stigstrombergsson

Surfa på nätet är en farlig sport. Men intressant. Man vet aldrig var man hamnar. Den snubbeltur jag nu tänker på började för en dryg vecka sedan på folkhögskolan här i byn. I ett tidskriftsställ såg jag nummer 7 av tidskriften Signum – katolsk orientering om kyrka, kultur och samhälle. På framsidan såg jag vad den innehöll och stal den genast. Nää! Inte stal. Jag lånade den och återställde den efter ett par dagar. Rätt ska vara rätt.

Det som väckte mitt intresse var artikeln Kristna i dagens Israel. Tyvärr finns den inte (för närvarande) tillgänglig på Signums webbplats utan bara i en kopierad form på mitt skrivbord. Artikeln var en översättning från den spansk-språkiga tidskriften La Cività Cattolica men på dess engelskspråkiga hemsida hittade jag den inte heller. Dock fann jag en del annat som kickade igång en del tankeverksamhet, bland annat detta som Google Translate hjälpt mig försvenska:

När kyrkan inte går ut ur sig själv för att evangelisera blir hon självrefererande och sedan sjuk. […] När kyrkan är självrefererande, utan att inse det, tror hon att hon har sitt eget ljus. Hon upphör att vara mysterium lunae och detta ger upphov till den andliga världslighetens allvarligaste ondska. […] Förenklat, det finns två bilder av kyrkan: antingen den evangeliserande kyrkan som kommer ut ur henne själv, […] eller den världsliga kyrkan som lever i sig själv, av sig själv, för sig själv. Detta måste belysa de möjliga förändringar och reformer som kommer att behöva göras för att frälsa själar. När det gäller nästa påve behöver vi en man som är grundad på kontemplationen av Jesus Kristus och på tillbedjan av Jesus Kristus som kommer att hjälpa kyrkan att gå ut ur sig själv mot den existentiella periferin och hjälpa henne att vara den fruktsamma modern som lever "den ljuva och tröstande glädjen att evangelisera"

Fattade jag det hela rätt – kunde inte läsa hela artikeln – var han som för några år sedan sa detta den kardinal som nu är Katolska kyrkans påve. Vara hur det vara vill med just den saken tycker jag att tankegången är sann. Jag funderar vidare och vågarmig på att påstå att när en kyrka, församling, grupp eller individ frotterar sig med sig själv, blir till för och existerar för sin egen skull, fylls av omsorgen om sig själv och värnar det ljus man tycker sig ha så tappar man sammanhanget med det verkliga ljuset. Det är den kyrka, församling, grupp eller individ som vänder sig utåt i evangelisation som är den kyrka, församling, grupp eller individ som är mysterium lunae för världen.

Vad mysterium lunae betydde fattade jag naturligtvis inte omedelbums. Jag fick googla vidare och fann att det handlar om den fornkyrkliga tanken att Kyrkan inte har eller ska bländas av något sorts eget självupptaget ljus utan i stället vara en måne som i en mörk värld reflekterar ljuset från Gud. I googlandet passerade jag en plats på nätet där förutom just den sakupplysningen också fanns andra goda ting – klicka här.

På söndag är jag ombedd att förkunna på EFS här på orten. Texten då tar bland annat upp omvändelse. Jag funderar kring om och kanske hur mitt påve-snubbel har bäring mot den uppgiften där och då.

Rubriken är inte felstavad! Den är bara (ännu) ett exempel på att jag då och då levererar dåliga ordlekar. Att jag hänger mig åt sådant är inget att hänga med huvudet för. Det räcker med att skaka på skallen och anlägga en bekymrad min.

Två sorters annansering förekom i Älvsby kyrka Första söndagen i Advent dvs igår. Först det i god tid varslade meddelandet att det skulle vara vad man kallar Äventyrssöndag vilket i praktiken betyder vad som förr kallades Familjegudstjänst. Det betydde vad gäller utformningen en något magrare sammankomst och att barnkören skulle delta, inte kyrkokören där Primärhustrun gnolar i altstämman. Jag är inte säker på om detta var ett strategiskt val eller ”bara” berodde på att körledaren just denna helg hade önskat vara ledig men det blev ett enligt min mening intressant och djärvt eljest tilltag som jag helt och fullt gillar. Så var det sagt. Familjegudstjänst Första söndagen i Advent var en bra idé jag hoppas man framhärdar i kommande år. Vem vet – kanske vågar man komplettera det med att fira Mässa.

Jag har inte hört något men kan tänka mig att så kallade vänner av ordning kan invända med meningen att det är att avvika från hur man av tradition brukar ha det. Ordet tradition är en lurig glosa. Man kan i kyrkliga sammanhang stava det med liten eller stor bokstav. Har man ett stort T brukar det betyda ungefär andligt arv som den kristna Kyrkan förvaltat genom seklerna. Med litet t blir det mer frågan om sånt man gjort de sista 2-4-6-8 åren eller lite till. Vill man spetsa till det – detta har jag skrivit förr – kan man också säga att Tradition är döda människors levande tankar och tradition inte sällan är levande människors ganska döda tankar.

Tänk om ordningsmännen och ordningskvinnorna kanske anför Det blir inte lika högtidligt – typ. Det ligger i så fall en del i det. Kyrkokören är ju liksom en avancerad historia. Koristerna är dessutom kyrketablerade sångfåglar som ger tryck åt både egna låtar och åt psalmsången generellt. Jag kan köpa ett sådant argument men menar att denna vanliga högtidlighet, stämning och känsla kan dumpas och annat i stället får vara värt att lyfta fram – de 15 i barnkören till exempel och deras svans.

Körers svans kan vara värt att fundera kring. Jag har inte gjort några mätningar och kan inte bygga på exakta uppgifter men har på känn att kyrkokoristernas svans är 2-3 personer i snitt. Ska Primärhustrun sjunga svansar jag ju med till kyrkan i de flesta fall liksom kanske ytterligare någon av samlingen släktingar och anförvanter. När en barnkorist skall sjunga dyker mamma, pappa, två syskon, farfar, farmor, morfar, mormor och en faster upp – typ. Barnkörs-svansen blir så räknat yvigare. Den blir i någon mening också lite lurvigare i betydelsen inte så kyrkligt etablerad och välkammad men med lust att vara där. Vilken kör man väljer att ha blir därför ett val av ”målgrupp” och det gör att jag tycker att årets annansering ska annonseras på samma vis nästa år.

Det blev också en annan mindre annansering igår. Kyrkoherden som var tänkt att leda gudstjänsten var på grund av förkylning ersatt av den yngre av de andra prästerna i församlingen. Sånt är en mindre detalj och händer då och då. Jag har själv genom åren både ersatts av och – lite oftare – ersatt kollegor som drabbats av tillfällig skröplighet. Troligen var en avtackning av en medarbetare som slutat och ett välkomnande av en ny kyrkvärd tänkt att gå av stapeln när herden ledde gudstjänst men fick ske i alla fall.

En till annansering vill jag nämna nu i slutet av min bloggning. Det gäller onsdag denna vecka. Publicerade annonser meddelar att jag skulle leda Veckomässan i Älvsby kyrka klockan 18.30. Så blir det inte. Av fullt vettiga skäl och viktiga orsaker kommer en Mässa med Konfirmation att ledas av den präst som i sitt beting har just fokus på konfirmander och ungdom. Efter de Veckomässor som normalt faller på mig – onsdagar i veckor med udda nummer – blir det alltid möjligt till fortsatta samtal i kyrkan – det som kallats Ovangelieträffar, Eftersnack eller liknande. Det missades i annonseringen men blir av i alla fall som om jag hade varit präst i själva gudstjänsten.

Den 6 november skrev jag inlägget återupptaget projekt. Om det jag berättade om då kan sägas att inte går det fort. Vill du, noble Bloggläsius, i detalj ta del upplägget för det långsamma kan du klicka här.

Mina tre böcker – Bibelvetenskapliga kommentarer till Paulus eller någon annans brev till de kristna i Efesos eller någon annanstans – säger ganska mycket samma saker. De har en introduktion om brevet i allmänhet, dess författare, adressater, struktur och annat. Den bok jag börjar med är mest vidlyftig, detaljrik och mångordig. I den svenska boken som har sin allmänna introduktionen i slutet repeteras inte allt men en hel del. Den tredje tar upp det viktigaste som naturligtvis de två andra också nämnt. Det blir repetition hela vägen, många likheter och en och annan skillnad.

När det kommer till kommentarer av själva Bibeltexten är det på samma vis. Efter hälsningen i de två första verserna brottas man med Nya testamentets längsta mening i verserna 3 till och med 14. På grekiska är det en enda mening där bisatser och jox flätas finurligt. På svenska (och engelska) blir det språkligt ganska ovettigt vilket gör att man när man översätter behöver bryta upp det hela och sätta en och annan punkt. På väldigt många sidor, många sidor och ett antal sidor (49-30-16) resonerar, vrider och vänder de som skrivit mina böcker på den meningen. De ser och säger i mångt och mycket samma saker men inte helt. Som exempel kan nämnas att den tjockare av de engelska på protestantiskt vis ser omvändelse och beslut som något som förenat brevets adressater med Guds agerande i och genom Kristus. Den katolska boken ser naturligtvis samma saker men visar också på dopet, konfirmationen/smörjelsen och Nattvarden. Den svenska ligger emellan med viss protestantisk dragning.

Det jag ser är alltså att mina tre författare på nåt sätt och i någon mån läser in sin egen situation i texten från antiken. Att på så sätt läsa in kallas med ett fint ord för eisegetik och är något oundvikligt. Alla gör det i någon mån, till och med vetenskapsmän. Till skillnad från många som kommenterar olika Bibel-ting på Facebook håller dock forskarna huvudet kallt och är medvetna om att de själva påverkar och påverkas när de försöker läsa ut ur texten – det som kallas exegetik – och klura på vad den säger.

Jag ser än en gång att översättning är en klurig kampsport. Som exempel kan anges att när man på engelska i vers 15 säger faith in the Lord Jesus är det en bra återgivning av grekiskans πίστιν ἐν τῷ κυρίῳ Ἰησοῦ. På svenska går det inte riktigt lika bra. Den grekiska dubbeltydigheten som funkar på engelska måste vi rent språkligt bryta upp och välja om tro är i eller på Jesus. Är Jesus det område eller den miljö vi är i och tror eller är han något av ett objekt vi tror på lite smått på håll? Själva språket spelar oss det sprattet.

Naturligtvis ligger jag inte vaken om nätterna, kastar mig fram och tillbaka och gråter i vånda över dylika ting men onekligen stannar jag upp och funderar. Resultat blir i alla fall inte går det fort. På två veckor har jag traskat mig fram 14-15-16 verser, inte mer. Faktum är dock att jag inte behöver rusa på. Jag har ingen dead-line, inget tentadatum eller så. Jag har inte ens mycket att göra. När jag ”studerar” utan att studera blir det si och så med studiedisciplinen. Jag anar att den borde skärpas upp lite till säg en eller två timmar om dagen för att inte inte går det fort ska bli inte går det alls.

Ett andra blogginlägg måndag förmiddag efter Domsöndagen.

Det är nog så att böcker inte alltid kommer tillbaka dit där de hör hemma. Jag misstänker att det kanske drabbar ganska många men har ingen total överblick. Ändå är det så.

Helt oskyldig är jag nog inte själv. I någon kartong, i någon hylla eller någon annanstans i fastigheten kan det finnas någon enstaka lånad men inte återställd bok. Skulle så vara är de i sanning inte många och rör sig nog mestadels till syvende och sist i så fall om volymer som egentligen ägs av något av de utflyttade barnen eller så.

Värre är det faktisk med böcker jag lånat ut. Jag har inte koll helt och fullt men kan ana en hel del. Hos de nämnda barnen kan någon volym finnas och förvaras med samma familjeslapphet som jag själv har och det varken stör eller bekymrar mig nämnvärt – bara ibland. Mer gnagande är vetskapen eller misstanken att jag kanske inte ser röken av litteratur i skilda ämnen som jag genom åren av min godhet lånat ut till andra. Ibland frågar jag mig om de är för evigt förlorade. Jag menar då böckerna, inte människorna. Att jag inte vet till vem eller vilka jag lånat ut vilken eller vilka böcker i olika ämnen och när det skedde komplicerar saken en hel del.

Men jag slutar inte hoppas. Läste en gång att morgonen efter att Berlinmuren revs dök det på ett bibliotek på västsidan upp en östsektorgubbe som återlämnade en bok han år ut och år in varit förhindrad att återställa. Till detta undrade han om förseningsavgiftens storlek med ränta på ränta. Sånt folk imponerar på mig! Tilläggas bör att biblioteket efterskänkte skulden.

Får jag tillbaka mina böcker på vift kommer jag inte heller att kräva ett nickel utan bara bjuda på kaffe.

Det är spännande med barn och barnbarn. När hela härligheten med bihang är samlade blir vi 13 vid bordet. För dem som tidigare följt denna min anspråkslösa blogg torde det vara bekant att jag och Primärhustrun har fyra ättlingar per generation. Faktiskt snart fem. Ett barnbarn till är på G vilken vecka som helst.

Ibland har något eller några av barnen något de vill vara med om – en konsert, ett jubileum eller nåt liknande. Behov av barnbarnspassning av de små kan då uppstå och/eller önskan av insats för att serva de större med logistik kring träningar och aktiviteter. Så var detta veckoslut och jag tar det i kronologisk ordning.

• Fredag for vi till Unbyn efter lunch för hämtning av lilla Ava som är 4½ år. Föräldrarna skulle på en föreställning i Luleå – Flashback Forever.
• Hemma i Älvsbyn anslöt lilla Lisa 5½ vars mor – fadern var på tjänsteresa – sedan for till Luleå för att där besöka några bekanta samt assistera brorsbarnen (12½ och 10½) där från träningar och sånt. Deras föräldrar var på nyss nämnda föreställning. Till detta plockade hon upp sin lille lillebror som åxå var på eventet och kom till Älvsbyn runt midnatt. Då sussade bägge småtjejerna sött hos mormor och morfar dvs hos oss.
• Lördagen vaknade de två och hängav sig åt kusinlek och sedan promenad till julbasar på folkhögskolan där Lisas föräldrar anslöt. Sedan mer kusinlek innan Lisa-familjen gick hem. Då hade Avas föräldrar anslutit hos oss.
• Under söndagen tömdes huset allt eftersom. Nu är vi tre – jag, madammen i mitt liv och yngste sonen som nu arbetspendlar till Luleå dit han snart flyttar.

Helgens barn- och barnbarnslogistik funkade.

För ett par dagar sedan läste jag via Facebook en artikel i Kyrkans tidning – klicka här. Jag länkade den vidare med följande kommentar: Bra genomgång av sakläget. Här menade jag rent faktamässigt. Sedan fortsatte jag med ett omdöme: Motionärer vill att man ur kyrkans sammanhang ska utvisa dem som genom att inte helt och fullt omfattar vad man anser vara svenska värderingar visar prov på någon sorts bristande vandel. Verkar som om motionärerna drabbats av en egen märklig form av ”Tidö-anda”.

Jag har inte i tal eller text i höst yttrat mig nämnvärt om motion 83. Förutom någon kommentar på någon annan blogg och ett kort resonemang på Facebook har jag valt att avvakta. Det betyder inte att jag inte tänkt – bland mycket annat jag tänker. Det betyder bara att jag som Nicke Lilltroll valt linjen Man måste tänka på vad man säger så man inte säger vad man tänker.

På tisdag till veckan skall Kyrkomötet i alla fall dryfta och besluta kring motion 83. En knapp majoritet i en beredningsgrupp vill avslå den. En del av motionärerna har också backat i frågan. Någon ledarskribent i någon sosse-tidning i landet har yrkat på avslag. Jag gissar att ”debatten” i Kyrkomötet blir mångordig. Utgången är oviss liksom hur konsekvent man följer motionen om den går igenom men egentligen varken spår eller oroas jag för egen del. Jag har ju min pension och med den blodpudding på bordet även om jag det år jag fyller 70 skulle på socialdemokratiskt initiativ efter 45 år i ämbetet bedömas så skadlig för kyrkan att jag avkragas.

Det jag kommit att fundra kring är i stället någon sorts princip och antydde den i min notering på Facebook. Jag menar själva tankefiguren i motionen som jag tycker påminner väldigt mycket om den tankefigur Sverigedemokraterna fick igenom i det så kallade Tidö-avtalet. I det gällde det sånt man kallar ”svenska värderingar” och liknande som man menar man måste ha för att få stanna i landet. Är man avvikande måste man avvika.

Detta är gammal högerpolitik i ny kostym! Enliten exposé kan vara på sin plats.

I 1686 års Kyrkolag stadgades: Uti wårt Konungarijke och des underliggande Länder, skola alle bekänna sig, endast och allena, til then Christelige Lära och Troo, som är grundad uti Gudz heliga Ord, thet Gamla och Nya Testamentets Prophetiske och Apostoliske Skrifter, och författad uti the tre Hufwud-Symbolis, Apostolico, Nicaeno och Athanasiano, jemwäl uti then oförändrade Augsburgiske Bekännelsen, af åhr 1530, wedertagen i Upsala Concilio, 1593, samt uti hela, så kallade, Libero Concordiae förklarad.

Alla skulle alltså ha evangelisk-lutherska värderingar. Det var den vandel som gällde i det då i och för sig flerspråkiga svenska riket. Hade man inte dessa värderingar skulle man tvingas till dem eller deporteras vilket drabbade judar, resandefolk, katoliker och andra. Naturligtvis förändrades sådant genom åren av många skäl – förlusten av de baltiska provinserna och Finland, vissa upplysningsideer, väckelserörelser etc men grundtanken att ”I Sverige är man svensk!” låg ändå länge kvar. Till exempel yttrade det sig ända in i modern tid så att barnen på västra sidan av i Torneälven inte fick prata sitt hemspråk i skolan ens på rasterna liksom att det var viktigt att genom Rasbiologiska Institutet kunna urskilja vem som var en ”riktig svensk” som man kunde bedöma ha kapacitet till rätt vandel.

Det var så kallade vänsterkrafter som under 1800-talet och framöver succesivt naggade detta i kanten. Nykterism, religiösa rörelser, liberalism och arbetarrörelsn luckrade upp det så kallade ”enhetssamhället” till tolerans och mångfald – för att inte tala om demokratin med lika rösträtt för alla. Bromsklossarna i sammanhangen var hela tiden olika högerkrafter mer eller mindre kopplade till monarkin, statskyrkan och militarismen. För dem var enhet genom enhetlighet ledstjärna, inte samspel i en mångfald av uppfattningar.

Vad har detta med motion 83 att göra? Inget direkt naturligtvis vad gäller innehållet men faktiskt en del vad gäller andan. Man kan säga att motion 83 uttrycker att I Svenska kyrkan ska alla präster tycka på ett visst sätt i en viss speciell angiven fråga och de som inte omfattar denna speciella värdering ska utvisas. Sånt var och är högerkrafters anda och strategi för att – men kanske lite otänkt – de facto krampaktigt fortsätta att hålla fast vid enhetssamhällets totalitära hållning. Att centerpartister som i det längsta motsatte sig att avskaffa statskyrkosystemet fortfarande av bara farten håller den linjen kan jag begripa men att högersossar i kyrkomötet har samma Tidö-anda är pinsamt.

Hur det kommer att gå på tisdag vet ingen. Om motion 83 avslås gissar jag att den återkommer i någon sorts variant – det brukar vara så. Om den får majoritet tycker jag (idag) att den ska verkställas utan omsvep och halvmessyrer så att Tidö-andan hos högersossar i kyrkomötet, centerpartister och andra får genomslag. Jag tycker även att åtminstone var och en som röstat för motion 83 och som utöver Kyrkomötet har andra kyrkliga uppdrag på allaplan ska verka så att de präster som genom att tycka annorlunda inte visar rätt vandel försvinner. Hur sånt yttrar sig blir säkert olika men det är åtminstone värt respekt att man, om man röstat för motion 83, verkar lokalt för att enbart präster med de ”rätta moderna svenska värderingarna” tas i anspråk för olika uppgifter som anställda eller vikarier. Det är också värt respekt om de som röstar för motion 83 tar kontakt med präster i sin närhet och öga mot öga säger: Du är olämplig och borde bort! Naturligtvis skulle jag inte gilla sådana möten men det vore i alla fall värt respekt.

Löper man inte linan ut blir motion 83, hur Kyrkomötet än beslutar, bara ytterligare ett exempel på att högersossar i kyrkomötet tillsammans med andra bara pladdrar utan att mena vad de säger.

Hur de två orden på var sin sida om och i rubriken funderar jag ibland över – så också idag. Nu gäller mina tankar inte främst djupa filosofiska grubblerier om sambandet mellan sanning och osanning eller mellan hur vi uppfattar tillvaron och tillvaron i sig är. Inte ens förhållandet mellan vad politiker säger och hur tingen ser ut är på min tapet. Mina funderingar är mycket banalare än så.

Med fusk menar jag vad som står på de fusk-lappar jag skriver inför uppdrag att då och då förkunna – som brukar kallas ”att predika” – i en kyrka eller annan gudelig lokal. Lite mer än hälften av gångerna blir det handskrivna manus i fulltext med hela meningar så som jag kan tänka mig säga dem. Ord för ord. Kanske en tredjedel men absolut inte fler av fusk-lapparna produceras maskinellt i ordbehandlare och skrivare. Egenskapen är dock den samma: ord för ord i fulla meningar. Så ser fusket ut.

Muntlig verklighet blir en annan – oftast. Inte så att jag dumpar det förberedda men det som blir sagt blir inte exakt det som är skrivet. Jag är ganska manus-trogen men uppfattas troligen som ganska fri i förhållande till mina manus. Jag säger mer än jag läser – typ. Resultatet blir i alla fall att fusk och verklighet inte helt stämmer överens.

Texten i resten av denna bloggpost är en mycket lätt textvariant av fusk-lapparna jag hade vid Högmässan i Älvsby kyrka igår Söndagen före Domsöndagen. Vill man använda Bibelvetenskaplig terminolog kan man säga att det är mitt fusk men i en annan läsart Håll till godo.

Efter psalm 495:1-4 och Bönen för barnen sa jag detta till Beredelse:

Vaksamhet och väntan är temat.

Väntan på Jesus återkomst. Slutet av det kyrkliga året.

Slutet på världen som vi känner den.

Men egentligen mer Början på en ny värld.

Eller fortsättning på en värld som redan börjat.

I ett av Bibelavsnitten som kommer att läsas – brevtexten – ger Jesusrepresentanten Paulus denna uppmaning: Undersök själva om ni har tro, pröva er själva.

Det är farligt. Kan vara farligt. Om man bara ältar och skadar sig själv, finner 1000 fel och ursäktar alla.

Undersökningen Paulus talar om är om ni har tro – tillit till Jesus. Är det honom vi litar på, anförtror oss till och räknar med? Det Han gjort och Hans förlåtelse?

För att vi ska påminnas om det, om Honom, börjar alltid våra gudstjänster med Hans förlåtelse för det vi kommer fram till när vi undersöker vår tro, det vi gjort, sagt, velat.

Så – undersök, tänk efter, be och bekänn.

Gudstjänsten gick vidare. Efter Gradualpsalmen 314 läste jag Lukasevangeliet kapitel 12 verserna 35-40 och fortsatte:

Detta var en liknelse, en berättelse Jesus ger för att folk skall tänka. På Vem är vem i berättelsen? Vem menar Jesus är husets Herre? Vem/vilka är tjänare/slavar? […]

Ska man vara noga så är sammanhanget i Lukasberättelsen inte direkt Vaksamhet och väntan justinför Jesus återkomst. Det han säger gäller mer allmänt. Att man valt liknelsen som en av texterna i slutet av vårt kyrkliga år ger utöver detta allmänna en Jesus-återkomst-klang som riktar oss mot något i kristen tro som inte skett än utan ligger i framtiden vare sig den är nära eller avlägsen. Det är inte fel att låta Vaksamhet och väntan gälla Jesus återkomst men attityden skall egentligen gälla generellt.

Jag tänker att det finns olika Vaksamhet och väntan kring detta med – och nu syftar vi på det – Jesus återkomst. Tjänarna/slavarna/vi/du/jag väntar på olika sätt. Och sammansatt – typ. Sammansatt som den här campingstolen som i all sin fånighet får illustrera temat Vaksamhet och väntan.

När man väntar på någon – inbjudna gäster, goda vänner, någon man är kär i eller vem som helst – så Skyddar man det man fått ansvar för och Städar undan. Man vattnar blommor och plockar skräp, sopar, dammsugar och knäskurar tak. Städa är ena benet i Vaksamhet och väntan – på folk. Så är det också när det gäller Jesus och hans återkomst. Städa undan!

Eller för att uttrycka det med traditionella kristna termer: Göra bot. Det är att erkänna och be människor och Gud om förlåtelse.

Den saken gäller generellt men är också kopplad till att Jesus skall komma tillbaka. Den kopplingen är gammal. Förutom i Nya testamentet hittar man den till exempel i en kristen skrift som inte finns i våra Biblar men är jämnårig med de yngsta delarna – 90-talet. Där finns en bön som slutar med Må nåden komma och denna värld förgås! Om någon är helig må han komma; om någon inte är det ska han göra bot. Maranata. (som är arameiska och betyder Du vår Herre – kom!) Den finns bearbetad ett par sidor från slutet i Psalmboken. I Bönboken är det nr 203.

Städa undan får vara ena benet i Vaksamhet och väntan.

Göra i ordning är det andra benet.

Att hålla ordning gäller ju jämt men blir extra när man väntar någon.

Det innebär att Sköta det man ska och se till att det man fått att sköta är omskött. Det är att ta de ansvar man fått. Som människa. Som döpt. Som kristen. I vardagen. I församlingen.

Det innebär att Göra i ordning rätt – för människornas skull.

Det är Kyrkans uppdrag. Allas uppdrag, mitt och ditt. Göra i ordning.

Ibland och ofta är det svårt att veta sitt eget uppdrag. Vad tror jag Jesus vill ha gjort? är en vettig fråga att ha som utgångspunkt.

Hur som helst är Göra i ordning andra benet i Vaksamhet och väntan.

Se ut genom fönstret – tredje benet.

Så gör vi ju när vi väntar gäster. Vi håller koll på uppfarten, ser om de kommer. I Vaksamhet och väntan på Jesus återkomst gör vi på ett liknande sätt. Vi ser ut genom fönstret – bildligt talat.

Här kan Älvsby kyrkas fönster ge riktningarna.

Det finns runda fönster mot himlen. De är tänkta att vara en stiliserad törnekrona och påminna om att Jesus gav sitt liv för oss på korset och på så sätt öppnat vägen till himlen, till Gud, för oss. Den riktningen ser vi i när vi ber, firar gudstjänst, läser Bibeln osv – bildligt talat.

Genom kyrkans fönster i markplan ser vi världen kyrkan är till för, som vi är till för. Samhället och medmänniskorna. Tredje benet i Vaksamhet och väntan kan man säga är att se ut genom fönstren.

Benen på min campingstol är inte separata. De är hopkopplande.

På samma vis är det med benen i Vaksamhet och väntan. De sitter ihop – att städa, att ställa i ordning, att ha koll utåt. När vi väntar någon gör vi ofta de tre sakerna samtidigt. Så är det också när vi som tjänare/slavar väntar husets Herre – Jesus.

En viktig sak till behöver nämnas: Det som kommer har redan börjat.

Jesus pratar ju om det. Han pratar om en relation mellan husets Herre/ägare, han själv, och hans tjänare/slavar, alltså vi.

Man kan ge det en tanke. En tjänare/slav är anställd/köpt. Det har man inte bestämt sig för att bli.

Orsaken till relationen/förhållandet finns alltså hos Herren, hos Gud/Jesus. Det bygger på Hans beslut att göra oss till sina tjänare. Hans förtroende. Detta ar sagt ofta och behöver sägas på nytt:

Gud är alltså först! Utan oss och utanför oss, utanför våra kvaliteter och egenskaper älskar och älskade Gud världen på så sätt att Gud blev människan Jesus och gjorde allt. Och gör allt. Gud låter människor komma med budskapet om Jesus. Gud Kallar. Ger lust. Tänder tro. Förmedlar och skapar i dopet. Förlåter. Ger sig själv till oss i Mässan.

Det Gud gjort och gör placerar oss/dig/mig som betrodda tjänare/slavar med trefotsuppdraget att i Vaksamhet och väntan – städa, arrangera och se ut genom fönstren.

Vad som blev sagt är inte exakt vad som fanns på fusk-lapparna jag hade med eller i denna bearbetade variant. Det muntliga är en verklighet i sig.

Förresten: De övriga psalmer var 256 och 490.

I svunna tider gick jag naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Det betyder att jag har gamla men sedan genom åren nästan nu till full obefintlighet ut- och invecklade kunskaper i kemi. Inte mycket minns jag men något. Lackmuspapper till exempel. Och något som hette Bromtymolblått, förkortat BTM med kemisk formel C₂₇H₂₈Br₂O₅S som innebär en massa atomer i en klump. Lite påminns jag också av att versalerna finns i registreringsnumret för yngsta sonens bil. Men det är också allt. Ett dunkelt minne finns dock att sakerna användes för att kolla om en vätska var sur eller basisk eller nåt sånt, alltså som indikatorer på nåt.

Jag har alltid varit en vän till och förespråkare för det som kallas folkbildning, alltså studiecirklar, kulturarrangemang och folkhögskolor med utbildningar och kursverksamhet. Redan som student hade vi i studentkorridoren en och annan cirkel. Som församlingspräst på 80-talet var det självklart att bedriva framför allt vuxenarbetet i samverkan med det kyrkliga studieförbundet SKS – som nu heter Sensus. Någon ekonomisk stor betydelse hade det inte. Jag hade ju min lön så cirkelledararvode var inte aktuellt, inte heller lokalhyra och så. Deltagarnas böcker fick en subvention men det var också den enda direkta nyttan för församlingen av att varje år rapportera in 2-3-4-5 cirklar. Det var själva idén med folkbildning och folkrörelse som var och är grejen. SKS fick hur som helst på det sättet statsbidrag som användes där de behövdes bättre och de ekonomiska behoven var större.

Som stiftsadjunkt samverkade jag med både studieförbundet och de kyrkliga folkhögskolorna – helt naturligt. Att jag sedan blev skolpräst och lärare på folkhögskolan här i Älvsbyn försämrade naturligtvis inte min hållning. Tvärtom. Folkrörelse med sina folkbildningar och de elever som får glädje av den är en till omfattning liten men viktig del av civilsamhället och många gånger livsavgörande för dem det gäller.

När jag på nytt blev församlingspräst med gruppverksamhet och studiearbete verkade jag för att så mycket som möjligt av den pedagogiska verksamheten genomfördes i samverkan med Älvsby folkhögskola. Den och andra folkhögskolor är och förvaltar folkbildningstanken på ett lite annorlunda sätt än studieförbunden och har man en sådan skola på orten kan man välja.

Om folkbildning och så kan jag agitera på både in- och utandning så att saliven sprutar. Jag tror stenhårt på saken och tycker det är alarmerande att vi nu fått en regering som inte tror på folks förmåga att med fri och självständig pedagogik utveckla sig tillsammans i cirklar och folkhögskolegrupper. Har jag fattat saken rätt signalerade det så kallade Tidö-avtalet att anslagen till den sortens verksamhet kan komma att skäras ned. Det inte fick genomslag i budgeten förra veckan men Tidö-riktningen är oroväckande. Helt förvånad är jag dock inte. Moderaterna är och har varit folkrörelsemotståndare utifrån klass, tradition och ideologi. I dessa yttersta tider har SD tillkommit med sitt förakt för bildning, utveckling och fritt tänkande. KD hade förr på grund av sin frikyrkoanknytning förståelse för vuxenutbildningar och cirklar i fri regi men verkar inte numera slåss för saken och med Liberalerna är det på samma vis.

Statliga anslag till folkbildningen är en liten post i budgeten men för mig är saken ett avgörande lackmustest och blir ett politiskt btb som avgör vilken partifärg jag väljer och inte väljer. Dessutom publicerar jag detta inlägg i kategorin Folkhögskola.

Läs gärna mer – här och här.

Kategorin Lokalsamhället här på min blogg får inte många inlägg. Den 2011-08-28 klockan 14:41:40 beskrev jag den i ett inlägg i kategorin Bloggpolicy med orden att jag i den följer Älvsbyns utveckling när något sådant sker vart annat år och ungefär så har det blivit. Senast jag skrev var i anslutning till att Polarbageriet brann men nu kommer i alla fall något.

Idag stod det klart för mig att jag efter nyår – Om I få levva! som min farmor brukade säga – kommer att leva i en kommun under helt andra villkor än någon gång tidigare i min personliga historia. Tro nu inte, noble Bloggläsius, att jag och/eller min livskamrat är stadda i någon sorts geografisk omlokalisering till annan boendeort. Det är inget för oss. Våra livshistorier vad gäller var man är folkbokförd är tämligen fantasilösa – fyra respektive två kommuner.

För Primärhustrun är det så att hon föddes i Vännäs iVästerbotten. Familjen flyttade till en by i vad som nu är Kramfors kommun i Västernorrland och sedan till Tierp i Uppsala län. När hon studerade i Uppsala och på en folkhögskola utanför Stockholm var hon enligt då gällande regler och möjligheter fortfarande skriven i föräldrahemmet. Det blev när vi nygifta och granna flyttade till Älvsbyn som det hela ändrades. Fyra kommuner alltså.

I mitt fall var uppväxten i Luleå. Som Uppsalastudent var jag fortfarande skriven hos mamma och pappa. Omlokaliseringen hit till Älvsbyn kom 1978.

Jag har alltså under mina snart 70 år hört hemma i två kommuner, bägge stabilt och envetet styrda av Socialdemokratiska Arbetar-Partiet då och då med visst flankstöd av Vänstern. Detta ändras nu då jag i dagens Lokala Världsblad alias Piteå-Tidningen ser att en borgerlig koalition tar över makten i Älvsbyn och sossarna förpassas till oppositionsbåset. Det är de nyuppståndna Moderaterna som med Liberaler, KD-are och Sverigedemokrater tar över styret. Att så sker beror på att Centern som så kallad ”vågmästare” släpper till, öppnar för SD och borgar för borgarstyre.

Politik och samhällsledning är i mångt och mycket ett förvaltande som bara tickar på. Det gäller nationellt, regionalt och framför allt lokalt. Några tvära stora kast befarar jag inte. Jag tänker mig att också fortsättningsvis våga mig på att ta promenader trots att högerkrafterna nu ska styra. Men lite kymigt känns det. Eller åtminstone ovant. Det blir ju en ny erfarenhet.

Var lugn, noble Bloggläsius! Var lugn!

Det jag nu har i tankarna kommer inte att leda till en serie blogginlägg av helt läsvärd kvalitet. Inte ens halvt läsvärt. Definitivt inte heller en serie men kanske i alla fall ett och annat. Kanske. Blir det så blir det i kategorin Exe-geten bräker med den bild som pryder detta inlägg och som kanske för vissa fungerar som en varningstriangel.

Jag har tre böcker som är sisådär vetenskapliga kommentarer till Efesierbrevet i Nya testamentet. Två är på engelska, en är på svenska. En har jag läst förr och kort nämnt om här. En större sak har jag halvläst tidigare men en – den svenska – är i princip nästan helt oläst. Dessa tre är nu det projekt jag i dessa yttersta tider dyker in i som ett medel för att skingra tankarna från den nya regeringen och dess abrovinker*. Trots att de tre kommenterar samma Bibeltext blir de olika. Detta kan bland annat kan bero på författarna, målgrupperna och avsikterna – och säkert annat åxå.

För olika avsnitt i Efesierbrevet kommer jag hela tiden att se på den grekiska grundtext jag alltid brukar använda – Nestles Novum Testamentum Graece. Det exemplar jag har tryckes 1971 och införskaffades tredje terminen jag läste i Uppsala för gräsligt många år sedan.

Till att börja med avser jag först läsa vad den tjockare på engelska har att säga – Ephesians av Frank Thielman i serien Baker Exegetical Commentary on the New Testament. Den är på ca 500 sidor och väldigt detaljerad med hänvisningar till den grekiska grundtexten, olika textvittnen osv. Man kan hoppa över sådana tekniska avsnitt och bara ta en löptext skriven för målgrupperna förkunnare, lärare och (lite avancerad) Bibelnyfiken allmänhet men jag gillar teknikaliteterna. Thielman har sin hemvist i protestantiska – evangelikala? – sammanhang vilket färgar in måttfullt vad gäller till exempel resonemang kring dop och ämbete.

Den svenska kommentaren låter jag sedan stå i tur. Den har samma uppbyggnad i översättning, teknikaliteter och allmän utläggning men är inte lika omfattande vad gäller de tekniska grejerna. De tänkta målgrupperna är ungefär densamma som Thielmans. Forskaren Johnny Jonsson som skrivit just den delen om runt 300 sidor av KNT – Kommentar till Nya Testamentet – är en akademiker som vad jag fattat hör hemma i svensk frikyrklighet vilket gör att han nog lättare ser vissa saker mer än andra grejer.

Den tredje boken är lite annorlunda. Ephesians i serien Catholic Commentary om Sacred Scripture är mycket sparsam vad gäller det texttekniska. Den är också mer inriktad på präster, lärare och Bibelgruppsledare i praktisk församlingsverksamhet bland katoliker i Nordamerika. Detta är också författarens livsmiljö och spelar nog in i vad han ser och tar upp på sina drygt 200 sidor – till exempel vad gäller dop och ämbete.

Hur lång tid kommer det att ta att med dessa tre-fyra åror ro igenom detta? Det vette kissemissen! Till vad nytta? Det vette samma kissemiss! Allt måste ju inte ha en nyttoaspekt. Nu den kommande veckan kommer jag kanske igång. Efter höstlovet alltså. Barnbarnen Tyra och Adrian har varit här under del av lovet och det innebar inte den mest optimala pluggmiljön för ett återupptaget projekt.

* Via Google får man veta att abrovink har betydelse typ kringgående rörelse, krumelur; fiffig åtgärd, trick; ljusskygg affär, fiffel; konstig sak, grej.

Det är på G, slutet av vår försiktiga modifiering av köket med prylar, lådor, skåp och luckor. Det funkar nu men någon detalj återstår. Reformen var noga förberedd. Själva stommen till det mesta ämnade vi behålla men luckor och lådor tänkte vi oss byta. Huset är snart 50 år och även om vi en gång låtit lacka om luckorna ger tiden nöt- och slagmärken. Spisen började dessutom bli mogen för nödslakt. Häll och inbyggnadsugn fanns också i planerna liksom ny diskbänk.

Köksfixarfirma i grannkommunen kontaktades. En snubbe kom förbi med sin tumstock i högsta hugg. Vi besökte sedan rörelsen och tittade på färger och former, arrangemang, knoppar och lösningar. Allt innebar en offert och utfästelse om insats under hösten. Lokal vitvarubutik i den nedlagda Filadelfia-församlingens lokaler fick besök och vi valde där induktionshäll och ugn.

Tiden gick. Vi ringde firman för att få preliminärt besked. Kommer ni första halvan av oktober, andra halvan, november eller närmare jul? var vår öppna frågeställning. Vi hör av oss i eftermiddag blev svarat – vilket de glömde göra.

Men måndag morgon den 17:e oktober skramlade telefonen. Vi kan komma om en timme! var beskedet. De hade fått ett hål då ett annat jobb måste pausas på grund av vattenskada. Men det går inte! hörde jag Primärhustrun säga. Vi har inte plockat undan och tömt än. Firman sporde Onsdag nu i veckan? Det funkar! blevvårt svar och flyttkartonger fylldes med glas, byttor, skålar, fat, bestick och allt annat jox som finns i ett kök. Torrvaror och skafferiinnehåll i övrigt blev också flyttade till ett par lådor.

På onsdagen kom två man. Samma dag levererades vitvarorna. En av snickrisarna insjuknade så torsdag och fredag var det en man i farten och det mesta blev klart. En lucka återstår av själva inredningen. En hel del började därmed funka – hällen till exempel – men annat inte. Placering av olika ting i lådor och skåpar har blivit lite annorlunda. Gamla lådsystemet med 6 lådor där bestick, brödkavlar och frystejp och en massa annat haft sin plats är nu ersatt med 5 lådor. Det betyder annat parkeringssystem för osthyvlar och måttsatser.

Vissa ting får eller bör man inte göra själv. El och rörmockeri bör av försäkringsskäl anförtros åt arvoderade proffs. Att få fram slikt folk görs inte i en handvändning. Vi fick bära disk och handskrubba densamma i tvättstugan till fredag för en dryg vecka sedan då rören kopplades och diskmaskinen kunde gå igång. Sistlidna fredag kom till sist en lysmask för en del sladd- och kontaktjobb vilket gjorde att allt verkade vara klart.

Allt? Nää! En måttbeställd lucka väntar vi på. Vissa fakturor återstår att få och att betala. Insikten om var allt exakt i köket befinner sig behöver växa fram. Jag spår också diskussioner med hemsökande vuxna barn då de konfronteras med att det inte längre är som under hela den tid de levat. Ändå är allt snart köksklart.

Som jag nu lever här i jämmerdalens verklighet och som jag också ser det när jag lullar runt i cyberrymden ser jag högersvallning både här och där. Jag ser det i svensk politik och i andra länder, i ekonomi och åtgärder, i en massa uttalanden och icke-uttalanden från både små och stora.

Ute i stora världen driver högernationalisten Putin sin raketskjutande linje. Frankrike leds av någon sorts liberalhöger. Tyskland färgas fortfarande av Angela Merkel. Italien styrs av extremhöger. I Storbritannien verkar högern inte ens leda. Biden slog Trump men det är ingen vänstersväng – som jag ser det. Med svenska mått mätt är demokraterna i USA också höger men med vissa försiktiga liberala inslag. definitivt inte en vänstersväng. Erdogan i Turkiet är nationalhöger med religiösa förtecken. Bolonsaro i Brasilien är av samma ull men med annan vinkel. Det spekuleras om Nethanyahu kommer att komma tillbaka i den högraste form Israel någonsin haft. Summan av kardemumman är att världen genomgår en högersvallning och detta i kombination med rapporter som visar att demokrati som styrelseform globalt sett är på tillbakagång.

Tillbaka till ett exempel i Sverige. Jimmi Jeff Dunham Åkesson – googla Jeff Dunham! – talar bakom sina dockor. Dessa vill i panik ge sina kärnväljare i södern kompensation för den el de slösade förra året i pooler och jättekåkar. Visst finns kompletterande vinklingar till detta men helt fel ute tror jag inte jag är när jag säger att de som röstat högerut för fri marknad nu tycker synd om sig själva, vill ha och får hjälp när de kommer i kläm av sina älskade marknadskrafters spel. Att sådant som förr räknades som mild vänster – typ SAP – glidit högerut vad gäller invandring och många andra ting gör det inte bättre. Tvärtom.

När jag kollar här och var på nätet råkar jag ut för mer av en självförvållad högersvallning. Varje dag följer jag nämligen tre bloggar. En av dem bloggar om allt möjligt och är inte höger, snarare tvärtom. De andra två bloggar mest i kyrkliga ting och en av dem är allmänpolitiskt men inte kyrkligt lite svårplacerad. På goda erfarenhetsgrunder gissar jag att den andra röstade på någon av dockorna jag nämnde i början av inlägget. Någon påtaglig frenesi i kommentarsfälten präglar inte dessa bloggar – ungefär som här.

Efter bloggarna går cyberfärden till Facebook. Där finns allt möjligt. De som där är mina ”vänner” utmärker sig inte speciellt men annat blir det när jag kollar Kyrkans Tidning och tidningarna Dagen och Världen Idag. En vandring i den ordningen startar i en ganska opolitisk mitt men sedan högersvallar det tydligt när man tar sig fram i artiklar och ledare för att inte tala om i kommentarsfälten. Ibland blir det faktiskt en liten smula jättegräsligt, framför allt när ett litet antal högfrekventa troll öser galla över både löst och fast. Tuggar jag vidare till Expressen och Aftonbladets kommentarsfält barkar det iväg högerut så det visslar.

Tillbaka till den internationella storpolitiken så verkar det i skrivande stund som Bolonsaro fick däng i det brasilianska valet. De är en bra sak för landets fattiga och för klimatet – om han i strid mot kapital och exploaterande profitörer fixar att genomföra sitt program. Dock verkar situationen rörig just nu.

Men vad är då höger och vänster – kristet sett?

Jag linkade vidare i länkarnas värld och kom att läsa några inlägg i en blogg jag inte regelbundet brukar följa. Det såg då att den bloggaren – en allmänborgerlig kyrklig sådan – i ett inlägg hänvisade till statsministerns regeringsförklaring som betonat orden Frihet och Ansvar. Bloggaren fortsatte: Ja, det är kristna värderingar. Frihet och ansvar.

Jag svarar inte direkt emot men noterar att jag som två nyckelord för så kallat kristna värderingar nog valt lite på annat vis. Ansvar hade jag behållit utan att tveka men Frihet i betydelsen personlig individuell frihet hade jag inte tagit med i mitt ordpar. Där hade det i stället stått Gemensamt eller Solidariskt.

Jag är ju lite vänster – tror jag. Växte upp i med sådana föräldrar och släktingar och har aldrig hittat något bra skäl för högersvallning. Snarare tvärtom. Vad gäller partier är jag snarare vänstrare nu än förr men det beror mest på att SAP högrat så förbajat. Det är inte det viktiga nu. Vad jag funderar över är i stället andra mer generella saker:

Vad som gör att vi kallar vissa saker kristna värderingar?

Är det att jag är lite vänsterskruvad som gör att jag tar med Gemensamt eller Solidariskt där de högergängade betonar Frihet?

Vad av det jag redan har i mig läser jag in i begrepp som kristna värderingar?

Vilka kristna värderingar kommer egentligen ut ur Gamla och Nya testamentets kanoniska skrifter och Jesus som person?

Vad är först, höns eller ägg?

Sådant funderar jag över den första november tvåtusentjugotvå.