andra människor än vanligt i Älvsby kyrka där jag fått förtroendet att predika.

Liturg i den Högmässan var en av församlingens kvinnliga komministrar - brunetten. Jag tycker det är extra viktigt att det blev så som något av en markering. OAS-rörelsen låter inte kvinnliga präster agera inom ramen för deras stora möten av det slag det här var frågan om. Förhoppningsvis kommer man dock snart att förstå att "fronten" mellan old time religion - alltså "klassisk kristen tro" - och sekulariserande upplösande politiserade liberaliseringstendenser inte längre går vid den så kallade "kvinnoprästfrågan" utan att "fronten" är förskjuten till andra stridsäpplen - uppståndelsen, jungfrufödelsen etc.

Detta var som sagt ett kort referat där många detaljer som kunnat nämnas inte tagits upp. Dessutom saknades som sagt utvärdering av dagarna. Det får anstå till dess allt legat till sig och olika uppgifter kunnat sammanställas - till i september typ..

Semesterreselitteratur måste man ha. Givetvis hade jag också sådant med mig.

Kyrkans tjugo sekel - ett kyrkohistoriskt kompendium av Carl Henrik Martling (som jag kommer att återkomma till i ett senare inlägg när jag läst boken färdigt) fanns i botten på läsväskan och varvades till att börja med med...

Svitjods undergång och Sveriges födelse av Henrik och Fredrik Lindström. Det var en intressant pocketbok som - om jag fattat allt rätt - beskriver hurusom för knappa 1000 år sedan de hedniska och militanta Svearna kom under de tidigare kristnade och därför något mildare Götarnas kontroll till ett enat rike med en kung. förlorarna blev de som fick ge sitt stamnamn åt fosterlandet i den vevan alltsammans civiliserades genom att anslutas till det katolska Europa och få sitt kyrkliga centrum i svearnas centralort Östra Aros - Uppsala.
Legeringens politiska centrum kom att bli en tyskkontrollerad nyetablering befolkad av uppkomlingar utan vare sig anor eller traditioner - Stockholm.

Mein lieber Reichskanzler - Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli av Staffan Thorsell införskaffades på centralen i Göteborg. Förfärligt intressant!! Handlar om hur den svenska regeringen (inte sällan splittrad), industrifamiljer, försvaret och kungahuset fiffelspelade både dubbelt och tredubbelt till förmån för Hitler-Tyskland. Och att alltsammans mörklades efter andra världskriget.
Det som skiljer boken från många andra som behandlat ämnet är att författaren kunnat få ta del av en hel del nytt material. Givetvis gäller inte det anteckningar och handlingar som till exempel det svenska försvaret och kungahuset hemligstämplade och som fortfarande hålls hemliga av dessa mörklerkrafter utan i stället tyskarnas noteringar till samma skeenden, anteckningar och arkiv. Dessa fördes 1945 till Sovjetunionen men har kommit fram i ljuset och blivit tillgängliga efter det mörka systemets upplösning. Alltsammans mycket intressant att läsa - särskilt i dessa FRA-tider.

Dagen efter Bruce kändes benen som stolpar. Vi hade ju kommit till arenan före 18 och köat i värmen närmare en timme innan insläppet ½19. 21 startade musiken och strax före midnatt hade bossen gjort sitt. Knappa timmen tog det att komma ut ur arenan och sedan - via en pub för en pilsner - promenerade vi tillbaka till vandrarhemmet. Nattinatti strax efter 2.

Lördagen - alltså dagen efter Bruce - strosade jag och mina barns moder några timmar. Vi kollade Masthuggskyrkan och vandrade omkring i Slottsskogen. Vi tog det således lugnt och flanerade vidare i Haga-området innan vi for "hem". Då vi efter någon timmes paus hoppat av spårvagnen och gick till den restaurang där vi skulle möta de andra passerade vi hotellet där Bruce bodde och kunde betitta alla dem som väntade på att få se en glimt av Bossen.

Väl restaurangade bar det sedan av till Liseberg där barnen - observera att flera nu är duktigt vuxna - åkte och åkte. Själv nöjde jag och hustrun oss med att åka två saker: pariserhjulet och en rulltrappa. Carl-Einar Häckner showade. Dessutom mötte jag en arbetskamrat med make, barn och barnbarn. Världen är liten.

Söndagen gick jag i den ovan nämnda kyrkan. Sedan bar det av till botaniska trädgården där vi bland annat tittade på ett näst intill oändligt antal olika tallar från världens alla hörn. Många typer var krokiga, korta, vridna, knotiga och skulle inte kunna fungera som sågtimmer annat än om man skulle framställa ämnen till blyertspennor.

Efter botaniska middag. Sedan andra Narnia-filmen - prins Caspian. Den var inte lika bra som Häxan och lejonet. Mycket av de tankar och samtal C S Lewis har hos figurerna var nedtonat för att vara ersatt av bland annat ganska actionfyllda bataljscener. Hemma vad det led.

Om några timmar kommer stora bocken Bruse. När jag börjar skriva kladden till detta inlägg är klockan ungefär 20 i 7 fredag 4 juli. Vi har just kommit in på innerplan på Nya Ullevi där det kl 21 startar en lajvkonsert med B Springsteen.

Det finns hur många högtalare som helst!! Och öronproppsförsäljare!
Konstigt egentligen att man både ska ha - och ta betalt för - en massa ljud och ljuddämpare.
Två gånger en bra affär - typ.

I morse, innan tuppen, klev vi upp för att medelst ta tåg Tierp-Stockholm-Göteborg och kom fram till götet strax efter lunch. Pizza. Inbokning på vandrarhem i Masthugget.

Vi = är madammen och jag och lilleman som reste tillsammans. Den yngre av döttrarna reste nattåg direkt till Gtbg medan den värnpliktige sonen åkte med flickvän och hennes familj i bil under den gångna natten.

Här tog jag en skrivpaus men fattade senare pennan på nytt.

Nu väntar vi. Och väntar. Och jag börjar känna mig smått Kalix-aktig. Vad som gömmer sig bakom det uttrycket kanske jag återkommer till någon annan gång. Nyss, 35 minuter innan planerad täjk-åff, applåderade frenetiskt den entusiastiska publiken en till synes tom scen bara för att en tekniker gick över densamma.

Klockan 21 exakt började Bruce Springsteen!! Efteråt skrevs:

BOSSEN LEVERERADE!!

Gav järnet i tre timmar för dem som gett honom uppdraget - alltså vi som betalt.

Engagemang!! Glöd!!

Skådespeleri?Vem vet. Verkade i vart fall äkta!!

Han levererade i trohet mot uppdraget han fått.

Tänkvärt. Och utmanande. Att leverera enligt uppdrag.

Så har då OAS-mötet* lagts till handlingarna - åtminstone för en tid - och bloggskrivandet kan återupptas. Det leder till att jag ställs inför ett val mellan två olika tillvägagångssätt.

1. Jag kan skriva ett inlägg om allt som hänt sedan jag skrev sist inklusive vad jag då skrev att jag senare skulle kunna skriva om. Ett sådant inlägg skulle bli långt som halva fjolvintern och därmed ogenomläsningsbart för den arma läsekretsen.
2. Jag kan skriva ett antal smärre inlägg om de olika tingen som timat men det skulle skapa en uppsjö inlägg under mycket kort tidsrymd vilket får läsaren att tröttna eftersom han eller hon då måste läsa inläggen ett och ett i en lång kedja.
3. Den tredje vägen är att skriva korta inlägg kring ett urval av händelse och tankar och publicera ett eller två per dag samt hoppas att inget mer händer som tarvar speciella mer aktuella kommentarer. Skulle dagarna framledes fyllas av bloggvärda händelser kommer jag aldrig ikapp.**

Den tredje vägens första inlägg blir därför en kommentar kring hur det nyinköpta fordonet uppförde sig under långkörningen samt också i fortsättningen artar sig. Det hela gick bra! Dessutom:

Bilen är intelligentare än vad jag själv är!

Ofta har jag genom åren under bilkörning undrat: Vilken temperaturen är det ute?
Den nya bilen vet! Den förser till och med upplysningen med snökristallstjärna när temperaturen är +2 eller lägre. Detta såg vi under resan norrut då nattemperaturen kring Lövånger, strax innan solen gick upp, var +1!

På samma sätt har jag ofta tänkt: Hur långt kan jag köra innan jag måste tanka?
Den nya bilen vet!! Och meddelar genom dissplajen hur många kilometer det är kvar till soppatorsk även om den inte använder det ordet, ej att förväxla med torsksoppa.

Bilen är således intelligentare än vad jag själ är!***

Det är så ovanligt att se dig i en fin bil sa den lokala kvinnligprästiga brunettkollegan till mig.
Dig är man van att se köra en rishög.
En lite orättvis anklagelse kanske...

**  Jag vet!! Jag vet!! Jag vet att min blogg inte alltid innehållit bloggvärt stoff!

*** Sannolikt finns i läsekretsen folk som anser att redan den ljusblå VW 1500 jag hade i början av 70-talet var smartare än vad jag då var och nu är - den som hade både hastighets- och bensinmätare.

Jag brukar ha som sed att åtminstone varje onsdag och någon gång varje veckoslut skriva något på bloggen. Denna sed har sistlidna vecka helt kommit ur led. Så kom exempelvis det senaste inlägget att skrivas måndagen den sista juni hemma hos svärmodern för att via USB-minne överföras till svågerns dator tisdagen den första och publiceras därifrån.

Onsdagsinlägget gick på grund av semesterresandet om intet och blev helt LOST. Fredagen den fjärde juli fick jag inte heller grepp om någon dator eftersom vi då anträdde SJ-resa till Göteborg där vi tillbringat hela veckoslutet - utan att ges tid till ett blogg-inlägg.

Från Götet tuffades det på måndag runt lunch för att anlända till Tierp strax efter kl 18. 20.00 satte jag, yngre dottern och yngre sonen oss i bilen för att ratta norröver och den resan ändade idag på morgonen klockan fem med att fordonet styrdes in på villatomten hemma. Trots att dottern rattade ungefär halva vägen kom jag bara att nicka till ungefär mellan Kåge och Jävre - här må den geografiokunnige konsultera lämplig karta - vilket innebar en slummer på bara dryga 20 minuter. Ett par timmars slapphet följde innan det var dags att inställa sig på folkhögskolan eftersom OAS-mötets förmöte börjar idag.

Vilka inlägg har jag under denna period inte skrivit?

1. Före-Bruce-inlägget fredag 4 juli om väntan på att konserten skulle börja.
2. Efter-Bruce-inlägget lördag morgon om intrycket av Springsteens konsert.
3. Lisebergsinlägget lördag kväll om nöjesfältet samt promenaden i Slottsskogen tidigare under dagen.
4. Masthuggskyrkans gudstjänst söndag förmiddag.
5. Botaniska trädgården lejonparten av söndagen.
6. Andra Narniafilmen - Prins Caspian - söndag kväll.
7. Resan nämnd ovan med start på måndag till tidigt på tisdagsmorgonen.
8. En smula notiser om lästa bra böcker.
9. Förväntansinlägget idag tisdag kring det stundande OAS-mötet.

Typ trött är jag just nu så inläggsotakten kommer att råda - men nog är det märkligt att man ibland inte har något att skriva men ibland duggar kommentarförtjänta händelser som spön i backen. Läsaren må i kommentar utbe sig vad av detta han eller hon önskar framledes få mer ingående belyst.

Så har då sommarens söderutresa, med därtill hörande vistelser på olika ställen, upplevelser av stora och små saker, intryck av ditt och datt och så vidare, påbörjats. För eventuella illbattingars skull säger jag redan nu att fastän bloggarn - alltså jag - är borta så står villafastigheten ingalunda tom och övergiven eftersom vuxna sommarjobbande barn bebor huset.

Nåväl - igår måndag rattades nybilen söderöver. Första pausstopp blev någonstans i vad som brukar kallas det fromma Västerbotten. Med det åsyftas som regel kustbygderna där det i var och varenda by befinner sig ett bönhus - eller åtminstone ett hus som varit ett bönhus. Invidstående telefonfotografi visar en sak som det gjordes reklam för på platsen: Bed & Golf. Är det inte fromt så säg?

Paus två var strax norr om Övik där mostern besöktes. Hon är min mors yngsta syster och ende kvarvarande av den generationen på mammas sida. Det är alltid roligt att träffa henne.

Paus tre togs strax norr om Sundsvall på en plats där Mammon dyrkas å det vanvettigaste. Däer stannade vi för att få i oss en middag endast. IKEA på platsen har den fördelen jämfört med anläggningen i Haparanda att man kan gå direkt från ytterdörren till restaurangen och sedan ut igen. I Happis måste man på förplanerade gator traska genom halva affären innan man kan få sig en köttbulle. Efter bullen blir det sedan att löpa gatlopp genom det frestelsefyllda templet innan man når befrielsen utomhus. Telefonbilden invid visar tempelplatsen med månglarkundernas alla fortskaffningsmedel.

Paus fyra blev kort och tragisk. Strax söder om Sundsvall finns en godisbutik extra large. Där stoppades och diverse sötsaker inhandlades. En seg hallonsmakande Ferrari kom innan vi lämnat parkeringen att ramma en av mina kundtänder som tappade både krona och klave vid kollisionen. Harmeligt!! torde vara bästa sättet att uttrycka vad jag känner.

14 timmar efter start var vi framme hos svärmor i Tierp. Pausandet tog väl sådär dryga tre timmar så den nyinköpta bilen - med klimatanläggning - hade tjänat oss väl.