stigstrombergsson

Hur de två orden på var sin sida om och i rubriken funderar jag ibland över – så också idag. Nu gäller mina tankar inte främst djupa filosofiska grubblerier om sambandet mellan sanning och osanning eller mellan hur vi uppfattar tillvaron och tillvaron i sig är. Inte ens förhållandet mellan vad politiker säger och hur tingen ser ut är på min tapet. Mina funderingar är mycket banalare än så.

 

Med fusk menar jag vad som står på de fusk-lappar jag skriver inför uppdrag att då och då förkunna – som brukar kallas ”att predika” – i en kyrka eller annan gudelig lokal. Lite mer än hälften av gångerna blir det handskrivna manus i fulltext med hela meningar så som jag kan tänka mig säga dem. Ord för ord. Kanske en tredjedel men absolut inte fler av fusk-lapparna produceras maskinellt i ordbehandlare och skrivare. Egenskapen är dock den samma: ord för ord i fulla meningar. Så ser fusket ut.

 

Muntlig verklighet blir en annan – oftast. Inte så att jag dumpar det förberedda men det som blir sagt blir inte exakt det som är skrivet. Jag är ganska manus-trogen men uppfattas troligen som ganska fri i förhållande till mina manus. Jag säger mer än jag läser – typ. Resultatet blir i alla fall att fusk och verklighet inte helt stämmer överens.

Texten i resten av denna bloggpost är en mycket lätt textvariant av fusk-lapparna jag hade vid Högmässan i Älvsby kyrka igår Söndagen före Domsöndagen. Vill man använda Bibelvetenskaplig terminolog kan man säga att det är mitt fusk men i en annan läsart Håll till godo.

 

Efter psalm 495:1-4 och Bönen för barnen sa jag detta till Beredelse:

 

Vaksamhet och väntan är temat.

Väntan på Jesus återkomst. Slutet av det kyrkliga året.

Slutet på världen som vi känner den.

Men egentligen mer Början på en ny värld.

Eller fortsättning på en värld som redan börjat.

 

I ett av Bibelavsnitten som kommer att läsas – brevtexten – ger Jesusrepresentanten Paulus denna uppmaning: Undersök själva om ni har tro, pröva er själva.

Det är farligt. Kan vara farligt. Om man bara ältar och skadar sig själv, finner 1000 fel och ursäktar alla.

Undersökningen Paulus talar om är om ni har tro – tillit till Jesus. Är det honom vi litar på, anförtror oss till och räknar med? Det Han gjort och Hans förlåtelse?

 

För att vi ska påminnas om det, om Honom, börjar alltid våra gudstjänster med Hans förlåtelse för det vi kommer fram till när vi undersöker vår tro, det vi gjort, sagt, velat.

Så – undersök, tänk efter, be och bekänn.

 

Gudstjänsten gick vidare. Efter Gradualpsalmen 314 läste jag Lukasevangeliet kapitel 12 verserna 35-40 och fortsatte:

 

Detta var en liknelse, en berättelse Jesus ger för att folk skall tänka. På Vem är vem i berättelsen? Vem menar Jesus är husets Herre? Vem/vilka är tjänare/slavar? […]

Ska man vara noga så är sammanhanget i Lukasberättelsen inte direkt Vaksamhet och väntan justinför Jesus återkomst. Det han säger gäller mer allmänt. Att man valt liknelsen som en av texterna i slutet av vårt kyrkliga år ger utöver detta allmänna en Jesus-återkomst-klang som riktar oss mot något i kristen tro som inte skett än utan ligger i framtiden vare sig den är nära eller avlägsen. Det är inte fel att låta Vaksamhet och väntan gälla Jesus återkomst men attityden skall egentligen gälla generellt.

 

Jag tänker att det finns olika Vaksamhet och väntan kring detta med – och nu syftar vi på det – Jesus återkomst. Tjänarna/slavarna/vi/du/jag väntar på olika sätt. Och sammansatt – typ. Sammansatt som den här campingstolen som i all sin fånighet får illustrera temat Vaksamhet och väntan.

 

När man väntar på någon – inbjudna gäster, goda vänner, någon man är kär i eller vem som helst – så Skyddar man det man fått ansvar för och Städar undan. Man vattnar blommor och plockar skräp, sopar, dammsugar och knäskurar tak. Städa är ena benet i Vaksamhet och väntan – på folk. Så är det också när det gäller Jesus och hans återkomst. Städa undan!

Eller för att uttrycka det med traditionella kristna termer: Göra bot. Det är att erkänna och be människor och Gud om förlåtelse.

Den saken gäller generellt men är också kopplad till att Jesus skall komma tillbaka. Den kopplingen är gammal. Förutom i Nya testamentet hittar man den till exempel i en kristen skrift som inte finns i våra Biblar men är jämnårig med de yngsta delarna – 90-talet. Där finns en bön som slutar med Må nåden komma och denna värld förgås! Om någon är helig må han komma; om någon inte är det ska han göra bot. Maranata. (som är arameiska och betyder Du vår Herre – kom!) Den finns bearbetad ett par sidor från slutet i Psalmboken. I Bönboken är det nr 203.

Städa undan får vara ena benet i Vaksamhet och väntan.

 

Göra i ordning är det andra benet.

Att hålla ordning gäller ju jämt men blir extra när man väntar någon.

Det innebär att Sköta det man ska och se till att det man fått att sköta är omskött. Det är att ta de ansvar man fått. Som människa. Som döpt. Som kristen. I vardagen. I församlingen.

Det innebär att Göra i ordning rätt – för människornas skull.

Det är Kyrkans uppdrag. Allas uppdrag, mitt och ditt. Göra i ordning.

Ibland och ofta är det svårt att veta sitt eget uppdrag. Vad tror jag Jesus vill ha gjort? är en vettig fråga att ha som utgångspunkt.

Hur som helst är Göra i ordning andra benet i Vaksamhet och väntan.

 

Se ut genom fönstret – tredje benet.

Så gör vi ju när vi väntar gäster. Vi håller koll på uppfarten, ser om de kommer. I Vaksamhet och väntan på Jesus återkomst gör vi på ett liknande sätt. Vi ser ut genom fönstret – bildligt talat.

Här kan Älvsby kyrkas fönster ge riktningarna.

Det finns runda fönster mot himlen. De är tänkta att vara en stiliserad törnekrona och påminna om att Jesus gav sitt liv för oss på korset och på så sätt öppnat vägen till himlen, till Gud, för oss. Den riktningen ser vi i när vi ber, firar gudstjänst, läser Bibeln osv – bildligt talat.

Genom kyrkans fönster i markplan ser vi världen kyrkan är till för, som vi är till för. Samhället och medmänniskorna. Tredje benet i Vaksamhet och väntan kan man säga är att se ut genom fönstren.

 

Benen på min campingstol är inte separata. De är hopkopplande.

På samma vis är det med benen i Vaksamhet och väntan. De sitter ihop – att städa, att ställa i ordning, att ha koll utåt. När vi väntar någon gör vi ofta de tre sakerna samtidigt. Så är det också när vi som tjänare/slavar väntar husets Herre – Jesus.

 

En viktig sak till behöver nämnas: Det som kommer har redan börjat.

Jesus pratar ju om det. Han pratar om en relation mellan husets Herre/ägare, han själv, och hans tjänare/slavar, alltså vi.

 

Man kan ge det en tanke. En tjänare/slav är anställd/köpt. Det har man inte bestämt sig för att bli.

Orsaken till relationen/förhållandet finns alltså hos Herren, hos Gud/Jesus. Det bygger på Hans beslut att göra oss till sina tjänare. Hans förtroende. Detta ar sagt ofta och behöver sägas på nytt:

Gud är alltså först! Utan oss och utanför oss, utanför våra kvaliteter och egenskaper älskar och älskade Gud världen på så sätt att Gud blev människan Jesus och gjorde allt. Och gör allt. Gud låter människor komma med budskapet om Jesus. Gud Kallar. Ger lust. Tänder tro. Förmedlar och skapar i dopet. Förlåter. Ger sig själv till oss i Mässan.

 

Det Gud gjort och gör placerar oss/dig/mig som betrodda tjänare/slavar med trefotsuppdraget att i Vaksamhet och väntan – städa, arrangera och se ut genom fönstren.

 

Vad som blev sagt är inte exakt vad som fanns på fusk-lapparna jag hade med eller i denna bearbetade variant. Det muntliga är en verklighet i sig.

Förresten: De övriga psalmer var 256 och 490.