nya svenska kyrkan?
Ibland fylls jag av oregerliga tankar!
Saker som enligt vanliga beräkningar inte anses höra ihop på något vettigt vis blandas. Annat som av alla anses ha att göra med varandra delas upp på knasiga sätt. Igår fick jag sådana funderingar. En och annan kanske uppfattar dem som elaka men jag delar i alla fall nu ett par saken här på min privata och personliga blogg.
Igår gick vi, yngste sonen, Primärhustrun och jag, till COOPerativa handelsboden för att köpa godis och samtidigt få en bensträckare efter middagsmaten. Tidigare på dagen hade jag efter gudstjänsten jag sett hemma via webben och nämnde i förra inlägget traskat till kyrkan för att prata med och uppmuntra dem som agerat där. Jag bor så nära helgedomen att jag kunde gå hemifrån när Litanian välljudit ut och hunnit uppför backen innan folket packat och dragit sina färde.
I sammanhanget erfor jag i förbigående detaljen att Långfredagen ansågs inte vara en söndag – vilket i och för sig är riktigt – men inte heller var en vardag som alla andra. En märklig detalj som fastnade i sinnet.
Man har bestämt att på söndagar, efter den webb-sända gudstjänsten, skall kyrkan vara öppen en hel timme mellan tolv och ett så att människar kan besöka den för enskild bön. Den öppna folkkyrkan hålls tillgänglig en hel huvva timme på Herrens dag men hålls i övrigt stängd. Vilka signaler det sänder kan man alltid fundera kring.
På Långfredag startade låsningsproceduren ganska direkt efter att den webbsända gudstjänstens efterplock var klart. Förklaringen gavs att det inte var söndag. Men uppenbarligen kan den fredagen kan inte ha räknats som vardag heller då ju kyrkan ska vara öppen mellan nio och tre ungefär de dagarna. Hur räknar man?
Troligen ärjag en hopplös petimeter men bakom detta anar jag attityden Så här öppnar vivåran kyrka för andra! Jag funderar över vilka dessa vi är och över vilka som har attityden våran om kyrkan. Att jag noterar detta beror på att jag noterar dessa vi och vår också på andra sätt.
Tillbaka till COOP.
Jag väntade utanför handelsboden på familjens övriga handlingskraftiga personer. Utanför fanns en flock grabbar, ca 10 stycken,som såg ut att vara ungefär i högstadieåldern. Deras sätt att tala svenska med varandra samt utseendet på deras ansiktens hy upplyste mig om att de, eller i vart fall deras föräldrar, inte var födda med den storsvenska essens en del Sverigedemokrater så ihärdigt efterlyser.
En av ynglingarna stegade fram till mig och sporde: Är du präst?
Det kunde jag ju inte neka till. Hela flocken kom närmare. Frågan kom: Har du konfirmander?
Nej, inte längre men förr och tillade: jag är präst för det är man alltid men pensionerad, alltså så gammal att jag inte längre jobbar i församlingen.
Hur gammal är du?
68 svarade jag och visade mina vita lockar. Oj! sa gossen.
Varifrån är ni? frågade då jag. Jag vet att det inte är det mest viktiga och att många ganska nya i Sverige tycker den kommer för fort i ett samtal men jag frågade i alla fall så.
Eritrea, Somalia, Afghanistan, Eritrea, USA, Somalia, Armenien, Pakistan och några länder till kom med en smattrande självklarhet.
Halva FN sa jag och fortsatte: Vet ni vad det är för dag idag?
Långfredag! En dag man är ledsen! svarade någon. Dagen Jesus dog.
På söndag vänder det, sa jag.
JA! DÅ ÄR DET PÅSK! yttrade flera i gruppen.
Vi sa Hejdå till varandra och på hemvägen funderade jag:
Blir detta på sikt den nya Svenska kyrkan? med nyfikna människor som sannolikt inte (ännu) räknar sig och inte (ännu på långa vägar) räknas in i det där vi-et jag skrev om tidigare i inlägget men som på ett för mig stimulerande sätt visade att de såg mig som deras präst.
Kyrkliga genitiv är viktiga. Vilka som säger vi och våra och varför det uttrycks så är viktigt!
Må det blir sant, att de blir en del av både nya och gamla Svenska Kyrkan. Önskar en välsignad Påsk!