stigstrombergsson

OBServera rubriken!

Inte mina studier utan min studio.

Bilden visar den.

Igår var det Oscars-galan i USA. Mina alster var inte aktuella och lär knappast bli det heller.jag syftar då på de filmer jag gör på måndagar eller tisdagar i udda veckor. Just tisdagar i de udda veckorna var under lång tid Älvsby församlings Bibelstudietid med träffar i Församlingsgården. Nu träffas vi inte i samma fysiska rum med tillhörande kaffe och dopp men det har coronan till trots inte innuburit att ambitionen Bibelstudium försvunnit. Formen har ändrats och – gissar jag – närvaron. Och att jag gör film.

Tisdagarna de nämnda veckorna öppnar jag 18.30 ett så kallat ”Rum” i den öppna Facebookgruppen Bibelstudium läsår 20/21. Till detta ”Rum” kan man koppla in sig för att samtala och som ett intro till ett möjligt ämne pratar jag in ett mer eller mindre kort föredrag om något och publicerar det i Facebookgruppen. Man kan ha sett filmen innan snacket men det är inget måste. Filmen och filmerna – denna veckas var den 10:e – kan ses i efterskott men det är bara de som gått med i gruppen som kan se dem. Gruppen är öppen och fri att ansluta till för var och en som så är hågad.

Denna vecka kom tankarna kretsa kring ungefär Att leva i tro – kristen moral och etik. Det var i min studio på bilden jag pratade in filmen för en timme sedan. Ungefär.

Det har jag inte. Och har.

Det som står i rubriken, alltså.

Jag läser obehindrat. Jag förstår det mesta jag läser vare sig det är på svenska eller engelska. Dock märker jag att jag efteråt minns mindre än jag förstått.

Jag skriver också ganska lätt. Jag får lätt ner mina tankar i text, hur förvirrade de än är. Min blogg torde vittna om detta. Dessutom stavvar jag för det mesta rät.

Problemen finns alltså i en annan sfär. I klartext: Ska jag läsa eller skriva?

Här är jag som en hötapp mellan två åsnor – eller var det tvärtom.

Jag märker att jag är skrivsugen. Den lusten finns onekligen. Bloggandet har medfört att jag fått en näst intill journalistisk syn på vad som händer och fötter. Hur kan jag skriva om detta på min blogg? är en fråga som ofta fyller mitt sinne. Finns någon bild som funkar som illustration? eller Om jag tar en bild av dethär – kan jag skriva något om eller utifrån det?

Då inte mycket händer mer än att vädret växlar finner jag att mina tankar är sysselsatta med kyrkliga eller åtminstone kyrkonära ting – trots att jag är pensionär. Det blir lätt många inlägg åt det hållet om och när jag skriver.  Just detta bisarra faktum gör att jag drivs att inte skriva. Att läsa något kanske känns bättre och med det som ledstjärna dyker jag in i en två eller tre böcker. Hux flux kommer tanken: Hur kan jag blogga kring detta?

Märker du, noble Bloggläsius, vilka läs&skrivproblem jag brottas med? När jag går in i det ena frestas jag till det andra och när jag vistas i dettandra lockas jag till det ena. Och som pensionerad församlingspräst borde jag kanske dessutom lägga av med att vara så in i bänken kyrklig i tanke och text. Jag ser andra åldermän som helt och endast bloggar kyrkligt och det läget frestar mig inte. Ändå är riskfaktorn hög även för mig. Jag känner engagemang men skriva tyckerier om något jag de facto inte kan påverka och som de som kan påverka inte ser eller om de ser det inte reagerar på annat än med (aktiv) tystnad blir lätt bara gubb-gnäll utan verkan. Läsning blir då en utväg men som jag antytt är det ingen lösning. Dilemmat läs&skrivproblem består alltså.

Nu har jag skrivit.

Nu ska jag läsa.

Kanske skriver jag sen om det jag läst.

Att säga att det börjar dra ihop sig är i dagsläget en överdrift. Det är ganska länge kvar. Den 19 september är valdagen då det bestäms vilka och hur det blir med styret av Svenska kyrkan 2022-2025 på lokal, regional och nationell nivå. Länge är det dit men de olika grupper och intressen som vill vara med börjar formera sig och snart positionera sig.

Jag är helt kallsinnig! Inte helt men nästan ointresserad.

Här må man förstå mig rätt.

Jag menar inte att man inte ska utse folk med ansvar.

Jag menar inte heller att alla kyrkotillhöriga 16 år och uppåt inte skulle ges möjlighet att påverka.

Jag menar inte ens att de som kandiderar inte borde göra det – annat än i enskilda fall.

Jag menar inte att jag och andra till hösten inte ska rösta.

Jag menar bara att jag inte ser vilken avgörande roll det hela spelar – faktiskt.

Låt mig ta det ”nivå” för ”nivå”.

Församlingen är kyrkans grundläggande nivå.

Så står i Kyrkoordningen som är Svenska kyrkans stadgar och regelverk. Det har jag inga problem med. Tvärtom! Det måste vara så.*

Helt och fullt vet jag inte i dagsläget vilka nomineringsgrupper – så kallas de som formerar listor och ställer upp i valet – som kandiderar i Älvsbyn men jag kan göra välgrundade gissningar.

Socialdemokraterna ställer upp med hela sin sekulära partiapparat i ryggen. Det har de gjort all den tid jag kan överblicka. Med Centern är det på samma vis. Partiet som sådant kandiderar men torde som sist gå fram med gemensam lista med Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Den formuleringen är ett sätt att säga att KD inte som politiskt parti ställer upp men låter KDare använda partinamnet. Min bedömning är att dessa 2 grupper kommer att få till listor inför valet till Kyrkofullmäktige, det lokala styret.

Vänsterpartister i Svenska kyrkan har samma sorts lösare koppling till sitt parti som KD har till sitt. Jag har i år inte hört om de fortsätter ställa upp eller avstår. Gruppen är liten och deras tillgång på kandidater tror jag är begränsad. Inte heller vet jag om Sverigedemokraterna – som har samma koppling till sitt moderparti som S och C – likt förra gången ställer upp eller nu lämnar walkover. Jag gissar att de har ännu svårare att få fram folk till en lista. På samma vis anar jag att det är med Moderater i, Miljöpartister i och Liberaler i Svenska kyrkan. Dessa tre från partierna fria men ändå närstående grupper finns inte representerad nu och det skulle förvåna mig om de dyker upp i år. På samma vis är det med helt så kallade opolitiska grupper, till exempel Frimodig kyrka.

I praktiken står valet lokalt mellan S och C+KD. Så har det varit hela tiden jag sett det. V har fungerat som vågmästare fram till efter sista valet då S och C+KD bildade en ”stor allians” för att slippa läget att stå mot varandra med ett par nya SDare som vågmästare. Naturligtvis var det bra. Hos representanter i S, C och KD finns kunskap, erfarenhet och ansvar – men det blev ack så tråkigt. Redan när ”blocken” stod mot varandra och att ordförandeposter och majoriteter kunde växla mellan S och C var det småtrist. Det gick inte att uppfatta någon tydlig skillnad när det kom till praktiska vägval och beslut. I en ”stor allians” – som är mitt uttryck – blir det om möjligt ännu tamare.

Jag har inte gått igenom alla protokoll och handlingar för den mandatperiod som nu är. De finns att ladda ner och läsa på församlingens hemsida men är lite svåra att hitta. Till det är jag osäker på om allt finns med. Jag hittade inga protokoll från sammanträden i år till exempel, men det finns en ambition att göra det kyrkopolitiska arbetet synligt för den som vill leta.

Ändå upplever jag sammanträdesrummen slutna. Medan jag var anställd sipprade väldigt lite ut från vad de valda gjorde eller diskuterade ens till oss som jobbade i huset. Som församlingsbo – om än kyrkligt aktiv sådan – uppfattar jag inte någonting alls om jag inte aktivt frågar och letar efter det. Nu kan jag göra så för jag vet vad man kan fråga efter – verksamhetsplaner, budgetar, verksamhetsredovisningar, församlingsinstruktion och annat – och var och av vem jag kan få besked om sådant, men utan egna initiativ från min sida skulle inget från högsta beslutande instans närma sig mig. Det publiceras inga referat på församlingens hemsida eller Facebook. Inga visioner och tankar hos de förtroendevalda. Inget som tyder på att de som valts aktivt vill närma sig dem som väljer.

Därför är jag kallsinnig. Tyvärr. Fler anledningar finns också, inte minst den att de flesta – men inte alla – av de förtroendevalda själva förefaller tämligen kallsinniga till den verksamhet de valts att ha ansvar för. Jag ser demju inte i verksamheterna om de inte av någon anledning måste vara där – i de flesta fall.

Men naturligtvis skall jag rösta!

Om så om rösten skulle bli blank. Innan hoppas jag dock få information om vad man vill lokalt den kommande mandatperioden. Riktigt skoj skulle det vara med en och annan offentlig debatt och frågetillfälle om och vad det lokalt kan bli för skillnad beroende på vilken röstsedel jag och andra väljer att lägga i kyrko(k)valet – men den veckan är det troligen två torsdagar och solen går upp i väster.

* Möjligen skulle stiftet, den regionala nivån med biskopen, kunna ses som grundläggande och församlingarna vara ett utflöde därifrån – men så är det inte.

Vi kom till Björkliden på söndag mitt på dagen. Sol.

Måndagen bjöd på kalasväder. Jag var ensam på fjället.

Tisdagen – igår – var likadan vad gäller sol, icke-moln och temperatur men jag tog bara en kortare skidtur då. Sonen hade lånat mina turskidor, de som med räfflor under ger fäste i motlut och trögt glid när det bär nedför. Han och hans hulda moder ämnade sig fram och tillbaka till Låktatjåkka fjällstation en mil och 800 höjdmeter bort. Jag avstod både den turen och mina skidor och tog mitt andra par – vanliga löpar-lagg – och for efter Rallarspåret mot Tornehamn. Och vände.

Värme på dagtid och minusgrader om natten ger en egenskap hos snön som inte är förenligt med gott fäste. Allt blir löst och kuligt. Med löst avses just löst – en till två centimeter icke fast underlag. Med kuligt menar jag att underlaget efter några sol timmar består av ca en halv till en millimeter små iskulor som på micronivå bara rullar undan. Klistertejpen jag har under skidorna greppar inte i kullagret och varje liten backe blir bara bakhal. Det är det före jag minst föredrar utan rentav aktivt ogillar! Jag kan acceptera att skidor går trögt framåt men när det bara slinter akterut blir jag sur.

Att sedan sitta i solgass blev inte helt fel.

Nu är det onsdag och vädret har vänt en aning. Panikslagna TV-sändningar har förkunnat att värmen får ett bakslag. Kall polarluft kommer att drabba landet. Det beräknas bli 10 grader svalare än sista tiden. Nere i barmarks-Sverige kan det bli plus 5 vilket skapar katastrofvibrato i rösten när reportern i Rapport eller Aktuellt vänder uppmärksamheten till den som skall visa väderkartan. Lika löjligt varje år!

Det skall bli svalare i Norrbotten också. Ned mot minus 5. Det upprör mig inte alls. Som nordbo finns väl ingen anledning att vänta på eller längta efter annat än vinter i april. Vår-tjatet kan vänta.

Genom stugfönstret ser jag Torne träsk men inte topparna på andra sidan. De är i moln och det snöar och blåser. Vrider jag blicken ser jag att Čuonavággi alias Lapporten bara står på glänt.

Deppar jag? Nej! Är jag besviken? Naturligtvis inte! Bara rena töntskallar far till fjälls utan att räkna med att vädret kan växla. Jag vet – ena dottern jobbade här några år och är en pålitlig källa – att Björkliden då och då får gäster som vill ha pengarna tillbaka på grund av att det stormat eller varit kallt när de var här. Givetvis utan resultat. Alla sydbor är inte så vilsna i pannkakan men men kategorin finns som i receptionen på nasal eken-dialekt kan ställa frågor typ När öppnar Lapporten? och När slås norrskenet på?

Jag är inte en sådan. Jag vet att jag kan bli bortskämd av vädret men att det inte alltid är så. Det gör mig inte bortskrämd, bara till stugsittare.

Jag känner ett par andra gubbar som ägnar sig åt sådant – enligt uppdateringar på Facebook. Frågor inställer sig: Varför? Hur?

Nu skall mina frågor inte uppfattas negativa, som ifrågasättande eller kritik, som att jag skulle anse att det de gör är dåligt eller onödigt. Bort det! Det menar jag inte alls! Jag funderar bara om Varför de gör det och Hur de resonerar och går till väga.

Lite vet jag.

I det ena fallet grävs i gamla bilder och dagboksanteckningar (eller liknande) över upplevelser och hur det var för länge sen. Från honom har tidigare kommit en volym – läs här. Han körde inte med något etablerat bokförlag utan tog hjälp av olika internet-baserade sajter där man kan göra sin egen bok. Om tillkomsten kan dock anas att det fanns stoff som när det först skrevs inte hade ambitionen att bli en bok. Det uppslaget kom till i andra hand inemot ett halvsekel senare. Nu har han på liknande vis gjort en andra bok om en annan men ändå snarlik sak.

I det andra fallet har, vad jag förstått, processen varit längre och mer målmedveten. Han har valt att skriva skönlitteratur och har tillsammans med utgivande förlag jobbat på och bearbetat sitt manus under tämligen lång tid. Betydligt ambitiösare och svårare. Refuseringar och tyckande kring hur man formar sin idé är ju en helt annan om än lärorik sak. Jag gissar dock att idé gick före skrivet stoff som till sist förädlats till resultat. Ett helt annat sätt att författa.

När jag för några år sedan lät trycka min (första) bok gjorde jag till en del som den förstnämnde. Jag använde ett själv-utgivnings-verktyg jag hittade på nätet men självförtroendet och den ekonomiska riskbenägenheten räckte bara till 10 böcker. Mitt stoff var dock av yngre art – en uppsjö inlägg från min blogg skrivna ungefär ett halvår innan. Under rubriken p minus 100 hade jag strax innan pensioneringen dagligen, inte sällan nattligen, skrivit bloggposter om ett Bibelkapitel i taget. I skrivögonblicken hade saken helt saknat tryck-ambitioner. Ingen övergripande det-ska-bli-en-bok-tanke alls i skrivögonblicket, ingen sådan idé innan skrivandet. Inga förväntningar på vare sig resultat eller läslust medförde minimiupplagan 10 ex – gåvor till mig själv, till hustrun, till mina fyra barn, till två prästkollegor i församlingen och till två till. Jag gissar att tre ex har blivit lästa, kanske fyra.

Nu är jag i kvalet och valet att kanske pröva igen. Experimenterar lite med material jag har. Om det skall sägas att det inte kommit till för att bli en bok! Avsikten var en annan. Men kan joxet konverteras till något läsvärt läsbart utan att ha en grundläggande bok-idé?

Och om så är möjligt – Hur då gå till väga?

Och egentligen: Varför? Och För vilka tänkta läsare mer än jag själv och de nära familjekonstellationer plus några till som om jag pådyvlar dem envolym till i alla fall visar den hänsynen och aktningen att de ställer den i hyllan och inte kastar bort den (medan jag är i livet).

Till detta kommer en krass ekonomisk aspekt. Säg att jag skulle låta trycka minst 50 ex, låta verket få ISBN-nummer och avstå så kallade ”pliktexemplar” till de bibliotek i landet som skall ha sådana. Vad skulle jag göra med resten? Det torde röra sig om – gissar jag – en boktrave jag pröjsat flera tusen för att få hem. Sälja dem? För att sälja måste det finnas köpare! Eller sponsorer. Det är sådana jag inte är säker på att det finns.

Så vi får se...

Vi körde upp igår, Primärhustrun och jag. Yngste sonen kom också men i egen bil. Vi avser att vara här till på torsdag – typ. Plus 7 grader, vindstilla, inga moln. Mina medresenärer åker slalom men inte jag. Jag är ensam på fjället. Där man träffar folk!

Det är det första som skall sägas när jag nu några timmar senare sitter i vår egen förhyrda bubbel-stuga. Även om man är ensam på fjället träffar man folk och det blir pratstunder. En pratade jag med inte långt från starten. En till, en militär, anslöt. Längre fram mötte jag två damer på väg tillbaka och dit där jag satt vid Kratersjön kom snart de två skaraskraparna. Jag har ofta gjort fjällerfarenheten att de man möter snackar man med men undrar stilla om inte den saken är coronaförstärkt nu. Det är ju likadant hemma när man promenerar. Ett hejvilt hälsande på andra fotgängare och snack med 2-3 meters lucka.

Från Kratersjön tog jag likt de tre stjärntydarna i Betlehem – Jesus-berättaren Matteus nämner det i sitt andra kapitel – en annan väg tillbaka. Tidigare år har jag försökt att både uppifrån fjället och nerifrån Rallarkyrkogården få till att inte åka fram och tillbaka i samma spår för att i stället färdas i en slinga. På barmark har jag till fots gjort den turen men vintertid har snömängd gjort det knepigt – och att det är lite marigt att se ledmarkeringarna. I år gick det. Lite på skidor, en del till fots och ett par sluttningar i björkskogen på rumpan kom jag till Rallarspåret som förde mig tillbaka till stugbyn.

Fem timmar ute i vårvintersol tar i ansiktets vintermjuka hy. Precis lagom.

Afterski? undrar kanske någon.

Nä! Inte i något gemensamt utrymme med andra gäster – som i sanning är få detta år.

Jag har egen öl i stugan...

Ordet corona är latin. Betyder krona om jag fattar Google translate rätt. Kanske också krans och gloria. Den typ av virus som nu far över världen kallas som det kallas just för att det – i mikroskop förstås – liknar en corona.

Jag har fått corona-frilla men den kommer sig inte direkt av viruset utan bara indirekt genom att följa regler och rekommendationer. Utöver familjemedlemmar ska man inte umgås inomhus närmare än två meter och i max en kvart. Att på tvåmeters håll snabbklippas med förlängnings-tillsatser på sax och kam känns inte alls tryggt. Hur håret blir är ovisst och att öronen blir kvar kan man inte heller lita på. Alltså får pannluggen bli en corona till ära och glädje för Coronan och Folkhälsomyndigheten.

Jag är nu besprutad mot Corona. Viruset alltså. Primärhustrun har också fått en shot. Hon hade tid för spruta igår, jag på torsdag i nästa vecka. Men vet: Glesbygden levererar! När hon fått sin sil i armen frågade sprutarna Kan Stig komma? Hon ringde hem och jag pausade det jag var uppkopplad mot – var intervjuoffer för en Masterstuderande – och kastade mig i bilen. Fixat och klart på en halvtimme. Det blev Fajsers variant.

Min Corona-bubbla flyttar tillfälligt. Bubblan jag är tar bilen i morgon till annat ensamt bubbelboende för att förlänga vintern lite. En dryg halvvårvintervecka i fjällen är aldrig dumt.

Tillbaka till frillan! När kan man klippa till mig?

Inte vet jag. Det beror på rekommendationer och regler somjag tycker man skall hålla sig till. Man skall inte av frisyrfåfänga slacka på dem för att skaffa sig mer space. Man skall inte heller av rädsla tillämpa dem strängare och undvika vad som faktiskt kan göras smittsäkert. Den som läst tidigare inlägg på min blogg kan ana vad jag menar och vill man se min regeltrogna corona-frilla som en barnslig protest från min sida mot allt och alla som inte agerar efter bokstaven är det fritt fram.

Faktiskt någon minut till. Det är egentligen inte klokt. Kanske.

Så gick mina ambivalenta tankar igår sedan jag en stund ägnat mig åt att addera. Som synes gällde additionen tid och inte kronor vid kontrollräkning av deklarationen. Bakgrunden är i stället, trots att jag snart varit pensionerad i tre år, den insats jag fått förtroendet att göra inom verksamheten i Älvsby församling – i klartext Bibelstudium i ett par olika former. Hur jag försökt hantera det i denna Covidens tid har jag berättat om tidigare till exempel här och ännu längre tillbaka i höstas.

I slutet av förra året då (nästan) allt som kunde lukta social samvaro ströks ur verksamheterna startade Facebookgruppen Bibelstudium läsår 29/21. Jag började då ungefär var annan vecka spela in smärre film-föredrag som publicerades där, mestadels måndagar eller tisdagar i veckor med udda nummer. Tisdagarna i dessa veckor klockan 18.30 kunde de som ville koppla in sig i ett så kallat Rum i Facebookgruppen och samtala där. Motsvarande samtalstillfällen var det också på onsdagar 19.00 i veckor med jämna nummer men då utan intro-film.

Till att börja med återberättade jag i filmerna innehållet i de samlingar vi haft i början av hösten innan allt stramades åt i november. När jag så ”kommit ikapp” fortsatte jag enligt min plan att fläta samman tre trådar:

• Förhållande mellan och kommunikationen mellan Gud och människa.
• Det vi kallar Frälsningshistorien som Bibeln berättar den.
• Högmässan i Svenska kyrkan som en komprimering av punkterna 1 och 2.

Så småningom in på detta år blev jag färdig med den planerade serien men fortsatte att udda veckor film-föredraga utifrån önskade ämnen, ibland önskade i ett onsdagssamtal eller skrivet i Facebookgruppen.

Så här lång har det blivit 9 filmsnuttar på sammanlagt 3 timmar 20 minuter drygt. De kan alla ses i efterskott i gruppen – som är en så kallat öppen grupp vilken Facebookare som helst kan gå med i. Man måste skrolla långt ner till grupp-trådens början för att hitta den första filmen som är 31minuter lång. Sedan varierar längden – 17-19-19-20-19-26-22-29 minuter. Jag avråder bestämt att man ser alla på en gång. Det är bara jag som sitter och pratar och är som alla somkänner mig hur hur okul som helst. Underhällningsvärdet är noll, förhoppningsvis aä informationsvärdet något högre.

3 timmar 20 minuter är den sammanlagda filmlängden såhär långt, inte den tid denna min pensionärsinsats tagit. Det blir mer. Jag måste ju fundera på vad jag ska säga, stolpa upp det lite och sedan säga det. Betungande? Nej! Nyttigt? Det vette kissemissen! Jag har inte en aning om hur många som sett filmerna. Jag vet vilka som brukar koppla upp sig för samtal och att inte alla då sett veckans film – även om de kanske gör det senare. Hur det än är med allt sådant är det en sak jag som pensionär – OBServera duv-matar-bilden – haft att tanke-gymnastisera kring.

Inte helt fel.

Ungefär ett dussin tittar. Drygt.

Jag kunde igår längst uppe till vänster i TV-rutan se hur många datorer och telefoner som var inkopplade på den live-sända gudstjänsten från Älvsby kyrka. Ett dussin apparater ungefär. Det hoppar lite. Ibland var det 11, ibland 12 eller 13. Folk gör kanske annat samtidigt så det hoppar lite.

Det var nog i realiteten fler som såg och hörde. Framför en del apparater fanns nog ett par som glodde samtidigt. Dessutom ”gick det åt” fyra personer för själva sändningen – vaktmästare, musiker, kyrkvärd, präst. Välvilligt räknat blev det runt 20 totalt.

Det var slutet av Johannes-evangeliet som texten var tagen från – läs kapitel 21 verserna 1-14. Antalet närvarande Jesus-följeslagare var Coronaanpassat. Man får hoppas att Petrus, Tomas, Natanael, Jakob, Johannes och två andra inte smittade varandra under nattskiftet. Troligen var det inte så farligt. De jobbade ju utomhus med fiske.

När solen gick upp fanns på stranden den uppståndne Jesus med något att äta – bröd och fisk. En undran kan vara om Johannes när han sådär 60 år efter händelsen skrev tänke brödet som något Jesus-laddat? Jag är tämligen övertygad om det. Han gjorde i alla fall så i kapitel 6 efter bespisningsundret med fem bröd och två fiskar. Där vävs brödet och hans kropp ihop så till denmilda grad att det kapitlet blir Johannes-evangeliets nattvardstext.*

Så jag undrar: Bjuder Jesus Kristus Guds Son Frälsaren sina följeslagare på Nattvard tidigt på morgonen den där gången vid Tiberiassjön? Står bröd och fisk förutom att vara vanligt krubb inför dagen också för honom själv?**

Nu bjuder på de flesta håll – så också här i Älvsbyn – församlingarna inte på tillfällen till tilltugg vare sig det gäller socialt samvaro-ätande eller Livets bröd, alltså Nattvard. Vad gäller det första – luncher, kyrkkaffe och liknande – må det vara hänt när Coronan fortfarande grasserar men vad gäller det andra funderar jag verkligen om man uttömt möjligheter och sätt kring hur man kan göra det möjligt för folk att smittsäkert ta del av det som med en ålderdomlig formulering kallas Kristi lekamens och blods sakrament.

Jag vet att det finns sammanhang som varje söndag firar flera små Mässor med max 8 (föranmälda) deltagare. Det finns också ställen där man mellan angivna klockslag under tre fyra timmar erbjuder enskild ”drop-in-Mässa” med ingång en väg, utgång en annan och ett maxantal om 8 i lokalen samtidigt – stramare än i vilken järnaffär som helst. Sådant går alltså om man vill – och man i sammanhanget är rimligen präster som fått uppdraget att förvalta just Kristi lekamens och blods sakrament.

Jag har ingen nämnvärd koll på vilka som sporadiskt eller regelbundet läser min blogg. Vet inte ens om jag skulle vilja ha den kollen men antar på goda grunder att en och annan är präst och annan och en inte är det. Vara hur det vara vill med den saken ställer jag hur som helst ett par frågor som kanske någon – prälle såväl som oprälle – är välkomna att besvara nedan i kommentarsfältet.

Men det är svårt med frågor som kanske kan uppfattas som ifrågasättande. Väljer man att ana att jag bakom dem har både åsikt, en dold agenda och en räv bakom örat kan man frestas att inte svara och väljer i stället att vara aktivt tyst.

Men tänk om mina frågor är ärliga och öppna. Tänk om jag – och andra – faktiskt vill veta och förstå något jag/vi inte vet och begriper. Då borde, tycker jag, att man skall välja att möta dem, svara och förklara.

Därför frågar jag:

1. Hur länge är det sunt att inte på något vis duka nattvardsbordet – naturligtvis inom de ramar som Folkhälsomyndigheten anger?
2. Hur länge är det sunt att inte söka och ”marknadsföra” nya och andra möjligheter att möta Frälsaren i nattvarden?
3. Hur länge kan präster anses förvalta sakramentet när de inte gör det?
4. Vilka teologiska argument finns för nattvardsstopp i en, tre, sex, på sina håll 12 månader och inte göra som de sammanhang där man faktiskt hittat vägar?

* I det kapitlet blir det tydligt hur viktig nattvarden är: Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. (verserna 53-55)

** När Jesus Kristus Guds Son Frälsaren skrivs på grekiska som var de först kristnas huvudspråk bildar de första bokstäverna i vart och ett av orden tillsammans det grekiska ordet för fisk.

Vi har onödigt mycket böcker!

Så kan både tankar och tal gå i fastigheten.

Vi, Primärhustrun och jag, är bägge läsare men ytterst sällan av samma böcker. Hon har sin facklitteratur som ofta tangerar sammhällsdebatt och liknande samt skönlitteratur av olika slag. Jag läser facklitteratur i mitt gebit samt oftast böcker i och om historia och bara en och annan roman. Givetvis finns också i för oss bägge volymer i ganska udda ämnen.

Jag tittade igenom min fack-bokhylla med litteratur i Bibelvetenskap och näraliggande ämnen. Där finns mycket som jag vet jag läst men nog glömt en hel del av. Sådana böcker har understrykningar och marginalanteckningar och är helt OK fast flera av dem börjar vara lite till åren. Där finns skam att sägandes också en hel del som är olästa vilket är klart mindre OK. Det är dock inte det värsta. Böcker som är lästa till hälften, en tredjedel, en fjärdedel eller ännu mindre är som jag ser det hyllplanens skamfläckar. Nu har i alla fall en sådan avancerat till kategorin helt OK – fast man kan undra varför.

Boken – som jag snart skall berätta vilken det är – skrevs 1989. Ser jag på prislappen hittar jag förutom besked om de 129 kronor i kontanter som jag lade ut när den köptes också datum när prislappen klistrades dit: den 20:e maj 1996. När jag köpte den var den ganska fräsh men att döma av understrykningar och streck läste jag den till 25% men inte mer.

Jag är inte dum. Jag kan förstå orsaken. Strax efter mitten av 90-talet bestod familjen förutom madammen i mitt liv och jag själv av två döttrar i nedre tonåren, en mellanstadiegosse plus en liten kille till vilket knappast var en bra miljö för att studera exegetisk – det är Bibelvetenskaplig – litteratur. Jag hade också efter några år som stiftsadjunkt fått nytt uppdrag och var skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola och bägge de 90-tals-uppdragen innehöll i väldigt liten grad uppgiften att förkunna/predika i gudstjänster. Ändå köpte jag då av någon anledning för de nämnda 129 slantarna Preaching from the Old Testament skriven av Elisabeth Achtemeier i USA.

Nu är den i alla fall genomläst i sin helhet. Först nu när det snart gått tre år sedan jag efter de sista fem åren i aktiv tjänst i församling med förkunnelse gått i pension. Nu när jag – till lättnad för en del? – inte håller på med att förkunna har jag läst boken Preaching from the Old Testament. Den tajmingen verkar inte mycket vettig!

Men boken var vettig! Trots att den har några år på nacken. Författaren är inte längre i livet. Om henne, hennes roll som forskare, lärare och ganska budskaps-konservativ debattör kan man läsa här. Hon är borta men det hon skrev lever i allra högsta grad. Mycket god Bibelteologi! Fast den är lite färgad av ameikansk kyrkoliv för drygt en generation sedan är den klart nyttig för förkunnare som vill koppla samman de skrifter som var heliga och viktiga för Jesus och de första kristna med församlingsliv av idag. Achtemeier visar att Gamla testamentet är långt ifrån passé, mycket mer än enbart förutsägelser om Jesus, inte bara sociala normer eller liknande. Det är faktiskt nödvändigt för att Nya testamentet skall bli något så när begripligt och rätt förstått och nyttigt att utifrån ett kristet synsätt fördjupa sig i.

Till min förvåning går boken (och annat av Elisabeth Achtemeier) fortfarande att köpa. Dock kostar den en dryg hundralapp mer än på min tid. Klicka här.

I förrförra inlägget nämnde jag att oregerliga tankar då och då börjar rusa omkring i min stackars huvudskalleknopp. Vad som helst kan slå igång dem och de kan spreta åt vilka håll som helst.

Denna Annandag Påsk är inget undantag. I förmiddags när jag satt i TV-fåtöljen och såg gudstjänsten från lokalkyrkan kom både ovettigt och kanske vettigt för mig.*

Till det mer vettiga kom från en av de lästa texterna  – profeten Hesekiel kapitel 37 verserna 1-10. Först skall nu sägas att profeten Hesekiel är inte helt enkel. Man kan läsa lite om honom här. Ibland är det klart vad som menas och ibland undrar jag, slarvigt uttryckt, vilken svamp han rökt för att se sina syner. Den text som lästes idag är ett avsnitt man då och då återkommer till och lätt att hitta i en Bibel vare sig man har den i bokform eller på nätet.

Hesekiel får i uppdrag att profetera för en massa skelett. Att profetera betyder mer att utsäga något än att förutsäga något. Det är en viktigt. En profet är inte främst en siare eller spåman som talar om framtiden utan mycket mer en som uttalar vad Gud säger, Guds Ord, till samtiden – en utsägare förkunnare.

Hesekiel skall tala Guds ord till de döda och det som är dött – så det rasslar.

Det är en riktning som Guds Ord har och som Kyrkan och alla som tror har att fungera i – tala till det och dem som inte (ännu) delar Guds-liv. Jag tänker att det idag i ett sekulariserat Sverige innebär information, presentation, undervisning och allt möjligt liknande om vad Gud vill, gjort, önskar och ger. Guds Ord till människor ger betingelser för livet med stort L, det skapar struktur, ger muskler osv.

Men det räcker inte! Profeten – och med honom Kyrkan och alla som tror – skall vända sig åt ett annat håll också. Hesekiel skulle profetera, uttala Guds ord till anden, till Gud själv. Det låter lite konstigt men är sant i alla fall. Och viktigt. Det handlar om att man tar tag i det Gud gjort, sagt och lovat och, än en gång slarvigt uttryckt, ”trycker till Gud” med de sakerna. Det är vad som är bön som vilar på hur Gud är och Gud vill. Gud vill att vi skall argumentera med Gud på det sättet.

Två viktiga riktningar alltså: Förkunnelse och Bön för Livet i Kyrkan efter Corona – typ.

Som på Långfredag och Påskdag ger jag här bönen ur Tidegärdens Laudes för idag.

℣  Fadern har förhärligat Jesus och gett honom alla folk till arvedel. Därför prisar vi honom och säger:

℟  Du som vann seger över döden, fräls oss, milde Herre Gud.

℣  Kristus, genom din seger har du krossat dödsrikets portar, synden och döden, låt oss i dag segra över synden i vårt liv

℟  Du som vann seger över döden, fräls oss, milde Herre Gud.

℣  Du som berövade döden dess makt och gav oss livet på nytt, låt oss i dag ledas av din helige Ande.

℟  Du som vann seger över döden, fräls oss, milde Herre Gud.

℣  Du som ger de döda liv och leder människosläktet in i ditt underbara ljus, ge evigt liv åt alla vi möter idag.

℟  Du som vann seger över döden, fräls oss, milde Herre Gud.

℣  Du som kom gravens väktare att bäva och gav lärjungarna den stora glädjen, ge oss, dina tjänare, den glädje som ingen kan ta ifrån oss.

℟  Du som vann seger över döden, fräls oss, milde Herre Gud.

* Till det ovettiga hör definitivt en tanke släkt med vad jag skrev om Långfredagen om hur man räknar dagar. Jag kom att fundera om denna Annandag som är en måndag och inte en söndag med timmesöppen kyrka räknas som en vardag med heldagsöppet eller som någon slags annan dag. Hur som helst en klart ovettig tanke.

Vettigare var att jag efter lokalgudstjänsten kollade på gårdagens gudstjänst i en kyrka på Lofoten – kan ses här. Prästen där hade jag utbyte med när jag var stiftsadjunkt på 1990-talet då han var Kappelan på Klippa, präst på Nordkap för turister.Vi och några andra samarbetade kring Vägkyrkor, Kyrka och turism och liknande saker.

Det är sent Påskdagens kväll när jag når tangentbordet efter mycket innehåll denna dag. Den började efter frukost med att i TV-fåtöljen delta – så gott det låter sig göra – i lajvstrimad gudstjänst från lokalkyrkan. Efteråt bar det med Primärhustrun och yngste sonen iväg till Unbyn där äldsta dottern bor, hon som föddes Annandag Påsk 1983. Det året var Annandagen den 4 april men i år infaller den fjärde en dag tidigare om man räknar kyrkokalendriskt så födelsedagsfikat blev idag.

Så hem, middag-stök plus att käka det tillagade, Mästarnas Mästare på TV och sedan lite sällskapsspel, bland annat ett blodigt parti Fia med knuff. Först sent blev det tid att Påsk-blogga dagen till ära.

Som på Långfredag väljer jag att ge dig, noble Bloggläsius, tillgång till den korta förbön som finns i slutet av Tidegärdens Laudes för Påskdagen. Tidegärden innhåller 4 olika bönegudstjänster för varje dag i fyra veckor och Laudes är systemets morgonbön. Alltsammans kan man få in i sin telefon som gratis-app. Rekommenderas! Tidegärden är tänkt att vara form för gemensam bön men man kan också använda den ensam.

I förbönen för Påskdagen repeteras också Påskens händelse – röd text. Det kan också sägas att krumeluren ℣ följs av ord en person i en grupp säger, ℟ är vad alla stämmer in i.

℣  Låt oss be till Kristus, livets Herre, som uppväcktes av Fadern och som skall uppväcka oss genom sin helige Andes kraft; låt oss ropa till honom:

℟  Fräls oss, Jesus Kristus, du vårt liv.

℣  Herre Jesus Kristus, du klara ljus i mörkret, livets furste och de dödligas räddning, låt oss fira denna dag som en lovsång till din ära

℟  Fräls oss, Jesus Kristus, du vårt liv.

℣  Herre, du som gick lidandets och korsets väg, låt oss i lidandet och döden aldrig skiljas från dig utan uppstå med dig till liv och oförgänglighet

℟  Fräls oss, Jesus Kristus, du vårt liv.

℣  Du Faderns Son, vår Mästare och broder, som gjort oss till kungar och präster åt vår Gud, lär oss att i glädje och sorg frambära lovets offer

℟  Fräls oss, Jesus Kristus, du vårt liv.

Ibland fylls jag av oregerliga tankar!

Saker som enligt vanliga beräkningar inte anses höra ihop på något vettigt vis blandas. Annat som av alla anses ha att göra med varandra delas upp på knasiga sätt. Igår fick jag sådana funderingar. En och annan kanske uppfattar dem som elaka men jag delar i alla fall nu ett par saken här på min privata och personliga blogg.

Igår gick vi, yngste sonen, Primärhustrun och jag, till COOPerativa handelsboden för att köpa godis och samtidigt få en bensträckare efter middagsmaten. Tidigare på dagen hade jag efter gudstjänsten jag sett hemma via webben och nämnde i förra inlägget traskat till kyrkan för att prata med och uppmuntra dem som agerat där. Jag bor så nära helgedomen att jag kunde gå hemifrån när Litanian välljudit ut och hunnit uppför backen innan folket packat och dragit sina färde.

I sammanhanget erfor jag i förbigående detaljen att Långfredagen ansågs inte vara en söndag – vilket i och för sig är riktigt – men inte heller var en vardag som alla andra. En märklig detalj som fastnade i sinnet.

Man har bestämt att på söndagar, efter den webb-sända gudstjänsten, skall kyrkan vara öppen en hel timme mellan tolv och ett så att människar kan besöka den för enskild bön. Den öppna folkkyrkan hålls tillgänglig en hel huvva timme på Herrens dag men hålls i övrigt stängd. Vilka signaler det sänder kan man alltid fundera kring.

På Långfredag startade låsningsproceduren ganska direkt efter att den webbsända gudstjänstens efterplock var klart. Förklaringen gavs att det inte var söndag. Men uppenbarligen kan den fredagen kan inte ha räknats som vardag heller då ju kyrkan ska vara öppen mellan nio och tre ungefär de dagarna. Hur räknar man?

Troligen ärjag en hopplös petimeter men bakom detta anar jag attityden Så här öppnar vivåran kyrka för andra! Jag funderar över vilka dessa vi är och över vilka som har attityden våran om kyrkan. Att jag noterar detta beror på att jag noterar dessa vi och vår också på andra sätt.

Tillbaka till COOP.

Jag väntade utanför handelsboden på familjens övriga handlingskraftiga personer. Utanför fanns en flock grabbar, ca 10 stycken,som såg ut att vara ungefär i högstadieåldern. Deras sätt att tala svenska med varandra samt utseendet på deras ansiktens hy upplyste mig om att de, eller i vart fall deras föräldrar, inte var födda med den storsvenska essens en del Sverigedemokrater så ihärdigt efterlyser.

En av ynglingarna stegade fram till mig och sporde: Är du präst?

Det kunde jag ju inte neka till. Hela flocken kom närmare. Frågan kom: Har du konfirmander?

Nej, inte längre men förr och tillade: jag är präst för det är man alltid men pensionerad, alltså så gammal att jag inte längre jobbar i församlingen.

Hur gammal är du?

68 svarade jag och visade mina vita lockar. Oj! sa gossen.

Varifrån är ni? frågade då jag. Jag vet att det inte är det mest viktiga och att många ganska nya i Sverige tycker den kommer för fort i ett samtal men jag frågade i alla fall så.

Eritrea, Somalia, Afghanistan, Eritrea, USA, Somalia, Armenien, Pakistan och några länder till kom med en smattrande självklarhet.

Halva FN sa jag och fortsatte: Vet ni vad det är för dag idag?

Långfredag! En dag man är ledsen! svarade någon. Dagen Jesus dog.

På söndag vänder det, sa jag.

JA! DÅ ÄR DET PÅSK! yttrade flera i gruppen.

Vi sa Hejdå till varandra och på hemvägen funderade jag:

Blir detta på sikt den nya Svenska kyrkan? med nyfikna människor som sannolikt inte (ännu) räknar sig och inte (ännu på långa vägar) räknas in i det där vi-et jag skrev om tidigare i inlägget men som på ett för mig stimulerande sätt visade att de såg mig som deras präst.

Kyrkliga genitiv är viktiga. Vilka som säger vi och våra och varför det uttrycks så är viktigt!

I kategorin Predikan mm blir det numera inte många blogginlägg alls men nu kommer ett långt. Innan min pensionering när jag själv hade uppdrag att förkunna – många kallar det predika – brukade jag ibland blogg-publicera mina egna alster om jag skrivit mitt manus med hjälp av ordbehandlare. Handskrivna fusklappar skrev jag dock inte rent bara för att du, noble Bloggläsius, skulle kunna läsa dem här utan nöjde mig med att för läsbarhetens skull lätt redigera det jag i Ariel 10pt haft framför mig i kyrkan och där var mer eller mindre fri från. Kvaliteten i det hela kunde variera.

Sällan men ändå ibland har det hänt att när jag lyssnat på någon kollega och denne haft full-text-manus bett att få det för att offentliggöra det här i Predikan mm för min begränsade läsekrets. En gäst-predikant har på det sättet beretts utrymme en och annan gång.

Långfredagen 2020 sändes gudstjänsten från Älvsby kyrka via webben – här. Jag betittade och belyssnade den genom TV-apparaten kopplad till datorn. Den ”nyaste” prästkollegan* var i farten och det är vad han sasom strax kommer i textform. Det är också se- och hörvärt med tanke på tempo, iver och andra viktiga ting.

Det kan vara en poäng om man inte ser/hör gudstjänsten i sin helhet att innan man här läser vidare titta på ett par Bibelavsnitt som dyker upp i resonemanget: Första Korinterbrevet skrivet av Paulus kapitel 2 verserna 1-10 och Markusevangeliet kapitel 15 verserna 21-41 – Långfredagens huvudtext.

Jag gissar att du som firar långfredagsgudstjänst med oss idag har hört talas om korset någon gång förut.

Tänk nu efter några sekunder – vem berättade för dig om korset och vad det betyder?

Det finns förmodligen många olika svar på den frågan. En del av oss minns inte – vi kanske växte upp med det i ett sammanhang där det var en självklarhet. En del av oss minns en tydlig stund, kanske till och med datum och klockslag, då vi fick höra talas om korset och dess betydelse. En del av oss kanske känt en dragning eller nyfikenhet på avstånd i många år.

Oavsett vilket så tror jag att det finns något gemensamt för oss alla: Vår kännedom om Jesus och korset strålades inte ner från himlen rakt in i vår hjärna, helt oombett. Troligen satt vi heller inte hemma och funderade riktigt länge och väl, lade ihop två och två, och kom fram till att för tvåtusen år sen levde det en kille som hette Jesus som blev korsfäst och uppstod för vår skull (utan att någonsin hört talas om det tidigare i alla fall). Högst troligen, för att inte säga helt säkert, så fick vi på något sätt kännedom om korset genom en annan människa. Medvetet eller omedvetet, genom ord eller handling, eller en bok, en sång, en film, ett konstverk, eller genom ett märkligt sammanträffande. Det kan ske på en massa olika sätt, plötsligt eller genom en lång process – men om vi har kännedom om korset så har förmodligen en annan människa varit inblandad. Det är så tron på Jesus som Guds son och världens Herre har spridits – från människa till människa. Ibland har det skett på både olämpliga och rentav ondskefulla sätt, det vet vi. Men alltid mellan människa och människa. Och där finns en djup sanning om hur Gud valt att vara närvarande och verksam i världen.

Som vi hörde i episteltexten så skriver Paulus till församlingen i Korinth att han inte kom till dem med förkrossande vältalighet och vishet. Det enda han ville veta av när han var hos dem var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Att Paulus minsann kunde lägga sig till med både vältalighet och mänsklig visdom, det anar vi igenom hans brev. Men han skriver att när han var i Korinth så ville han inte att de sidorna av honom skulle vara det som ledde människor till den tro han förkunnade. Han ville bara framställa Jesus för dem, den korsfäste Jesus.

Varför då? Det är inget ont med vältalighet och vishet – även för oss kan det ju vara fantastiskt att få lyssna till någon som är en god talare. Om det dessutom är förenat med stor kunskap eller vishet så är det ju ännu bättre. Men vältaliga vishetslärare fanns det gott om kring Medelhavet, och Paulus vet att det inte räcker. Vältalighet kan övertyga en människa om en viss ståndpunkt. Och det han kallar vishet som hör till denna världen, det kan vi nog betrakta som alla tänkbara vetenskapliga och filosofiska kunskapssystem. Det är goda verktyg för att lära känna vår värld. Men Paulus vill förmedla något som han inte vill ska hänga på hans egen förmåga eller oförmåga till vältalighet, och han vill förmedla något som inte går att logiskt argumentera sig fram till eller fysiskt/matematiskt beräkna sig fram till. Han citerar profeten Jesaja när han fortsätter sitt brev: vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom. Och för oss har Gud uppenbarat det genom Anden, ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud.

Här har vi det: talet om den korsfäste Jesus Kristus, det har inget öga sett och inget öra hört tidigare. Ingen människa har anat det. Istället har Gud uppenbarat det genom Anden. Och eftersom berättelsen om Jesu liv, död och uppståndelse är något som är uppenbarat så är det inget man kan räkna ut genom att betrakta universum eller naturen eller människor. Om berättelsen om korset och den tomma graven, alltså evangeliet, ska spridas så måste det ske från människa till människa. Visst kan Guds Ande göra undantag från den regeln, det är inget märkvärdigt. Men det verkar som om Gud i huvudsak bjuder in oss på det sättet.

Inom medievetenskap finns ett begrepp: the medium is the message. Mediet är budskapet – alltså, hur ett budskap förmedlas (mediet) är oundvikligen en del av hur budskapet kommer att uppfattas. Jag är inte medievetare, så jag förstår inte alla aspekter av hur det fungerar. Men jag tror att det är så tron på korset och Jesus fungerar i det här sammanhanget: budskapet förmedlas genom människor – och en del av budskapet är att på grund av korset så är alla murar mellan människor rivna, alla folk är inbjudna till att bli Guds folk, medborgare i Guds rike, på grund av korset så är vi kallade till att älska varandra såsom Jesus har älskat oss. Det kan vi ju bara göra om vi möts och relaterar till varandra – och tron sprids och stärks genom att vi just möts.

Vi ser också korsets ihopsamlande funktion om vi riktar blicken mot den scen som Markusevangeliet ger oss idag. Innan Jesus dör så fokuserar Markus på fienderna till Jesus, de som hånar honom och plågar honom under hans sista stund. Men så snart han dragit sitt sista andetag så riktar Markus sitt focus på en grupp människor som är väldigt olika varandra, men som är dragna till Jesus. Markusevangeliet är smått fantastiskt i det att den ende som tillåts uttala den sanna bekännelsen om Jesus som Guds son är den romerske officer som ser honom dö. Och längre bort står kvinnorna som funnits kring Jesus: Maria från Magdala, en annan Maria som är mor till lärjungen Jakob, Salome som vi inte vet så mycket om. I Lukasevangeliet hör vi att en av de korsfästa rövarna bredvid Jesus vänder sig till honom och ber att få ingå i hans rike. I Johannesevangeliet så står Jesu mor och ”den lärjunge som Jesus älskade” (kanske Johannes själv) vid korset och Jesus säger att de från den stunden ska vara som mor och son för varandra. Så det går som en röd tråd genom evangeliernas Golgata-berättelser: vid korset samlas en brokig skara som från den stunden ska tillhöra varandra. Jesus säger det, lite gåtfullt, när han befinner sig i Jerusalem bara någon dag innan påskhögtiden: När jag upphöjs från jorden skall jag dra alla till mig (Joh 12:32).

Genom korset vill Jesus dra alla människor till sig, människor som är kallade att låta sig bli älskade av Jesus och som är kallade att älska varandra. Men en konsekvens av att Jesus drar alla till sig är att det blir lite stökigt. Människorna som dras till Jesus kan vara ohyggligt olika varandra. Om vi fantiserar lite kring den romerske officeren och kvinnorna som följt Jesus genom eld och vatten fram till Golgata. Vi vet ju inte exakt fortsättningen på deras personliga livshistorier – men om de nu kände sig dragna till Jesus och därför drogs närmare varandra i den första församlingen i Jerusalem så kan man ju ändå tänka sig att det ibland blev lite pinsamt tyst mellan den kejserliga krigaren och de tuffa Jesustjejerna från landet. Vad hade de gemensamt annat än att de var dragna till honom på korset? Och ändå måste de inte bara fredligt samexistera – de måste älska varandra. Eftersom de står under korset. Precis som vi gör idag på långfredagen.

Vi är precis lika mycket kallade att älska varandra, och precis lika mycket kallade att inbjuda och uppmuntra till att nutidens gemenskap under korset ska vara lika mångfaldig som den var då. Om vår församling inte innehåller spännvidden mellan rövare och officer, överklassdamer och bonnpojkar så får vi be att Guds Ande leder oss till att låta korsets gemenskap bli verklighet, till välsignelse för hela vår värld som längtar efter Guds frid och fred mellan människor. The medium is the message! Den gemenskap genom vilken budskapet förmedlas påverkar hur budskapet uppfattas. Och budskapet är att Jesus på korset drar alla människor till sig.

Det här är en långfredagspredikan direkt ut ur coronatiden. Det slog mig när jag arbetade med den här predikan att det inte är så konstigt att en predikan om korset idag handlar om att mötas, om att ingå i gemenskap, att få sprida något gott mellan oss – jag är nog inte ensam om att uppleva ett underskott på dessa områden. Men det är fascinerande att korset kan ha så många olika budskap beroende på var, när och hur vi betraktar det.

Och denna långfredag tror jag att vi inbjuds till att betrakta korset ur de två punkter jag försökt predika över idag: (1) att korset säger oss att evangeliet om Jesus är en berättelse som är uppenbarad, och att det ligger i berättelsens natur att den måste spridas från människa till människa, eftersom det inte handlar om kunskap vi kan få genom att tänka oss till det. Det är en gåva vi får av Gud genom våra medmänniskor. (2) att korset är centrumpunkt för gemenskapen som Jesus vill dra oss till, och som han vill dra alla människor till. Det är en brokig gemenskap, som förmodligen ofta är mycket större än vi förmår se med våra begränsade perspektiv. Men vi ska inte bli förvånade om människor som är väldigt olika oss själva också dras in i gemenskapen under korset. Att både rövaren och officeren ryms i den gemenskapen är i sig ett budskap – the medium is the message! – Jesus vill dra alla människor till sig.

* Den nya kollegan är så nytillträdd att jag ännu inte gett honom något vänligt smeknamn. Jag funderar på Eleven då han för en del år sedan var en sådan i Svenska kyrkans Grundkurs på Älvsby folkhögskola där jag var en av lärarna. Han är huvudet kortare än den andre manlige prästen vilket gör att Lillprästen kan vara aktuellt men det känns liksom taget – typ. Jag som var skallen mindre än de dåvarande tre andra (men nog inte hade mindre i skallen) kallades så runt 1980.

Det är Långfredagsförmiddag nu.

Tidigare i morse fann jag i telefon-gratis-appen Tidegärden inledningsordet – kallat Antifon – för morgonbönen Laudes denna dag:

Gud har inte skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla.

Många börjar hälsa varandra Glad Påsk! redan på Skärtorsdagen eller idag. Folk får väl göra som de vill men jag väljer att avstå. Dramatiken mellan Långfredagen och Påsken vill jag ha kvar och låter därför kycklingar och annat vänta, till och med bilder och annat på den tomma graven. Långfredagen är Jesus på korset – för oss alla.

Laudes hade denna bön inför idag:

℣  Låt oss med innerlig kärlek tillbe vår Frälsare, som led och dog för oss för att på tredje dagen uppstå igen. Ur djupet av vårt hjärta säger vi till honom:

℟  Herre, förbarma dig över oss.

℣  Du vår Herre och Mästare, som för vår skull blev lydig ända till döden, lär oss att lyda vår himmelske Fader i allt

℟  Herre, förbarma dig över oss.

℣  Du vårt liv, som när du dog på korset krossade helvete och död, låt oss dö med dig, så att vi uppstår med dig i härligheten

℟  Herre, förbarma dig över oss.

℣  Du vår Konung, som blev hånad av människorna och trampad som en mask, lär oss att efterlikna din frälsande ödmjukhet

℟  Herre, förbarma dig över oss.

℣  Du vår hälsa, som gav ditt liv för dina vänner, lär oss att älska varandra med en kärlek som är starkare än döden

℟  Herre, förbarma dig över oss.

℣  Du vår Frälsare, som räckte ut dina händer på korset för att dra världsalltet till dig, samla Guds skingrade barn i din Faders rike

℟  Herre, förbarma dig över oss.

Klockan 11 webb-sänds gudstjänst från Älvsby kyrka. Kan ses direkt och i efterskott.